torsdag 30 december 2010

Aftonbladet & Helena Benaouda avslöjade

Aftonbladet och Helena Benaouda, ordförande i Sveriges Muslimska Råd, torde vara de som får skämmas mest över det nya avslöjandet att ett antal svenska och danska medborgare av arabiskt ursprung hade långt framskridna planer på en massaker på Jyllands-Postens redaktion.

I oktober 2009 hade Aftonbladet ett snyftreportage om hur en av dessa, Sahbi Zalouti, hade arresterats i Baluchistan, en provins i Pakistan där klaner som sympatiserar med talibanerna och al-Quaida är inflytelserika. Att han var där hade enligt Aftonbladet dock inget med det att göra utan bara att han bara ville "informera om Islam".

Aftonbladet har för övrigt "märkligt" nog raderat artikeln från sin hemsida, men den går ännu så länge att läsa här.

En av de andra misstänkta är en viss Munir Awad, som för övrigt varit sambo med och har ett barn med Safia Benaouda, dotter till Muslimska Rådets ordförande Helena Benaouda. Munir Awad och Safia Benaouda har för övrigt två gånger blivit arresterade i områden där al-Quaida är starka i Somalia och Pakistan (för att "informera om Islam" får man förmoda) men blev med svenska myndigheters hjälp frisläppta. Helena Benaouda hävdade ändå i ett framträdande i SVT debatt att hon "aldrig stött på några extremister".

Vilket innebär att hon endera aldrig träffat på sin svärson tillika pappan till hennes barnbarn, eller att hon ljuger eller att hon inte anser att Awad är en extremist. Den första förklaringen saknar all trovärdighet, så det är endera den andra eller den tredje förklaringen som gäller. I vilket fall som helst kan Sveriges Muslimska Råd knappast ha någon trovärdighet i fortsättningen som företrädare för ett "moderat Islam" så länge hon är kvar i ledningen.

tisdag 28 december 2010

Lars E.O. Svenssons svaga bostadsbubbleargument

Trots nya siffror idag som visar på en fortsatt stor ökning av hushållskulderna i allmänhet och bolånen i synnerhet, förnekar Riksbankens främsta "duva", Lars E.O. Svensson att några problem existerar.

Hans främsta argument är att hushållens tillgångar är 3 gånger större än skulderna. Hans faktapåstående stämmer säkert, men slutsatsen följer inte av 2 skäl.

Dels är detta en aggregerad siffra för alla hushåll. Vissa hushåll har säkert en ännu större tillgångssumma i förhållande till skulderna (de kanske rent utav har inga skulder alls), medan andra hushåll har betydligt mindre marginal.

För det andra tillhör det en tillgångsprisbubblas natur att tillgångsvärderna är väldigt höga. Om nu det här är en bubbla och priserna sedan kraftigt faller då kommer tillgångsvärderna att till stor del försvinna samtidigt som skulderna är kvar.

Mer rimligt vore då att ställa skulderna i förhållanderna till inkomstnivåerna. Och då ligger skulderna på historiskt mycket höga nivåer.

Arbetslinje i konflikt med frihetslinje?

P.J. Anders Linder menar liksom tidigare Mats Odell och Mattias Lundbäck att det kan finnas en konflikt mellan arbetslinjen, där arbetade timmar ska maximeras, och en frihetslinje, där friheten ska maximeras. Vidare menar de då att frihetslinjen är överordnad, något som jag håller med om.

Förvisso är det möjligt med en sådan motsättning, om staten beslutar sig för tvångsarbete eller om den direkt subventionerar arbete eller beskattar fritid.

Och den svenska staten har ibland, och fortsätter delvis ägna sig åt sådant. Den nu avskaffade värnplikten var ett konkret exempel på tvångsarbete.

Vissa arbetsmarknadspolitiska aktiviteter som exempelvis instegsjobben är konkreta exempel på subventionering av arbete.

Många kvinnors arbete är också de facto subventionerade då dagissubventionerna är högre än de skatteintäkter som arbeterna genererar (särskilt då om man räknar bort de sociala förmåner som det genererar för kvinnorna).

I dessa fall finns det en konflikt mellan arbetslinjen och frihetslinjen.

I det sistnämnda fallet gäller dock det enbart om kvinnorna annars inte hade gjort något alls, inklusive själva sköta sin barnomsorg, vilket faktiskt också är ett arbete.

Vilket för övrigt är varför det så kallade vårdnadsbidraget tvärtemot vad Mats Odell påstår inte utgör en försvagning av arbetslinjen jämfört med den socialdemokratiska linjen att enbart subventionera dagis.

Men om man bortser från dessa specialfall så existerar ingen motsättning mellan en arbetslinje eller en frihetslinje. För de allra flesta så är det nämligen så att arbete beskattas medan icke-arbete subventioneras av staten. Att då sänka skatten på arbete är då något som stärker både arbetslinjen och frihetslinjen.

måndag 27 december 2010

Socialdemokrater: Homofobi OK bara det är muslimer som står för den

Jag har tidigare påpekat hyckleriet i att samma svenska vänster som avfärdar vissa svenskar som onda homofober på grund av otillräcklig entusiasm inför vissa jippoparader från HBT-rörelsen och homoäktenskap samtidigt anser att vi moraliskt och finansiellt bör stödja de ledande palestinska rörelserna Hamas och Fatah trots att de i Gaza respektive de palestinskkontrollerade områderna i Västbanken torterar och mördar homosexuella.

Nu påpekar Gudmundsson att i det "troende" socialdemokratiska nätverket Broderskaparna så har man för muslimerna i förbundet tagit bort formuleringen om jämlikhet oberoende av sexuell läggning.

Dessa båda exempel illustrerar återigen hur Broderskaparna och de flesta andra inom vänstern har en dubbelmoral där tolerans av homosexuella och många andra saker som avkrävs västerlänningar inte avkrävs muslimer.

söndag 26 december 2010

FrP och Höyre får egen majoritet i Norge

De två mest marknadsliberala partierna i Norge, Fremskrittspartiet och Höyre får i den senaste opinionsmätningen egen majoritet.

FrP får 26,9%, en ökning med 4 procentenheter sedan stortingsvalet 2009, något som innebär att de går om Arbeiderpartiet (som får 25,3%) som Norges största parti.

Höyre får 24,6%, en ökning med 7,4 procentenheter sedan stortingsvalet 2009.

Sammanlagt får FrP och Höyre alltså 51,5%, en ökning med 11,4 procentenheter, vilket då innebär en egen majoritet.

Räknar man med de borgerliga mittenpartierna Kristelig Folkeparti som får 5,3% och Venstre (motsvarande Folkpartiet) som får 4,5%, så får de borgerliga hela 61,3%.

onsdag 22 december 2010

Se inte över, sänk bolagsskatten

Maud Olofsson och Anders Borg talar om att regeringen ska "se över" för att gynna investeringar och ska tillsätta en utredning som ska bli klar...november 2013.

Vad? Nära 3 år för att utreda hur man ska ändra bolagsskatten för att främja investeringar? Jag kan på 2 ord beskriva det direkt:

sänk skattesatsen.

Förutom att det är närmast kriminellt med dagens massarbetslöshet att slösa bort 3 år på en utredning innan man vidtar åtgärder, så kommer en sådan utredning att bara komma fram till fler specialregler som i den mån det inte innebär några nettoskattesänkningar kommer att likt alla riktade förändringar göra systemet mer svårförståeligt och skapa snedvridningar som därför kommmer
att vara kontraproduktivt.

Vill man skapa jobb då ska man sänka skatterna och sänka dem generellt. Men politiker idag tycks mer intresserade av att låtsas vara "vetenskapliga" genom att slösa tid och pengar på utredningar som kommer med kontraproduktiva specialregler, än att fakiskt skapa jobb.

tisdag 21 december 2010

Arbetslösa är löntagare?

På Sverigedemokraternas riksdagsblogg meddelas att "sossarna svek svenska löntagare". En anklagelse som förvisso ofta stämmer, men exakt vad menar Sverigedemokraterna att det senaste sveket bestod i?

Jo, sossarna och de andra rödgröna vägrade gå ihop med Sverigedemokraterna om ett förslag om att höja a-kassan mot regeringens vilja. Men sen när mottar löntagare a-kassa? Tvärtom är det ju så att det är löntagare som via skatten tvingas betala a-kassa till de arbetslösa.

I Sverigedemokraternas orwellianska värld är det alltså ett svek mot någon att inte tvinga dessa att ge mer till personer som de inte vill ge mer till.

onsdag 15 december 2010

Läsvärt om Israel

På Henrik Sundholms blogg har ett gästinlägg från "Jakob D." om Israel publicerats som är väldigt bra och som jag därför rekommenderar alla att läsa. Inlägget är långt, men definitivt värt att läsa.Läs det här.

tisdag 14 december 2010

Att vägra debatt om islamistiskt våld gynnar SD-och islamister

Sverigedemokraterna har begärt debatt om "våldsbejakande islamistisk extremism", något som upprört de andra partierna. Vänsterpartisten Lena Olsson säger exempelvis "Att föra en vi-mot-dom-debatt är helt fel. Du är extrem i din åsikt. Det är avskyvärt och en farlig politik att dra alla över en kam".

Say what?

Är det fel, ja till och med "extremt" och "avskyvärt", att betrakta våldsbejakande islamistiska extremister som "vi mot dom" i förhållande till oss andra? Det borde kanske i och för sig inte förvåna med tanke på att vänsterpartiet givit stöd till den islamistiska terrorgruppen Hamas, men om andra partier har en sådan attityd nu när våldsinriktade islamister bevisligen är ett problem i Sverige då kommer SD:s stöd att snabbt mångdubblas.

Våldsinriktad islamism är helt klart nu ett problem och bör bekämpas och det är faktiskt inte fel att ha en debatt om hur det bäst ska göra. Man kan för all del tycka att SD:s lösningar inte är bra av olika skäl, men då är väl en debatt ett bra sätt att framföra det.

Om de etablerade partierna bara på ett strutsliknande sätt stoppar ner huvudet i sanden i sin strävan att vara politiskt korrekta så förtjänar de att förlora väljare eftersom det äventyrar vår frihet och säkerhet. Synd bara att SD inte förtjänar att vinna dem.

måndag 13 december 2010

När genus går före frihet och objektivitet

Via Dag Elfström ser jag något som borde vara en tankeställare för alla som tror att statlig kontroll av skolan innebär mer objektivitet och vetenskaplighet: Skolverket kritiserar en friskola för att dess kemiböcker är fokuserade på att lära ut kemi istället för att belysa genus och etnicitet.

Det förfärande här är dels principiellt hur det innebär att den så kallade friskolereformen huvudsakligen är en illusion då staten anser sig ha rätten att detaljstyra och likforma även friskolor, vilket lämnar ytterst lite frihet kvar åt skolor och föräldrar.

Dels är det en illustration över hur denna detaljstyrning på intet sätt innebär ökad objektivitet. Istället så ska det inom samtliga ämnen slösas tid och budskapet förvridas så att eleverna får i sig lite anti-västerländsk och femimistisk propaganda.Kom ihåg att anledningen till att den överväldigande majoriteten av skolor inte får kritik är eftersom de redan anamnat detta.

Just det senare är nog en viktig förklaring till varför Sverige halkar efter i internationella jämförelser, jämfört med olika länder där man inte håller på med trams om etnicitet och genus.

Sorgligt nog tycks dessa tendenser inte ha lättats under alliansregeringen. Tvärtom verkar de ha förstärkts eftersom att det är Folkpartiet med dess auktoritära inriktning som har ansvar för skolpolitiken.

söndag 12 december 2010

Fängsla genast Vilks!

Vi måste genast inleda fredsförhandlingar med talibanerna, ge dem Afghanistan samtidigt som vi avrättar eller åtminstonde fängslar Lars Vilks!

....

Naturligtvis tycker jag inte det ovanstående. Men svenska regeringar har under årtionden krävt att Israel ska vika sig för islamistiska krav när Israel utsatts för självmordsbombningar och andra terrordåd.

Skulle vi tillämpa den mentaliteten här så skulle vi göra som återstående nu när vi drabbats av en självmordsbombning (som tack vare bombarens inkompetens och oduglighet när det gäller att hantera sprängmedel som tur var endast dödade honom själv). Självmordsbombaren har nämligen angivit Sveriges deltagande i kriget mot talibanerna i Afghanistan och våran "support till grisen Vilks" som motiv. Om eftergifter för islamistisk terror är lämpligt för Israel, borde det väl vara lämpligt för Sverige.

Faktum är att det är mindre orimligt att kräva dessa eftergifter av Sverige, eftersom de inte skulle utgöra ett potentiellt existensiellt hot mot Sverige. Att skapa en islamistisk terrorstat bara några kilometer från Tel Aviv, Ben Gurion-flygplatsen och resten av den tätbefolkade kustremsan och meter från Jerusalem skulle däremot utgöra ett potentiellt existensiellt hot mot Israel då dessa områden
som en majoritet av Israels befolkning och ekonomiska bas skulle hamna inom räckvid för anfall med raketer och annat, på motsvarande sätt som tillbakadragandet frän Gaza gjorde att Sderot hamnade inom räckvid för raketer från Gaza.

lördag 11 december 2010

Klimatdelegater vill förbjuda vatten

En till sak angående klimatmötet:

Svenska journalisters definition av framgång

Vi förmås minska våran produktion, samtidigt som mer av det som ändå produceras ska ges till korrupta och oftast totalitära regimer i tredje världen. Allt för att förhindra ett obevisat "hot" om att framtida vintrar ska bli något mildare och kortare. Nog har svenska journalister en irrationell definition av "framgång".

onsdag 8 december 2010

Gränshandeln i alkohol når nya rekordnivåer

Den starka kronan har bidragit till att det irrationella arrangemanget att svenska bryggerier exporterar öl till Tyskland, varpå svenskar sedan återimporterar samma öl nått nya rekordnivåer. Troligen innebär det även att privatimporten att öl tillverkat i utlandet också nått nya rekordnivåer. Förvisso tjänar tyska försäljare, tyska staten och bussbolag på det, men dessa vinster övervägs mer än väl av de klart större förlusterna för svenska staten och svenska konsumenter.

Skulle den vansinniga alkoholskattehöjningen som regeringen talat om genomföras skulle det förstås dessa samhällsekonomiska förluster för Sverige bli ännu större.

lördag 4 december 2010

Mona säger att det var bra för Sverige att hon förlorade

Mona Sahlin sågar nu den politik som hon gick till val på och låter ungefär som Reinfeldt och Borg:

"Fler jobb går före ersättningar...Vi måste ha en jobbpolitik utan reservationer. Alla som kan ska jobba, det ska alltid löna sig att arbeta. Fler jobb går före ersättningar. A-kassan är en omställningsförsäkring"

Tidigare har hon på motsvarande sätt sagt att "det var fel på vår politik.

Som Birger Schlaug påpekar så innebär ju det att Mona Sahlin nu faktiskt säger att hon tycker att det var bra för Sverige att hon inte blev statsminister, för då hade det blivit en enligt henne felaktig jobbpolitik med reservationer.

Det är i och för sig inte en slutsats jag motsätter mig, men nog är det eanmärkningsvärt att en person som för mindre än 3 månader sen arbetade nästan hela sin vakna tid för att åstadkomma det nu säger alltså att det var bra att hon inte vann valet.

Bättre illustration av varför det personliga förtroendet för Sahlin var så lågt får man leta efter.....

fredag 3 december 2010

Israel stal inte arabiskt land

Fredrik Segerfekdt har kommit med en ny attack på Israel och menar att skapandet av Israel innebar en stöld av arabiskt land.

Hans argument utgår ifrån en etnisk nationalistisk syn och menar att eftersom judar var en minoritet under 1800-talet och början av 1900-talet så var araberna kollektivt de rättmättiga ägarna.

Det finns dock flera problem med denna position. Det allvarligaste problemet är att varför ska en liberal ställa sig bakom en etnisk nationalistisk syn? Borde inte det som är relevant för liberaler vara vilken stat som är liberalast och förtrycker befolkningen minst?

Det finns ingen rätt för någon att skapa en förtryckarstat och de grupper som skulle styrt området om inte Israel funnits hade med säkerhet skapat avsevärt mer antiliberalt styre, att döma av situationen i de områden som styrs av Fatah och Hamas, och för den delen även de omgivande arabländerna.

Och om inte förtryckargrupper har någon rätt till området så då kan det omöjligen sägas vara stöld. Man kan inte bli bestulen på något som man inte har rätt till.

Och vad gäller marken som judarna bor på så har detta annat än i undantagsfall förvärvats genom att outnyttjad mark satts i bruk eller genom landköp från araber.

Mycket riktigt har Segerfeldt i andra sammanhang tagit avstånd från den etniskt nationalistiska synen, men då enbart när sionister försökt använda sådana argumentet. Men det går inte att säga att etnisk nationalism är rätt för araber men fel för judar-såvida man inte utgår ifrån en antisemitisk dubbelmoral, vill säga.

Segerfeldts analys skulle också för övrigt kunna användas för att hävda att USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland är illegitima då de vita enligt det sättet att se det stal länderna från indianerna respektive inuiterna, aboriginerna och maorierna. Det borde vara ännu starkare i dessa fall faktiskt då det alltid funnits judar i Israel och då judarna länge var i majoritet, medan det däremot inte fanns några vita i Nordamerika, Australien och Nya Zeeland fram tills för några hundra år sedan.

Ytterligare ett problem är att även om man för diskussionens skull accepterar det etniskt nationalistiska synsättet så är Israel den legitima ägaren. Anledningen är att Israel fram tills den arabiska invasionen på 600-talet var mestadels judiskt, varpå araberna stal landet från judarna. När judarna återtog landet var det ett fall av att de gamla ägarna återtog landet från tjuvar. Det var som när spanjorerna på motsvarande sätt återtog sitt land från morerna på 1400-talet ett fall av vad spanjorerna kallade reconquista (återerövring). Få skulle säga att spanjorerna gjorde fel, och därför gjorde inte heller judarna fel.

Så oavsett om man utgår från den korrekta liberala synen eller den etniskt nationalistiska synen så är det alltså helt fel att påstå att Israel grundades på en stöld av arabiskt land.

torsdag 2 december 2010

Dagens ickenyhet

Wikileaks rapporterar att den officiella hållningen att Sverige är alliansfrihet betraktas som en bluff av USA.

Men det är väl knappast någon nyhet. Är det någon som inte insett att den är en bluff-och har varit en bluff i flera decennier? Tydligen den rödgröna oppositionen som säger sig vara upprörd över det. Men om de verkligen inte fattat det då visar de bara hur otroligt aningslösa-eller hycklande de är. Detta gäller särskilt socialdemokraterna vars parti som själva till och med under vänstersossen Palmes tid hade inofficiellt samarbete med USA.

onsdag 1 december 2010

Kronan inte bakom hög svensk tillväxt

Efter den oväntat höga tillväxtsiffran för Sverige så har vissa dragit slutsatsen att det är tack vare att Sverige inte haft euron som valuta.

Detta är dock en felaktig slutsats, av flera skäl. Dels som jag påpekade häromdagen har en rad europeiska länder med flytande valutakurs, exempelvis Island och Rumänien djupa problem, medan vissa euroländer exempelvis Tyskland och Slovakien har stark tillväxt.

Sen mer konkret kan det konstateras att den senaste starka tillväxten kom efter det att kronan återigen stärkts. När kronan var som svagast, under första kvartalet 2009 så hade BNP i Sverige fallit långt mer än EU-genomsnittet.

Och vidare kan vi se att exportutvecklingen varit starkare i euroländer än i Sverige. I Tyskland så föll exporten med 22% under de första 9 månaderna av 2009 för att sedan stiga med 19% under de första 9 månaderna av 2010, en sammanlagd minskning med 7,2%.

I Sverige så föll exporten i löpande priser med 18.8% mellan de första 9 månaderna av 2008 och de första 9 månaderna av 2009, för att sedan stiga med 12,3% mellan de första 9 månaderna av 2009 och de första 9 månaderna av 2010, en sammanlagd minskning på 8,8%.

Då växelkursen för perioden som helhet varit oförändrad är detta en rättvis jämförelse, som då visar att Sverige inte haft en starkare exportutveckling.

Det finns alltså inga tecken alls på att det skulle vara kronans växelkursrörelser som skulle ha gynnat svensk tillväxt.

tisdag 30 november 2010

Carola är bäst

Jag är inte särskilt nationalistisk och normalt gillar jag inte våran nationalsång särskilt mycket, men framförd av Carola Häggkvist är den faktiskt väldigt bra:

Oavsett vad man tycker om henne i övrigt, så måste det medges att hon är väldigt begåvad musikaliskt.

måndag 29 november 2010

Svensk tillväxt högst i Europa

Precis som siffran för det andra kvartalet så var tillväxten klart högre än väntat under tredje kvartalet-6,9%, det högsta på flera årtionden och också det högsta i Europa.

Som ett resultat har ekonomin nu nästan hämtat in den produktionsnedgång som Sverige upplevde 2008 och 2009 (en produktionsnedgång som enligt den revidering som gjordes för övrigt var större än tidigare rapporterat). BNP ligger bara 1,1% under toppnivån under fjärde kvartalet 2007. Trots att Sverige hade en större produktionsnedgång än de flesta andra under krisen så ligger man därmed nu närmare än de flesta andra att återta nedgången.

Tillväxten drevs till stor del av lagerinvesteringar och fasta investeringar-just de två faktorer som bidrog till den djupa nedgången 2008-09. Däremot så bröt glädjande nog den offentliga konsumtionen trenden att öka som andel av BNP. Det avspeglade inte lägre ökning av den offentliga konsumtionen. Handelsöverskottet föll samtidigt och medan den privata konsumtionen ökade i reala tal så föll den som andel av BNP på grund av den kraftiga investeringsuppgången.

Det finns dock vissa konstiga inslag i statistiken. Enligt den separata industriproduktionsstatistiken så ökade industriproduktionen med 11,5%-men i denna BNP-rapport hävdas att den ökade 18,2%. Då det ska beskriva samma sak och kommer från samma källa så är detta ytterst märkligt. Endera så är underskattas ökningen i industriproduktionsrapporten eller så överskattas den i BNP-rapporten (om så skulle vara fallet skulle även BNP överskattas) eller både och. Det kan dock inte vara så att den den både ökar 11,5% och 18,2% i samma land under samma period.

Anmärkningsvärt är också att hushållens disponibla inkomster knappat ökade alls trots den höga tillväxten. Detta behöver dock inte avspegla någon statistisk diskrepans utan kan vara och troligen åtminstonde huvudsakligen är resultatet av att tillväxten huvudsakligen ökade de kvarhållna företagsvinsterna och det offentliga sparandet.

söndag 28 november 2010

Euron och ekonomiska kriser

De problem som vissa euroländer, framförallt då Grekland och Irland, men även Portugal och Spanien, utmålas i svenska medier och på vissa bloggar som en naturlig följd av att de har euron som valuta. Som Eric Erfors på Expressens ledarsida häromdagen uttryckte det, har det inneburit en "julafton för EMU-motståndarna".

Denna verklighetsbeskrivning bygger dock på utelämnandet av flera viktiga fakta. För det första så bortser det från att långtifrån alla euroländer har en svag ekonomi. Exempelvis Finland, Tyskland, Luxemburg och Slovakien har väldigt hög tillväxt.

Detta skulle kanske euromotståndarna avfärda med att det bara visar på hur gemensam penningpolitik skapar stora skillnader mellan länderna samt genom att peka på hur icke-euro länderna Sverige och Polen också har hög tillväxt.

Men dessa båda motargument motsäger faktiskt varandra om man ser på hur flera länder med flytande växelkurs också har djupa problem, exempelvis då Island, Ukraina, Ungern och Rumänien, som alla sett minst lika stora eller större fall i BNP som Irland och Grekland och som också varit tvugna att ställa in betalningarna eller be om lån hos IMF för att undvika det. Det finns med andra ord stora skillnader även mellan länder med flytande växelkurs. Och det dessa exempel visar är att en egen valuta med flytande växelkurs inte alls förhindrar ekonomiska problem.

Sanningen är att en misskött ekonomisk politik kommer att skada ens ekonomi alldeles oavsett vilket växelkurssystem man har som exemplen Irland och Grekland å ena sidan och exemplen Island och Rumänien å andra sidan visar.

Men var inte orsaken till åtminstonde Irlands och Spaniens problem att de var tvungna att anta ECB:s alltför låga räntor, något som skapade fastighetsbubblor.

Det är korrekt i bemärkelsen att ECB hade alltför låga räntor under den senaste högkonjunkturen, något som drabbade särskilt Irland och Spanien bland euroländerna.

Däremot är det mer tveksamt om iallafall Irland verkligen skulle ha fått en bättre situation om de haft en egen valuta. Tidigare trodde jag det, men exemplet Island har fått mig att i hög grad tänka om.

Vi såg i Island hur de höga räntorna man hade där gjorde att den isländska kronan blev kraftigt övervärderad, något som gjorde det billigt att importera mer samtidigt som inhemska producenter inte kunde sälja utomlands, något som skapade ett enormt bytesbalansunderskott. Detta underskott kunde sedan finansieras genom att de isländska bankerna tog lån i utländsk valuta.

När då sedan krisen kom och värdet på den isländska kronan kollapsade så fick Island en ohållbart stor skuldbörda samtidigt som köpkraften kollapsade. Som ett resultat har den isländska ekonomin slagits i spillror och BNP föll 8,4% under andra kvartalet i år-efter att ha fallit 6% under andra kvartalet i fjol.

På motsvarande sätt skulle det ha gällt att om Irland haft en egen valuta med flytande växelkurs skulle det irländska pundet blivit kraftigt övervärderad samtidigt som de irländska bankerna kunnat ta stora lån i euro iallafall-vilket förmodligen inneburit en lika stor kris.

Att använda Irlands problem som argument mot euromedlemskap är därför kort sagt djupt missvisande. Dels för att det bortser från att Sveriges situation definitivt inte skulle ha varit likadan utan snarare liknat Tysklands eller Finlands. Dels för att det bortser från de olika krishärdar som finns utanför euron. Och dels för att framförallt det isländska exemplet visar att Irland förmodligen inte kunnat skydda sig från de negativa effekterna av ECB:s alltför låga ränta.

Betydligt mer effektivt hade för övrigt vara att som Hongkong låta beskattningen av bostadsköp och kraven på egen insats variera efter hur överhettad bostadsmarknaden är.

lördag 27 november 2010

Köpfri dag är fattigdomsdag

Deltog ni i n"en köpfri dag" idag? Jag gjorde det inte av två skäl. Dels hade jag glömt (jag hade läst om det för några dagar sedan men som sagt glömt det) att det var det, men än viktigare är att även om jag hade kommit ihåg det så hade jag inte deltagit i det, annat än då möjligen att som motaktion handla extra.

Anledningen till det är att hela idén är feltänkt-vi behöver mer och inte mindre konsumtion.

Argumenten för det bygger på 3 felaktiga premisser:

1) Konsumtion gör oss olyckliga.
2) Alla bör ha det lika.
3) Om alla hade det lika och konsumtionen låg på svensk nivå överallt skulle inte jordens resurser räcka till.

1) kan nog måhända stämma när det gäller enskilda saker, men knappast generellt för alla saker. Tvärtom så upplever nog de flesta det som ett större problem att man inte hade råd att köpa vissa saker, snarare än att man haft råd. Om nu för övrigt personerna bakom detta har en annorlunda åsikt så står det dem fritt att skänka bort sina pengar med annan syn, något som då skulle göra båda parter lyckligare.

2) är fel eftersom att olika personer är olika produktiva och därför förtjänar olika mycket. Det innebär inte att alla inkomstskillnader idag är helt rättvisa, för det är de ofta inte av olika skäl,eller att de produktiva inte ibland kan ge bort del av sin inkomst till personer som man av andra skäl förtjänar det, men det innebär att likhet inte vore rättvist.

3) är också fel eftersom att vi ständigt utvinner och återvinner nya naturresurser som vi tidigare trodde inte fanns, och därför att vid en eventuell brist så skulle marknadsmekanismerna genom högre priser framtvinga högre effektivitet och skapandet av substitut. Den där typen av malthusianska synen på ett begränsad mängd resurser var lika fel när Thomas Malthus i en tid (början av 1800-talet) då den globala produktionen bara var en bråkdel av dagens förutspådde kris, som när personerna bakom en "köpfri dag" förutspår det igen.

fredag 26 november 2010

Palins nordkoreanska allierade och Obamas 57 USA-delstater

Ett bra exempel på hur vänstervridna de flesta journalister är har vi när de nu gör en stor sak över att Sarah Palin i en radiointervju talat om "våra nordkoreanska allierade", något som naturligtvis var en felsägning av den typ som de flesta av oss någon eller några gånger gjort oss skyldiga till.

Och Obama är verkligen inget undantag, då han exempelvis har talat om att han har besökt 57 delstater i USA, talat om att den amerikanska konstitutionen skrevs för mer än 20 århundraden sedan, talat om att FBI existerat i bara 100 dagar, talat om att hans sjukvårdsplan ger mer ineffektivitet (förvisso skulle nog många av oss säga att det är korrekt, men det är knappast vad Obama bör säga om han ska argumentera för det), talat om landet Europa, om att Israel är en stark vän till Israel och att "österrikiska" är ett språk.

Hur många av dessa felsägningar har journalister gjort en stor sak av? Inga alls. Så varför gör man en enstaka felsägning från Palin till en stor sak? Kan det månne vara så att de på basis av sina egna vänstervridna politiska preferenser vill skönmåla Obama och svartmåla Palin?

Och vicepresidenten Joe Biden är minst lika benägen att göra förvirrade uttalanden, för att bara ta ett exempel på det:


Men återigen, journalistkåren tystar ned den här typen av uttalanden från Bidens sida, i skarp kontrast med behandlingen av Palin och för den delen många andra republikaner.

onsdag 24 november 2010

Arbetslösa vs facket

En undersökning visar att cirka 30% av de arbetslösa är beredda att gå ner 20% i lön för att få ett jobb, eftersom de inser att allt för höga arbetskraftskostnader hindrar dem från att bli anställda.

Problemet är att facken förhindrar detta, eftersom de inte bryr sig om de arbetslösa och vet att de kan skylla den arbetslöshet de skapar på regeringen-vilket på sätt och vis är berättigat eftersom regeringen vägrat införa en flexiblare lönebildning där fackens monopolmakt bryts.

Om nu denna mest effektiva reform inte anses politiskt möjlig (ens just efter ett val) så bör regeringen sänka arbetskraftskostnaderna genom generella arbetsgivaravgiftssänkningar

måndag 22 november 2010

Är Israelfientlighet antisemitiskt?

När Israel diskuteras uppstår ibland anklagelsen från Israelvänner mot de som är fientliga till Israel att de är antisemitiska, något de senare vanligen upprörs av.

Frågan är då, är Israelfientliga personer antisemitiska? Svaret beror på vad som menas med "antisemitiska". Syftar du på frågan om personer som ogillar Israel nödvändigtvis är medvetet antisemitiska, då är svaret helt klart nej.

Förvisso finns det många Israelfiender som är medvetet antisemitiska, som nazister och de allra flesta islamister, men det finns ingen nödvändig koppling mellan Israelfientlighet och antisemitism.

Det finns inga giltiga i bemärkelsen försvarbara efter att alla fakta övervägts, för att vara fientig mot Israel. Men medveten antisemitism är inte det enda tänkbara skälet för att vara fientlig mot Israel. Det beror ofta på att man inte känner till relevanta fakta eller att man inte tänkt över det hela ordentligt, eller att man utgår ifrån irrationella moraliska principer, som tolkningar av judiska religösa dokument (se nedan) eller den moraliska princip som är populär bland många inom vänstern, att man alltid ska stödja de "svaga" över de "starka" (Israel upplevs nu av vänstern som den "starka" parten), oavsett vad de "svaga" gjort. Inget av dessa skäl är legitima, men de är inte heller medvetet antisemitiska.

Att fientlighet mot Israel inte nödvändigtvis är medvetet antisemitiskt illustreras också av att en del judar är Israelfientliga. Det gäller inte bara marxistiska judar som Noam Chomsky och Norman Finkelstein i USA och Dror Feiler och Helle Klein i Sverige, utan även vissa ultraortodoxa judiska sekter som Satmar och Neturei Karta som tolkar (en tolkning andra religösa judiska grupper bestrider) den judiska heliga skriften Talmud som att det är förbjudet att upprätta en judisk stat innan Messias anländer, något judar som bekant (?) inte anser har skett ännu.

Så, det torde vara uppenbart att en fientlig hållning inte behöver vara motiverad av antisemitism. Men det är samtidigt faktiskt korrekt att säga att Israelfientlighet de facto (till dess praktiska effekt) nödvändigtvis antisemitisk, eftersom att det hjälper antisemitiska grupper.

Med detta menar jag inte att det skulle vara (nödvändigtvis) de facto antisemitiskt att inta samma position som grupper som råkar vara antisemitiska. Inte heller menar jag att det skulle vara de facto (nödvändigtvis) antisemitiskt att vara emot något som domineras av judar. Och inte heller menar jag att det skulle vara de facto (nödvändigtvis) att bedöma Israel negativt utifrån en dubbelmoral gentemot andra nationer. Det finns inga giltiga skäl att göra så, men de ogiltiga skälen behöver precis som med Israelfientlighet i allmänhet inte nödvändigtvis vara antisemitiska.

Utan det som menas är att Israels fiender, alltså Fatah, Hamas, Hizbollah och de stater som stödjer dem (framförallt då Iran och Syrien) är antisemiter. Till och med det påstått "moderata" Fatah sprider antisemitiska myter i skolor och medier och kräver att en framtida palestinsk stat ska vara helt judenrein. Och Hamas är ännu radikalare i sin antisemitism.

En analogi kan illustrera det hela. Under andra världskriget så deltog Finland på samma sida som nazi-Tyskland i dess krig mot Sovjetunionen, det var till och med en begränsad grad av direkt samverkan mellan Finland och Tyskland. Men det kan ju noteras att det inte finns några egentliga tecken på att den finska regeringen sympatiserade med den nazistiska ideologin, utan syftet var att ta tillbaka de landområden som Sovjet hade stulit från Finland under vinterkriget 1939-40, Den finska regeringen var förmodligen inte egentligen medvetet pronazistiskt (till skillnad från de fascistiska lydstater i Östeuropa (Slovakien, Ungern, Rumänien, Kroatien) skapade av tyskarna och som också deltog i den tyska krigsinsatsen) men genom att kämpa på samma sida som Hitler var den i praktisk handling pronazistisk-och för övrigt i praktisk handling antisemitisk eftersom deras insats försenade den tidpunkt då de nazistiska förintelselägren kunde stängas.

Nu kanske någon invänder att den logiken skulle innebära att de västallierade var i praktisk handling prokommunistiska eftersom de kämpade på samma sida som det kommunistiska Sovjetunionen. Men det förnekar jag inte (iallafall om vi utgår ifrån antagandet att Tyskland och dess allierade skulle besegrat Sovjet utan de västallierades hjälp), och det är därför man i konflikter mellan två vidriga parter som nazi-Tyskland och Sovjet eller kriget mellan Saddam Husseins Irak och ayatollornas Iran under 80-talet bör vara försiktig med att lägga sig i, och enbart göra det om det är klart att det trots att man då stödjer en ond part så är det en mindre ondska än om man inte stödjer det. Men man bör i en sådan bedömning alltid ha klart att om man stödde exempelvis Sovjet eller Saddam Husseins Irak eftersom en nazi-tysk respektive iransk seger hade varit värre så är det ändå en ondska man stödde.

Och de som stödjer den palestinska saken bör ha klart för sig att även om de inte sympatiserar med antisemitism så är det just rätt så radikal antisemitism (inklusive krav på mord eller fördrivning av miljonder judar) de stödjer om de stödjer den palestinska saken.

söndag 21 november 2010

Ett annat sätt att minska statsskulden

P.J. Anders Linder ifrågasätter det kloka i att som Anders Borg satsa på att minska statsskulden från redan låga (i både svenskt historiskt och internationellt perspektiv) 35% av BNP till 21% av BNP 2014.

Att det allt annat lika är bra att skuldkvoten sjunker tycker jag står klart (särskilt då i dessa tider då olika länder får akuta problem på grund av stora underskott), men å andra sidan finns det andra saker som vore ännu bättre. Mer specifikt så vore det bättre med offensiva tillväxt- och sysselsättningshöjande skattesänkningar i form av framförallt sänkt bolagsskatt och generella sänkningar av arbetsgivaravgifterna.

För medan Sverige kan vara nöjd över det statsfinansiella läget så är arbetslösheten och utanförskapet fortfarande (och lär förbli även om det blir fortsatt högkonjunktur) något som det finns anledning att vara väldigt missnöjd med. Offensiva skattesänkningar för att åtgärda det är helt klart mer angeläget än att sänka skuldkvoten med någon extra procentenhet.

Dessutom så behöver inte sådana skattesänkningar nödvändigtvis stå i konflikt med lägre skuldkvot. Detta dels eftersom den högre tillväxt och lägre arbetslöshet de genererar innebär att de minskar överskottet mycket mindre än vad en statisk analys (en som utgår från att beteende inte påverkas) ger vid hand. Dessutom innebär den högre tillväxten att BNP blir större, vilket givet en viss statsskuld i kronor innebär en lägre skuldkvot.

Så det är därför fel av regeringen att använda omsorg av statsfinanserna som ursäkt för att inte genomföra tillväxt- och sysselsättningsfrämjande sänkningar av bolagsskatten och arbetsgivaravgifterna.

tisdag 16 november 2010

Esbati blir "österrikisk"

Jag besöker ofta hemsidor och bloggar som jag inte sympatiserar alls med, detta då för att kolla på vilka argument som motståndarsidan framför. En av dessa bloggar som jag inte sympatiserar med men ändå ofta besöker är förre Ung Vänster-ordföranden Ali Esbatis blogg. Till min stora förvåning hittade jag vid dagens besök en post på Esbatis blogg som jag i stort sett (jag skulle förstås ha formulerat vissa saker annorlunda) håller med om, då han påpekar att en starkt bidragande orsak till de rekordstora inkomstklyftorna i USA är Federal Reserves inflationistiska penningpolitik, en poäng som jag och många andra "österrikiskt" inriktade ekonomer tidigare framfört upprepade gånger (exempelvis här).

söndag 14 november 2010

Mona Sahlins avgång är beklaglig

Inte helt oväntat så avgår nu Mona Sahlin. Detta tycker jag är synd eftersom hon varit (och skulle om hon suttit kvar fortsätta vara) en så dålig partiledare och eftersom jag vill att det ska gå dåligt för Socialdemokraterna. Det som är dåligt för Socialdemokraterna är bra för Sverige och vice versa.

Den enda trösten är att det finns inga för Socialdemokratin bra alternativ. Margot Wallström skulle säkert bidra till att stärka partiet, men bortsett från att hon inte sitter i Riksdagen så har hon gjort klart att hon inte vill ha jobbet. Carin Jämtin framstår efter valfiaskot för de Stockholmssossar hon leder inte som ett seriöst alternativ. Thomas Östros och Ibrahim Baylan är lika förknippade med valförlusten som Sahlin. Thomas Bodström har genom sitt egocentriska agerande visat att han inte kan tas på allvar.

Så vem skulle det då bli? Jag har faktiskt ingen, det återstår att se. Kanske blir det trots allt någon av de ovannämnda i brist på andra alternativ. Vi får bara hoppas att det blir någon lika inkompetent som Mona Sahlin.

lördag 13 november 2010

Skillnaden mellan Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna

Ofta i debatten och nyheterna i Sverige och på andra håll så jämställs ofta Fremskrittspartiet i Norge med Sverigedemokraterna. Det är dock grovt felaktigt av flera skäl.

Även om vi lämnar partiernas ursprung (SD kom från rasistiska grupper, medan FrP kom från en skatteproteströrelse) åt sidan så finns det två avgörande skillnader. För det första så är Fremskrittspartiet det mest marknadsliberala partiet (åtminstone av dem som är med i Stortinget) i Norge i de flesta sakfrågor.

Endast om man har en märklig besatthet av invandringsfrågan (som vissa på båda sidor har) som den helt avgörande frågan när det gäller att bedöma partier så kan man jämställa dessa partier.

För det andra så är de inte ens lika i invandringspolitiken. Fremskrittspartiet vill ha en restriktiv invandringspolitik, men de ser till skillnad från SD inte invandringen som roten till allt ont (och som alla övriga frågor kan reduceras till), utan vill helt enkelt begränsa den i syfte att begränsa statens utgifter på asylinvandringsmottagande. Och att vilja minska statliga utgifter är ett marknadsliberalt synsätt.

Förvisso har nog en del av dess väljare och förmodligen även en del av dess politiker mer dunkla baktankar, men andra har det inte och det är inte den officiella linjen.

Att SD och FrP är väldigt olika bekräftas också av SD:s Björn Söder som efter att ha diskuterat SD:s samarbete med Dansk Folkeparti (som har liknande rötter som FrP, men som nu är betydligt mer likt SD) förklarar avsaknaden av samarbete med FrP så här:

"De står väldigt långt från oss, jag ser det som ett ultraliberalistiskt parti."

fredag 12 november 2010

Thomas Östros har rätt-fast inte på det sätt han tror

Thomas Östros skriver att "efter år av skattesänkningar är det lätt att tro att enda källan till att arbete lönar sig är sänkt skatt" och menar att det är fel. Det har han rätt i. Trots allt har sänkta ersättningsnivåer i a-kassan och andra "socialförsäkringar" samma effekt-och med tanke på inkomsteffekten så är det faktiskt ännu effektivare (men å andra sidan betydligt mindre populärt) än skattesänkningar när det gäller att öka arbetsutbudet.

Problemet är förstås att Socialdemokraterna vill gå åt andra hållet och därmed göra det mindre lönsamt att arbeta.

torsdag 11 november 2010

Regeringen borde inte genomföra datalagringsdirektivet

Regeringen föreslår nu att det datalagringsdirektiv som EU påbjudit medlemsländerna faktiskt ska genomföras.

Först ska det sägas att direktivet är förkastligt eftersom det innebär en kränkning av folks rätt till privatliv. Att alla e-mails, sms, och telefonsamtal ska registreras även utan konkret brottsmisstanke är oacceptabelt då det kan missbrukas av de personer som administrerar det.

Men då EU påbjudit det ska vi då inte genomföra det även om det är fel, kanske en del tänker (och det är ju regeringens huvudursäkt)?

Nej. För att för det första går regeringens direktiv längre än vad EU kräver. Och för det andra så pågår rättslig prövning av direktivets juridiska legitimitet. Och för det andra, även om dessa prövningar misslyckas, vad ska EU göra om Sverige inte genomför det? Invadera oss? Nej, det kommer definitivt inte att hända. Genomföra handelssanktioner? Nej, det tror jag inte heller. Utesluta oss ur EU? Nej, det tror jag inte heller då Sverige i över ett decennium trotsat det obligatoriska åtagandet att införa euron som valuta. EU har i praktiken ingen som helst bestraffningsmöjlighet om Sverige väljer att akivt sätta sig på tvären. Och om böter utkrävs så kan Sverige bara vägra betala det (dessutom skulle beloppet förmodligen vara försumbart relativt Sveriges ekonomis storlek). Med tanke på att Sverige är en av de största nettobidragsgivarna i EU så är jag rätt så säker på att de inte skulle våga ta strid om detta (då det är en strid de helt klart skulle förlora).

Så regeringen både kan och bör vägra genomföra detta. Att de inte vill göra det är synnerligen beklämmande.

tisdag 9 november 2010

Stockholmsmoderater blir galna

Kommer ni ihåg filmen Demolition man, med stjärnor som Sylvester Stallone, Sandra Bullock, Nigel Hawthorne, Dennis Leary och Wesley Snipes i huvudrollerna? Det beskrev ett framtida (år 2032) Orwellianskt samhälle där medborgarna var ständigt övervakade och hade sina liv detaljreglerade av härskaren Dr. Raymond Cocteau (spelad av Hawthorne). Regleringarnas karaktär kan sammanfattas i följande replikskifte som utspelade sig strax efter att Stallones karaktär, John Spartan, som varit nedfryst sedan 1996 blivit återupplivad:

Spartan: -Hey you, give me a Marlboro.
En manlig polis: -Yes of course. Right away. What’s a Marlboro?
Spartan: -A cigarette. Any cigarette.
Bullocks karaktär: -Um, smoking is not good for you, and it has been deemed that anything not good for you is bad, hence illegal. Alcohol, caffeine, contact sports, meat…
Spartan: -Are you shitting me?
Cocteaus röst från dator i väggen: -John Spartan, you are fined one credit for violation of the verbal morality statute.
Spartan: -What the hell is that?
Cocteaus röst från dator i väggen: -John Spartan, you are fined one credit for violation of the verbal morality statute.
Bullocks karaktär: -Bad language, chocolate, gasoline, uneducational toys and anything spicy. Abortion is also illegal but then again so is pregnancy if you don’t have a licence.

Det visar sig senare också att riktig sex (inklusive samlag) även mellan samtyckande vuxna förbjudits. Dessa förbud upprätthålls effektivt genom kamera och mikrofonövervakning överallt inklusive hemmen och sändare inopererade i alla.

För alla som ens kommer i närheten av att vara frihetliga eller åtminstonde icke-totalitära så borde ett samhälle av den typen vara ett skräckscenario.

Nu visar det sig att Stockholmsmoderaterna inte riktigt delar denna friheliga, icketotalitära instinkten då de upprättar områden där det inte bara ställs de normala och fullt rimliga kraven på att betala hyra och inte störa grannarna, utan även krav på deras livsstil i form av vilken mat man äter, att man ska samåka, umgås med grannarna och att man ska motionera.

Exakt hur dessa krav ska genomföras är oklart, då de (ännu) inte verkar gå så långt som kameraövervakning överallt. Men att det är svårgenomförbart givet detta är dock knappast den allvarligaste problemet med det hela. Politiker borde överhuvudtaget inte lägga sig i folks privatliv. Att politiker från det parti som en gång i tiden var antiförmynderipartiet nu går i spetsen för det är synnerligen oroväckande, beklämmande och deprimerande. Detta då särskilt som då de om det hela anses "lyckat" kan frestas att utvidga det från att gälla ett visst område till att gälla resten av Stockholm-och resten av Sverige.

Och med tanke på att personlig integritet knappast kan sägas vara någon viktig princip för de "nya moderaterna" så lär steget inte vara långt till att upprätta den övervakningsapparat som krävs för att genomdriva det. Och då kommer vi att att hamna i förmynderidystopin i "Demolition man".

lördag 6 november 2010

Regeringens rysk-kinesiska utrikespolitik

En vanlig uppfattning bland Israelvänner är att Ryssland och Kina har en fientlig inställning till Israel. Man pekar på att de oftast i FN röstar för resolutioner som verbalt fördömer Israel, samtidigt som de bedriver handel med Israels ärkefiende Iran.

Men det som detta bortser ifrån är att Ryssland och Kina också oftast röstar för FN-resolutioner som verbalt fördömer Iran, samtidigt som de har goda handelsrelationer även med Israel.

Det vore därför mer korrekt att säga att Ryssland och Kina behandlar Israel och Iran på ungefär samma sätt. Man är villiga att verbalt fördöma båda, men är motvillig att gå utöver detta och begränsa handeln. Om något så är de något mer villiga att begränsa handeln med Iran, då exempelvis Ryssland nyligen ställde in försäljningen av det högeffektiva ryska luftvärnssystemet S-300 och då både Ryssland och Kina röstade för skärpta sanktioner mot Iran.

Man kan intressant nog se paralleler till den ryska och kinesiska utrikespolitiken hos Sveriges regering. Den svenska regeringen fördömer ofta Israel, nu senast i samband med "Ship to Gaza"-incidenten, men man har bestämt avvisat kraven från de rödgröna om att införa sanktioner mot Israel. På motsvarande sätt så har regeringen åtminstonde ibland (fast mer sällan än gentemot Israel) uttalat sig kritiskt om regimen i Teheran, men man har samtidigt uttalat sig negativt om FN-sanktioner mot Iran (Sanktioner som alltså även Ryssland och Kina röstade för).

Regeringen har i stort sett samma utrikespolitik vad gäller Israel och Iran som Ryssland och Kina-med skillnaden att regeringen är jämfört med Ryssland och Kina relativt mer fientlig mot Israel och mer positiv mot Iran. Dock är man fortfarande något mindre Israelfientlig än de rödgröna.

onsdag 3 november 2010

Märklig argumentation från Reinfeldt om arbetsgivaravgifter

Fredrik Reinfeldt intervjuas i SvD och uttalar sig där emot generella sänkningar av arbetsgivaravgifterna och öppnar samtidigt för riktade sänkningar till företag som är "jämställda".

Om vi börjar med frågan om generella sänkningar så har han en ytterst märklig argumentation:

"Vi är ofta rätt kritiska till generella arbetsgivaravgiftssänkningar, för vi är övertygade om att det snarare än att ge fler jobb används till att förstärka resultaten för företag eller att höja löner. Däremot tror vi att riktade lättnader kan vara en morot för att åstadkomma saker."

Visst kommer det bidra till högre nettolöner, men det gäller faktiskt även för jobbskatteavdrag och för riktade sänkningar, så det är inget argument. Och sen är det för övrigt inte heller negativt då högre nettolöner är bra i sig och bidrar till att som Reinfeldt själv alltid brukar säga "göra det mer lönsamt att arbeta".

Och samma sak gäller när det gäller att "förstärka resultatet" hos företag, det är också något som gäller även för jobbskatteavdrag och riktade sänkningar. Och det är på samma sätt för övrigt inte heller något dåligt då högre vinster högre avkastning exempelvis för pensionssparare och då det innebär att färre företag slås ut och det blir lönsamt för fler företag att anställa fler personer.

Reinfeldts så kallade motargument är alltså för det första även tillämpbart på de alternativa åtgärder han föreslår och beskriver dessutom de sätt på vilket generella sänkningar skapar jobb. Däremot finns det många andra skäl till att vara kritisk mot riktade sänkningar relativt generella, se här och här.

Att Reinfeldt är så emot generella sänkningar kan bero på att han vill ha råd med speciallösningar för att som det heter "åstadkomma saker". Och med det menas inte minskad arbetslöshet, som borde vara högsta prioritet, men som definitivt inte är det. Det som menas är istället saker som "jämställdhet". Exakt vad som menas med "jämställdhet" är inte klart (ska företag exempelvis straffas för att de verkar inom en bransch där ena könet har en stark preferens relativt det andra för att arbeta?). Vad som däremot är klart är att långt ifrån att vara en "frihetsfråga" så innebär detta minskad frihet då staten lägger sig i människors fria val. Dessutom så lär detta innebära ytterligare en ökning av den byråkratiska bördan för företagen, något som givetvis kommer vara negativt för jobbskapandet. Det kan förstås i och för sig innebära fler byråkratjobb, men det överväger knappast och dessutom så handlar det till skillnad från de jobb som försvinner om onyttiga jobb.

Det är just såna här intervjuer som åter gör mig nöjd över att jag inte röstade på moderaterna i riksdagsvalet.

tisdag 2 november 2010

Ingen anledning att vara nöjd med arbetsmarknadsläget

När media rapporterade om arbetsförmedlingens senaste veckostatistik var rubriken att "arbetslösheten sjönk". När man granskar statistiken närmare så framgår att det är en missvisande bild.

Visserligen sjönk antalet som är registrerade hos arbetsförmedlingen som "arbetslösa" med 36490 från året innan och antalet som var registrerade som "deltidsarbetslösa" föll med 4795. Men antalet i "program med aktivitetsstöd" steg med 43026 och antalet med i varierande grad subventionerade anställningar (inklusive såväl så kallade "instegsjobb" och "nystartsjobb") steg med 20785.

Sammantaget steg alltså antalet som söker riktiga heltidsjobb med 22526 och uppgår nu till 547119. Och detta efter ett år av högkonjunktur!

Nu steg i och för sig förmodligen inte det totala utanförskapet eftersom den omdiskuterade sjukförsäkringsreformen och skärpta regler för förtidspension innebär att färre uppbär såna bidrag. Men å andra sidan, om man räknar med dem som fortfarande lever på sjukpenning eller förtidspension och om man vidare räknar med heltids- och deltidsarbetslösa som eftersom de av olika skäl (exempelvis att de är studenter eller pensionärer som skulle vilja jobba) inte är berättigade till a-kassa inte brytt sig om att officiellt registrera sig som heltids- eller deltidsarbetslösa så blir det totala antalet i utanförskap ännu värre, förmodligen en bra bit över 1 miljon, vilket då innebär ett drygt 20%-ligt totalt utanförskap.

Även om sysselsättningen nu ökar är det helt enkelt otillräckligt många nya jobb utöver det som krävs att täcka den ökning av befolkningen i arbetsför ålder som sker.

Med bakgrund av detta så är det som sagt skamligt och fullständigt ansvarslöst av regeringen och Anders Borg uppträder som att de är nöjda med situationen och därför vägrar vidta några åtgärder för att skapa nya riktiga jobb och istället bara satsa på mer amstrams (som numera går under byråkratiska eufemismer som "program med aktivitetstöd") och andra reformer som inte skapar några nya riktiga jobb.

söndag 31 oktober 2010

Jared Diamond har fel om klimatets roll

Efter att nyligen berömt två av Per Gudmundsons ledare (se här och här) ska jag nu vara delvis kritisk mot en, nämligen en där han positivt omnämner Jared Diamonds teori att Afrikas fattigdom beror på att det finns i tropikerna och att folk där attackeras av skadeinsekter typ malariamyggan.

Skadeinsekter är naturligtvis inte bra för ett samhälle, men det går ju att vidta åtgärder för att skydda sig mot dem. Och de skador de åstadkommer är heller inte avgörande för ett samhälles utveckling. Att vara beläget kring tropikerna är därför heller inget hinder för ekonomisk utveckling. Singapore ligger just vid ekvatorn och malariamyggan finns i det området, men det har inte hindrat Singapore från att bli en av världens rikaste länder.

Singapore enorma rikedom jämfört med afrikanska länder och för den delen även jämfört med näraliggande länder som Indonesien och Filippinerna, och i mindre grad även Malaysia och Thailand, visar att klimatfaktorn är obetydlig. Eller jämför Israel med Jordanien, som båda har ett torrt landskap med få naturtillgångar. Israels per capita inkomst är ungefär 8 gånger högre, trots att Israel till skillnad från Jordanien är utsatt för sanktioner från övriga länder i regionen.

Det som avgör är dels naturligtvis hur klok den ekonomiska politiken är, huruvida man har naturtillgångar samt vilken kultur man har. Israel och Singapore har relativt rationella kulturer och har haft relativt vettig ekonomisk politik, vilket skiljer dem från exempelvis Jordanien och de flesta afrikanska länder.

lördag 30 oktober 2010

Ayn Rand om Israel

Marknadsliberalismens/den klassiska liberalismens "grand old lady" uttalar sig om den israelisk-arabiska konflikten i videoklippet nedan. Diskussionen är då från den vänsterinriktade Phil Donahues show.

Vissa skulle för övrigt kanske tolka hennes omdömen om "the Arabs" som etniska generaliseringar av rasistisk form, men ni bör komma ihåg att det uttalades i sammanhanget av den israelisk-arabiska konflikten och med det i åtanke så bör det vara uppenbart att hon inte syftar på alla personer av arabisk etnicitet, utan de arabiska grupper (Fatah/PLO, Hamas, Hizbollah, Syriens regering med flera) som försöker förinta Israel. Och med detta klargörande i åtanke så är hennes beskrivning av dessa grupper, och av konfliktens natur i allmänhet väldigt träffsäker och bra för att vara i ett forum som "Phil Donahue show".

För en mer utförlig diskussion av de väsentliga frågorna rekommenderas för övrigt denna text av Ayn Rand Institutets Yaron Brook och Peter Schwartz. Texten är från 2002 så den refererar till saker som tack och lov inte finns längre, som palestinska självmordsbombningar och ärketerroristen Yassir Arafat, men i övrigt så är dess analys klockrent bra och relevant. Förutsägelsen i texten att områden som Israel lämnar över till palestinierna skulle bli terrornästen har för övrigt tyvärr blivit bekräftad av vad som hände efter det att Israel lämnade Gazaremsan 2005.

fredag 29 oktober 2010

Statligt åldersgränshyckleri

DN rapporterar att det kan bli olagligt annat än i särskilda undantagsfall för krogar att sätta en högre åldersgräns än 18.

Nu tycker jag personligen inte att det är särskilt rationellt att sätta högre åldersgränser, men ytterst borde det vara upp till krögarna att bestämma. Och framförallt, nog är det höjden av hyckleri att staten förbjuder diskriminering av 18 och 19-åringar när man själv diskriminerar dessa i sitt detaljhandelsmonopol för köp av starköl, starkcider, vin och sprit. Innan staten tar på sig rätten att förbjuda en sådan diskriminering (eller ja, oavsett om man tar sig den rätten) borde man faktiskt själv sluta utöva sådan diskriminering i sina Systembolagsbutiker.

torsdag 28 oktober 2010

En form av sysselsättning Borg vill främja iallafall

Gudmundson har ytterligare en bra (Jag håller visserligen inte med honom om hans antydan att alkoholförmynderi hade varit berättigat om det inte inneburit ökad smuggling, men i övrigt är den väldigt bra) ledare, den här gången om effekten av den planerade alkoholskattehöjningen. Även om Anders Borg är generellt ointresserad av att främja sysselsättning då han satt ribban för "full sysselsättning" så lågt så verkar det som han iallafall vill främja legal och illegal alkoholinförsel (och även tobaksinförsel då även tobaksskatten ska höjas). Problemet är förstås att denna verksamhet egentligen är onödig och skadlig för svensk ekonomi (däremot gynnas framförallt Tysklands ekonomi).

Några utdrag:

"Även vad som kan se ut som små ökningar, någon kronas påslag för en pilsner, ger stort utslag i gränshandeln. Sprit & Vinleverantörsföreningen (SVL) har granskat effekterna av kronförsvagningen under finanskrisen. När kronan sjönk i värde blev det dyrare för svenskarna att köpa öl utomlands, och relativt billigare att handla här hemma. På ett år blev euron 21 procent dyrare. Då ökade Systembolagets försäljning med 7 procent, och gränshandeln minskade med 25 procent.

Nu har kronan stärkts igen. Gränshandeln har blivit 21 procent billigare jämfört med Systembolaget på ett år. Vad händer?

”Under det första halvåret 2010 ökade den tyska gränshandeln med spritdrycker med 41,4 procent jämfört med samma period året innan”, konstaterar SVL.

Ett liknande samband torde synas vid en skatteökning."

onsdag 27 oktober 2010

Anders Borg tydligen nöjd med massarbetslöshet

Gudmundson har en intressant ledare där han noterar att Anders Borg numera tycks definiera "full sysselsättning" som 6% öppen arbetslöshet.

0% arbetslöshet är tyvärr knappast möjligt på grund av den oundvikliga friktionsarbetslöshet som alltid uppstår, men nog är det möjligt med klart lägre arbetslöshet än så då Sverige tidigare hade det och då många länder än idag fortfarande har klart lägre arbetslöshet än så.

Och då bör man ju notera att till detta kommer många andra i utanförskap, som exempelvis personer i utbildningar eller andra arbetsmarknadsaktiviteter, förtidspensionärer och långtidssjukskrivna. Vilket innebär att Borg alltså lär definiera "full sysselsättning" som efter några år av högkonjunktur i bästa fall något högre andel sysselsatta än 2006 (eftersom befolkningen ökat ännu mer än sysselsättningen är andelen idag ännu lägre än den var 2006)-och en betydligt lägre andel än under större delen av Sveriges moderna historia.

Om han verkligen menar allvar med det då kommer regeringen att få problem och då kommer SD och/eller rödgröna få ökat stöd när Borg definierar en jämförelsevis dålig situation som idealet.

Att han sätter ribban så lågt när det gäller målen är dock i och för sig logiskt med tanke på de obefintliga förslagen för att öka sysselsättningen från regeringen. Men om regeringen vill göra sig förtjänt av att bli omvald då bör de höja ambitionsnivåerna angående hur mycket de vill minska av utanförskapet och insatserna för att uppnå det.

tisdag 26 oktober 2010

Riksbankens höjning & de rödgröna

Lite korta kommentarer om dagens två största svenska nyheter.

Först, angående Riksbankens räntehöjning så är den i och för sig välmotiverad med tanke på den höga penningmängds- och kredittilväxten. Man bör dock av skäl jag förklarade häromdagen dock inte ha en övertro på dess effektivitet i att motverka obalanser i ekonomin.

Sen angående att de rödgröna bryter upp så är detta troligen bra-men det är möjligt att det kan vara negativt för valet 2014. Det främsta skälet till att det är bra är att det minskar risken för regeringskris och ökar möjligheten till samarbete med S eller Mp i enstaka frågan nu när Vänsterpartiet i praktiken blir ensamt långt ute på vänsterkanten.

Då det rödgröna samarbetet troligen var en av de viktigaste faktorerna bakom Socialdemokraternas (och det rödgröna blocket som helhet) tillbakagång så är dock risken att det här kan bidra till att stärka Socialdemokraterna igen. Så länge samarbetet återupptas före nästa val så är dock skadan av det begränsad, eftersom den faktorn då hinner sänka dem igen.

söndag 24 oktober 2010

Svensk penningpolitiks begränsade effektivitet

Göran Zettergren från TCO och Tomas Ernhagen från fastighetsägarnas förbund menar att Riksbanken inte borde höja räntan för att motverka en fastighetsbubbla.

De har både fel och rätt. De har fel när de menar att man enbart ska bry sig om konsumentpriser. Det var vad Fed gjorde i USA när de skapade fastighetsbubblan där. Man misstänker för övrigt att fastighetsägarföreträdaren vill just att en sådan ska skapas i Sverige för det skulle hans medlemmar tjäna på (förutsatt att en senare krasch verkligen kan undvikas).

Samtidigt är dock höjd ränta ett trubbigt instrument för små länder som Sverige eftersom det leder till en starkare valuta, något som i sin tur leder till att det då blir billigare att importera vilket skapar en förskjutning från exportindustrin till inhemska näringar som fastighetssektorn, alltså just det som räntehöjningar ska motverka.

På Island finns det fog för att säga att den övervärderade valutan skapad av höga räntor som bidrog till att skapa Islands mycket djupa kris. Sverige är klart större än Island, men vi är ändå tillräckligt små för att effektiviteten i penningpolitiken ska vara högst begränsad i ett läge där exempelvis Fed, ECB och Bank of England har oförändrad ränta.

Det vore faktiskt därför bättre om man försökte motverka fastighetsbubblan genom exempelvis begränsad avdragsrätt för låneräntor och sänkt kapitalinkomstskatt, eller annan form av skatteväxling där fastighetssektorn betalar mer och andra mindre. Det skulle ha samma effekt på kapitalkostnaden, men skulle inte påverka kronans växelkurs och skulle därför vara effektivare när det gäller att motverka obalanser.

lördag 23 oktober 2010

Kristdemokraterna bör inte överge förslaget om "vårdnadsbidrag"

Som tidigare nämnts råder krisstämning inom Kd efter dess usla valresultat vilket leder dem till att försöka hitta lösningar. Förslagen på namnbyte är knappast särskilt meningsfulla då det i bästa fall bara leder till en marginell förbättring.

Bättre vore då att ompröva den politik som skrämt bort väljare. Detta gäller då i första hand dess förmynderiattityd i alkoholpolitiken, men kanske även i mindre grad dess motstånd mot att låta homosexuella ingå avtal som kallas "äktenskap" eller motstånd mot all form av icke-traditionell fortplantning (som spermie- och äggdonationer eller konstgjord befruktning). Åsikter som strider mot den påstådda principen att stå upp mot "pekpinnar" från politiker till "verklighetens folk".

Att Kd dessutom inte alls tar jobbfrågan på allvar och är skeptiska till ytterligare skattesänkniingar och vill att det eventuella skattesänkningsutrymme som finns ska användas till sänkningar som inte ger några nya jobb (som sänkt skatt för pensionärer och avdragsrätt för gåvor till av staten utvalda grupper) är nog också något som skrämmer bort väljare.

Nu tycks dock Göran Hägglund dra den märkliga slutsatsen att det förslaget om vårdnadsbidrag kan ha sänkt Kd, och antyder att de kan överge eller åtminstonde tona ner sin position i frågan. Detta är märkligt eftersom de två partier som drev frågan om att stärka vårdnadsbidraget (eller vårdnadslönen) , alltså Kd och SD, sammantaget gick framåt från 9,52% till 11,3% och med tanke på att Hägglund själv skrev under en debattartikel där det hävdades att just den positionen var populär.

Från liberal synvinkel är statlig vårdnadslön i och för sig inte det bästa sättet att åstadkomma ökad valfrihet i barnomsorgen utan det vore istället att minska subventionerna till de kommunala dagisen (vilket skulle kräva höjda taxor/avgifter till de som använder dagis) och använda den besparingen till sänkt skatt på arbete. Men ärligt talat tror jag att även om det vore det sakligt bästa förslaget skulle det förmodligen vara sämre när det gäller att vinna val (Tänk er bara hur socialdemokraterna skulle basunera ut att Kd vill göra det dyrare för föräldrar att ha barn på dagis).

av skäl jag förklarat är en vårdnadslön på ett lägre belopp än subventionerna till de kommunala dagisen den näst bästa lösningen. Skulle Kd överge det skulle de överge en av de få fördelar de trots allt har. Och det skulle ge Sverigedemokraterna guldläge att vinna över de många kristdemokratiska väljare som ser detta som viktigt. Skulle Kd överge förslaget om vårdnadsbidrag/vårdnadslön skulle det därför förmodligen de dem ännu färre väljare.

fredag 22 oktober 2010

Hotell & restaurangfackets kamp mot hotell & restaurangjobb

Hotell & restaurangfackets (HRF) ordförande Ella Niia kräver högre minimilöner, men som Maria Eriksson påpekar innebär det ett minimerande av antalet som får lön alls.

Det kan ju noteras att det inte heller är enda sättet som HRF och Niia försöker minska sysselsättningen i sin sektor. Hon är exempelvis emot sänkt restaurangmoms och mot sänkta arbetsgivaravgifter för unga (och nej, det är inte av rätt skäl, att man istället bör ha generella sänkningar).

En av de viktigaste, kanske det viktigaste, skälet till varför arbetslösheten och utanförskapet är så hög är just att HRF och alltför många andra fack aktivt arbetar för att minska sysselsättningen på olika sätt. För att komma åt det problemet bör fackens makt på olika sätt begränsas.

onsdag 20 oktober 2010

Statligt subventionerade lögner om Israel

Efter det att Mattias Svensson upptäckte att i början av 2009 så stoppade Mathias Sundin en utställning från Palestina grupperna som jämställer Israel med nazi-Tyskland (Vilket är en orwelliansk förvrängning av verkligheten med tanke på att Tredje riket var allierad med den första palestinska ledaren Haj Amin al-Husseini, liksom nutida nationalsocialister stödjer den palestinska saken, och med tanke på hur det är den palestinska sidan som delar nazisternas åsikter) från att ställas ut på ett bibliotek i Norrköping så har det diskuteras om ska få ställas ut på offentligfinansierade bibliotek.

Jag menar dock att Svensson och de som försvarat honom har fel. Visst ska även de vidriga åsikter som framförs av Palestinagrupperna ha yttrandefrihet, men det innebär inte att de har rätt att uttrycka åsikterna i form av utrymmesslukande utställningar i bibliotek. Om det är så att alla får ställa ut saker i bibliotek då bör även Palestinagrupperna få göra det. Men saken är dock den att det inte är så att alla får ställa ut där och givet det så är det fullt berättigat att stänga ute dem. Om Palestinagrupperna ska få ställa ut där bör även en pro-israelisk utställning få vara där, men såvitt jag vet har en proisraelisk utställning aldrig förekommit. Rent allmänt sett tycker jag dessutom för övrigt inte heller att bibliotek ska innehålla politiska utställningar, utan de bör fokusera på böcker och tidningar.

Till saken hör också något som jag tidigare inte var medveten om men som jag nu ser Dimitri Vasserman förklara på Erik Svansbos blogg (han hade skickat in det till Newsmill, men de refuserade det): Palestinagrupperna får så mycket som 4 miljoner i statligt stöd. Deras verk är alltså skapade med skattepengar som vi andra tvingats betala in till Palestinagrupperna via staten. Med det i åtanke så handlar denna utställning verkligen inte om yttrandefrihet, utan om missbruk av skattemedel.

Socialdemokraterna strider för mer svenska pengar till EU

Socialdemokratiska EU-parlamentarikern Göran Färm argumenterar för att Sverige bör betala mer pengar till EU, något som den Moderata EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark argumenterar emot.

Vi får verkligen hoppas att denna strid fortsätter till 2014, då det är val både till EU-parlamentet och Riksdagen. För om den gör det då kommer Socialdemokraterna göra ännu större valförluster än i fjolårets EU-parlamentsval och årets Riksdagsval. Mer pengar till EU-byråkratin är -på goda grunder enligt mitt tycke- inte särskilt populärt i det svenska folkdjupet, inte minst då bland de som traditionellt röstar på S.

Opinionsmätningar på nätet är långtifrån vetenskapliga, men den på svd.se gav 91% nej, 6% ja till att Sverige ska ge mer pengar till EU. En riktig opinionsundersökning skulle nog ge ett liknande resultat.

tisdag 19 oktober 2010

Lafferkurvan i Indien

Från ett reportage om skattepolitiken i snabbväxande Indien:

"På Indiens inkomstskattemyndighet, som ligger under finansdepartementet, är talesmannen Shishir Jha ändå positiv till utvecklingen. Han pekar på att antalet som betalar skatt faktiskt har tredubblats de senaste 15 åren. 1996, när Indiens ekonomiska reformer just hade påbörjats, var antalet skattebetalare bara 11 miljoner. Då var skatterna mycket höga, ett arv från den socialistiska finanspolitiken. På 1970-talet kunde högavlönade komma upp i skattesatser på 97 procent, vilket onekligen dämpade betalningsvilligheten. Nu löper skattsatserna från 10 procent till ett tak på 30 procent.

– Vår nya strategi är att sänka skatterna så att fler vill vara med och betala."


Strategin är alltså att öka intäkterna genom att sänka skattesatserna. Det kan faktiskt fungera i Indien där så få betalar skatt idag, men det fungerar nog inte för de flesta skatter i Sverige. Dock finns mekanismen i modifierad form även i Sverige. Skatteförändringar som påverkar beteende, inklusive skatt på arbete, skatt på kapital (särskilt då bolagsskatt) och punktskatter på exempelvis alkohol och tobak kommer att påverka skattebasen -sänkta skattesatser ger större bas, höjda ger mindre- och därför kommer skattesänkningar åtminstonde delvis vara självfinansierade medan skattehöjningar kommer att ge mindre än beräknade intäkter.

måndag 18 oktober 2010

Jan Björklunds skråväsende

En vanlig uppfattning bland borgerliga debattörer, såväl folkpartister som andra, är att Folkpartiets starka sida ligger i skolpolitiken, och det är nog just därför som Folkpartiet fått ensamt styra utbildningsdepartementet.

Förvisso har Folkpartiet en del vettiga förslag som gör upp med vissa av de galnaste socialistiska idéerna i skolan, som att skolor inte ska ha rätt att flytta mobbare eller att alla i gymnasiet ska tvingas läsa högskoleförberedande ämnen även om man inte har några planer på att studera på högskolor eller universitet, utan bara vill få en yrkesutbildning.

Problemet med Folkpartiets skolpolitik är dock att den är starkt auktoritär och strävar efter statlig kontroll och detaljreglering av alltför många aspekter av skolan.

Förbudet mot hemundervisning och en negativ inställning till friskolor är ett utslag av detta.

Och nån gång i månaden ungefär så kommer Jan Björklund med nya förslag på hur allt fler aspekter i skolan ska styras av honom och utbildning, medan elever, föräldrar och skolorna får mindre och mindre att säga till om.

Det senaste förslaget om "lärarlegitimation" och förbud mot så kallade "obehöriga" lärare är ytterligare ett led i detta. Självfallet bör lärare vara kompetenta i sitt ämne och kunna undervisa, men det finns inget som säger att lärare inte kan vara det utan formell behörighet (dvs att ha gått på¨lärarhögskolan) eller den föreslagna "lärarlegitimationen". Och det finns för övrigt inte heller något som säger att lärare nödvändigtvis är lämpliga även om de har formell behörighet eller "lärarlegitimation". Det borde vara upp till skolorna att bestämma vilka som är lämpligaste som lärare. Skolor med dåliga lärare lär knappast attrahera några elever utan lär då gå till andra skolor.

Björklunds förslag innebär i praktiken ett form av skråväsende som inte garanterar bättre lärare-men som däremot innebär att det endera kommer att uppstå lärarbrist eller att lönerna för lärare måste höjas. I den mån det blir det senare glädjer måhända det de lärare som uppfyller Björklunds krav men det innebär endera att skolorna får mindre över till annat eller att vi andra måste betala högre skatter.

Hur vore det om Björklund, som ändå företräder ett parti som kallar sig liberalt, började försöka tillämpa deb liberala principen om att minska den statliga styrningen och låta de närmast berörda, alltså elever, föräldrar och skolor själva bestämma hur de vill att undervisningen ska utformas?

lördag 16 oktober 2010

Kristdemokraternas främsta problem är inte namnet

Kristdemokraterna blev i årets riksdagsval det minsta av de 8 riksdagspartierna, även om vänsterpartiet bara hade 357 fler röster. Partiets röstandel har mer än halverats från toppåret 1998.

Av naturliga skäl oroas partiet av den utvecklingen och därför föreslår nu vissa inom partiet ett namnbyte. För all del kan det knappast uteslutas att en del väljare som håller med partiet mer än andra partier men som är ateister/agnostiker, muslimer, judar eller tillhör annan religion kanske skräms av namnet, eller mer specifikt "krist"-delen i namnet. Ett byte till ett namn utan referens till kristendomen skulle därför kanske innebära något fler väljare.

Det är dock inte det som jag ser som huvudproblemet med partiet. Huvudproblemet är istället är att deras retorik inte går ihop med deras faktiska politik i de flesta frågor. Å ena sidan har Göran Hägglund och andra kristdemokrater ibland låtit riktigt liberal och talat om att "sätta gränser för politiken" och låta "verklighetens folk" sjäva styra sina liv utan "pekpinnar" från politiker. Hade det varit vad deras faktiska politik gått ut på hade även jag som ateistisk liberal kunnat tänka mig att stödja dem, oavsett vilket namn de haft.

Problemet är att denna retorik i princip i samtliga frågor förutom familjepolitiken inte avspeglas i den faktiska politiken. I andra frågor så är Kristdemokraterna lika eller ännu mer inriktade på att styra "verklighetens folks" liv med pekpinnar jämfört med de andra allianspartierna (däremot är de bättre än framförallt Vänsterpartiet och Miljöpartiet) Att Kristdemokraterna drivit igenom en förmynderiaktig skattehöjning på alkohol och tobak är ett exempel, men långt ifrån det enda.

När Hägglund sedan tillfrågades om varför det är en så stor skillnad mellan den frihetsinriktade retoriken och den ofta frihetsfientliga politiken så svarade han att "KD är inte anarkister". Att han sätter likhetstecken mellan anarkism och frånvaro av förmynderi inom exempelvis alkoholområdet säger allt om varför få liberala eller allmänborgerliga väljare vill rösta på Kristdemokraterna.

onsdag 13 oktober 2010

Sänkta arbetsgivaravgifter enbart för småföretag är ingen bra idé

Just nu, strax efter ett val vore egentligen den bästa att genomföra utgiftsminskningar. Men såna lyser med sin frånvaro, utan istället är det framförallt hos de rödgröna utgiftsökningar som gäller. Vissa skulle kanske framhålla SD som ett undantag då man vill minska utgifterna på bistånd och asyl- och anhöringinvandring. Men de besparingarna vill man inte använda till offensiva skattesänkningar, utan till att öka andra utgifter, så det räknas inte.

På grund av det och på grund av att starka statsfinanser på goda grunder eftersträvas så har därför politikerna kommit fram till att det inte finns utrymme för några offensiva jobbskapande skattesänkningar, vilket i såfall i första hand borde inneburit sänkt bolagsskatt och sänkta arbetsgivaravgifter och i andra hand ett utökat jobbskatteavdrag.

Men föreslår inte de rödgröna och vissa andra sänkt arbetsgivaravgufter enbart för småföretagen (Att de enbart vill rikta det till dem beror alltså på att de inte anser sig ha råd att sänka för alla på grund av sina utgiftsökningar). Är inte det en bra idé?

Nej. Beroende på hur det utformas och finansieras så kan det i och för sig bättre än ingen sänkning alls, men det är långtifrån den bästa lösningen och det kan faktiskt vara skadligt.

Om man som de rödgröna finansierar det med andra skattehöjningar på arbete då är det oavsett hur det utformas dåligt. Och även om det inte motsvaras av andra skattehöjningar är det inte så bra.

Selektiva eller riktade skattesänkningar är av skäl jag tidigare diskuterat sämre än generella. Detta eftersom de skapar snedvridningar och ökat krångel, något som båda innebär lägre produktivitet och därmed endera lägre reallöner eller lägre sysselsättning-eller både och. Ett exempel på en snedvridning i det här fallet är att det missgynnar restaurang- och detaljhandelskedjor vars restauranger/butiker alla ingår i samma företag medan kedjor där restaurangerna/butikerna drivs av franchisetagare gynnas, något som innebär en uppenbar snedvridning av konkurrensen.

Om vi sedan antar att denna riktade sänkning utformas som så att de x (ej klart exakt var gränsen ska dras) antal första anställda i alla företag får lättnaden uppstår visst krångel då det blir två olika arbetsgivaravgiftssatser. Och exakt vilka ska anses vara dessa första anställda? Förutom krångel riskerar det skapa mygel.

Om man skulle istället utforma det som så att enbart företag med upp till x anställda får lättnaden medan företag med fler än x anställda inte får det då blir det mindre krångel i de berörda företagen men då blir snedvridningarna långt värre. För isåfall hamnar företag som har x antal anställda och vill anställa en eller några till i situationen att de inte bara får betala högre arbetsgivaravgifter på de nyanställda utan de får också betala högre arbetsgivaravgifter på de tidigare anställda. Marginalkostnaden för dessa nya anställda blir då inte bara lön och arbetsgivaragifter för de nyanställda utan där ingår även högre arbetsgivaravgifter för de tidigare anställda, något som innebär att det blir svårt att ekonomiskt rättfärdiga sådana nyanställningar.

En sådan selektiv sänkning av arbetsgivaravgifterna skulle därför innebära en extra "tillväxtskatt" för småföretag som skulle se till att dessa småföretag förblir inte annat än just småföretag. En sådan sänkning skulle därför faktiskt mycket väl kunna ha en negativ effekt på sysselsättningen.

Hela idén bakom denna sänkning bygger för övrigt på missuppfattningen att en större procentuell sänkning för en mindre grupp ger fler jobb än en mindre procentuell sänkning för en större grupp. Men även om det förutsatt att det utformas så att det inte skapar en tillväxtskatt stämmer att en större procentuell sänkning för en mindre grupp skapar fler jobb inom denna mindre grupp, så är det inte så att det totalt sett skapar fler jobb då det blir obefintlig eller negativ (då gynnade företag kan konkurrera ut missgynnade) effekt för resten av arbetsmarknaden, till skillnad från den positiva effekt i resten av arbetsmarknaden som en generell sänkning inneburit. Och en 1%:lig ökning för en tiondel av arbetsmarknaden innebär faktiskt inte fler nya jobb än en 0,1%:lig ökning för hela arbetsmarknaden.

Om politikerna tycker att den procentuella sänkningen vid en generell sänkning inte blir tillräckligt stor då bör de helst se till att minska de statliga utgifterna så att de får råda med stora sänkningar för alla. Men givet att de inte vågar eller vill göra det så är det mycket bättre med generella sänkningar med några få procentenheter än riktade sänkningar för några få med fler procentenheter.

tisdag 12 oktober 2010

Regeringen stärker tyvärr inte arbetslinjen

Det finns ett stort gap mellan retorik och politik i den senaste budgeten. Å ena sidan skriver Anders Borg så här:

"Regeringens främsta mål är att föra Sverige tillbaka till full sysselsättning. Vi fortsätter därför att arbeta för att stärka arbetslinjen och minska utanförskapet"

Det låter ju bra, men hur många konkreta åtgärder i budgeten finns för stärkande av arbetslinjen? Inga alls. Istället så blir det diverse utgiftsökningar som inte kommer skapa några nya riktiga jobb i privat sektor och den enda skattesänkningen är en sänkning för pensionärerna, och den är förvisso trevlig för dem men det skapar inte heller några nya riktiga jobb i privat sektor.

Inga åtgärder alls för att skapa nya riktiga jobb i privat sektor i ett läge där det fortfarande är hundratusentals arbetslösa och en dryg minjon i utanförskap. Detta är verkligen inte en regering som tar sin uppgift att minska utanförskapet på allvar.

Nu är de i och för sig mindre dåliga än de rödgröna vars förslag om stora skattehöjningar och ännu större utgiftsökningar skulle ha inneburit färre jobb och ökat utanförskap, men nog borde regeringen kunna sätta ribban högre än att vara mindre dåliga än de rödgröna.

måndag 11 oktober 2010

Förhållandevis vettiga ekonomipristagare i år

Årets ekonomipristagare, Peter Diamond, Dale Mortensen och Christoper Pissarides, belönas alltså för att de pekar på att det på många marknader uppstår samtidig brist och överskott eftersom köpare och säljare av olika skäl inte kan hitta varandra. Ett sådant exempel är arbetsmarknaden där det oundvikligen uppstår en viss så kallad friktionsarbetslöshete där det samtidigt är så att det finns lediga platser och arbetslösa kapabla att ta dessa jobb.

Vissa skulle kanske avfärda denna insikt som trivial, men då bortser man från att de rådande paradigmen inom nationalekonomi ofta bortser från detta. Detta gäller såväl de klassiska modellerna där det antogs att arbetslösheten skulle vara omöjlig utan statliga interventioner (eller kan lösas enbart med lönejustering) och de keynesianska där det ofta antagits att arbetslösheten enbart är ett resultat av otillräcklig aggregerad efterfrågan.

De gör för övrigt också observationen att en hög arbetslöshetsersättning bidrar till att förvärra friktionsarbetslösheten då det leder till minskad sökaktivitet. Detta är en förklaring till varför stärkta incitament i form av sänkt a-kassa och jobbskatteavdrag bidrar till högre sysselsättning även om lönerna inte påverkas.

Jag noterar för övrigt dock att Danne Nordling kommer fram till den motsatta slutsatsen att deras verk skulle peka på låg effekt av jobbpolitiken eftersom det officiella antalet lediga jobb inte är så där jättehög. Men Nordling bortser från tre saker. För det första så är den nuvarande siffran den vi har efter flera års jobbpolitik. Utan jobbskatteavdrag och högre a-kassa hade antalet varit klart högre. För det andra så underskattar det officiella antalet lediga platser det verkliga antalet lediga platser eftersom inte alla anmäls till arbetsförmedlingen. Och för det tredje så är detta inte det enda sätt på vilket de stärkta incitamenten skapar jobb, utan även genom att lönerna pressas ned. Det som sägs är inte att det är den enda faktorn, utan att det är en faktor.

lördag 9 oktober 2010

Hur mycket av arbetsgivaravgifterna är skatter?

När jag diskuterat frågan om huruvida löntagare eller pensionärer betalar mer i skatt har jag utgått från att endast den så kallade "allmänna löneavgiften" är att betrakta som skatt. Det är en korrekt definition i detta sammanhang (notera för övrigt att alternativa definitioner skulle ha ännu tydligare inneburit att löntagare är överbeskattade) men inte i andra sammanhang.

Nu kanske en del läsare tror att jag utgår ifrån en subjektivistisk kunskapsteori där jag godtyckligt definierar saker till vad som bäst passar vad jag godtyckligt känner för när jag menar att definitionen varierar på sammahanget. Så är det dock inte alls, utan denna syn är helt i linje med objektivistisk kunskapsteori.

Vad som är att betrakta som "hårt straff" är exempelvis något som varierar med sammanhanget. Den essentiella egenskapen för begreppet "hårt straff" är att brottslingar får ett straff som är väldrigt hårt i förhållande till brottets allvarlighet. 1 års fängelse är ett väldigt hårt straff för någon som snattat en chokladkaka, men det är ett väldigt milt straff för en mördare. Definitionen på "hårt straff" varierar alltså beroende på sammanhanget.

Och faktum är att begreppet "brott" varierar på sammanhanget. I en rent teknisk juridisk bemärkelse så är det alla handlingar som bryter mot gällande lagstiftning. Om man håller sig till den bemärkelsen har Kinas regering rätt när de kallar fredspristagaren Liu Xiaobo en "brottsling" eftersom han brytit mot de lagar i Kina som förbjuder regimkritik. Men de flesta av oss skulle knappast avfärda Liu som en "brottsling" då vi utgår från sammanhanget "rättfärdiga lagar" och då lagar mot kritik av regeringar inte är att betrakta som en rättfärdig lag är det i det sammanhanget inte korrekt att som den kinesiska regeringen avfärda Liu som en "brottsling".

På samma sätt är det med "skatt". Den essentiella egenskapen hos skatt är att det är en myndighetsutövad och ofrivillig omfördelning. Vad det mer konkret innebär varierar på sammanhanget.

I det sammanhang som frågan om relativ överbeskattning av löntagare eller pensionärer så är det enbart den "allmänna löneavgiften" som räknas. Detta eftersom att övriga delar av arbetsgivaravgiften per automatik går i form av olika förmåner till andra i gruppen personer i arbetsför ålder. Det innebär en del omfördelning inom denna grupp men inte mellan den gruppen och gruppen pensionärer.

I andra sammanhang så är det dock annorlunda. En annan del av arbetsgivaravgifterna, nämligen den så kallade arbetsmarknadsavgiften utgör en direkt skatt på alla som inte är med i a-kassan. "Arbetsmarknadsavgiften" finansierar nämligen den del av a-kassan som inte finansieras av de avgifter som medlemmar av a-kassorna betalar för att få vara med. Alla löntagare betalar "arbetsmarknadsavgiften" men enbart de som är med i a-kassan får någon rätt till förmåner i utbyte. I en diskussion om relativ överbeskattning av personer som är med i någon a-kassa och personer som inte valt att vara med, så är alltså även "arbetsmarknadsavgiften" att betrakta som skatt.

I det kanske viktigaste sammanhanget, nämligen om "arbetsgivaravgiften" är ofrivillig och något som minskar individers nytta så är dock alla delar av "arbetsgivaravgiften" åtminstonde potentiellt helt eller delvis att betrakta som skatt.

Trots att man alltså hursomhelst tvingas subventionera den så är det många som väljer att inte vara med i a-kassan eftersom att de bedömer att den nytta de skulle få av förmånerna inte motsvaras av de extra avgifter som det motsvarar. Skulle a-kassan bli obligatorisk och man bli tvingad att betala avgiften då skulle det innebära en skattehöjning, trots att distinktionen mellan medlemmar och ickemedlemmar i fråga om "arbetsmarknadsavgiften" skulle försvinna, eftersom man då tvingas betala ännu mer mot sin vilja. Mer specifikt motsvarar skattehöjningen skillnaden mellan den avgift man faktiskt skulle betala och den avgift man skulle vara beredd att frivilligt betala för att få del av förmånerna.

Detta är också principen som gäller för övriga delar av arbetsgivaravgifterna, som finansierar obligatoriska system som sjukförsäkring, arbetsskadeförskring och pension. Avgifterna för dessa system är att betrakta som skatt i den mån man inte hade varit beredd att frivilligt betala dem i utbyte mot att berättiga sig för de potentiella förmåner de innebär.

Hur mycket det är går inte att fastställa exakt så länge folk inte har något val om de vill ingå i systemen eller ej. Det varierer från inget alls till delar av det till allt. I genomsnitt är det nog dock rimligt att anta att det är "delar av det" som gäller, dock är det inte klart exakt hur stor del som gäller.

Till sist så finns det ytterligare ett sammanhang, nämligen det strikt bokföringsmässiga. I det sammanhanget är hela arbetsgivaravgiften att betrakta som skatt för i såna sammanhang är frågan om frivillighet eller nytta inte relevant utan där är det bara kassaflödet som gäller.

Det innebär att vi kan dela upp arbetsgivaravgifterna i 3 kategorier:
1) "Den allmänna löneavgiften" som i princip är att betrakta som skatt i alla sammanhang.
2) "Arbetsmarknadsavgiften" som är att betrakta som skatt för alla som inte är med i a-kassan i alla sammanhang utom i sammanhanget där den relativa beskattningen av löntagare och pensionärer som jämförs. I den mån a-kassemedlemmar hade valt att gå ut om de hade blivit befriade från den så är den delvis att betrakta som skatt även för dem.
3) Obligatoriska "avgifter" för övriga "socialförsäkringar" inklusive pension. Dessa är att betrakta som skatt helt i rena bokföringssammanhang och delvis för många i den grad folk hade velat avstå från att betala dem i utbyte mot att inte få motta de förmåner som de är kopplade till.