onsdag 27 februari 2013

"Datorlicens" illustrerar hur förlegad "TV-licens"-systemet är

Många är upprörda över att Radiotjänst beslutat sig för att börja ta ut en "licens" på datorer och mobiltelefoner och liknande som man kan använda för att surfa på Internet. "DDR-fasoner" skriver vissa i kommentarerna.

En inte helt felaktig analogi, men att ta ut skatt på apparater som kan användas för att surfa på Internet är inte mer DDR-fasoner än att ta ut skatt på TV-apparater. Har man tillgång till Internet kan man nämligen se på SVT:s sändningar eftersom de läggs ut på Internet, på motsvarande sätt som man kan se SVT:s sändningar med en TV-apparat eftersom SVT sänder ut det över landet. Förvisso så använder många inte sin tillgång till Internet till att se på SVT:s program, men många använder också sin TV-apparat till annat än att se på SVT, exempelvis se på någon eller några av de många andra kanalerna, eller se på Video/DVD.  Det finns med andra ord inga skäl att enbart ta ut skatt på den ena tekniken men inte den andra, eftersom det för båda är så att de kan användas för att se på SVT och kan användas för andra syften.

Just när det gäller likheten mellan teknikerna har alltså Radiotjänst rätt i sin analys, men de har fel när de av det drar slutsatsen att man bör beskatta datorer och dylikt. Den korrekta slutsatsen är då i själva verket att hela "TV-licens"-systemet är orimligt. Det är orimligt att beskatta alla som använder Internet bara för att det ger möjlighet att gå in på en (SVT:s) hemsida av många andra och det är följaktligen  också orimligt att beskatta alla TV-apparater bara för att en möjlig användning är att se på SVT:s sändningar.

"TV-licens"-systemet är ett otidsenligt, orimligt och ekonomiskt irrationellt (kostnad på 200 miljoner) system och borde därför avskaffas så snart som möjligt. Tyvärr verkar dock regeringen vara ovillig att genomföra ett sådant självklart beslut.

måndag 25 februari 2013

Varför är det bra med befolkningstillväxt?

En läsare har frågat mig varför jag i det här inlägget skrev att högre befolkningstillväxt i grunden var positivt.

Det finns flera skäl till varför det är positivt. Det första är att det ökar ett lands inflytande i världen. Att USA är det mest inflytelserika landet i världen och Tyskland det mest inflytelserika i Europa beror på att de har de största ekonomierna. Och allt annat lika tenderar en större folkmängd att innebära en större ekonomi. Notera att med "större inflytande" avses inte enbart regeringens internationella politiska inflytande, utan också det utländska intresset för kulturen och språket och företagares intresse för den svenska marknaden

Det andra är att det innebär stordriftsfördelar. En större befolkning innebär lägre kostnader per person för vissa mer eller mindre fasta statliga kostnader, för exempelvis försvaret, riksdag och regering och en del annan förvaltning samt då räntekostnaden för statsskulden. En del andra utgifter kanske ökar, men ökar långsammare än folkmängden, vilket innebär att kostnaden per capita sjunker.

Såna stordriftsfördelar finns inte bara för staten, utan även för privata företag. Att exempelvis sända ut radio eller TV blir inte dyrare för att antalet som lyssnar/tittar stiger, varför kostnaden per lyssnare/tittare faller när folkmängden stiger

Det tredje är att det ökar förutsättningarna för arbetsfördelning/specialisering. Att detta är ekonomiskt gynnsamt är som bland annat teorin om komparativa fördelar visat. Nu går det förstås i och för sig att handla många varor och tjänster över gränserna, men många tjänster kräver att personal och kund befinner sig på samma plats. Restaurangpersonal kan exempelvis inte servera gäster i Stockholm om de befinner sig i London och äldre i servicehus i Umeå kan inte tas om hand om av äklreomsorgspersonal i Warszawa.

Och även när det gäller varor och tjänster som kan handlas över gränserna finns det skäl att ha dem i landet på grund av såväl politiska som naturliga handelshinder transportkostnader. Det finns för vissa varor och tjänster ännu starkare skäl för att istället ha internationell handel, som att kollektivavtalen förhindrar låglönejobb och att markpriserna kan vara högre, men för andra överväger att det hinder som geografiskt avstånd innebär att handel/arbetsfördelning med polacker i Polen är omöjligt eller åtminstone dyrare än handel/arbetsfördelning genom att polska arbetskraftsinvandrare kommer till Sverige.

En observation man kan göra att den mest grundläggande drivkraften bakom urbaniseringen att stordriftsfördelar och fördjupad specialisering från att ha fler människor i sin närhet är ekonomiskt mer fördelaktigt. Urbaniseringen kan därför ses som en bekräftelse på det fördelaktiga av att folkmängden ökar. I och för sig finns som jag noterat finns regleringar (se här och här) och liknande som skadar glesbygden och därmed artificiellt driver på urbaniseringen, men å andra sidan begränsas urbaniseringen av att reglering av byggandet skapar bostadsbrist i större städer.

Det finns förvisso potentiella problem med befolkningstillväxt också, ofta relaterat till olika regleringar. Jag nämnde faktiskt just i det refererade inlägget ett exempel på det i form av att det skapar bostadsbrist på grund av den dysfunktionella bostads"marknad" som nuvarande irrationella bostadspolitik skapat.  Givet den dåliga integrationen av asylinvandrare som finns så orsakar den del av befolkningsökningen som beror på asylinvandring stora problem.

Men som allmän regel, där inte exempelvis regleringar skapar anpassningsproblem, gäller alltså helt klart att det är bra med högre befolkningstillväxt


fredag 22 februari 2013

Storbritannien vs Sverige vad gäller inflation & tillväxt

Av de 15 "gamla" EU-länderna (de som var med innan 2004)  så styrs 13 länders penningpolitik av ECB-12 för att de har euron som valuta och sen Danmark för att de har satt en fast växelkurs på sin krona gentemot euron. Två länder, Storbritannien och Sverige, för en egen penningpolitik och i båda länderna har man ett inflationsmål på 2%

I båda länderna har man under senare år, annat än under kortare perioder, systematiskt avvikit från detta mål. Dock har man avvikit på helt motsatta sätt. Sedan 2005 har inflationen i genomsnitt varit 1,6% i Sverige. Den var under 2008 klart över målet (över 4%) men i regel har den legat under 2%, och just nu ligger den till och med under 1% (0,7% närmare bestämt).

I Storbritannien har avvikelsen varit klart större, och åt motsatt håll då genomsnittsinflationen varit 3%  sedan 2005. Den har nästan alltid legat över 2%. förutom de två första åren då den låg strax under 2% samt under 2009 då den tillfälligt föll under 2% då priserna pressades av en tillfällig momssänkning. Just nu ligger den på "bara" 2,7%., men den förväntas åter stiga en bra bit över 3% de kommande månaderna.

Det som kan noteras är för det första att mot den bakgrunden så är pundet inte så billigt som många tror när de jämför nuvarande växelkursen med den gamla. Visst kostar det färre kronor att köpa pund än det någonsin gjort sedan 1992 (under den korta perioden efter pundets koppling till ERM släpptes och före kronans koppling till ERM släpptes) men priser och enhetsarbetskostnader har stigit långt snabbare räknat i Storbritannien än i Sverige.

Sen kan man notera att trots Lars E.O. Svenssons tal om hur högre inflation är så viktigt för att få fart på tillväxten så var den kumulativa tillväxten bara 0,6% i Storbritannien under perioden 2007-2011 mot 7,8% i Sverige. Båda siffrorna är några procentenheter svagare om man justerar för befolkningstillväxt, men då befolkningstillväxten varit ganska lika ändrar det inte den relativa skillnaden mellan länderna nämnvärt. Siffrorna för 2012 är ännu inte klara för Sverige men det mesta tyder på att tillväxten var något starkare även då i Sverige.

Det kan ju noteras att den nominella tillväxten var ungefär densamma 2007-2011 i Storbritannien och Sverige, men tack vare att inflationen var i genomsnitt nära 1½ orocentenhet lägre per år, var den reala tillväxten i genomsnitt nära 1½ procentenhet högre per år.

Nu finns det förstås andra faktorer än inflationen som styr tillväxten så dessa siffror bevisar inte att lägre inflation orsakar högre tillväxt. Men de gör att Svenssons påstående om en stor positiv tillväxteffekt av högre inflation inte framstår som trovärdiga.

torsdag 21 februari 2013

Två nyheter som inte går ihop

SCB har i dagarna kommit med två nyheter: först att befolkningstillväxten steg från 67285 (cirka 0,71%) 2011 till 73038 (cirka 0,77%) under 2012.

Högre befolkningstillväxt är i grunden något positivt, men det skapar problem givet den andra nyheten, att bostadsbyggandet föll med 23% under 2012 , från redan låga 26062 till 200050. 20000 nya bostäder är ohållbart lite givet en folkökning på 73000, särskilt då med tanke på att den snabba urbaniseringen ytterligare ökar bristen i storstadsregionerna.

Man kan på kort sikt kanske fortsätta så något eller några år till genom att uthyrningen andrahand ökar och genom att yngre vuxna slutar flytta ut från sina föräldrahem och istället bor kvar till sina föräldrar tills  de blir 30-35 (eller kanske 40), men det är knappast en önskvärd utveckling och definitivt inte hållbar i längden. Endera så måste bostadsbyggandet upp kraftigt eller så kommer nettoinvandringen på ett eller annat sätt begränsas. Vilket inte nödvändigtvis behöver innebära restriktivare invandringsregler, utan kan också innebära att bostadsbristen gör att inga arbetskraftsinvandrare har möjlighet att flytta hit och att svenskar lämnar landet för att det inte finns några bostäder, och att nettoinvandringen på så sätt begränsas. Redan nu begränsas sannolikt nettoinvandringen direkt på dessa två senast nämnda sätt av bostadsbristen.

Att regeringen sitter handfallen och vägrar göra något meningsfullt för att lösa detta allvarliga problem är inget mindre än en skandal. För att få fart på dem borde man egentligen sluta tillhandahålla övernattningslägenheter åt allianspartiernas riksdagsledamöter och låta mer produktiva personer få bo där istället, fram tills dess de löser problemet.

En sån lösning kommer förstås aldrig bli verklighet, så därför så lär regeringen istället bestraffas med en högst välförtjänt valförlust. Synd bara att oppositionen inte på motsvarande sätt förtjänar att vinna valet. 
.

måndag 18 februari 2013

Varför Sverige skadas av valutakrig

Som jag påpekade i förra inlägget så har frågan om "valutakrig" blivit allt hetare efter det att Japan börjat medvetet försöka sänka värdet på sin valuta, yenen.

Analysen av vad det har för effekter skiljer sig åt. Vissa menar att det är positivt, andra menar att det är ett nollsummespel där ett lands vinst motsvaras av andras förluster och åter andra menar att "alla förlorar på det".

De som menar att det är ett nollsummespel har rätt i den bemärkelsen att växelkurser och handelsbalanser är nollsummespel. För att ett lands (eller valutaunions) relativa växelkurs ska sänkas krävs att ett vägt (vägt efter ekonomiers storlek)  genomsnitt av andras växelkurs höjs exakt lika mycket, och på motsvarande sätt gäller att om vissas nettoexport (handels-/bytesbalanssaldo) förstärks med en viss summa då måste andras försvagas med samma belopp. Det är totalt omöjligt för alla att sänka sin valutas växelkurs och det är omöjligt för alla att förstärka sin handelsbalans samtidigt.  Kort sagt, i den grad som valutakrig har en merkantilistisk aspekt så är det onekligen ett nollsummespel.

Men som många påpekat, "valutakrig" har inte nödvändigtvis enbart en merkantilistisk effekt. När centralbanker försöker dumpa värdet av sin valuta gör de det vanligen genom att öka penningmängden, och därmed också prisinflationen. Att då Japan dumpar värdet av yenen bland annat genom högre penningmängden lär provocera andra länder att försöka också dumpa värdet av sina valutor genom att öka penningmängden. Följden blir att inflationen stiger för alla. För medan det som sagt är helt omöjligt för allas växelkurs relativt andra valutor att falla är det fullt möjligt att värdet av alla valutor kan falla gentemot varor, tjänster och reala tillgångar. Och när alla försöker sänka sin relativa växelkurs mot andra tenderar effekten i regel bli att inflationen stiger för alla.

Det är just mot den bakgrunden som framstående amerikanska vänsterkeynesianer som Matthew Yglesias och Paul Krugman deklarerar att de som anser "valutakrig" vara ett nollsummespel har fel. För även om de också erkänner att handelsbalanssaldon är ett nollsummespel så menar de att den kollektiva höjningen av inflationen som valutakrig provocerar fram är positiv för världsekonomin. Krugman exempelvis skrev nöjt  att eftersom euron som ett resultat av andras valutakrigande stigit mot andra större valutor (till den kategorin räknas inte de norska och svenska kronorna) ordentligt så lär det underminera hökarna i ECB-ledningen och därmed provocera ECB att följa efter och också bli mer inflationistisk på det sätt som särskilt den japanska men i mindre grad också de amerikanska och brittiska centralbankerna varit.

Då en inflationistisk politik under vissa förhållanden, alltså de förhållanden som den österrikiska konjunkturteorin beskriver, kan ha en kortsiktigt positiv effekt på tillväxten så är det också mycket riktigt så att "valutakrig" på kort sikt kan höja tillväxten. Men då detta tenderar att ha negativa långsiktiga effekter blir också de långsiktiga effekterna att bli negativa.

För Sverige blir effekterna negativa oavsett hur Riksbanken reagerar. Om Riksbanken reagerar genom att ignorera den starka kronan så skapar det problem för den internationellt konkurrensutsatta delen av näringslivet, något som särskilt på kort sikt bara delvis motverkas av att den inhemska köpkraften stiger. Anledningen till att nettoeffekten åtminstone på kort sikt blir negativ är då att produktionsfaktorer och priser (särskilt löner) inte är fullt flexibla.

Om Riksbanken å andra sidan väljer att försöka dämpa kronans uppgång genom att ytterligare sänka den trots allt redan mycket låga styrräntan på 1% så kommer problemet med svenskarnas överdrivna skuldsättning förvärras ytterligare, något som skapar problem i framtiden.

Oavsett vad Riksbanken gör drabbas då svensk ekonomi av det hela, med den enda skillnaden är om problemen främst ska komma på kort sikt eller främst på lång sikt.

söndag 17 februari 2013

Ett skämt som inte längre gäller


Den senaste tiden har diskussionen blivit allt hetare om "valutakrig", alltså mer eller mindre avsiktliga försök att sänka värdet på sin valuta för att ge sin internationellt konkurrensutsatta industri fördelar på sina utländska konkurrenters (och inhemska konsumenters) bekostnad. "Valutakrig" är något som olika länder länge ägnat sig åt, men den senaste diskussionen fick fart först i samband med att Japan valde en ny premiärminister vid namn Shinzo Abe som krävt att den japanska centralbanken ska göra det den kan för att sänka värdet på den japanska valutan, yenen.

Abe har också varit framgångsrik när det gäller att underminera yenens värde. Det senaste året har yenen fallit med hela 21,1% mot kronan, 17,4% mot euron, 16% mot USA-dollarn och 14,6% mot pundet.


Jag återkommer troligen väldigt snart med en mer djupgående analys av det hela, men nu nöjer jag mig med att påminna att det finns ett gammalt skämt att "varför är det säkert att låna ut till en japan?..........Därför att de alltid betalar i-yen!", men nu är det alltså så att den som köpt japanska obligationer inte kommer att få igen alla investerade pengar..

lördag 16 februari 2013

Har vinsternas andel relativt löneinkomsternas ökat i Sverige?

En nyligen gjord SVT-dokumentär hävdade att vinsternas andel av nationalinkomsten ökat ordentligt på bekostnad av arbetsinkomsterna. Som Danne Nordling och Tino Sanandaji påpekar finns dock skäl att betvivla denna beskrivning.

torsdag 14 februari 2013

Folkomröstningar i budgetfrågor måste inkludera finansiering

I Göteborg så förespråkas nu av motståndarna till en trängselskatt en folkomröstning i frågan. Och i Västerbottens län  så har en ohelig allians av Vänsterpartiet och de borgerliga partierna fått igenom en folkomröstning om två av de besparingsåtgärder som den styrande majoriteten av Miljöpartiet och Socialdemokraterna drivit igenom.

Västerbotten är det näst Norrbotten kanske mest vänsterinriktade länet i Sverige, varför de rödgröna partierna 2010 fick 59,4% av rösterna i riksdagsvalet och 60,1% av rösterna i landstingsvalet i länet. Trots att Socialdemokraterna därför bara behövde ett till parti för att styra i landstinget så hade man länge en koalition med både Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Men när landstingets försämrade ekonomi tvingade fram besparingar så vägrade Vänsterpartiet att vara med längre, och nu är det därför en koalition av bara Mp och S som styr.

Bland besparingarna ingick att antalet vårdplatser i Dorotea minskades från 4 till 2, och att ambulansen i Åsele ersattes med en "akutbil" (som då ska vara billigare). Detta orsakade stor upprördhet i Dorotea och Åsele som nu organiserat en namninsamling för att få besparingarna upphävda. De har också lyckats få ihop tillräckligt många för att en kvalificerad minoritet i landstingsfullmäktige ska kunna besluta om en folkomröstning. Och då Vänsterpartiet och de fyra borgerliga partierna är för det ska det nu alltså bli av-till en kostnad av 10-15 miljoner.

Att överhuvudtaget hålla en folkomröstning i budgetrelaterade frågor utan att finansieringen är klar är dock principiellt fel. Landsting har högst begränsade resurser, särskilt då som de till skillnad från staten är förbjudna från att ha underskott, vilket innebär att om man som de som drivit igenom omröstningen vill ska öka utgifterna på något är det nödvändigt att endera höja skatten eller minska utgifterna på något annat.

Att då formulera en omröstning om föreslagna extrautgifter som om de vore någon slags gratislunch är väldigt direkt ohederligt och gör att dess legitimitet blir obefintlig. Ett minimikrav för att en sån här omröstning ska kunna hållas borde vara att finansiering av förslagen inkluderas. Man skulle då kunna formulera det som "vill du höja landstingsskatten för att återställa alla vårdplatser i Dorotea och att Åsele åter får ambulans istället för akutbil?" eller "vill du dra ner på sjukhuset i Umeå för att återställa alla vårdplatser i Dorotea och att Åsele åter får ambulans istället för akutbil?" eller "vill du dra ner på sjukhuset i Skellefteå för att återställa alla vårdplatser i Dorotea och att Åsele åter får ambulans istället för akutbil?",  "vill du dra ner på sjukhuset i Lycksele för att återställa alla vårdplatser i Dorotea och att Åsele åter får ambulans istället för akutbil?" eller "vill du dra ner på subventionerna till kultur och kollektivtrafik för att återställa alla vårdplatser i Dorotea och att Åsele åter får ambulans istället för akutbil?".. Eventuellt kan man ha med alla möjliga finansieringsalternativ och om flera får majoritet så vinner det populäraste förslaget.

Hursomhelst så borde det vara ett nödvändigt krav i den typen av budgetrelaterade folkomröstningar att någon form av finansiering finns med och att inte det felaktiga intrycket att en utgift är en gratislunch ges.
                                               

tisdag 12 februari 2013

Semla eller fastlagsbulle?

Medan det finns ett förhållandevis stort antal ord som skiljer mellan amerikansk och brittisk engelska, eller mellan nordtysk och schweizisk tyska så är däremot skillnaden mellan svenska i Sverige och finlandssvenska.ytterst liten Åtminstone har jag aldrig kunnat märka någon skillnad när jag läst finlandssvenska tidningar. Däremot så låter finlandssvenskar något annorlunda när de talar

De enda två undantag jag snappat upp efter att ha läst finlandssvenska tidningar något år är dels att det i finlandssvenska finns uttrycket "rikssvenskar", som betecknar såna som jag och nästan alla läsare av denna blogg, svenskspråkiga från Sverige. Vi rikssvenskar använder vanligen ordet "svenskar" för att beskriva "rikssvenskar", men då finlandssvenskar betraktar sig som svenskar också så ser de ett behov av ett särskilt ord för svenskar från Sverige.Det är också faktiskt ett bättre ord, åtminstone i sammanhang där det inte är nationalitet, utan etnicitet/modersmål som avses

Det andra ordet är relaterat just till denna dag. Det som vi rikssvenskar betecknar som semla kallas av finlandssvenskar för fastlagsbulle. Det är däremot ett sämre ord, för även om den särskilda ökningen av ätandet av det förvisso ökar just nu så är det numera ingen (eller nästan ingen) som bryr sig om det där med fastandet

Inget fel med att äta hästkött

De senaste dagarna har det rått en stor upprördhet över att en franskägd lasagnetillverkare i Luxemburg som levererat lasagne till Findus, och även till ICAs, Coops och Axfoods egna varumärken, tydligen använt sig av en underleverantör i Rumänien som levererat hästkött (istället för som utlovat nötkött) . Motivet för detta är troligen att i Rumänien så är hästkött billigare än nötkött

Denna upprördhet är delvis berättigad. Det är en viktig princip att man ska kunna lita på vad som står i innehållsförteckningar och det är fel att de som känner obehag inför att äta hästkött ska luras att göra så bara för att pressa kostnaden. 

Men med detta förtydligat så måste jag dock säga att det hela börjar bli lite överdrivet. Så högt som tonfallet tidvis varit så får man lätt intrycket att hästkött skulle vara på något sätt pestsmittat, vilket naturligtvis det inte är. Det är inte mer farligt att äta hästkött än att äta nötkött, och troligen smakar det inte sämre heller. 

Och medan Islam och judendomen förbjuder sina anhängare från att äta griskött, och hinduismen förbjuder sina anhängare från att äta nötkött finns det ingen religion som förbjuder ätandet av hästar (Och hursomhelst bör vi inte bry oss om sånt). Däremot så är det så att många gillar hästar så starkt att de därför tycker det är fel att äta hästkött, något som förmodligen särskilt gäller personer som ägnar sig åt ridsport och/eller har en eller flera hästar som man har ett husdjursliknande förhållande till. 

Själv tycker jag också att hästar är fina djur, men det är inte ett tillräckligt skäl för att avstå från att äta hästkött. Det vore naturligtvis helt förkastligt att i förtid avliva hästar som någon betraktar som ett husdjur eller av annat skäl är starkt fäst vid, men som tur var förutsätter inte hästköttsproduktion det. Utan vid produktion av hästkött, liksom produktion av griskött, nötkött och annat kött, används naturligtvis bara hästar som är uppfödda till att bli slaktdjur och som ingen därför är personligen fäst vid.  Hästar som slaktas är ingens favorithäst, utan hästar som aldrig skulle existerat utan hästköttsnäringen. 

De som ändå känner känslomässigt obehag inför det ska som sagt ändå inte luras att äta det, och på grund av det och principen att innehållsförteckningar ska vara korrekta så det är helt rätt att den där fuskande rumänska köttleverantören, och i mindre grad också den i bästa fall slarvande och aningslösa  franska lasagneproducenten, straffas ordentligt. 

Men upprördheten över det hela har tidvis tappat sinne för proportioner (som att man ska ha ett krismöte inom EU angående det hela) och att dra in existerande mat från hyllorna är ändå en överreaktion. Det är som sagt inte det minsta farligt, och det kan ätas av de av oss som inte har något emot att äta hästkött. Nästan alla har nog vid det här laget hört talats om att det är hästkött i lasagnen och för de ytterst få som helt isolerat sig från all slags nyhetsrapportering så kan man sätta ut i butiken en skylt där det förklaras att de är felmärkta och att de troligen innehåller hästkött.

måndag 11 februari 2013

Skolan som socialismens spjutspets

Roland Poirier-Martinssons texter är av starkt varierande kvalitet, en del är väldigt dåliga, andra är väldigt bra. Dagens text om den filosofiska bakgrunden till de socialdemokratiska förslagen om allmän förskola vid två års ålder och förlängd skolplikt till 18 års ålder (liksom det av Folkpartiet genomdrivna förbudet mot hemundervisning) är bland de allra bästa. Förre S-ledaren Ingvar Carlsson sammanfattade det bra när han sa att "skolan är socialismens spjutspets".

lördag 9 februari 2013

Två intressanta texter

Näthat, i form av förtal, trakasserier och hot, är en beklaglig företeelse som bör motverkas i högre grad än det görs idag av det allt för slappa svenska rättsväsendet, men som Paulina Neuding påpekar i en bra kolumn idag är det missvisande att som Uppdrag Granskning framställa det som att det är enbart eller ens främst är vänsterkvinnor som drabbas av det

Förhandlingarna om EU:s budget var för Sverige förhållandevis framgångsrikt, tack vare stöd från andra nordeuropeiska länder som Storbritannien, Nederländerna, ,Tyskland, Österrike, Danmark och Finland, då budgetens storlek minskades och Sverige fick behålla en viss rabatt. Egentligen borde budgeten avskaffas, men tills det händer är det bra om den minimeras, och att den svenska bördan för att finansiera den minimeras.

Vad som dock är oroväckande är att EU-parlamentet kan sätta stopp för denna uppgörelse. Fram tills nyligen var EU-parlamentet i princip att betrakta som en maktlös och överbetald diskussionsklubb, men nu har den fått en viss makt i form av att den kan lägga in ett veto mot uppgörelser om EU-budgeten.

I en parodi av demokrati så säger nu som Henrik Alexandersson påpekar den socialdemokratiske talmannen i8 EU-parlamentet, Martin Schultz, att EU-parlamentarikernas röstning bör vara hemligt.Medborgarna bör alltså enligt honom inte få veta hur deras valda ledamoter röstar. Något som förstås helt skulle underminera grunden för representativ demokrati i det här fallet då det bygger på att väljare vet hur de personer de röstar på kommer att agera som valda ledamöter.

torsdag 7 februari 2013

LO:s lönekrav leder till avfolkning i glesbygden

Maria Ludvigsson pekar på hur LO:s kollektivavtal, genom att kräva lika lön över hela landet är en av de viktigaste orsakerna till glesbygdens avfolkning.


Men det är inte omplacerade statliga jobb som är problemet. Och det är heller inte marknadskrafterna som utraderat stora delar av småsamhällena. Tvärtom var det från 1950-talet och framåt en högst målmedveten lönepolitik som blev det småskaligas dödstöt.
Rehn-Meidner-modellen gick ut på att tvinga fram ett slags strukturomvandling med ökad produktivitet som mål.
Med krav på lika höga löner som i orter med rask tillväxt och större marknader dukade småföretagen på mindre orter under. Det fanns inte en chans för dem att hålla liv i sin rörelse eller i ortens utveckling med lönekrav på dessa nivåer.
Och allt detta var precis som Rehn och Meidner tänkte sig det. De mindre och lågproduktiva skulle slås ut. Idag vilar resterna av deras hårdföra lönepolitik tung över lands- och glesbygd, allt medan partierna då och då fiskar röster med mer eller mindre sentimentala utspel om hur hela Sverige ska leva.

Det kan för övrigt tilläggas att denna process, förutom att leda till arbetslöshet, inte alls nödvändigtvis faktiskt innebär högre produktivitet. I glesbygden går det nämligen  att hitta villor för bara några hundratusen kronor, medan de i Stockholm snarare kostar några miljoner. Även med den nuvarande historiskt mycket låga bolåneräntan på 3% så motsvarar det en skillnad i årlig boendekostnad på cirka 90000 kronor, eller 7500 kronor per månad. Vilket innebär att en lön på 20000 kronor i glesbygden faktiskt räcker längre än en lön på 27000 kronor i Stockholm. Något som i sin tur innebär att även om vi utgår från det orealistiska, men för LO gynnsamma, antagandet att LO:s lönekrav inte höjer arbetslösheten så orsakar de samhällsekonomiska förluster genom att slå ut arbetstillfällen i orter med låg boendekostnad.

onsdag 6 februari 2013

Invandrares arbetsmarknandssituation

Den senaste tiden har invandringsfrågan blivit allt hetare i svensk debatt, relaterat bland annat till kravet på fri invandring i centerns föreslagna idéprogram, debatten mellan å ena sidan Johan Norberg & Fredrik Segerfeldt och å andra sidan Tino Sanandaji om Norbergs & Segerfeldts nya bok "Migrationens kraft", kraven från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna om att begränsa arbetskraftsinvandringen och migrationsminister Tobias Billströms tal om att det vore önskvärt att begränsa volymen av asylinvandrare.

Jag har varken ork eller lust att recensera alla turer i alla dessa del-debatter utan jag tänkte istället redovisa statistik om hur arbetsmarknadsintegrationen fungerat under den alliansregering som under mer än 6 år alltid sagt sig ha "arbetslinjen" som fokus.

Den första kolumnen under både "inrikesfödda" och "utrikesfödda" nedan visar totalbefolkningen i åldrarna 16-64 under respektive års fjärde kvartal, den andra visar antalet sysselsatta följt av procentandelen sysselsatta, den tredje visar antalet öppet arbetslösa följt av procentandelen öppet arbetslösa.

                          2006                  2011                2012
Inrikesfödda    4 946,3           4 921,5              4 887,7
                       3 796,0  76,7 3 814,2  77,5  3 805,2  77,9
                          202,7   5,1        217,5 5,4      230,2 5,7

Utrikesfödda     900,4               1 088,7          1 126,1
                         568,7  63,2       695,7  63,9        712,5  63,3
                           79,6   12,3       121,0  14,8      132,9  15,7

(Källa SCB)

Denna statistik kan tolkas på både ett invandringspositivt och invandringsnegativ. Den invandringspositiva är att det hela illustrerar att med en krympande inrikesfödd befolkning så är fortsatt nettoinvandring på lång sikt nödvändig för att öka sysselsättningen. Utrikesföddas andel av de sysselsatta har också på 6 år stigit från 13% till 15,8%.

Men det som denna statistik också visar är att urikesföddas andel av de öppet arbetslösas stigit från 28,2% till 36,6%, samtidigt som deras andel av de som står utanför arbetskraften (studerande, hemmaföräldrar, långtidssjukskrivna, förtidspensionärer m.fl.) stigit från 21% till 24,8%. Sysselsättningsgraden har stigit marginellt för utrikesfödda men långt mindre än för inrikesfödda, och givet deras ökade befolkningsandel har deras bidrag till utanförskapet ökat.

Invandringen tycks alltså ha bidragit till en ökad sysselsättning, men också till en ännu större ökning av antalet bidragsförsörjda.

tisdag 5 februari 2013

Är guldets värde en illusion och bubbla?

Aktieanalytikern Kim Lindström argumenterar för att guld bör ses som en bubbla:


Men är guld en placering? En placering ger avkastning, till exempel ränta eller utdelning. Det går att bestämma ett värde på aktier och räntepapper, eftersom de ger upphov till ett kassaflöde. Aktierna representerar dessutom delar av ett företag, vars värde kan uppskattas. 

En guldtacka avkastar ingenting. Tvärtom förorsakar den försäkrings- och lagringskostnader. ”Avkastningen” är alltså negativ. Enda orsaken att köpa guld är att någon är dum nog att betala mera för guldet än man själv gjort.

Priset på guld övergår allt sunt förnuft. Köparna och säljarna är i dag överens om ett pris på knappt 1 700 dollar. Priset skulle lika väl kunna vara 170 dollar eller 17 000 dollar. Prissättningen är såsom värdet på en tavla. Ett konstverk kan ge sublima lustkänslor. En guldtacka har en vacker gyllene färg, men är kall och ohanterlig. Dessutom måste den döljas för nyfikna blickar.

Det är förstås sant att gulds värde huvudsakligen, men inte riktigt helt, bygger på förväntningar om dess värde som en monetär/finansiell enhet. Användningsvärdet är inte noll, men mycket lägre än gällande guldpris.

Men det Lindström helt missar är att exakt samma sak kan sägas om pengar. Pengar har inget (när det gäller elektroniska pengar) eller nästan inget (när det gäller mynt och sedlar) faktiskt användningsvärde, och deras värde bygger därför i stort sett enbart på förväntningen att andra ska se de som värdefulla. Dömer man ut guld för att dess värde huvudsakligen bygger på förväntningar att andra ska se det som värdefullt dömer man också ut pengar-och man dömer också ut alla värdepapper vars värde bygger på förväntan om att de ska generera pengar.

Samtidigt finns (idag när guld inte bygger på pengar) en skillnad mellan guld och pengar. Guld finns det bara en begränsad mängd av och dess värde kan därför inte urholkas lika enkelt som det går att urholka värdet på pengar, vars mängd centralbanker i princip kan öka hur mycket som helst. Och med dagens löjligt låga räntor och inflationsbenägna centralbanker framstår därför guld som en minst lika bra placering-för att inte säga bättre.

lördag 2 februari 2013

Kronans styrka i perspektiv

Här är en sammanställning av förändringen av olika valutors värde gentemot svenska kronan det senaste året. Svenska kronan har som ni ser stigit mot alla valutor utom norska kronan, mot vilken den varit oförändrad. Euron har stigit mot alla valutor förutom de norska och svenska kronorna. Japanska yenen skiljer ut sig från andra genom sitt särskilt dramatiska värdefall.

Norska kronan: 0
Euron: -2,8%
Danska kronan: -3,2%
Schweizerfrancen: -5,5%
Kanadensiska dollarn: -6,2%
USA-dollarn: -6,4%
Brittiska pundet: -7%
Australiska dollarn: -9,1%
Yenen: -23,1%

(Källa SvD Näringsliv)

Ser man enbart på de senaste 3 månaderna så är svenska kronan upp mot alla förutom euron och danska kronan ( Danmark har i princip en fast växelkurs för sin krona mot euron, men avvikelser på några tiondels procent tillåts) , mot vilka den fallit, men bara ytterst marginellt.

Euron: +0,2%
Danska kronan: +0,1%
Norska kronan: -0,9%
Schweizerfrancen: -2,4%
Australiska dollarn: -5,2%
Kanadensiska dollarn: -5,8%
USA-dollarn: -5,8%
Brittiska pundet: -7,9%
Yenen: -18,1%

fredag 1 februari 2013

Över 2 och under 10

Två symboliska gränser passerades idag. Dels så steg 10-års räntan över 2% och dels föll pundet under 10 kronor.

Att marknadsräntorna stigit är något som skett i alla länder som tidigare, när oron var som störst över sydeuropeiska euroländers skulder var som störst, hade status av säker tillflyktsort  Ränteuppgången har dock varit större i Sverige än i många andra motsvarande länder. Sverige hade länge exempelvis lägre ränta än Finland på längre löptider, men nu ligger den finländska 10-års räntan 12 räntepunkter (0,12 procentenheter) lägre än den svenska.

Samtidigt har Stockholmsbörsen stigit med hela 6% den senaste månaden. Denna kraftiga uppgång kan tyckas ironisk med tanke på att de högre obligationsräntorna gör aktier relativt mindre attraktiva, men det hela avspeglar förstås att i och med att oron minskar faller riskpremien på aktier.

Samtidigt som detta skett har euron stärkts mot de andra stora valutorna, inte minst då pundet och USA-dollarn  och allra mest dramatiskt mot japanska yenen. För bara ett drygt halvår sen kostade en euro 95 yen, nu har den stigit till 125 yen. Mot pundet har euron under det senaste halvåret stärkts med 10% och mot USA-dollarn med 12%.

En av de få valutor som euron inte stigit i värde gentemot är svenska kronan, och som ett resultat har kronan också stigit kraftigt mot pundet, USA-dollarn och yenen. I pundets fall så är fallet i värde särskilt berättigat med tanke på Storbritanniens kroniskt höga prisinflation i kombination med deras stora och växande budget-  och bytesbalansunderskott.