tisdag 25 februari 2014

Om skattesänkningarnas fördelning

Sydsvenskans ledare kommenterar LO:s påstående att "den femtedel av befolkningen som tjänar minst får 5 procent av regeringens skattesänkningar 2014 medan den femtedel som tjänar mest får 45 procent." genom att skriva att det är en "sanning med modifikation" och att
Om man istället för att räkna kronor och ören räknar procent ser bilden helt annorlunda ut. Den som har en årsinkomst på 150 000 kronor ökar 2014 sin nettoinkomst med cirka 11 procent tack vare jobbskatteavdraget. Den som tjänar 900 000 ökar sin inkomst med omkring 5 procent, visar Ekonomifakta.se.
Men hur kan det då vara ens en sanning med modifikation att de rikaste fått 9 gånger mer om den procentuella ökningen varit mycket högre för låginkomsttagare? Delvis handlar det förstås om att höginkomsttagarna, mer eller mindre per definition tjänar mer, men det förklarar bara en mindre del av skillnaden.

Istället diskuteras två helt olika saker: LO talar om fördelningen av alla skattesänkningar på alla personer i Sverige, medan Sydsvenskans ledare talar om jobbskatteavdragets fördelning mellan olika löntagare. Det gör skillnad dels eftersom LO tar med två skatteförändringar som gjordes 2007  som båda hade en "regressiv effekt": slopandet av förmögenhetsskatten och reformeringen av fastighetsbeskattningen som sänkte skatten kraftigt för rika hushåll i framförallt stor-Stockholm och finansierade det med höjd reavinstskatt för alla

När man som LO tar med även de som inte arbetar (och dessa är av naturliga skäl överrepresenterade i den femtedel som tjänar minst) så döljs ju också det faktum att det är lågbetalda arbetare som fått de procentuellt största skattelättnaderna från jobbskatteavdraget.

fredag 21 februari 2014

Fridolin är verkligen inte så bra på att tänka

Bland alla dåliga förslag om kvoteringar och skattehöjningar som regeringen kommit med så har man ett förslag som innebär ett steg i rätt riktning, låt vara otillräckligt sådant: att sänka bidragsdelen i studiestödet samtidigt som återbetalningskraven för lånen skärps ytterligare för att säkerställa att lånen är just lån.

De rödgröna välkomnade (låt vara att de tycker det är för lite och för sent) förstås förslagen om kvotering och högre skatter då de ju föreslår samma sak i ännu större doser, men de fördömde dock förslaget om sänkt studiebidrag. Miljöpartiets Gustav Fridolin tog i hårdast och kallade det "den mörkblåaste politik man kan tänka sig".

Jasså, en sänkning av bidrag till studenter är alltså den "mörkblåaste politik" Fridolin "kan tänka sig"? Isåfall är han inte så bra på att tänka. För jag kan tänka mig något ännu "mörkblåare": göra som i de flesta andra länder och inte ha något studiebidrag alls.

Och ja, jag kan rentutav tänka mig ännu "mörkblåare" förslag, nämligen att låta studenterna betala genom avgifter för den utbildning de får, något som återigen är den gällande ordningen i många länder (Om Fridolin tittar på amerikanska filmer eller TV-serier med universitetsstudenter så märker han nog att "tuition" (terminsavgifter) är något som ofta diskuteras).

Även med den föreslagna bidragssänkningen skulle svenska staten vara lååångt "generösare" än de flesta andra stater, och därmed definitivt inte vara så "mörkblå" det går att tänka sig.

Om vi sen lämnar Fridolins bisarra beskrivning av vad en sådan bidragssänkning skulle vara därhän och går till hans argumentation så är den inte så mycket bättre. Så här skriver han sedan:

Studenter hör till dem med de allra minsta marginalerna. De skuldsätter sig samtidigt som de har svårt att klara hyran på den krisande bostadsmarknaden. Konsekvensen blir att särskilt de som inte kan få hjälp hemifrån kommer att dra sig för at[sic] studera. Sverige har stora matchningsproblem på arbetsmarknaden. Att då hindra människor från att studera är en politik som slår direkt mot jobben.
Men nu är det ju så enligt förslaget att lånedelen höjs något mer, vilket innebär att kassaflödet till studenterna under studietiden (då man har små marginaler och ska betala hyran) inte alls sänks och att det inte alls blir svårare för studenter som inte kan få hjälp hemifrån att studera. Arbetslösa och unga som vill utbilda sig till bristyrken kommer att ha lika lätt, eller ännu lättare, att kunna finansiera studierna som nu.

Men försvagas inte incitamentet att studera om man blir tvungen att skuldsätta sig mer för att klara studierna än om man får pengarna som bidrag? Förvisso, men de försvagas också om man som Miljöpartiet föreslår högre marginalskatter och höjda bidrag till arbetslösa. I länder där studenter får betala för undervisning, som USA och de asiatiska länderna, istället för som i Sverige få betalt av staten för studera, så studerar minst lika hög andel för att där skapas incitament till att utbildas till bristyrken genom låga marginalskatter. Dessa lägre marginalskatter är möjliga bland annat då för att man inte har studiebidrag.

Anders Borgs syn på vad vi behöver mer eller mindre av

När Anders Borg var yngre så uttryckte han åsikten att politiker inte skulle bland sig i vad folk gjorde

Nu har han helt ändrat uppfattning och idag så är Anders Borg starkt för det här med politiskt förmynderi, inte minst då genom skattepolitiken. Alkoholskattehöjningar har han som bekant motiverat med att "folk ska arbeta, inte supa".

Så vad säger det om vad han vill att folk ska göra, och vad vi behöver mer av, när han väljer vilka avdrag som ska slopas? Tja, då Borg vill slopa avdragsrätten för pensionssparande men avvisar tanken på att ens begränsa avdragsrätten för ränteutgifter så tycks det som att han tycker att pensionerna är för höga (ju mer du pensionssparar desto högre pension får du) och bolåneskuldsättningen är för låg, att folk sparar till äldre dar för mycket och lånar för lite.

onsdag 19 februari 2014

Miljöpartiets senaste galenskaper

Miljöpartiet tycks fast beslutna att besegra Vänsterpartiet när det gäller titeln "Sveriges galnaste riksdagsparti".

Miljöpartiet vill "lösa" problemet med yrkestiggare som kommer hit från bland annat Rumänien-genom att ge dem laglig rätt till skattemedel . Att det kommer leda till att många fler kommer hit och kosta väldigt mycket är uppenbart, men det verkar inte Miljöpartiet se som problematiskt.

Att kostnader för Miljöpartiet inte anses vara ett problem beror på att de också kommit på en ny skattehöjning, utöver de stora höjningar de redan föreslagit. De vill höja den statliga inkomstskatten med 3 procentenheter på inkomster över 40000 kronor i månaden, något som då ska komma utöver den utfasning av jobbskatteavdragen som partiet vill ska ske från den nivån. Tillsammans lär dessa båda förslag höja marginalskatten till över 60%. för inkomster mellan 40000 och 117000 i månaden(ironiskt nog blir dock marginalskatten något lägre för personer som tjänar över 117000).

Att marginalskatten för höginkomsttagare sannolikt redan ligger nära den intäktsmaximerande punkten på lafferkurvan och att det försvagar tillväxten struntar (eller vägrar inse) förstås Miljöpartiet i. De intalar sig istället att höginkomsttagare är "beredda att betala mer". Vilket som bekant i och för sig vissa rika socialister påstått att de är, men i praktiken så lär även dessa göra allt för att undvika att betala mer.

tisdag 18 februari 2014

Räkna med ordentliga höjningar av "klimatskatter" vid rödgrön seger

Som tidigare nämnts så vill S-ledningen vinna över mittenväljare genom att lova att begränsa sig till 4 olika skattehöjningar:

-Höjd arbetsgivaravgift för unga.
-Höjd restaurangmoms.
-Utfasning av jobbskatteavdraget på inkomster över 60000 kronor i månaden, vilket förstås innebär att den redan höga marginalskatten i dessa inkomstlägen höjs ytterligare.
-Höjd alkoholskatt.

 Problemet är att med undantag för den höjda arbetsgivaravgiften så ger dessa höjningar inte några särskilt stora intäktshöjningar ens vid en statisk analys (där man antar att beteende inte påverkas av skatter). Och med en mer realistisk dynamisk analys (där man antar att beteende påverkas av skatter) blir nettohöjningen av skatteintäkter klart mindre.

Arbetsgivaravgiftshöjningen kommer att minska efterfrågan på särskilt ung arbetskraft och den höjda restaurangmomsen kommer minska sysselsättningen i den sektorn, något som minskar skatteintäkterna och ökar utgifterna för a-kassa och socialbidrag.

Höjd marginalskatt för höginkomsttagare gör det ännu dyrare och svårare att rekrytera kvalificerad personal vilket kan driva såna verksamheter bort från Sverige och det lär öka skatteplanerandet.

Höjd alkoholskatt lär driva fler att handla sin alkohol i exempelvis Tyskland och Danmark samtidigt som färre norrmän vill handla här. Detta begränsar inte bara ökningen av skatteintäkterna utan sänker också statligt ägda Systembolagets vinst och innebär att färre får jobb i Systembolagets butiker (och även kanske andra gränsbutiker då dyrare alkohol gör resan till Sverige för att gränshandla mindre lönsamt för norrmän), vilket också sänker skatteintäkter och ökar bidragskostnader.

Samtidigt har S en lång lista på utgiftshöjningar som man vill se främst då massiva utbildningssatsningar och en mer "generös" a-kassa och sjukpenning. Till dessa utgiftsökningar räcker inte de föreslagna skattehöjningarna, särskilt då om man tar hänsyn till nämnda effekter på beteende. Och med tanke på hur Magdalena Andersson kritiserar regeringen för att ha ett för stort underskott så kräver den retoriken att utgiftshöjningarna blir mindre än skattehöjningarna. Så hur ska då det gå ihop?

Skippa utbildningssatsningarna? Med tanke på att de argumenterat för att arbetslösheten beror på att arbetslösa inte är tillräckligt utbildade så skulle det innebära att de inte har någon jobbpolitik? Skippa höjningen av a-kassan? Ja, då skulle det bli ramaskri inom de egna leden. Då återstår bara att höja skatterna ännu mer.

Min gissning är att det är här det samarbete med Miljöpartiet som de helt klart planerar men vägrar att officiellt erkänna innan valet kommer in. Miljöpartiet föreslår ordentliga höjningar av så kallade "klimatskatter", alltså skatter på exempelvis el, bensin, diesel och flygresor. S-ledningen vågar själva inte föreslå det för det vet de skulle kosta dem många mittenväljare, men deras plan är troligen att fram tills efter valet låtsas som att de är emot det, och sen efter valet i budgetförhandlingarna med MP "gå med på det" för att på så sätt få fram de intäkter som krävs för att finansiera de utgiftsökningar som de, och MP, förespråkar.

Det hela är förstås väldigt ohederligt, men att döma av opinionsmätningarna så låter sig folk luras av det hela.

söndag 16 februari 2014

Varför inte S & M?

Och nej, med S & M syftar jag inte på den sexuella böjelse vissa har, utan på en koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. De båda partierna går numera så långt i sina försök att "triangulera" åt sig medianväljaren att deras politik är förvillande lika.

Socialdemokraterna har ju som bekant accepterat det femte jobbskatteavdraget för nästan alla löntagare och försöker mest marknadsföra sig som att man är emot fler skattesänkningar. I övrigt är det bara begränsade skattehöjningar man nu säger sig vilja ha, som höjd restaurangmoms och höjda arbetsgivaravgifter för unga, höjd alkoholskatt och utfasning av jobbskatteavdraget på inkomster över 60000 kronor i månaden.

Om vi sedan utgår från att Anders Borgs linje, som SvD rapporterar om här, är Moderaternas linje (och det Anders Borg säger brukar gälla), då ser vi att den är förvillande lik Socialdemokraternas linje. Borg säger precis som S bestämt nej till nya skattesänkningar. Tvärtom vill Borg precis som S se begränsade skattehöjningar för att precis som S bland annat finansiera högre utgifter på skolan då man precis som S vill förlänga skolplikten. Precis som S är alkoholskatten en skatt Borg vill höja och han nämner också höjd skatt på tobak och fordon, två skattehöjningar S inte nämnt (men garanterat inte lär motsätta sig).

I övrigt talar Borg sig också, precis som S, varm om påtvingad kvotering av privata bolags styrelser och (återigen precis som S) utökad kvotering av föräldraförsäkringen. Sedan tidigare har M som bekant antagit den Socialdemokratiska synen på arbetsrätt och fackföreningar. Och S & M har numera ungefär samma syn på "vinster i välfärden" som båda vill inskränka men inte helt förbjuda.

Så vad finns kvar av skillnader? Tja, Borg säger sig åtminstone inte ännu vara för höjd restaurangmoms, höjda arbetsgivaravgifter för unga och utfasning av jobbskatteavdraget för höginkomsttagare och han är fortfarande negativ till att göra a-kassan och sjukförsäkringen mer "generös", men skillnaden mellan M och S framstår ändå som mindre än skillnaden mellan MP och S (särskilt då om man tar hänsyn till Miljöpartiets radikala syn på exempelvis kärnkraft och vapenexport) eller skillnaden mellan M och övriga borgerliga partier. Och den framstår som mycket mindre än skillnaden mellan V och S.

När det gäller sakpolitisk överensstämmelse av åsikter så framstår därför S & M som det "perfekta" paret i svensk politik. Det enda som egentligen hindrar en sådan koalition är väl att partierna historiskt sett sig som huvudfiender och därför vägrar se att de åsiktsmässigt numera är nästan identiska.

lördag 15 februari 2014

Top 10 Simpsonavsnitt

Ikväll hade de på TV6 ett "Simpsonmaraton" mellan 16:30 och 21:30 där 10 avsnitt som röstats fram på nätet visas. Inga av mina favoriter blev framröstade (istället så blev det häpnadsväckande många av de nya humorlösa avsnitten), men här är iallafall mina top 10 avsnitt med kortfattade förklaringar till varför de är bäst:

1) Homer Goes to College

Kommentar: Hela avsnittet är suveränt med parodi på amerikanska collegefilmer inklusive konflikten mellan "nerds" and "jocks" (sportfånar) och den bittra stela gamla dekanusen. Särskilt bra var då kortfilmen "School of Hard Knockers". Homers uttalande om att han inför tentan istället för att plugga ska "gömma sig under filtar och hoppas att allt ändå ordnar sig" var förutom att vara roligt också ett bra exempel att använda i filosofiska diskussioner om kausalitet.

2) Two Bad Neighbors

Kommentar: Här hamnar Homer och Bart i konflikt med förre presidenten George Bush den äldre (alltså han som var president 1989-1993, inte hans son som var president 2001-2009).  Hela avsnittet är konstant mycket rolig, med mycket förlöjligande av Bush.

3)  Deep Space Homer

Kommentar: Innehåller bland annat klassikern "I for one welcome our new insect overlords" från nyhetsankaret Kent Brockman när han felaktigt trodde att rymdfärjan Homer var på tagits över av gigantiska rymdmyror.

Även Burns tal till arbetarna vid kärnkraftsverket var en klassiker "Vänner, det är av avgörande vikt att vi krossar frihetskämparna innan regnsäsongen börjar. Och glöm inte: en skinande ny åsna till den som ger mig Överste Montoyas huvud!" varpå hans följeslagare Mr Smithers viskar något i örat och han sen säger "och med det menar jag att det är dags att utse veckans arbetare".

4) A Fish Called Selma

Kommentar: Här är det skådespelaren Troy McClures lite ska vi säga ovanliga sexualitet som är det lustiga. Vad det är sägs aldrig rent ut, men antydningarna är väldigt tydliga.

När han tillfrågades om han var bög så svarade han "bög? Om det ändå vore såväl. Hade jag varit bög hade det inte varit några problem. Nej, vad jag har är en romantisk abnormalitet som är så otrolig att den måste döljas till varje pris". Senare kommenterade hans agent att det är bra för hans rykte om han öppet dejtar mänskliga honor.

Ytterligare en ledtråd kom när en maffiaboss hantlangare efter att ha sett McClure sa "Troy McClure? Men du sa ju att han var död" varpå maffiabossen svarade "Nej, vad jag sa var att han "sleeps with the fishes"" ett uttryck som normalt i maffiakretsar betyder att personen dödats, men som här har en mer bokstavlig innebörd.

Slutligen så kommenterade Homer ett av McClures framträdanden med att han inte litar på honom med tanke på "de konstiga sakerna han gör vid akvariet", varpå Marge avfärdade det med att det bara var ett rykte och att "folk gör inte såna saker med fiskar".

5)  Homer's enemy

Kommentar: Inte fullt så rolig som de andra i top 10, men "Homers fiende" Frank Grimes frustration över livets orättvisor är väldigt tänkvärd.

6) Treehouse of horror VII (mer specifikt framförallt delen "Citizen Kang")

Kommentar: "Citizen Kang"-delen är en underbar klassiker. Förutom att vara mycket rolig så innehåller den en klassisk kritik, "Don't blame me-I voted for Kodos" mot idén att alltid rösta på endast något av ett vals huvudalternativ.

7) Who shot Mr. Burns II

Kommentar: Hela avsnittet är roligt, men den här scenen är allra bäst

Från en het dejt till att ensam glo på kvinnorna i en varuhuskatalog......
Ännu bättre blir det sen när han kräver att få lögndetektorn borttagen för att han inte förtjänar att behandlas på det sättet varpå lögndetektorn indikerar att det där med att han inte förtjänar det är en lögn.

8) Who shot Mr. Burns I

Kommentar: Många roliga scener, inte minst då dem relaterade till hur Mr. Burns verkar inkapabel att minnas Homers namn och Homers frustration över det.

9) Homer to the Max

Kommentar: Homer drabbas när en komiskt klantig TV-polis med namnet "Homer Simpson" lanseras och alla identifierar honom med den karaktären. Ett smakprov:


10) The Springfield Files

Kommentar: Innehåller en parodi på "the X-files" och seriens huvudkaraktärer är med, med de faktiska skådespelarna David Duchovny (Agent Mulder) och Gillian Anderson ( Agent Scully) . Bland de roligaste inslagen finns ett alkotest där skalan går från motsvarande "nykter"-"salongsberusad"-"full"-"aspackad" och sen då "Boris Jeltsin" för att beteckna ännu större berusning än "aspackad".


Andra riktigt bra episoder som låg nära att komma in i 10 i topp är bland annat "Lisa's rival", "Team Homer", "Grampa vs sexual Inadequacy" och "Black Widower"

fredag 14 februari 2014

Myten om opolitiska journalister

En annan kontrovers denna vecka har varit att komikern Soran Ismail avlägsnats från statsradion med motiveringen att han vill "döda sverigedemokrater". I själva verket har Ismail aldrig varken hotat att själv döda sverigedemokrater eller uttryckt en önskan att andra ska göra det, så påståendet som först användes för att motivera det är falskt. Däremot är det så att han offentligt uttalat sig negativt om SD som parti, och det menar statsradion, efter att ha tvingats backa om det falska påståendet om Ismails mordlystnad, är tillräcklig grund för att han inte kan fortsätta jobba hos dem, eftersom de vill vara "opartiska".

Den första tanken som dyker upp när man hör om det är att det är ett häpnadsväckande hyckleri och inkonsekvens från statsradions sida, med tanke på att de nyligen gav Alexandra Pascalidou ett eget program trots att hon givit uttryck för vänsterradikala åsikter, både i och utanför programmet (och hon avskyr för övrigt SD minst lika mycket som Ismail gör).

Men det största problemet med detta är dock inte att statsradion är inkonsekvent utan att man utgår från, och försöker upprätthålla, myten om att reportrar som inte öppet uppgett vilka åsikter de har skulle vara "opolitiska" och "opartiska". I verkligheten är det knappast någon reporter som aldrig reflekterat över politiska frågor och saknar egna åsikter i dessa frågor, och det gäller även alla som inte går ut offentligt med vilka dessa åsikter är.

Lars Adaktusson, som i många år verkade som "opolitisk reporter" men som nu är en toppkandidat för KD i EU-valet, var naturligtvis lika politisk medveten och sannolikt lika kristdemokratisk när han var "opolitisk reporter" som han är nu som KD-kandidat. Och detta färgade naturligtvis hans nyhetsrapportering när han var reporter, trots att han officiellt var "opolitisk", liksom andra reportrars politiska åsikter (i nästan alla fall mer vänstervridna sådana än Adaktusson) påverkar deras rapportering, mer eller mindre omedvetet.

Och det är knappast så att om man slutade låtsas att rapporteringen skulle bli mer vinklad. Snarare tvärtom så länge man inte tog bort kravet att de skulle försöka vara opartiska, för då skulle vi alla bli mer förberedda på vilken slags vinkling man kan förvänta sig en viss reporter eventuellt ägnar sig åt.

"Public service" liksom privata TV-kanaler, radiostationer och tidningar borde därför sluta kräva att deras reportrar ska låtsas vara opolitiska. Ja, man borde rent av tvärtom kräva politisk varudeklaration, åtminstone av de reportrar som bevakar politiska frågor. Det vore mer hederligt och skulle som sagt vara bra för mediakonsumenterna som blir mer förberedda på vilken slags vinkling som reportern kan ägna sig åt.

torsdag 13 februari 2014

Mer om feminism

Bara några dagar efter vänsterjournalisternas drev mot Jens Spendrup så startade de ett nytt. Den här gången var dock måltavlan inte en 69-årig manlig direktör, utan en ung kvinnlig företagare och bloggare: Isabella Löwengrip, kanske mer känd som "Blondinbella".

Förklaringen var liknande som när det gäller Spendrup: hon vägrade kalla sig feminist. Till skillnad från Spendrup som inte egentligen kritiserade feminismen utan bara sa att han var osäker på vad som menas med feminism och ogillar -ismer i allmänhet så kom Blondinbella med direkt kritik. Feminism av idag handlar enligt henne inte om jämställdhet utan om manshat. Samtidigt identifierade hon sig uttryckligen som en kapitalist.

Vidare skrev hon exempelvis att feminister är "ett gäng kränkta vita medelklass-kvinnor sittandes med rödvin runt ett bord och hittar på frågor att strida för". Hon skrev vidare att hon aldrig skulle använda ordet "hen" och att hon aldrig skulle sätta på sin son en klänning.

Föga förvånande upprör detta Sveriges alla marxistfeminister. Samtidigt är det förstås lite knepigare att avfärda Blondinbellas antifeminism än Spendrups ickefeminism eftersom hon är en kvinna, och inte en rik äldre man som ärvt sin ställning från sin far. Så därför försöker vissa av dem berömma henne för hennes framgång och säga att hon är "själva definitionen av feminism", samtidigt som hon påstår att kapitalister aldrig stått på barrikader för framgångsrika kvinnor.

Inte bara så bemöter det inte de exempel på galenskaper som Blondinbella tar upp som exempelvis manshat, "hen" och genus, det skapar det felaktiga intrycket att personer som inte är feminister är emot framgångsrika kvinnor, vilket är förstås helt felaktigt för nästan alla som inte är talibaner.

Och vad gäller kapitalister så beror det på vad man menar med "kapitalist". Menar man med "kapitalist" kapitalägare så har de förvisso inte i allmänhet kämpat för så mycket mer än ökad kapitalavkastning. Men om det sker med begåvade kvinnors hjälp har de välkomnat det. Om man med "kapitalist" menar anhängare av fri marknadsekonomi så har de länge framhävt framgångsrika kvinnor. Ayn Rand är både ett exempel både på en framgångsrik prokapitalistisk kvinna och en som i sina romaner positivt framhållit fiktiva framgångsrika kvinnor, som Dominique Francon och Dagny Taggart.

Feminism handlar inte om att tillåta begåvade kvinnor som Blondinbella att bli framgångsrika, det är vad marknadsliberalism, kapitalism och individualism handlar om (bland många andra positiva saker). Feminism i den version som stöds av de flesta journalister och politiker i dagens Sverige handlar istället om manshat och en marxistisk syn på könsrelationer.

När det gäller begåvade antifeministiska kvinnor, missa förresten inte denna debatt (jag har försökt inbädda det, men det tycks inte gå, så följ länken för att se debatten) mellan den feministiska miljöpartistiska gubben Peter Eriksson (toppnamn på MP:s EU-lista) och den antifeministiska kristdemokratiska kvinnan Ebba Busch Thor(toppnamn på KD:s topplista) om frågan om statligt påtvingad könskvotering av bolagsstyrelser. Busch Thor besegrar Eriksson överlägset med starka argument om bland annat problematiken att ha kön som kriterium för utnämningar och den privata äganderätten. Peter Erikssons enda "argument" är i stilen "gubbar utser varandra, jag är emot gubbar, och äganderätt det struntar vi i miljöpartiet i eftersom vi har trafikregler bla bla".

Jaja, det enda som Eriksson helt klart bevisar är att han är en gubbe som borde exkluderas från alla uppdrag som innebär något slags politiskt inflytande, liksom alla andra miljöpartister borde exkluderas från det (oavsett om de som Eriksson är gubbar, eller ej).

onsdag 12 februari 2014

Mediadrevet mot Jens Spendrup och frågan om vad feminism är

Det hundrafemtielfte beviset på att svensk journalistkår är hopplöst vänstervriden kom när de började försöka framställa det som en "skandal" att Svenskt Näringslivs Jens Spendrup för det första påpekade att anledningen till att kvinnor är underrepresenterade i styrelser är att färre kvinnor har den chefserfarenhet som anses utgöra kompetens vid styrelseutnämningar och att det alltså inte ligger någon slags manschauvinistisk konspiration bakom och för det andra att han inte ville kalla sig feminist.

Att inte bara Miljöpartiets Gustav Fridolin och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt utan även flera företrädare för Moderaterna, inklusive Beatrice Ask (ni vet hon som är känd för att alltid vara påläst i de frågor som hon uttalar sig om ), hoppade på mediadrevet mot Spendrup illustrerar också hur lågt det partiet sjunkit.

Vad gäller den första frågan så är det bevisligen sant att det är så, och att det kravet förklarar kvinnors underrepresentation, liksom det förklarar varför personer yngre än 40 är underrepresenterade och varför personer yngre än 25 är ännu mer underrepresenterade. Man kan kanske däremot ifrågasätta om detta krav på formell kompetens är det rätta kriteriet för att utse ledamöter, men likafullt så innebär det att den feministiska förklaringen är nonsens, precis som det skulle vara nonsens att se yngres underrepresentation som tecken på diskriminering.

Sen vad gäller att han inte vill kalla sig feminist så skrivs det i DN idag så här

Slår man upp ordet feminism i svenska akademins ordlista återfinns förklaringen ”en rörelse för kvinnors jämställdhet med män”. Det är något man kan tycka att en ordförande för Svenskt näringsliv borde kunna skriva under på.

Men som bland annat Spendrup påpekat så finns det i själva verket väldigt många definitioner av feminism och också vad som menas med jämställdhet. Så gott som alla utom talibanerna och vissa andra religiösa fundamentalister säger sig vara för någon form av jämställdhet mellan könen, så om det begreppet ska innefatta enbart tro på någon form av jämställdhet mellan könen så blir det rätt så intetsägande och något som gäller nästan alla.

Det som menas med feminism när det används i media och politiska debatter i Sverige är istället A) en föreställning om att kvinnor i dagens Sverige är strukturellt förtryckta ( Lika mycket som i talibanernas Afghanistan, enligt det promillepartis partiledare som ständigt syns i medierna) och B) En övertygelse att jämställdhet innebär statistisk lika representation av könen överallt (eller nästan överallt, märkligt nog vill de inte tillämpa den principen för exempelvis fängelserna) samt oftast även C) Att statens tvångsmakt ska användas för att uppnå B).

Att kvinnor ska ha lika chanser och rättigheter är självklart för alla rationella människor. Men att tro på de tre ovannämnda punkterna, som utgör den feministiska statsideologin i Sverige, är däremot inte rationellt.

tisdag 11 februari 2014

Vänstern inte så bra på att tillämpa sin egen identitetspolitik

LO kräver könskvotering av bolagsstyrelser-efter att själv ha valt en styrelse där 15 av 18 är män.

Feministiskt Initiativ, ni vet promillepartiet som får mer publicitet av svenska journalister än många riksdagspartier (och givetvis är denna publicitet så gott som alltid positiv sådan), kräver förstås också könskvotering, men på sina listor är könsfördelningen lika snäv som i LO:s styrelse, fast då med förkrossande majoritet kvinnor.

Nu rasar "Centrum mot Rasism" mot att det mestadels är svenskfödda som har ledande positioner-efter att själva valt den svenskfödda vänsterpartisten Kalle Larsson till ordförande.

Hep

onsdag 5 februari 2014

Statsradion och vänsterrasismen i ett nötskal

Statsradion har alltså skapat ett "debattprogram" med titeln "hur mycket rasism tål Sverige" ledd av den (ö)kända vänsterdebattören Alexandra Pascalidou. Till det första programmet var bland annat den borgerliga debattören Alice Teodorescu inbjuden, men när Teodorescu uttryckte åsikter som inte Pascalidou gillade avfärdades hon av programledaren med att hon som vit inte kan veta något om ämnet rasism. Vilket ger upphov till ett antal frågor och observationer.

1) Pascalidou måste väl ha vetat att Teodorescu var vit innan hon bjöd in henne. Om det innebär att hon inte kan veta något om ämnet, varför blev hon överhuvudtaget inbjuden?

2) Kanske är det bara jag, men jag tycker  Pascalidou (översta bilden) ser ut att vara lika minst lika vit som Teodorescu (nedersta bilden)


Så om vita inte kan veta något om rasism, hur kan Pascalidou veta något?

3) Och är inte definitionen av rasism i princip att man avfärdar någon på grund av den ras man sägs tillhöra, det vill säga just vad Pascalidou gjorde ? Frågan är då: hur mycket av Alexandra Pascalidous rasism tål Sverige?

4) Är detta den sortens ovärderliga kvalitetsprogram som gör statsradion (eller "public service" som dess anhängare kallar det), och tvångsfinansieringen av den, till en helig ko i svensk politik?

tisdag 4 februari 2014

Varför en upprepning av 2010 års vändning för alliansen är osannolik

Bland många borgerliga tyckare är övertygelsen utbredd att opinionen kommer att vända nu precis som det gjorde under 2010. Men även om det är möjligt, ja till och med troligt att de rödgrönas försprång kommer att krympa så är det mycket osannolikt att regeringen ska kunna hämta in försprånget och gå om de rödgröna, av följande skäl:

-Försprånget är större nu än det var 2010. Visserligen ligger inte de rödgröna högre nu än då, men eftersom SD har klart högre siffror nu så har alliansen klart lägre (väljarandelar är ett nollsummespel) siffror än de hade då.

-Regeringen framstår som allt mer trött. 2010 hade man fortfarande förslag på förbättringar, nu säger man att det inte blir tal om några skattesänkningar eller andra liberaliseringar (annat än möjligen en begränsad byggavreglering, om nu de utredningar man tillsatt kommer fram till det) och att allt är bra som det är, en verklighetsbeskrivning få känner igen sig i med hög arbetslöshet, sjunkande skolresultat och allt värre bostadsbrist. Då duger det inte att ha som strategi att enbart varna för motståndarnas försämringar.

-2010 var Socialdemokraterna öppet allierade med de verklighetsfrämmande extremisterna i Miljöpartiet och Vänsterpartiet, vilket innebär att mittenväljare uppfattade att en röst på S var en röst på extremister. Nu låtsas S att en röst på S inte innebär stöd för MP och V-och de flesta låter sig luras av det.

-Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt är mycket bättre (för sina partier alltså) partiledare än vad Mona Sahlin och Lars Ohly var. Löfven framstår som en vanlig arbetare med ett eftertänksamt och jordnära sätt att ta sig an frågorna , i kontrast mot den elitistiska yrkespolitikern Sahlin, och Sjöstedt framstår som en vänstersosse som är väldigt personligt sympatisk i kontrast med Ohly som framstod som en testuggande smygkommunist.

måndag 3 februari 2014

Löfvens teori om a-kassan

Danne Nordling återger Stefan Löfvens resonemang om a-kassa. Enligt Löfven och många andra socialister är syftet med a-kassa inte enbart att hjälpa den arbetslösa, utan också att hålla uppe lönerna:

Riktigt intressant var Löfvens exemplifiering av vad solidaritet går ut på. Det är inte att ge bort något åt andra (termen för detta är altruism, se min recension av Liedmans bok om solidaritet 1999). Han tog a-kassan som ett typiskt exempel. Ursprunget är att arbetarna lade undan pengar i ett kassaskrin. Den insamlade penningsumman var inte till för att någon enskild skulle kunna gå iväg med den. Pengarna fanns där om någon  blev arbetslös och inte kunde få nytt jobb trots att han försökte. Genom att den arbetslöse kunde hålla uppe sin konsumtion behövde han inte söka jobb till underpris. Det höll uppe lönenivån för alla och därmed var solidaritet något som alla tjänade på. Gruppens egenintresse befrämjas av solidariteten, kan man säga.
Förvisso innebär en utbudsbegränsning att bruttolönenivåer hålls uppe. Men det sker ju till kostnaden av att man måste försörja den arbetslösa, något som sänker arbetarnas nettolöner. Att denna nackdel finns illustreras av att om det nu vore bra att den arbetslöse blir mindre angelägen att skaffa ett nytt jobb, varför ska det anses som bra att någon form av försök att hitta nytt jobb alls göras? Det begränsar ju arbetskraftsutbudet ännu mer....