söndag 2 mars 2014

Bloggen har flyttat till: marknadsliberalen.wordpress.com

tisdag 25 februari 2014

Om skattesänkningarnas fördelning

Sydsvenskans ledare kommenterar LO:s påstående att "den femtedel av befolkningen som tjänar minst får 5 procent av regeringens skattesänkningar 2014 medan den femtedel som tjänar mest får 45 procent." genom att skriva att det är en "sanning med modifikation" och att
Om man istället för att räkna kronor och ören räknar procent ser bilden helt annorlunda ut. Den som har en årsinkomst på 150 000 kronor ökar 2014 sin nettoinkomst med cirka 11 procent tack vare jobbskatteavdraget. Den som tjänar 900 000 ökar sin inkomst med omkring 5 procent, visar Ekonomifakta.se.
Men hur kan det då vara ens en sanning med modifikation att de rikaste fått 9 gånger mer om den procentuella ökningen varit mycket högre för låginkomsttagare? Delvis handlar det förstås om att höginkomsttagarna, mer eller mindre per definition tjänar mer, men det förklarar bara en mindre del av skillnaden.

Istället diskuteras två helt olika saker: LO talar om fördelningen av alla skattesänkningar på alla personer i Sverige, medan Sydsvenskans ledare talar om jobbskatteavdragets fördelning mellan olika löntagare. Det gör skillnad dels eftersom LO tar med två skatteförändringar som gjordes 2007  som båda hade en "regressiv effekt": slopandet av förmögenhetsskatten och reformeringen av fastighetsbeskattningen som sänkte skatten kraftigt för rika hushåll i framförallt stor-Stockholm och finansierade det med höjd reavinstskatt för alla

När man som LO tar med även de som inte arbetar (och dessa är av naturliga skäl överrepresenterade i den femtedel som tjänar minst) så döljs ju också det faktum att det är lågbetalda arbetare som fått de procentuellt största skattelättnaderna från jobbskatteavdraget.

fredag 21 februari 2014

Fridolin är verkligen inte så bra på att tänka

Bland alla dåliga förslag om kvoteringar och skattehöjningar som regeringen kommit med så har man ett förslag som innebär ett steg i rätt riktning, låt vara otillräckligt sådant: att sänka bidragsdelen i studiestödet samtidigt som återbetalningskraven för lånen skärps ytterligare för att säkerställa att lånen är just lån.

De rödgröna välkomnade (låt vara att de tycker det är för lite och för sent) förstås förslagen om kvotering och högre skatter då de ju föreslår samma sak i ännu större doser, men de fördömde dock förslaget om sänkt studiebidrag. Miljöpartiets Gustav Fridolin tog i hårdast och kallade det "den mörkblåaste politik man kan tänka sig".

Jasså, en sänkning av bidrag till studenter är alltså den "mörkblåaste politik" Fridolin "kan tänka sig"? Isåfall är han inte så bra på att tänka. För jag kan tänka mig något ännu "mörkblåare": göra som i de flesta andra länder och inte ha något studiebidrag alls.

Och ja, jag kan rentutav tänka mig ännu "mörkblåare" förslag, nämligen att låta studenterna betala genom avgifter för den utbildning de får, något som återigen är den gällande ordningen i många länder (Om Fridolin tittar på amerikanska filmer eller TV-serier med universitetsstudenter så märker han nog att "tuition" (terminsavgifter) är något som ofta diskuteras).

Även med den föreslagna bidragssänkningen skulle svenska staten vara lååångt "generösare" än de flesta andra stater, och därmed definitivt inte vara så "mörkblå" det går att tänka sig.

Om vi sen lämnar Fridolins bisarra beskrivning av vad en sådan bidragssänkning skulle vara därhän och går till hans argumentation så är den inte så mycket bättre. Så här skriver han sedan:

Studenter hör till dem med de allra minsta marginalerna. De skuldsätter sig samtidigt som de har svårt att klara hyran på den krisande bostadsmarknaden. Konsekvensen blir att särskilt de som inte kan få hjälp hemifrån kommer att dra sig för at[sic] studera. Sverige har stora matchningsproblem på arbetsmarknaden. Att då hindra människor från att studera är en politik som slår direkt mot jobben.
Men nu är det ju så enligt förslaget att lånedelen höjs något mer, vilket innebär att kassaflödet till studenterna under studietiden (då man har små marginaler och ska betala hyran) inte alls sänks och att det inte alls blir svårare för studenter som inte kan få hjälp hemifrån att studera. Arbetslösa och unga som vill utbilda sig till bristyrken kommer att ha lika lätt, eller ännu lättare, att kunna finansiera studierna som nu.

Men försvagas inte incitamentet att studera om man blir tvungen att skuldsätta sig mer för att klara studierna än om man får pengarna som bidrag? Förvisso, men de försvagas också om man som Miljöpartiet föreslår högre marginalskatter och höjda bidrag till arbetslösa. I länder där studenter får betala för undervisning, som USA och de asiatiska länderna, istället för som i Sverige få betalt av staten för studera, så studerar minst lika hög andel för att där skapas incitament till att utbildas till bristyrken genom låga marginalskatter. Dessa lägre marginalskatter är möjliga bland annat då för att man inte har studiebidrag.

Anders Borgs syn på vad vi behöver mer eller mindre av

När Anders Borg var yngre så uttryckte han åsikten att politiker inte skulle bland sig i vad folk gjorde

Nu har han helt ändrat uppfattning och idag så är Anders Borg starkt för det här med politiskt förmynderi, inte minst då genom skattepolitiken. Alkoholskattehöjningar har han som bekant motiverat med att "folk ska arbeta, inte supa".

Så vad säger det om vad han vill att folk ska göra, och vad vi behöver mer av, när han väljer vilka avdrag som ska slopas? Tja, då Borg vill slopa avdragsrätten för pensionssparande men avvisar tanken på att ens begränsa avdragsrätten för ränteutgifter så tycks det som att han tycker att pensionerna är för höga (ju mer du pensionssparar desto högre pension får du) och bolåneskuldsättningen är för låg, att folk sparar till äldre dar för mycket och lånar för lite.

onsdag 19 februari 2014

Miljöpartiets senaste galenskaper

Miljöpartiet tycks fast beslutna att besegra Vänsterpartiet när det gäller titeln "Sveriges galnaste riksdagsparti".

Miljöpartiet vill "lösa" problemet med yrkestiggare som kommer hit från bland annat Rumänien-genom att ge dem laglig rätt till skattemedel . Att det kommer leda till att många fler kommer hit och kosta väldigt mycket är uppenbart, men det verkar inte Miljöpartiet se som problematiskt.

Att kostnader för Miljöpartiet inte anses vara ett problem beror på att de också kommit på en ny skattehöjning, utöver de stora höjningar de redan föreslagit. De vill höja den statliga inkomstskatten med 3 procentenheter på inkomster över 40000 kronor i månaden, något som då ska komma utöver den utfasning av jobbskatteavdragen som partiet vill ska ske från den nivån. Tillsammans lär dessa båda förslag höja marginalskatten till över 60%. för inkomster mellan 40000 och 117000 i månaden(ironiskt nog blir dock marginalskatten något lägre för personer som tjänar över 117000).

Att marginalskatten för höginkomsttagare sannolikt redan ligger nära den intäktsmaximerande punkten på lafferkurvan och att det försvagar tillväxten struntar (eller vägrar inse) förstås Miljöpartiet i. De intalar sig istället att höginkomsttagare är "beredda att betala mer". Vilket som bekant i och för sig vissa rika socialister påstått att de är, men i praktiken så lär även dessa göra allt för att undvika att betala mer.

tisdag 18 februari 2014

Räkna med ordentliga höjningar av "klimatskatter" vid rödgrön seger

Som tidigare nämnts så vill S-ledningen vinna över mittenväljare genom att lova att begränsa sig till 4 olika skattehöjningar:

-Höjd arbetsgivaravgift för unga.
-Höjd restaurangmoms.
-Utfasning av jobbskatteavdraget på inkomster över 60000 kronor i månaden, vilket förstås innebär att den redan höga marginalskatten i dessa inkomstlägen höjs ytterligare.
-Höjd alkoholskatt.

 Problemet är att med undantag för den höjda arbetsgivaravgiften så ger dessa höjningar inte några särskilt stora intäktshöjningar ens vid en statisk analys (där man antar att beteende inte påverkas av skatter). Och med en mer realistisk dynamisk analys (där man antar att beteende påverkas av skatter) blir nettohöjningen av skatteintäkter klart mindre.

Arbetsgivaravgiftshöjningen kommer att minska efterfrågan på särskilt ung arbetskraft och den höjda restaurangmomsen kommer minska sysselsättningen i den sektorn, något som minskar skatteintäkterna och ökar utgifterna för a-kassa och socialbidrag.

Höjd marginalskatt för höginkomsttagare gör det ännu dyrare och svårare att rekrytera kvalificerad personal vilket kan driva såna verksamheter bort från Sverige och det lär öka skatteplanerandet.

Höjd alkoholskatt lär driva fler att handla sin alkohol i exempelvis Tyskland och Danmark samtidigt som färre norrmän vill handla här. Detta begränsar inte bara ökningen av skatteintäkterna utan sänker också statligt ägda Systembolagets vinst och innebär att färre får jobb i Systembolagets butiker (och även kanske andra gränsbutiker då dyrare alkohol gör resan till Sverige för att gränshandla mindre lönsamt för norrmän), vilket också sänker skatteintäkter och ökar bidragskostnader.

Samtidigt har S en lång lista på utgiftshöjningar som man vill se främst då massiva utbildningssatsningar och en mer "generös" a-kassa och sjukpenning. Till dessa utgiftsökningar räcker inte de föreslagna skattehöjningarna, särskilt då om man tar hänsyn till nämnda effekter på beteende. Och med tanke på hur Magdalena Andersson kritiserar regeringen för att ha ett för stort underskott så kräver den retoriken att utgiftshöjningarna blir mindre än skattehöjningarna. Så hur ska då det gå ihop?

Skippa utbildningssatsningarna? Med tanke på att de argumenterat för att arbetslösheten beror på att arbetslösa inte är tillräckligt utbildade så skulle det innebära att de inte har någon jobbpolitik? Skippa höjningen av a-kassan? Ja, då skulle det bli ramaskri inom de egna leden. Då återstår bara att höja skatterna ännu mer.

Min gissning är att det är här det samarbete med Miljöpartiet som de helt klart planerar men vägrar att officiellt erkänna innan valet kommer in. Miljöpartiet föreslår ordentliga höjningar av så kallade "klimatskatter", alltså skatter på exempelvis el, bensin, diesel och flygresor. S-ledningen vågar själva inte föreslå det för det vet de skulle kosta dem många mittenväljare, men deras plan är troligen att fram tills efter valet låtsas som att de är emot det, och sen efter valet i budgetförhandlingarna med MP "gå med på det" för att på så sätt få fram de intäkter som krävs för att finansiera de utgiftsökningar som de, och MP, förespråkar.

Det hela är förstås väldigt ohederligt, men att döma av opinionsmätningarna så låter sig folk luras av det hela.

söndag 16 februari 2014

Varför inte S & M?

Och nej, med S & M syftar jag inte på den sexuella böjelse vissa har, utan på en koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. De båda partierna går numera så långt i sina försök att "triangulera" åt sig medianväljaren att deras politik är förvillande lika.

Socialdemokraterna har ju som bekant accepterat det femte jobbskatteavdraget för nästan alla löntagare och försöker mest marknadsföra sig som att man är emot fler skattesänkningar. I övrigt är det bara begränsade skattehöjningar man nu säger sig vilja ha, som höjd restaurangmoms och höjda arbetsgivaravgifter för unga, höjd alkoholskatt och utfasning av jobbskatteavdraget på inkomster över 60000 kronor i månaden.

Om vi sedan utgår från att Anders Borgs linje, som SvD rapporterar om här, är Moderaternas linje (och det Anders Borg säger brukar gälla), då ser vi att den är förvillande lik Socialdemokraternas linje. Borg säger precis som S bestämt nej till nya skattesänkningar. Tvärtom vill Borg precis som S se begränsade skattehöjningar för att precis som S bland annat finansiera högre utgifter på skolan då man precis som S vill förlänga skolplikten. Precis som S är alkoholskatten en skatt Borg vill höja och han nämner också höjd skatt på tobak och fordon, två skattehöjningar S inte nämnt (men garanterat inte lär motsätta sig).

I övrigt talar Borg sig också, precis som S, varm om påtvingad kvotering av privata bolags styrelser och (återigen precis som S) utökad kvotering av föräldraförsäkringen. Sedan tidigare har M som bekant antagit den Socialdemokratiska synen på arbetsrätt och fackföreningar. Och S & M har numera ungefär samma syn på "vinster i välfärden" som båda vill inskränka men inte helt förbjuda.

Så vad finns kvar av skillnader? Tja, Borg säger sig åtminstone inte ännu vara för höjd restaurangmoms, höjda arbetsgivaravgifter för unga och utfasning av jobbskatteavdraget för höginkomsttagare och han är fortfarande negativ till att göra a-kassan och sjukförsäkringen mer "generös", men skillnaden mellan M och S framstår ändå som mindre än skillnaden mellan MP och S (särskilt då om man tar hänsyn till Miljöpartiets radikala syn på exempelvis kärnkraft och vapenexport) eller skillnaden mellan M och övriga borgerliga partier. Och den framstår som mycket mindre än skillnaden mellan V och S.

När det gäller sakpolitisk överensstämmelse av åsikter så framstår därför S & M som det "perfekta" paret i svensk politik. Det enda som egentligen hindrar en sådan koalition är väl att partierna historiskt sett sig som huvudfiender och därför vägrar se att de åsiktsmässigt numera är nästan identiska.

lördag 15 februari 2014

Top 10 Simpsonavsnitt

Ikväll hade de på TV6 ett "Simpsonmaraton" mellan 16:30 och 21:30 där 10 avsnitt som röstats fram på nätet visas. Inga av mina favoriter blev framröstade (istället så blev det häpnadsväckande många av de nya humorlösa avsnitten), men här är iallafall mina top 10 avsnitt med kortfattade förklaringar till varför de är bäst:

1) Homer Goes to College

Kommentar: Hela avsnittet är suveränt med parodi på amerikanska collegefilmer inklusive konflikten mellan "nerds" and "jocks" (sportfånar) och den bittra stela gamla dekanusen. Särskilt bra var då kortfilmen "School of Hard Knockers". Homers uttalande om att han inför tentan istället för att plugga ska "gömma sig under filtar och hoppas att allt ändå ordnar sig" var förutom att vara roligt också ett bra exempel att använda i filosofiska diskussioner om kausalitet.

2) Two Bad Neighbors

Kommentar: Här hamnar Homer och Bart i konflikt med förre presidenten George Bush den äldre (alltså han som var president 1989-1993, inte hans son som var president 2001-2009).  Hela avsnittet är konstant mycket rolig, med mycket förlöjligande av Bush.

3)  Deep Space Homer

Kommentar: Innehåller bland annat klassikern "I for one welcome our new insect overlords" från nyhetsankaret Kent Brockman när han felaktigt trodde att rymdfärjan Homer var på tagits över av gigantiska rymdmyror.

Även Burns tal till arbetarna vid kärnkraftsverket var en klassiker "Vänner, det är av avgörande vikt att vi krossar frihetskämparna innan regnsäsongen börjar. Och glöm inte: en skinande ny åsna till den som ger mig Överste Montoyas huvud!" varpå hans följeslagare Mr Smithers viskar något i örat och han sen säger "och med det menar jag att det är dags att utse veckans arbetare".

4) A Fish Called Selma

Kommentar: Här är det skådespelaren Troy McClures lite ska vi säga ovanliga sexualitet som är det lustiga. Vad det är sägs aldrig rent ut, men antydningarna är väldigt tydliga.

När han tillfrågades om han var bög så svarade han "bög? Om det ändå vore såväl. Hade jag varit bög hade det inte varit några problem. Nej, vad jag har är en romantisk abnormalitet som är så otrolig att den måste döljas till varje pris". Senare kommenterade hans agent att det är bra för hans rykte om han öppet dejtar mänskliga honor.

Ytterligare en ledtråd kom när en maffiaboss hantlangare efter att ha sett McClure sa "Troy McClure? Men du sa ju att han var död" varpå maffiabossen svarade "Nej, vad jag sa var att han "sleeps with the fishes"" ett uttryck som normalt i maffiakretsar betyder att personen dödats, men som här har en mer bokstavlig innebörd.

Slutligen så kommenterade Homer ett av McClures framträdanden med att han inte litar på honom med tanke på "de konstiga sakerna han gör vid akvariet", varpå Marge avfärdade det med att det bara var ett rykte och att "folk gör inte såna saker med fiskar".

5)  Homer's enemy

Kommentar: Inte fullt så rolig som de andra i top 10, men "Homers fiende" Frank Grimes frustration över livets orättvisor är väldigt tänkvärd.

6) Treehouse of horror VII (mer specifikt framförallt delen "Citizen Kang")

Kommentar: "Citizen Kang"-delen är en underbar klassiker. Förutom att vara mycket rolig så innehåller den en klassisk kritik, "Don't blame me-I voted for Kodos" mot idén att alltid rösta på endast något av ett vals huvudalternativ.

7) Who shot Mr. Burns II

Kommentar: Hela avsnittet är roligt, men den här scenen är allra bäst

Från en het dejt till att ensam glo på kvinnorna i en varuhuskatalog......
Ännu bättre blir det sen när han kräver att få lögndetektorn borttagen för att han inte förtjänar att behandlas på det sättet varpå lögndetektorn indikerar att det där med att han inte förtjänar det är en lögn.

8) Who shot Mr. Burns I

Kommentar: Många roliga scener, inte minst då dem relaterade till hur Mr. Burns verkar inkapabel att minnas Homers namn och Homers frustration över det.

9) Homer to the Max

Kommentar: Homer drabbas när en komiskt klantig TV-polis med namnet "Homer Simpson" lanseras och alla identifierar honom med den karaktären. Ett smakprov:


10) The Springfield Files

Kommentar: Innehåller en parodi på "the X-files" och seriens huvudkaraktärer är med, med de faktiska skådespelarna David Duchovny (Agent Mulder) och Gillian Anderson ( Agent Scully) . Bland de roligaste inslagen finns ett alkotest där skalan går från motsvarande "nykter"-"salongsberusad"-"full"-"aspackad" och sen då "Boris Jeltsin" för att beteckna ännu större berusning än "aspackad".


Andra riktigt bra episoder som låg nära att komma in i 10 i topp är bland annat "Lisa's rival", "Team Homer", "Grampa vs sexual Inadequacy" och "Black Widower"

fredag 14 februari 2014

Myten om opolitiska journalister

En annan kontrovers denna vecka har varit att komikern Soran Ismail avlägsnats från statsradion med motiveringen att han vill "döda sverigedemokrater". I själva verket har Ismail aldrig varken hotat att själv döda sverigedemokrater eller uttryckt en önskan att andra ska göra det, så påståendet som först användes för att motivera det är falskt. Däremot är det så att han offentligt uttalat sig negativt om SD som parti, och det menar statsradion, efter att ha tvingats backa om det falska påståendet om Ismails mordlystnad, är tillräcklig grund för att han inte kan fortsätta jobba hos dem, eftersom de vill vara "opartiska".

Den första tanken som dyker upp när man hör om det är att det är ett häpnadsväckande hyckleri och inkonsekvens från statsradions sida, med tanke på att de nyligen gav Alexandra Pascalidou ett eget program trots att hon givit uttryck för vänsterradikala åsikter, både i och utanför programmet (och hon avskyr för övrigt SD minst lika mycket som Ismail gör).

Men det största problemet med detta är dock inte att statsradion är inkonsekvent utan att man utgår från, och försöker upprätthålla, myten om att reportrar som inte öppet uppgett vilka åsikter de har skulle vara "opolitiska" och "opartiska". I verkligheten är det knappast någon reporter som aldrig reflekterat över politiska frågor och saknar egna åsikter i dessa frågor, och det gäller även alla som inte går ut offentligt med vilka dessa åsikter är.

Lars Adaktusson, som i många år verkade som "opolitisk reporter" men som nu är en toppkandidat för KD i EU-valet, var naturligtvis lika politisk medveten och sannolikt lika kristdemokratisk när han var "opolitisk reporter" som han är nu som KD-kandidat. Och detta färgade naturligtvis hans nyhetsrapportering när han var reporter, trots att han officiellt var "opolitisk", liksom andra reportrars politiska åsikter (i nästan alla fall mer vänstervridna sådana än Adaktusson) påverkar deras rapportering, mer eller mindre omedvetet.

Och det är knappast så att om man slutade låtsas att rapporteringen skulle bli mer vinklad. Snarare tvärtom så länge man inte tog bort kravet att de skulle försöka vara opartiska, för då skulle vi alla bli mer förberedda på vilken slags vinkling man kan förvänta sig en viss reporter eventuellt ägnar sig åt.

"Public service" liksom privata TV-kanaler, radiostationer och tidningar borde därför sluta kräva att deras reportrar ska låtsas vara opolitiska. Ja, man borde rent av tvärtom kräva politisk varudeklaration, åtminstone av de reportrar som bevakar politiska frågor. Det vore mer hederligt och skulle som sagt vara bra för mediakonsumenterna som blir mer förberedda på vilken slags vinkling som reportern kan ägna sig åt.

torsdag 13 februari 2014

Mer om feminism

Bara några dagar efter vänsterjournalisternas drev mot Jens Spendrup så startade de ett nytt. Den här gången var dock måltavlan inte en 69-årig manlig direktör, utan en ung kvinnlig företagare och bloggare: Isabella Löwengrip, kanske mer känd som "Blondinbella".

Förklaringen var liknande som när det gäller Spendrup: hon vägrade kalla sig feminist. Till skillnad från Spendrup som inte egentligen kritiserade feminismen utan bara sa att han var osäker på vad som menas med feminism och ogillar -ismer i allmänhet så kom Blondinbella med direkt kritik. Feminism av idag handlar enligt henne inte om jämställdhet utan om manshat. Samtidigt identifierade hon sig uttryckligen som en kapitalist.

Vidare skrev hon exempelvis att feminister är "ett gäng kränkta vita medelklass-kvinnor sittandes med rödvin runt ett bord och hittar på frågor att strida för". Hon skrev vidare att hon aldrig skulle använda ordet "hen" och att hon aldrig skulle sätta på sin son en klänning.

Föga förvånande upprör detta Sveriges alla marxistfeminister. Samtidigt är det förstås lite knepigare att avfärda Blondinbellas antifeminism än Spendrups ickefeminism eftersom hon är en kvinna, och inte en rik äldre man som ärvt sin ställning från sin far. Så därför försöker vissa av dem berömma henne för hennes framgång och säga att hon är "själva definitionen av feminism", samtidigt som hon påstår att kapitalister aldrig stått på barrikader för framgångsrika kvinnor.

Inte bara så bemöter det inte de exempel på galenskaper som Blondinbella tar upp som exempelvis manshat, "hen" och genus, det skapar det felaktiga intrycket att personer som inte är feminister är emot framgångsrika kvinnor, vilket är förstås helt felaktigt för nästan alla som inte är talibaner.

Och vad gäller kapitalister så beror det på vad man menar med "kapitalist". Menar man med "kapitalist" kapitalägare så har de förvisso inte i allmänhet kämpat för så mycket mer än ökad kapitalavkastning. Men om det sker med begåvade kvinnors hjälp har de välkomnat det. Om man med "kapitalist" menar anhängare av fri marknadsekonomi så har de länge framhävt framgångsrika kvinnor. Ayn Rand är både ett exempel både på en framgångsrik prokapitalistisk kvinna och en som i sina romaner positivt framhållit fiktiva framgångsrika kvinnor, som Dominique Francon och Dagny Taggart.

Feminism handlar inte om att tillåta begåvade kvinnor som Blondinbella att bli framgångsrika, det är vad marknadsliberalism, kapitalism och individualism handlar om (bland många andra positiva saker). Feminism i den version som stöds av de flesta journalister och politiker i dagens Sverige handlar istället om manshat och en marxistisk syn på könsrelationer.

När det gäller begåvade antifeministiska kvinnor, missa förresten inte denna debatt (jag har försökt inbädda det, men det tycks inte gå, så följ länken för att se debatten) mellan den feministiska miljöpartistiska gubben Peter Eriksson (toppnamn på MP:s EU-lista) och den antifeministiska kristdemokratiska kvinnan Ebba Busch Thor(toppnamn på KD:s topplista) om frågan om statligt påtvingad könskvotering av bolagsstyrelser. Busch Thor besegrar Eriksson överlägset med starka argument om bland annat problematiken att ha kön som kriterium för utnämningar och den privata äganderätten. Peter Erikssons enda "argument" är i stilen "gubbar utser varandra, jag är emot gubbar, och äganderätt det struntar vi i miljöpartiet i eftersom vi har trafikregler bla bla".

Jaja, det enda som Eriksson helt klart bevisar är att han är en gubbe som borde exkluderas från alla uppdrag som innebär något slags politiskt inflytande, liksom alla andra miljöpartister borde exkluderas från det (oavsett om de som Eriksson är gubbar, eller ej).

onsdag 12 februari 2014

Mediadrevet mot Jens Spendrup och frågan om vad feminism är

Det hundrafemtielfte beviset på att svensk journalistkår är hopplöst vänstervriden kom när de började försöka framställa det som en "skandal" att Svenskt Näringslivs Jens Spendrup för det första påpekade att anledningen till att kvinnor är underrepresenterade i styrelser är att färre kvinnor har den chefserfarenhet som anses utgöra kompetens vid styrelseutnämningar och att det alltså inte ligger någon slags manschauvinistisk konspiration bakom och för det andra att han inte ville kalla sig feminist.

Att inte bara Miljöpartiets Gustav Fridolin och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt utan även flera företrädare för Moderaterna, inklusive Beatrice Ask (ni vet hon som är känd för att alltid vara påläst i de frågor som hon uttalar sig om ), hoppade på mediadrevet mot Spendrup illustrerar också hur lågt det partiet sjunkit.

Vad gäller den första frågan så är det bevisligen sant att det är så, och att det kravet förklarar kvinnors underrepresentation, liksom det förklarar varför personer yngre än 40 är underrepresenterade och varför personer yngre än 25 är ännu mer underrepresenterade. Man kan kanske däremot ifrågasätta om detta krav på formell kompetens är det rätta kriteriet för att utse ledamöter, men likafullt så innebär det att den feministiska förklaringen är nonsens, precis som det skulle vara nonsens att se yngres underrepresentation som tecken på diskriminering.

Sen vad gäller att han inte vill kalla sig feminist så skrivs det i DN idag så här

Slår man upp ordet feminism i svenska akademins ordlista återfinns förklaringen ”en rörelse för kvinnors jämställdhet med män”. Det är något man kan tycka att en ordförande för Svenskt näringsliv borde kunna skriva under på.

Men som bland annat Spendrup påpekat så finns det i själva verket väldigt många definitioner av feminism och också vad som menas med jämställdhet. Så gott som alla utom talibanerna och vissa andra religiösa fundamentalister säger sig vara för någon form av jämställdhet mellan könen, så om det begreppet ska innefatta enbart tro på någon form av jämställdhet mellan könen så blir det rätt så intetsägande och något som gäller nästan alla.

Det som menas med feminism när det används i media och politiska debatter i Sverige är istället A) en föreställning om att kvinnor i dagens Sverige är strukturellt förtryckta ( Lika mycket som i talibanernas Afghanistan, enligt det promillepartis partiledare som ständigt syns i medierna) och B) En övertygelse att jämställdhet innebär statistisk lika representation av könen överallt (eller nästan överallt, märkligt nog vill de inte tillämpa den principen för exempelvis fängelserna) samt oftast även C) Att statens tvångsmakt ska användas för att uppnå B).

Att kvinnor ska ha lika chanser och rättigheter är självklart för alla rationella människor. Men att tro på de tre ovannämnda punkterna, som utgör den feministiska statsideologin i Sverige, är däremot inte rationellt.

tisdag 11 februari 2014

Vänstern inte så bra på att tillämpa sin egen identitetspolitik

LO kräver könskvotering av bolagsstyrelser-efter att själv ha valt en styrelse där 15 av 18 är män.

Feministiskt Initiativ, ni vet promillepartiet som får mer publicitet av svenska journalister än många riksdagspartier (och givetvis är denna publicitet så gott som alltid positiv sådan), kräver förstås också könskvotering, men på sina listor är könsfördelningen lika snäv som i LO:s styrelse, fast då med förkrossande majoritet kvinnor.

Nu rasar "Centrum mot Rasism" mot att det mestadels är svenskfödda som har ledande positioner-efter att själva valt den svenskfödda vänsterpartisten Kalle Larsson till ordförande.

Hep

onsdag 5 februari 2014

Statsradion och vänsterrasismen i ett nötskal

Statsradion har alltså skapat ett "debattprogram" med titeln "hur mycket rasism tål Sverige" ledd av den (ö)kända vänsterdebattören Alexandra Pascalidou. Till det första programmet var bland annat den borgerliga debattören Alice Teodorescu inbjuden, men när Teodorescu uttryckte åsikter som inte Pascalidou gillade avfärdades hon av programledaren med att hon som vit inte kan veta något om ämnet rasism. Vilket ger upphov till ett antal frågor och observationer.

1) Pascalidou måste väl ha vetat att Teodorescu var vit innan hon bjöd in henne. Om det innebär att hon inte kan veta något om ämnet, varför blev hon överhuvudtaget inbjuden?

2) Kanske är det bara jag, men jag tycker  Pascalidou (översta bilden) ser ut att vara lika minst lika vit som Teodorescu (nedersta bilden)


Så om vita inte kan veta något om rasism, hur kan Pascalidou veta något?

3) Och är inte definitionen av rasism i princip att man avfärdar någon på grund av den ras man sägs tillhöra, det vill säga just vad Pascalidou gjorde ? Frågan är då: hur mycket av Alexandra Pascalidous rasism tål Sverige?

4) Är detta den sortens ovärderliga kvalitetsprogram som gör statsradion (eller "public service" som dess anhängare kallar det), och tvångsfinansieringen av den, till en helig ko i svensk politik?

tisdag 4 februari 2014

Varför en upprepning av 2010 års vändning för alliansen är osannolik

Bland många borgerliga tyckare är övertygelsen utbredd att opinionen kommer att vända nu precis som det gjorde under 2010. Men även om det är möjligt, ja till och med troligt att de rödgrönas försprång kommer att krympa så är det mycket osannolikt att regeringen ska kunna hämta in försprånget och gå om de rödgröna, av följande skäl:

-Försprånget är större nu än det var 2010. Visserligen ligger inte de rödgröna högre nu än då, men eftersom SD har klart högre siffror nu så har alliansen klart lägre (väljarandelar är ett nollsummespel) siffror än de hade då.

-Regeringen framstår som allt mer trött. 2010 hade man fortfarande förslag på förbättringar, nu säger man att det inte blir tal om några skattesänkningar eller andra liberaliseringar (annat än möjligen en begränsad byggavreglering, om nu de utredningar man tillsatt kommer fram till det) och att allt är bra som det är, en verklighetsbeskrivning få känner igen sig i med hög arbetslöshet, sjunkande skolresultat och allt värre bostadsbrist. Då duger det inte att ha som strategi att enbart varna för motståndarnas försämringar.

-2010 var Socialdemokraterna öppet allierade med de verklighetsfrämmande extremisterna i Miljöpartiet och Vänsterpartiet, vilket innebär att mittenväljare uppfattade att en röst på S var en röst på extremister. Nu låtsas S att en röst på S inte innebär stöd för MP och V-och de flesta låter sig luras av det.

-Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt är mycket bättre (för sina partier alltså) partiledare än vad Mona Sahlin och Lars Ohly var. Löfven framstår som en vanlig arbetare med ett eftertänksamt och jordnära sätt att ta sig an frågorna , i kontrast mot den elitistiska yrkespolitikern Sahlin, och Sjöstedt framstår som en vänstersosse som är väldigt personligt sympatisk i kontrast med Ohly som framstod som en testuggande smygkommunist.

måndag 3 februari 2014

Löfvens teori om a-kassan

Danne Nordling återger Stefan Löfvens resonemang om a-kassa. Enligt Löfven och många andra socialister är syftet med a-kassa inte enbart att hjälpa den arbetslösa, utan också att hålla uppe lönerna:

Riktigt intressant var Löfvens exemplifiering av vad solidaritet går ut på. Det är inte att ge bort något åt andra (termen för detta är altruism, se min recension av Liedmans bok om solidaritet 1999). Han tog a-kassan som ett typiskt exempel. Ursprunget är att arbetarna lade undan pengar i ett kassaskrin. Den insamlade penningsumman var inte till för att någon enskild skulle kunna gå iväg med den. Pengarna fanns där om någon  blev arbetslös och inte kunde få nytt jobb trots att han försökte. Genom att den arbetslöse kunde hålla uppe sin konsumtion behövde han inte söka jobb till underpris. Det höll uppe lönenivån för alla och därmed var solidaritet något som alla tjänade på. Gruppens egenintresse befrämjas av solidariteten, kan man säga.
Förvisso innebär en utbudsbegränsning att bruttolönenivåer hålls uppe. Men det sker ju till kostnaden av att man måste försörja den arbetslösa, något som sänker arbetarnas nettolöner. Att denna nackdel finns illustreras av att om det nu vore bra att den arbetslöse blir mindre angelägen att skaffa ett nytt jobb, varför ska det anses som bra att någon form av försök att hitta nytt jobb alls göras? Det begränsar ju arbetskraftsutbudet ännu mer....

torsdag 30 januari 2014

Klimatideologi vs frihet: ytterligare ett exempel

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) gjorde något som var bra, eller åtminstone kunde ha varit bra om det inte varit för ett mindre lyckat uttalande från en av deras företrädare: man protesterade mot en skolas "köttfria dag" genom att dela ut hamburgare till de elever som ville ha det.

Det mindre lyckade uttalandet var förstås det från LRF:s Lovisa Norberg (som för övrigt själv är en kvinna, kan det påpekas för alla som själv lägger in en "genusaspekt" på det hela) om att tjejer behöver kött för att "bli snygga". Hur snygg man är beror såvitt jag vet i första hand på gener och ej kostrelaterade miljöfaktorer, och i den mån kosten påverkar handlar det om mängden kalorier man får i sig (för mycket kan göra en tjock, för lite anorektiskt smal), inte vad för slags mat man äter. Så hennes uttalande var vetenskapligt inkorrekt. Att döma av upprördheten i vissas feministers kommentarer till det hela så tycks det dock inte vara det vetenskapliga som stör dem, utan själva tanken på att det är positivt om tjejer blir snyggare. Få saker retar gallfeber lika mycket på feminister som idén att det är positivt om kvinnor är snygga.

Hursomhelst, detta sidospår om utseende distraherade från vad som är kärnfrågan: ska en vegetarisk diet påtvingas de som vill äta kött eller ej? Notera nämligen att det på så gott som alla skolor brukar finnas vegetariska alternativ så elever som vill ha en köttfri dag kan ta det vilken dag som helst eller till och med alla dagar om de vill.  Och det är ingen som föreslår att elever som vill avstå från kött ska påtvingas det. Kärnfrågan är alltså inte egentligen vegetarisk diet vs diet med kött utan tvång vs valfrihet.

Vissa som försvarar attacken mot valfriheten, exempelvis Expressens ledarsida, argumenterar att det skulle vara mer hälsosamt. Men även om det är sant att överdrivna mängder kött är associerat med hälsorisker så gäller det bara vid mycket höga mängder. Och i stort sett allt vi äter och dricker kan vara negativt om det intas i för stora mängder.

Och sen handlar det faktiskt om en skola, en institution vars syfte ibland sägs vara att lära eleverna saker. Varför då inte ägna lite av den mycket långa tid eleverna tvingas vara där till att lära dem att det är mest hälsosamt med en balanserad diet och sedan låta dem välja fritt?

Det andra argumentet som används är att kött, särskilt då nötkött, skulle vara dåligt för klimatet. Jag har inte här åter tänkt upprepa alla argument för att klimathysterin inte är berättigad, utan bara konstatera att den återigen används som ett argument för att minska människors frihet.

onsdag 29 januari 2014

S förväxlar symptom med orsak

Socialdemokraterna noterar att arbetslösheten är mycket högre bland de som saknar gymnasieexamen än de som har det, något de använder som argument för att på olika sätt tvinga de som saknar det att ta det. Bland annat vill de förlänga skolplikten så att det blir ett lagligt tvång att gå i gymnasiet åtminstone fram tills man blir 18, och för de som senare trots allt inte har det ska förvägras socialbidrag om de inte anstränger sig tillräckligt för att slutföra gymnasiet.

Många kritiker, både liberala och vänsterpartistiska, har fokuserat sin kritik mot det sistnämnda förslaget, som lär leda till att fler blir hemlösa och på annat sätt helt utslagna. Det problem jag har tänkt fokusera på är dock att hela deras problemanalys för arbetsmarknaden är felaktig.

Att vissa inte klarar att slutföra gymnasiet är inte en orsak till arbetslöshet, det är ett symptom på samma problem som orsakar arbetslösheten. Att vissa inte klarar gymnasiet kan ha flera olika orsaker, inklusive otillräcklig studiebegåvning eller otillräcklig självdisciplin.

Brister inom dessa områden innebär också att de ofta har svårt att klara av att utföra de flesta arbetsuppgifter. Och vidare så är det så, inte minst i en tid som denna då den allmänna arbetslösheten är mycket hög, att arbetsgivare som har att välja mellan många ansökande, en del med gymnasieexamen och en del utan, använder det som tidigt kriterium för att sålla bort kandidater.

Att personer utan gymnasieexamen har klart högre arbetslöshet är därför allt annat än chockerande. Men det innebär inte att om man med tvång och "piska" får fler av dessa att slutföra examen så kommer arbetslösheten att sjunka. De brister som tidigare orsakade arbetslösheten kommer finnas kvar, och därmed också deras låga produktivitet. Socialdemokraterna har en ideologisk fantasi om att alla egentligen är lika, men det stämmer inte, och om mer än 10 år i offentlig likhetsinriktad utbildning inte löst det lär något år till inte göra det heller annat än i undantagsfall.

Och om gruppen utan gymnasieexamen försvinner eller minskar kraftigt då kommer arbetsgivare bara använda andra kriterier för att sålla ut dessa individer, som exempelvis tecken i deras CV på att det krävdes extra hjälp och interventioner för att slutföra examen.

För att dessa personer ska få arbete krävs istället att det blir billigare att anställa dem och att antalet enkla jobb, i exempelvis restaurangsektorn, ökar. Men där vill ju Socialdemokratin gå i motsatt riktning.

Den politiska grenen vill höja arbetsgivaravgifterna för unga och restaurangmomsen och den fackliga grenen kräver att en redan sammanpressad lönestruktur ska göras ännu mer sammanpressad. På så sätt försvagas möjligheterna att få jobb för de lågproduktiva ytterligare, och arbetslösheten ökas ytterligare.

Att staten slösat otaliga miljarder på att se till så att detta större antal arbetslösa har mer formell utbildning är inte en förbättring.

söndag 26 januari 2014

Var ska vänsterns valarbetare äta?

En ledare i SvD diskuterar det faktum att många socialister är så upprörda över att Max VD för sina anställda påpekat det obestridliga faktum att deras (Vänsterpartiets och Socialdemokraternas) skattepolitik är förödande för företaget att de nu säger sig bojkotta företaget.

Att det, i den mån denna bojkott faktiskt har någon effekt (många av de som nu säger sig bojkotta var nog aldrig Max-besökare till att börja med) drabbar samma arbetare (färre kunder innebär att vissa arbetare blir arbetslösa), som de säger sig värna bortser de naturligtvis från.

De bortser också, som påpekas i ledaren, att det inte bara är Max som uttalat sig positivt om den momssänkning vänstern vill riva upp. Även McDonald's, Burger King, Frasses och Sibylla har uttalat i princip sak som Max gjorde . Och jag tror nog så gott som alla restaurangföretagare, åtminstone om de är ärliga, har samma åsikt och inte önskar drabbas av en stor skattehöjning.

Så om de är konsekventa så får vänsterns valarbetare gå hungriga eller enbart äta hemlagat.

lördag 25 januari 2014

"Utredningar" som ett sätt att slippa ta beslut

Ifjol meddelade regeringen att den så kallade TV-licensen ska bli kvar till åtminstone 2020. Trots att många inom alliansen förespråkade att det skulle slopas så lyckades Anders Borg blockera ett sådant beslut. För att inte uppröra de som förespråkade ett avskaffande allt för mycket så sa man dock samtidigt att man skulle utreda frågan. Saken var dock att man redan hade gjort en utredning och den kom fram till att den borde slopas, en slutsats man dock alltså ignorerade.

Så efter att ha utrett frågan en gång så beslutade man sig för att göra motsatsen av dess slutsats samtidigt som man tillsätter en ny utredning om exakt samma fråga!

Det verkar bli lite samma sak i frågan om att införa krav på feministiska formaliteter vid sex, som i den allmänna debatten felaktigt benämns som "krav på samtycke" (felaktigt eftersom krav på samtycke i praktiken redan finns). Då Socialdemokraterna har tillgång till juridisk expertis som informerat dem om att det vore väldigt dåligt vill de inte införa det, men de står inför betydande press från ett fåtal högljudda och inflytelserika feminister inom och utanför partiet att ändra sig.

Så vad gör de? Ja, de föreslår att frågan ska utredas. Nu har ju, precis som med TV-"licens" frågan, redan frågan utretts och slutsatsen var att ett sådant formalitetskrav inte var lämpligt för definitionen av våldtäkt. Och det vet förstås S-ledningen. Så detta förslag om utredning tycks syfta till att undvika att ta den feministiska positionen utan att direkt avvisa den.

Skillnaden mellan de båda fallen är att i det första är undvikande av beslut antiliberalt, i det andra liberalt. Men det gemensamma är alltså att beslut om "utredning" används för att slippa ta ett beslut man är emot men inte vill argumentera emot.

Lättare förespråka tvångsarbete om du själv slipper

Det rapporteras att det fortfarande är fler som vill återinföra värnplikten, 48%, än som vill behålla frivillighetslinjen vad gäller försvarets rekrytering, 40%. Det innebär dock ett svagare stöd än tidigare för värnplikten.

Och intressant nog är det betydande skillnader mellan olika åldersgrupper i frågan, ju äldre folk är desto mer positiva är de till värnplikt. Bland de som är 15-29 är bara en tredjedel för återinförande. Till saken i detta sammanhang är att ju äldre folk är desto större är chansen att de inte skulle beröras, och det är nog framför allt personer yngre än 30 som riskerar att kallas in. Att folk är mer positiva till tvångsarbete om de själva slipper borde inte vara helt chockerande.

onsdag 22 januari 2014

Max-VD får kritik för att han säger sanningen

Max VD Richard Bergfors får kritik för att han i ett brev till sina anställda påpekar att om det blir en rödgrön valseger och restaurangmomsen och arbetsgivaravgifterna för unga höjs då kommer det bli katastrofalt för hans företag och resten av hans bransch

Men detta är ju ett enkelt faktakonstaterande. Om beskattningen av branschen höjs kraftigt då kommer det att leda till att Max, och andra företag i branschen, tvingas dra ner på sin verksamhet ordentligt

Faktum är att numera så bestrider inte ens de allra flesta motståndarna till den sänkta restaurangmomsen och de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga att det skapat jobb, och att en återställare därmed skulle kosta en massa jobb. Istället går deras argument ut på att de menar att det är ett "för dyrt" sätt att skapa jobb. Men det innebär ändå att de oavsiktligen medger att Bergfors konstaterande är helt korrekt.

Och nej, tvärtom vad som antyds i mediaartiklar och "Alliansfritt Sveriges" poster i frågan så har Max inte hotat sina anställda med avsked om de röstar på S eller V. Även om de ville göra det så skulle de inte kunna det eftersom det råder valhemlighet. Och ingen av formuleringarna i Bergfors brev antyder att de skulle straffa offentliga ställningstaganden för dessa partier från anställda med avsked. Utan det handlar som sagt om ett faktakonstaterande att om Max drabbas av dessa massiva skattehöjningar skulle de bli tvungen att begränsa sin verksamhet, vilket skulle innebära att en del anställda förlorar sina jobb.

måndag 20 januari 2014

Småpartier behandlas av journalister som stora-om de tycker som journalisten

Partiledaren för ett parti långt under riksdagsspärren får bre ut sig i en lång intervju i Sveriges Radio(SR). Då SR enligt sitt "Public service"-uppdrag är skyldiga att vara opartiska så utgår jag från att Liberala partiets ordförande Emil Tisell snart får en motsvarande intervju.

OK, nu var i och för sig Gudrun Schymans (som det naturligtvis handlade om) Feministiskt Initiativ tyvärr många gånger större än Liberala partiet i riksdagsvalet 2010, och man lär tyvärr bli det i årets val också, så SR skulle kanske kunna motivera särbehandlingen med att FI är större, men med tanke på att Piratpartiet var ännu större än FI i riksdagsvalet 2010 och till skillnad från FI lyckades vinna platser i EU-parlamentsvalet 2009, så borde Piratpartiets Anna Troberg kunna kräva att få minst samma tid.

Det verkliga skälet till att FI får mediautrymme som inte andra partier utanför Riksdagen får är förstås att många journalister, inte minst då i SR och SVT, i grunden sympatiserar med FI och låter det påverka deras arbete, trots att det i en påstått opartiskt mediaföretag inte borde det.

söndag 19 januari 2014

Kärnfrågan vad gäller "vinster i välfärden"

När det gäller frågan om "vinster i välfärden" så måste den omformuleras. Det är ytterst få, förutom möjligen de som själva gör vinsten, som ser det som ett självändamål att några pengar går till investerares vinster.

Däremot så är det så att de som utnyttjar exempelvis skola och omsorg vill få bästa möjliga kvalitet och de flesta vill själva kunna göra bedömningen var de kommer att få det. Och det innebär ofta vinstdrivande företag.

Och det som förslaget som bland annat Jonas Sjöstedt, Anna Dahlberg och LO står bakom innebär är helt enkelt att folk ska förbjudas att välja bättre men vinstdrivande alternativ. Det kärnfrågan här är, som ska ställas förbudsförespråkarna, är med vilken rätt de agerar förmyndare.

Om det var så att det kostade mer för skattebetalarna hade det varit ett skäl, men nu är det i allmänhet inte så. Ofta är det tvärtom billigare.

Men har inte de privata inrättningarna lägre personaltäthet? Kanske, men inte nödvändigtvis. Och hursomhelst så borde det vara fritt för folk att välja det om man anser att deras kvalitet är högre ändå (högre personaltäthet innebär inte nödvändigtvis högre kvalitet), precis som folk i övrigt har rätt att välja vilken mat, vilka bilar, vilka tidningar osv. de anser vara bäst.

Diskussionen om "vinster" handlar alltså ytterst inte om det, utan om friheten att välja bättre alternativ även om de är vinstdrivande.

lördag 18 januari 2014

Partierna om feministisk "samtyckeslag"

Intressant sammanställning över hur riksdagspartierna står angående att införa krav på att sex måste föregås av feministiska formaliteter , som en medialt uppmärksammad demonstration av radikalfeminister i Södermalm krävde idag. Att MP, V och FP var för visste jag liksom att M och S är emot, däremot visste jag inte att även KD och C är för och SD är emot.

Även om Aftonbladet sammanfattar det som att fem är för och tre emot så representerar de tre partierna emot två tredjedelar av riksdagen (och ännu högre andel i de flesta mätningar). Om alla partier håller fast vid sina uppfattningar finns det  alltså  ingen risk att en sådan förkastlig förändring sker inom överskådlig tid.

Dock finns det en betydande risk att S kommer att svänga. Även om den pragmatiskt inriktade partiledningen är väl informerade av professionella jurister inom partiet, som förre justitieministern Thomas Bodström, om att en sådan lagändring vore väldigt dålig så kan de känna sig tvungna att svänga på grund av partiets officiella identifiering som "feministiskt" och tryck från feminister i och utanför (inklusive de tilltänkta samarbetspartierna MP och V) partiet att svänga för att värna den profilen, på motsvarande sätt som skedde inom FP., där partiledningen till att börja med var emot, men svängde efter internt tryck från partiets feminister.

Kanske mest förvånande är för övrigt att KD, som annars inte är så feministiskt, är för. Den troligaste förklaringen är att deras motiv är att de hoppas motverka utomäktenskapligt sex.

torsdag 16 januari 2014

Svenska Kyrkans moraliska härdsmälta

Per Hagwall sammanfattar det bra: i de flesta länder i Mellanöstern förföljs kristna i varierande grad. Endera av regeringarna, eller av islamistiska terrorgrupper regeringarna inte kan eller vill stoppa eller både och.  Det finns ett land som skiljer ut sig genom att kristna är helt säkra från våld och förföljelse (Israel naturligtvis). Varpå den klart största kristna församlingen i Sverige, Svenska Kyrkan, väljer att inleda bojkottkampanj mot just det landet, och endast det landet.

onsdag 15 januari 2014

Feministisk intellektuell härdsmälta om våldtäktsdomar

Det hela har ett rätt så förutsägbart mönster. Varje gång det kommer en våldtäktsdom som feminister inte gillar (i princip alltid utan att läsa domarna och sätta sig in i detaljerna i målet ) så sätter de igång ett mediadrev och kräver en så kallad samtyckeslagstiftning (jag förklarade här varför en sådan lagstiftning är helt förkastlig).

Så nu också efter en dom där mannen frias trots att kvinnan flera gånger sa "nej" och "sluta". I senaste partiledardebatten så använder Miljöpartiets Åsa Romson det som argument för en samtyckeslagstiftning. Sällan har den intellektuella härdsmältan hos feminister i denna fråga tydliggjorts så klart som genom Romsons och vissa andra feministers koppling mellan denna dom och en samtyckeslagstiftning.

Då det sedan länge varit förbjudet med sex där man som i det här fallet säger nej och sluta (och uppenbarligen menar det) så borde det vara uppenbart att samtyckeskrav inte skulle ha gjort någon skillnad. Om det som i den här domen är så att kraven redan överträdits då skulle andra krav inte göra någon skillnad för jurister anser uppenbarligen att det finns situationer där de formella kraven inte gäller, och om det kan överträdas med dagens lagstiftning skulle det överträdas med samtyckeslagstiftning också.

Om man sedan faktiskt läser domen, som DN:s Hanne Kjöller gjort, då framgår vilka situationer det handlar om. Nämligen att kvinnan i det här fallet haft erfarenhet av så kallad dominanssex där det ingår i ett rollspel att det ska framstå som påtvingat och att mannen efter att hon vid andra tillfällen där det mer tydligt sagt nej slutat.

Man kan ha olika uppfattning om domen var rätt eller fel trots allt, men vad som är klart är att en samtyckeslagstiftning inte ändrat på någon för även då skulle samma princip om att preferensen för dominanssex gjort att det som sades och inte sades under vad som kunde tolkas som ett rollspel inte gällde.

Den enda lagstiftningsändring som kunnat ändra domen vore om man ändrade den centrala principen i västerländskt rättsväsende om att "hellre fria än fälla" då nämnvärd osäkerhet råder. Den fråga som bör ställas Miljöpartiet och andra feminister är om de vill ändra på denna centrala västerländska rättsprincip och hellre fälla än fria vid oklara fall, och därmed förstöra rättssamhället och döma väldigt många oskyldiga.

tisdag 14 januari 2014

Vänsterextrem ironi

På den vänsterextrema webbportalen Motkraft tillkännages nu att de startar en ny "antifascistisk" våldsgrupp (som om inte AFA och RF var nog) som kommer kalla sig "SSU Molotov".


De döper alltså sin "antifascistiska" grupp efter Stalins utrikesminister, som slöt en "ickeangreppspakt" med nazi-Tyskland. Där har vi en ironi som heter duga.

söndag 12 januari 2014

Ogiltiga och giltiga skäl att vara kritisk mot Sharon

Ariel Sharon har nu dött efter att i mer än åtta år legat i koma,  och efter det Carl Bildt uttryckt sig positivt om honom så har företrädare för riksdagens två mest Israelfientliga partier, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, gått i taket. Israelhatarna i dessa partier önskar att genom att komma med falska anklagelser mot Sharon även kunna smutskasta Israel som stat eftersom Sharons påstådda brott utfördes som israelisk befälhavare.

Påståendet, som bland annat MP  och V fokuserar på, att Sharon gjorde sig skyldig till krigsbrott i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila i Libanon, är falskt.

Det var inte Sharon eller israeliska soldater som utförde massakern 1982 där, det var medlemmar av den kristna libanesiska Falangistmilisen som på eget bevåg beslutade sig för (de var visserligen allierade med Israel, men de var en självständig grupp som fattade egna beslut bland annat då om den här massakern) att ta ut sin hämnd för PLO:s övergrepp på kristna libaneser genom att inte bara döda PLO-terrorister utan även massmörda civila palestinier. Israel hade ingen del i detta, och hade faktiskt avslagit en begäran från Falangisterna att beskjuta lägren med artillerield just för att detta skulle döda civila palestinier.

Vissa tar i detta sammanhang fasta på att även en israelisk utredning klandrat Sharon för detta, men den har på intet vis beskyllt Sharon för att organiserat eller beordrat massakern, utan vad den sa var helt enkelt att Sharon visade dåligt omdöme genom att inte aktivt försöka stoppa falangisterna från att gå in i lägren. Utredarna menade att Sharon borde ha insett risken att Falangisterna skulle ta ut sin hämnd på civila palestinier. Att visa dåligt omdöme är dock knappast likvärdigt med att vara skyldig till krigsbrott

Detsamma gäller anklagelsen  att Sharon genom sitt besök på Tempelberget i Jerusalem hösten 2000 "provocerat" fram den blodiga "andra intifadan". Palestinska företrädare har länge erkänt att Sharons besök bara var en förevändning och att den verkliga orsaken var "fredsprocessens" kollaps efter det att dåvarande palestinske ledaren Yassir Arafat avvisat det mycket generösa bud som Bill Clinton och dåvarande israeliske premiärministern Ehud Barak gav honom. Och för övrigt hade Sharon all rätt att besöka Tempelberget, som är judendomens heligaste plats, så även om det hade motiverat palestinierna så skulle de själva helt bära skulden, inte den man som utövade sin rätt att besöka sin religions heligaste plats.

Men även om vi bör avvisa de falska anklagelser som Israelhatare, bland annat i MP och V, kommer med,så bör vi inte vara helt okritiska mot Sharon.

Bortsett från att nämnda incident av dåligt omdöme i Libanon, så var Sharon en mycket skicklig militär ledare. Hans skickliga insatser som befälhavare på fronten mot Egypten under oktoberkriget 1973 bar stor del i att krigslyckan vände på denna front och kriget slutade med att israeliska trupper avancerat bortom förra krigets stilleståndslinje.

Som politisk ledare var Sharon däremot inte så lyckad. Visserligen lyckades han, främst genom att bygga en skyddsbarriär i "Västbanken", få slut på vågen av palestinska självmordsbombningar riktade mot civila israeler, men han var också ansvarig för det katastrofala uttåget ur Gaza 2005 som resulterade i att Gaza förvandlades till en Hamasenklav, något som i sin tur tvingade fram exempelvis kriget årsskiftet 2008/2009
och den till synes permanenta partiella blockad av Gaza som varit så kostsam för Israel, inte minst i PR-termer, (bland annat pga "Ship to Gaza") att upprätthålla.

lördag 11 januari 2014

Krugmans nobelpris hade inget att göra med hans keynesianism

Världens mest framstående vänsterekonom Paul Krugman är tydligen på besök i Sverige  och givetvis så får han stort utrymme av olika vänstervridna journalister som presenterar honom som nobelpristagaren som tycker att våra problem beror på för lite inflation.

Att Krugman vill ha mycket mer inflation är förvisso korrekt, men för denna åsikt är hans nobelpris helt irrelevant.

Detta dels för att auktoritetsargument i grunden inte är giltiga. Men också för att hans nobelpris handlade inte alls om penningpolitik, utan om handelsteori.

Som någon sa efter han fick sitt pris så var det i praktiken ett fall att ge det postumt. Den Paul Krugman som på 1970-talet och 1980-talet ägnade sig åt att utveckla teorier om handelns effekter är död. De senaste 20 åren har han istället helt ägnat åt att agitera för keynesiansk penning- och finanspolitik och vänsterpolitik i allmänhet.

För all del har Krugman förstås rätt att ändra inriktning på det han skriver, men poängen är att det han uttalar sig om helt saknar koppling till det han fick nobelpriset för.

Och det är därför det var problematiskt att han fick det. Hans handelsteorier var faktiskt till skillnad från det han nu uttalar sig för mestadels sunda men eftersom han aldrig nämner dessa teorier numera så kom priset felaktigt att tolkas som, och användas som, stöd för hans keynesianism och socialism.

torsdag 9 januari 2014

Bonniers allt mer vänstervridna ledarsidor

DI:s politiska chefredaktör PM Nilsson noterar att hans kollega på DN, Peter Wolodarski, delar Vänsterpartiets syn på penningpolitik och budgetpolitik, och att hans kollega på Expressen, Anna Dahlberg, delar Vänsterpartiets syn på "vinster i välfärden".

Själv har han dock givit stöd åt en vänsterpartistisk syn på a-kassan och könskvotering.

Ingen av dessa delar Vänsterpartiets syn i alla politiska frågor, men att ett extremistparti som Vänsterpartiet får stöd för sin syn i så många frågor i de tre viktigaste Bonniertidningarna är inte bra.

onsdag 8 januari 2014

Svenska politikers skol"analys"

Svenska skolan blir allt sämre och sämre. Vilka slutsatser drar då politikerna?

Folkpartiet: Stoppa alla möjligheter till alternativa bättre lösningar som hemudervisning och förläng tiden man tvingas vara i denna dysfunktionella institution med minst ett år.

Socialdemokraterna: Håller med, fast tvånget borde förlängas tre år till.

Med undantag från vissa kristdemokratiska ledamöter (dock ej partiledningen som gått med på Folkpartiets förslag) finns det inga avvikande uppfattningar från denna inriktning bland de andra partierna.

Ju mer något misslyckas desto mer behöver vi av det, är alltså svenska skolpolitikers "logik".

tisdag 7 januari 2014

Bra av Göran Hägglund

Medan justitieminister Beatrice Ask som konstaterades i föregående inlägg skämt ut sig ordentligt idag, har en annan minister, Göran Hägglund, skrivit en riktigt bra artikel där han kritiserar journalister i allmänhet och Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg i synnerhet, för att kopiera Vänsterpartiets argumentation i fråga om "vinster i välfärden" och använda enstaka exempel på missförhållanden i privata vårdinrättningar och skolor som argument för att stoppa det, samtidigt som de helt ignorerar liknande eller värre problem i kommunala inrättningar.

Beatrice Ask och risken med ett konformistiskt debattklimat

Många kritiserar nu, med rätta, justitieminister Beatrice Ask för att hon länkade till en artikel på den amerikanska satiriska nättidningen "The Daily Currant" som felaktigt hävdade att 37 personer dött i den amerikanska delstaten Colorado av "överdoser" av marijuana första dygnet efter det att det legaliserades där och kommenterade den med orden "Dumt och sorgligt. Min första motion i ungdomsförbundet hette "Krossa knarket". I den frågan har jag inte ändrat uppfattning".

Hon försöker nu hävda att det hon menade var att det var dumt och sorgligt att göra en satir om en så allvarlig fråga, men det framstår som en efterhandskonstruktion då man knappast reagerar på att en i Sverige okänd (fram tills nu) utländsk satirtidning publicerat ännu en satir genom att helt enkelt upprepa hur man alltid haft ståndpunkten som förlöjligades i artikeln.

Denna incident visar på två saker. För det första att vi har en justitieminister som inte hört talats om det där med "källkritik" och därför inte brydde sig om att kolla upp vad för slags webbsida "The Daily Currant" är. I sin "About"-avdelning skriver "The Daily Currant" bland annat "The Daily Currant är en engelskspråkig satirisk nättidning" och skriver uttryckligen att deras "nyheter" inte är sanna utan påhittade.

Sen visar det också på faran med ett konformistiskt debattklimat. I Sverige är det fortfarande tabubelagt i den offentliga debatten att föreslå en legalisering av och nyansering kring ens den lättaste av de preparat som brukar betecknas som "knark", alltså marijuana. Just eftersom ingen nyansering kan göras etableras tron att "all form av knark är sig likt", varför personer som Beatrice Ask felaktigt kan luras att tro att folk dör i stor skala av "överdoser" av marijuana. Marijuana är på intet vis ofarligt för ens hälsa, då missbruk på längre sikt riskerar skada kroppen på olika sätt (precis som missbruk av tobak, fet mat och alkohol riskerar skada kroppen på längre sikt), men risken att dö från överdoser från marijuana är ungefär på samma nivå som risken att dö från överdoser från tobak, dvs i princip helt obefintligt om det brukas på normalt sätt.

Hade det varit en nyanserad debatt varit tillåten hade ingen, inte ens Beatrice Ask, trott att marijuana varit förenat med samma risker som heroin och andra tyngre droger. Men då så inte är fallet så uppstod denna pinsamhet.

Vilket leder oss tillbaka till "The Daily Currents" sida om sig själv, där man skriver att dess syfte är att "förlöjliga feg okunnighet". Man kan verkligen säga att de lyckades i fallet Beatrice Ask.

söndag 5 januari 2014

Den stora Irakironin

Den sunniislamistiska terrorgruppen Al-Qaida attackerar USA 11:e september 2001. Som en reaktion på det beordrar dåvarande presidenten George W. Bush en invasion av Irak för att avsätta Saddam Husseins regim, som förvisso var allmänt avskyvärd, men på intet vis allierad med al-Qaida.

Nu, i det maktvakuum som uppstått i och med att den nya Iranallierade shiamuslimska regimen i Irak misslyckats med att etablera kontroll över de sunnimuslimskt arabiska delarna av landet, så har istället al-Qaida tagit kontroll över stora delar av dessa delar av Irak.

Ironin i det hela går inte att ta miste på, och är ytterligare ett exempel på hur den amerikanska regeringen, oavsiktligt (?) gynnat den terrorgrupp som angrep landet september 2001 (och vid en del andra något mindre spektakulära incidenter).

lördag 4 januari 2014

Vårdnadsbidrag förvärrar inte integrationsproblemen

Andreas Bergh menar här och här att vårdnadsbidrag försämrar invandrares arbetsmarknadsintegration. Argumentet är att de är överrepresenterade bland de som får det. 38% av de som får det är födda utomlands, att jämföra med utlandsföddas befolkningsandel på 15%

Det finns flera problem med denna syn.

För det första så bör det konstateras att till skillnad från exempelvis a-kassa, sjukpenning och socialbidrag/försörjningsstöd är det inte pengar man får för att göra ingenting. Man får det för att sköta om sina barn. Det kan därför ses som en form av vårdnadslön likt den som personalen på skattefinansierade dagis och förskolor får. Det kan därför ifrågasättas om det verkligen är att betrakta som mer av ett utanförskap än när barnen sköts på skattefinansierade dagis och förskolor.

Sen bör man tänka på att invandrarkvinnor, eller mer specifikt invandrarkvinnor som kommit hit via skattefinansierad asyl- och anhöriginvandring, med eller utan vårdnadsbidrag kommer att vara mycket starkt överrepresenterade bland de som blir beroende av olika former av bidrag. Om de inte kan få något arbete samtidigt som de fått barn så kommer det naturligtvis ligga dem mycket närmare att välja att söka vårdnadsbidrag än om de har arbete och därmed förlorar stora summor på att stanna hemma. Vårdnadsbidrag är för dem ett substitut för socialbidrag med andra ord.

Utlandsfödda må vara överrepresenterade när det gäller vårdnadsbidrag, men de är betydligt mindre överrepresenterade än när det gäller socialbidrag som till 60% går till utlandsfödda.

Mot den bakgrunden bör det knappast förvåna att sysselsättningsgraden bland invandrare är ännu lägre i Malmö och Göteborg, som saknar vårdnadsbidrag, än i Stockholm, som har vårdnadsbidrag.

fredag 3 januari 2014

Nationalism och EU & Invandringskritik

Utrikesminister Carl Bildt menade i en debattartikel att främlingsfientlighet och EU-fientlighet hör ihop. Detta har upprört vissa andra bloggare som Flute och Cornucopia som intygar att deras fientlighet mot EU inte alls avspeglar fientlighet mot invandring.

Något jag inte alls betvivlar. Men det de missar är att även om det inte behöver hänga ihop så kan det hänga ihop och gör ofta det.

En på sätt och vis logisk implikation av en etnisk nationalistisk ideologi är nämligen att motsätta sig allt som innebär att den egna gruppens inflytande, särskilt över sig själv, begränsas. Detta innebär då dels att man motsätter sig att utländska politiska entiteter, som exempelvis EU, får något inflytande, men också att man motsätter sig att invandrare som tillhör andra grupper får inflytande, något som implicerar motstånd mot sådan invandring. I stater med flera infödda etniska grupper innebär det också motstånd mot andra infödda grupper, ett bra exempel på det är det finskt etnisktnationalistiska partiet Sannfinländarnas negativa syn på finlandssvenskar och svenska språket i Finland som då är kopplad till andra saker som upplevs som hot mot etniska finnars ställning, som invandrare och EU. Invandringsmotstånd och EU-motstånd är alltså i fallet Sannfinländarna inte bara kopplade till varandra utan också till deras svenskfientliga hållning.

Att EU innebär mer eller mindre fri invandring inom EU är förstås också något som gör personer som ogillar invandring ännu mer negativ till EU.

Det innebär dock inte att man kan vara kritisk mot vare sig EU eller invandring av andra skäl.

Att vilja begränsa framför allt asylinvandring men också anhöriginvandring kan ha den marknadsliberala grunden att vilja begränsa de betydande statliga utgifter som sådan invandring innebär. Och att vilja begränsa arbetskraftsinvandring kan, som är fallet när det gäller exempelvis LO, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, grunda sig på övertygelsen att det ökade utbudet av arbetskraft det innebär försvagar löntagarnas förhandlingsläge gentemot arbetsgivarna något som i sin tur sänker lönerna, något de ser som negativt.

Oavsett om man tycker att dessa argument är hållbara eller ej, så är de inte i sig främlingsfientliga, utan snarare utgiftsfientliga respektive lönesänkningsfientliga.

På motsvarande sätt kan motstånd mot EU ha helt ickenationalistiska grunder.Många invandringsförespråkare är exempelvis negativa till EU faktiskt åtminstone delvis på basis av att samarbetet delvis består av ansträngningar för att hindra folk som kommer från länder utanför EU (eller rättare sagt EU/EES) från att komma in.

Och det finns förstås också många marknadsliberala och socialistiska skäl att vara emot EU också. I det marknadsliberala fallet de kostnader för staten som avgiften för EU-budgeten innebär och de regleringar som EU påtvingar medlemsstaterna och i det socialistiska fallet de avregleringar som EU påtvingar medlemsstaterna (exempelvis i Sveriges fall den alkoholliberalisering som EU påtvingat den svenska staten).