tisdag 31 juli 2012

Exporten låg inte bakom starka BNP-siffror

Sveriges BNP-tillväxt var då starkare än väntat, 2,3% i kalenderjusterade termer (1,8% i ojusterade termer) under andra kvartalet enligt preliminära siffror. Det är särskilt imponerande då det kommer kort efter att såväl Spanien som Storbritannien redovisat att deras BNP krympte.

Märkligt nog försöker inkompetenta ekonomijournalister felaktigt hävda att det var exporten som drev tillväxten. Den kalenderojusterade nominella BNP-tillväxten var dock 3,3%, medan värdet av exporten endast steg 1,9%. Exportens utveckling var alltså något som höll tillbaka tillväxten, även om den inte gjorde det lika mycket som väntat (tjänsteexporten som vi inte fått någon tidigare information om steg betydligt medan varuexporten som vi tidigare fått rapport om föll något).

Däremot var sektorn "hotell och restaurang" något som drev tillväxten då den hade en volymökning på 3,9%, och hade man enbart kollat på restaurang hade ökningen varit ännu högre. Detta är förstås relaterat till den av ekonomijournalister så bespottade momssänkningen. Det vi skulle behöva för att ytterligare få fart på resten av ekonomin vore förstås skattesänkningar även för andra sektorer. Dessvärre verkar regeringen inte villig att göra det på grund av fånig politisk prestige.

Datakälla

söndag 29 juli 2012

Myten om den brittiska åtstramningen

Katrine Kielos ledarkrönika idag, skriven i det av OS präglade London, är i och för sig tidvis intressant då det beskriver hur många Londonbor inte är så entusiastiska över att OS hålls där då säkerhetsarrangemang och vissa företags lokala monopol på att sälja vissa saker där (exempelvis får endast McDonalds sälja pommes frites, såvida den inte serveras med fisk och därför räknas som "fish and chips") begränsar deras frihet.

Dock är det absurt att, som hon också gör i krönikan, skylla den negativa tillväxten i Storbritannien på premiärminister David Camerons "stora nedskärningar".

Fakta är att under första halvåret i år steg den brittiska centralregeringens utgifter, från 308,54 miljarder pund till 317,43 miljarder pund, en ökning med 2,9%. Exkluderar man ränteutgifter, som trots stigande skuld fallit på grund av brittiska statspappers oförtjänta status som "säker tillflyktsort", blir ökningen ännu högre, 3,5%, båda tal som är lägre än den nominella BNP-ökningen. Det är i och för sig dock en långsammare ökningstakt än under de år som först Tony Blair och sedan Gordon Brown var premiärminister, men då det ändå representerar ökningar är det är långt ifrån att vara några "stora nedskärningar".  Ja, det kan faktiskt inte sägas vara ens en liten nedskärning.

Varför Israel bör stödjas

Nu när "Shit to Gaza" ska sätta igång igen, i år klart senare än de två föregående åren tänkte jag passa på att påminna om detta klassiska försvar skrivet 10 år tidigare av Peter Schwartz och Yaron Brooks från Ayn Rand Institute.

För att göra det ännu lättare att förstå har jag översatt det till svenska och anpassat en del formuleringar till bekantare eller aktuellare formuleringar, exempelvis ersatt numera inaktuella referenser till självmordsbombningar, Yassir Arafat och Usama bin Ladin mot deras nuvarande motsvarigheter och uppdaterat siffran över antalet krig från fem till sju (sedan det skrevs hade vi Andra Libanonkriget 2006 och Gazakriget årsskiftet 2008/09).

----

Israel har en moralisk rätt till sitt liv

Efter att ytterligare raketattacker utförts envisas västvärldens politiker fortfarande med att söka en "opartisk" diplomatisk lösning.

Vi bör stödja Israels rätt att vidta de militära åtgärder som behövs för att försvara sig mot sina nihilistiska fiender. Moraliskt och militärt, är Israels västvärldens frontlinje i kriget mot den islamistiska terrorismen. Om västvärlden låter sig styras av Abbas tomma retorik, och tillåter honom att fortsätta hota Israel, blir vår egen kamp mot terrorismen rent hyckleri och kommer slutligen att misslyckas.

Betrakta dessa fakta och avgör själva:

Israeler och palestinier är inte moraliskt lika

Israel är det enda fria landet i en region som domineras av arabiska monarkier, teokratier och andra diktaturer. Det är bara medborgare i Israel - såväl araber som judar (och andra)- som har rätt att uttrycka sina åsikter, att kritisera sin regering, att bilda politiska partier, att publicera privata tidningar, att hålla fria val. När arabiska myndigheter förnekar de mest grundläggande friheterna för sitt eget folk, är det oanständigt för dem att börja hävda att Israel bryter mot palestiniernas rättigheter. Alla arabiska medborgare som verkligen bryr sig om mänskliga rättigheter bör som sin första åtgärd, försöka störta sina egna despotiska härskare och anta den typ av fritt samhällsskick som kännetecknar Israel.

Sedan sitt grundade har Israel varit offret

Sedan dess grundande 1948 har Israel fått utkämpa sju krig - alla i självförsvar - mot fientliga arabiska diktaturer, och har upprepade gånger attackerats av palestinska terrorister. Arafat, Abbas och andra palestinska ledare är ansvarig för kidnappningar och mord på israeliska skolbarn, kapningar av flygplan och bilbombningar och mördandet av tusentals israeliska, amerikanska, libanesiska och palestinska civila. Idag understödjer Abbas terrorgrupper som Hamas.

Marken Israel "ockuperar" erövrades i ett krig som initierats av sina arabiska grannar. Liksom alla offer för aggression, har Israel en moralisk rätt att kontrollera så mycket mark som är nödvändigt för att skydda sig mot angrepp. Palestinierna vill utplåna Israel, medan Israel helt enkelt vill vara ifred. Om det finns en moralisk brist på Israels sida, består den av sin ovilja att vidta starkare militära åtgärder. Om det är rätt för USA att bomba al-Qaidas fästen i Afghanistan, Pakistan, Jemen och Somalia - och det är det- så det är lika motiverat  för Israel att bomba terroristers fästen i Gaza och Västbanken.

Hat mot Israel och USA, är hat mot västerländska värderingar

Liksom västvärldens krig mot talibanerna och al-Qaida, är den arabisk-israeliska tvisten en konflikt mellan motsatta filosofier. Den ena sidan kännetecknas av mysticism, medeltida tribalism, diktatur - och terror, den andra sidan kännetecknas av förnuft, individualism, kapitalism - och civilisation. Abbas och hans sympatisörer hatar Israel av samma anledning som Usama bin Ladin och hans sympatisörer hatar västvärlden, dvs för att de omfamnar sekulära och västerländska värderingar. Ingen "fredsprocess" är möjligt med sådana fiender.

Detta är inte en etnisk konflikt mellan judar och araber, utan en moralisk konflikt mellan de som värdesätter individens rätt att vara fria och de som inte gör det. De araber som värdesätter individuell frihet är fiender till Fatah och Hamas och förtjänar att omfamnas av Israel, de judar som inte gör det förtjänar att fördömas av Israel.

Israelerna har rätt till marken

Bara Israel har en moralisk rätt att etablera en stat inom detta område - inte på basis av något etniskt eller religiöst arv, utan en sekulär, rationell princip. Endast en stat grundad på politisk och ekonomisk frihet har moralisk legitimitet. I motsats till vad palestinierna söker, kan det inte finnas någon "rätt" att upprätta en diktatur.

När det gäller de rättmätiga ägarna av vissa marker så förtjänade de sionistiska nybyggarna äganderätten till marken genom att utveckla det liksom nybyggare i den amerikanska västern. De kom till en öde, glest befolkad region och tömde träsken, bevattnade öknen, växte grödor och byggde städer. De arbetade på mark som var outnyttjad mark eller köpt  från ägarna. De introducerade industri, bibliotek, sjukhus, konstgallerier, universitet-och begreppet individuella rättigheter. De araber som övergav sin mark för att gå med i det militära korståget mot Israel har förverkat all rätt till sin egendom. Och om det fanns några fredliga araber som med våld vräktes från sin egendom, bör de ha rätt att trycka på sina fordringar vid en domstol i Israel, som till skillnad från den arabiska regimer, har en oberoende, objektiv rättsväsende - ett rättsväsende som erkänner principen om äganderätt.

Palestinierna är inte "frihetskämpar"

Palestinierna vill ha en stat, inte för att säkra deras frihet, utan för att föreviga det diktatoriska styre som Abbas palestinska myndighet står för. Abbas "polis" exproprierar brutalt egendom och tystar motsatta ståndpunkter genom att stänga av radio-och TV-stationer. De arresterar, systematiskt torterar och mördar fredliga oliktänkande. Att kalla militanta palestinier "frihetskämpar" - när de stöder förtrycket av sitt eget folk,, när de avsiktligt mördar barnen på gatorna eller glatt prisa sådant fördärv - är groteskt missvisande..

Palestinierna har konsekvent försökt att förgöra Israel

År 1947 avvisade palestinierna FN: s erbjudande om en stat som var större än den som de nu säger sig kräva. Istället startade de tillsammans med andra arabiska diktaturer ett krig som syftade till att utplåna Israel från kartan. Idag har denna fientlighet bara  hårdnat. Till exempel, i en TV-sänd offentlig predikan förklarade en palestinsk Imam: "Om Gud vill, så kommer den orättfärdiga staten Israel att utplånas." Palestinska läroböcker är fyllda med vidrig, antijudisk propaganda, som denna uppmaning från en femte klass text i arabiska : "Jihad mot judarna är en religiösa plikt för varje muslimsk man och kvinna."

En palestinsk stat under Abbas skulle bli en bas för terrorism

En palestinsk stat som leds av Abbas skulle vara en språngbräda och ett övningsfält för terroristorganisationer som riktar sig, inte bara mot Israel, utan också mot  resten av västvärlden. Att tvinga israelerna att acceptera en palestinsk stat under Abbas är som att tvinga svenskar att acceptera ett tillstånd där en stat dubbelt så stor som Danmark, 19 kilometer från Stockholm, existerar styrt av al-Qaida. Så länge palestinierna står bakom aggression bör de inte få en egen stat.

Abbas meningslösa ord kommer inte att återställa livet till hans terroroffer -varken de tidigare eller de framtida 

Ingen retorik från Abbas kan ändra det faktum att han är en hatare av frihet och en förgörare av oskyldiga människors liv. Föreställ er en al-Qaidaledare som lockas av amerikanska diplomater för att meddela: "Vi fördömer starkt operationer som riktar sig mot amerikanska civila, särskilt det sista i New York (alltså  elfte september-attackerna), men vi fördömer lika kraftfullt de massakrer som utförts av amerikanska ockupationstrupper mot. talibanska civila i Kandahar, Shah-i-Kot och Tora Bora. ". Skulle någon vettig person på den grunden stödja ett omedelbart tillbakadragande av västerländska styrkor från Afghanistan och skapandet av en talibanstat, ledd av bin Ladin, bredvid Amerika eller Sverige ? Om inte, varför skulle Israel förväntas agera på ett så självmordsaktigt sätt?

Västvärlden bör, för sitt eget bästa, tillåta Israel att upprätthålla principen om självförsvar

De växande kraven på Israel att förhandla med Abbas kommer från en principlös närsynt mentalitet. Att kapitulera för utpressning - som "land för fred" dogmen går ut på - är djupt omoraliskt och opraktiskt. I  1938 års version av "land för fred", skulle Nazityskland blidkas genom att få ta över Tjeckoslovakien som en del av de ariska folkets "hemland", resultatet var att uppmuntra Hitler att starta ett världskrig.

Den arabisk-israeliska konflikten kan bli en generalrepetition för en större, global konflikt. Om västvärlden  nu stoppar Israel från att utöva repressalier mot palestinsk terror, hur kan det rättfärdiga sina egna repressalier mot våra fiender? Om vi ​​tvingar Israel att blidka Abbas, kommer vi att sända, högt och tydligt, att terrorismen kan få västvärlden ner på knäna..

Vi bör uppmana vår regering att inse att det bara är ett medel att uppnå långsiktig fred i Mellanöstern: att upprätthålla principen om ett fritt samhälle, vilket innebär godkännandet av Israels svepande vedergällning mot det gissel som terrorismen.utgör-

tisdag 24 juli 2012

Om negativa räntor och varför kronan borde vara ännu starkare

Prissättningen på obligationsmarknaderna blir allt mer absurd när allt fler länder får negativa räntor på löptider upp till 2 år inte bara i reala utan också nominella termer. Exemplen på länder med negativa nominella räntor inkluderar Schweiz, Tyskland, Holland, Danmark, Finland och numera till och med Frankrike. Om vi räknar i reala termer, då försvinner visserligen Schweiz från klubben (då man där har 1,2% deflation) men å andra sidan tillkommer då Storbritannien och USA.

Förvånande nog för många så tillhör dock inte Sverige gruppen med negativa räntor. Den lägsta räntan, den på 1-års växlar ligger på 0,74% nominellt, klart över nollstrecket och även om den nivån är svagt negativ i reala termer så är den mycket mindre negativ än i alla nämnda länder utom Schweiz. Och på ännu kortare löptider ligger räntan ännu högre, med 1,47% ränta på 1-månaders växeln.

Med tanke på att vi har sundare statsfinanser, lägre inflation, högre tillväxt och större bytesbalansöverskott än i alla nämnda länder utom Schweiz så kan det tyckas märkligt att vi har högre räntor. Förklaringen är dels att länders status som "säker tillflyktsort" inte i någon nämnvärd utsträckning beror på starka fundamenta, vilket fallen USA, Storbritannien och Frankrike illustrerar, men än viktigare är att marknadsräntorna i länder med egen valuta och flytande växelkurs är en funktion av centralbankens nuvarande och förväntade framtida styrränta, och desto kortare löptid desto mer gäller det nuvarande snarare än framtida förväntade, vilket illustreras av likheten mellan 1-månaders räntan på 1,47% och Riksbankens styrränta på 1,5%.

I länder som har euron som valuta, eller vars valuta har fast växelkurs mot euron (som danska kronan och numera också schweizerfrancen) så har dock denna koppling brutit samman. I de länder som räknas som säker tillflyktsort som Schweiz, Tyskland, Holland, Danmark Finland och Frankrike så har man nu klart lägre  ränta än ECB:s styrränta på 0,75% medan länder som upplevs som riskabla, främst de så kallade PIIGS-länderna, så har man en klart högre ränta

Förklaringen till att vissa har klart högre är förstås att man fruktar att det kan bli nedskrivning av skuldernas värde, precis som i Grekland, en rädsla som riskerar att bli en självuppfyllande profetia. Förklaringen till att vissa har lägre avspeglar främst den desperata jakten på "säkra tillflyktsorter" (även om det enda säkra med dem numera är att man kommer att förlora på innehaven) men i Schweiz och Danmarks fall också spekulation om revalvering eller slut på fast växelkurspolitiken.

En annan fråga är hur kan centralbanken helt styra de korta räntorna i länder med flytande växelkurs. Förklaringen är då att banker genom interbanklån kan utöva arbitrage gentemot statspappren och att i de fall där placerare är missnöjda med räntan så leder det till en svagare valuta, om de tycker den är för hög leder det till en starkare valuta. Det intressanta är dock att även om kronan stärkts betydligt mot euron (ny rekordnotering för den senaste 12 årsperioden idag på 8,40 för övrigt) så har den fallit i år mot USA-dollarn och pundet (som ni kan se har den återhämtat sig mot båda, men är fortfarande svagare än vid årets början mot båda) trots Sveriges avsevärt starkare fundamenta och trots högre ränta, särskilt i reala termer.

Kronan måste därför anses vara undervärderad i dagsläget gentemot dollarn och pundet.


fredag 20 juli 2012

Franska socialister förstår inte sitt eget bästa

Frankrikes nya socialistiska budgetminister Jerome Cahuzac kritiserar den mycket höga lön, 15 miljoner euro  per år, som Zlatan Ibrahimovic lyckats förhandla till sig när han övergår från Milan till Paris Saint-Germai (PSG).

Kritiken är märklig av två skäl. För det första är det inga låg- eller medelinkomsttagare* som betalar Zlatans lön utan den superrika oljeschejk i Qatar som äger klubben. Det handlar alltså, i den mån Zlatan får behålla lönen,  om en omfördelning från en miljardär till en miljonär något som måste anses positivt ur jämlikhetsperspektiv.

Dessutom så är det ju så att den nya socialistregeringen i Frankrike infört en marginalskatt på 75% på årsinkomster över 1 miljon euro. Om vi räknar med en skatt på 40% på den första miljonen så innebär det att av de 15 miljoner som den qatariska oljeschejken betalar för Zlatan så innebär det att den franska staten får 10,9 miljoner euro, medan Zlatan "bara" får behålla 4,1 miljoner euro.

Som budgetminister i denna franska stat borde Cahuzac vara väldigt glad över de 10,9 miljoner euro som de får från Qatar, men uppenbarligen förstår han varken att hans stat gynnas eller att även Zlatans nettolön är positivt ur jämlikhetsperspektiv.

*=det kan ju hävdas att personer med måttliga inkomster indirekt betalar det när de köper biljetter till PSG:s matcher men för det första är det frivilligt för dem att avstå en del av sina måttliga inkomster till PSG och för det andra så hade en lägre löneöverenskommelse likafullt bara inneburit att den superrika qatariska oljeschejken varit ännu rikare och Zlatan och franska staten fattigare, medan de som väljer att spendera sina pengar på fotbollsmatcher varit lika fattiga.

onsdag 18 juli 2012

Uppdaterad tillväxtranking

Jag har nu uppdaterat tillväxtligan för de senaste 5 åren som jag diskuterade för EU15 häromdagen, dels genom att ange den exakta tillväztsiffran och  dels genom att lägga till 5 östeuropeiska länder, Estland, Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern, två västeuropeiska icke-EU medlemmar, Island och Schweiz och tre i-länder utanför Europa, USA, Japan och Israel.

Av de 10 nytillskotten så hade hälften, framför allt Polen, Slovakien och Israel men i mindre grad också Tjeckien och Schweiz som haft hög tillväxt. Den andra hälften hade däremot en väldigt svag utveckling och  hade 2011 en lägre real BNP per capita än 2006 även om USA:s befolkningsökning, på motsvarande sätt som Storbritanniens och Spaniens, gjorde att deras totala BNP ändå var något större.


Ranking i BNP-tillväxt 2007-2011
1) Polen        21,7%
2) Israel        21,5%
3) Slovakien  18,9%
4) Luxemburg 11,1%
5) Schweiz       9,4%
6) Tjeckien      8,5%
7) Sverige        7,8%
8) Österrike     6,1%
9) Tyskland     5,9%
10) Belgien        5,2%
11) Holland       5,1%
12) Frankrike    4,3%
13) USA           2,7%
14) Finland        2,5%
EU15 genomsnitt 2%
15) Spanien     1,2%
16) Storbritannien 0,6%
17) Portugal -0,3%
18) Japan   -0,9%
18) Island   -0,9%
20) Estland -2,3%
21) Ungern -2,9%
22) Danmark -3,1%
23) Italien     -3,8%
24) Irland     -7,5%
25) Grekland  -10,7%


Ranking i BNP/capita-tillväxt 2007-2011
1) Polen       21,5%
2) Slovakien 18,7%
3) Israel         11%
4) Tyskland   6,5%
5) Tjeckien   6,3%
6) Österrike  4,1%
7) Sverige     3,4%
8) Schweiz   3,3%
9) Holland    3%
10) Frankrike  1,6%
11) Luxemburg 0,8%
12) Belgien     0,9%
13) Finland   0,2%
13) Portugal  0,2%
EU15-genomsnittet 0%
15) Japan -0,9%
16) USA  -1,3%
17) Ungern -1,9%
18) Estland -2,1%
19) Spanien -2,7%
20) Storbritannien -2,8%
21) Island  -4,6%
22) Danmark -5,3%
23) Italien -6,5%
24) Irland  -11,3%
25) Grekland -11,7%

tisdag 17 juli 2012

"Österrikiska" insikter inom Riksbanksmajoriteten?

Riksbanken har under senare tid fått ökad kritik, både av olika utomstående kritiker och av Riksbanksstyrelsens båda "duvor" Karolina Ekholm och Lars E.O. Svensson för att de för en för stram penningpolitik och de pekar på att konsumentprisinflationen för det mesta hamnat under målet, och nu mer än någonsin då den ligger på bara 0,9%.

På sätt och vis har kritikerna rätt. Om man ska följa inflationsmålet då vore räntesänkningar på sin plats då inflationen som sagt ligger klart under 2% och lär fortsätta att göra det. Men det finns dock skäl att inte göra så för att, som en insiktsfull påpekade i en rapport för Timbro för några år sedan, problemet är att om man försöker pressa upp konsumentprisinflationen till 2% även i  lägen då utbudsfaktorer pressar ned den då riskerar det leda till tillgångsprisbubblor med medföljande hög skuldsättningsnivå.

Att döma av det protokoll från diskussionen kring senaste räntebeslutet verkar det som att majoriteten i Riksbanksstyrelsen fått samma insikt (något som kanske eller kanske inte är nämnda ekonoms förtjänst) då  de påpekar att en lågräntepolitik riskerar skapa för hög skuldsättningsnivå..

söndag 15 juli 2012

Svensk tillväxt näst högst, per capita tillväxt tredje högst under alliansregeringen

Jag har nyligen upptäckt att databasfunktionen på Eurostats hemsida är mer användbar än jag tidigare visste så jag har kollat bland annat BNP-tillväxten under de senaste 5 åren (2007 till 2011) då alliansen haft regeringsmakten. Och det visar sig att bilden av Sverige som en relativ ekonomisk framgångssaga under den perioden håller, för av de gamla medlemsländerna i EU, som var medlemmar före 2004, är det bara Luxemburg som haft högre tillväxt den senaste 5 års perioden. Här är rankinglistan med "EU genomsnittet" införd för att markera vilka länder som haft tillväxt över och under genomsnittet och "nollstrecket" införd för att markera vilka länder som hade lägre real BNP 2011 än 2006.

Ranking i BNP-tillväxt 2007-2011
1) Luxemburg
2) Sverige
3) Österrike
4) Tyskland
5) Belgien
6) Holland
7) Frankrike
8) Finland
EU15 genomsnitt
9) Spanien
10) Storbritannien
nollstrecket
11) Portugal
12) Danmark
13) Italien
14) Irland
15) Grekland

Justerar man för befolkningstillväxten som varit allra högst i Luxemburg (vars folkmängd ökat över 10% på 5 år) och som allra lägst i Tyskland och Portugal (vars befolkningsstorlek minskat något) så är de flesta på ungefär samma ställe, men för vissa förändras det betydligt. De mest anmärkningsvärda skillnaderna är att Luxemburg degraderas från första till sjätte plats samtidigt som Tyskland och Österrike går om inte bara Luxemburg utan även Sverige. En annan anmärkningsvärd förändring är att Portugal går om Storbritannien och Spanien.

Ranking i BNP/capita-tillväxt 2007-2011
1) Tyskland
2) Österrike
3) Sverige
4) Holland
5) Frankrike
6) Luxemburg
7) Belgien
8) Finland
9) Portugal
EU15-genomsnittet
nollstrecket
10) Spanien
11) Storbritannien
12) Danmark
13) Italien
14) Irland
15) Grekland

Justeringen för befolkningstillväxten ändrar dock inte bilden av att Sverige varit relativt ekonomiskt framgångsrik för att även om det innebar att Tyskland och Österrike gick om Sverige så gick Sverige om Luxemburg och det innebar ändå en tredjeplats och att Sverige hamnade långt över genomsnittet.

Den för övrigt kanske mest förvånande placeringen är att Danmark hamnade i bottenlaget tillsammans med välkänt ekonomiskt svaga länder som Storbritannien och de så kallade PIIGS-länderna. Men det avspeglar att Danmark hade något av en fastighetsbubbla, som dock inte svensk media brytt sig om att rapportera om, och att det danska så kallade "flexicurity"-systemet visade sig betydligt mindre effektivt under en konjunkturnedgång än under en konjunkturuppgång.

lördag 14 juli 2012

Restauranginflationen faller under noll

En detalj i den senaste konsumentprisrapporten som ekonomijournalister missat att rapportera om var att årstakten i priserna i restaurangbranschen föll under den symboliska nollgränsen, från 0,1% till -0.1%. Sammanlagt har sänkningen i restaurangprisinflation därmed ökat till 3,3 procentenheter då prisökningstakten var 3,2% december 2011.

Detta trots att för övrigt prisökningstakten för livsmedel (ni vet råvaran som restaurangbranschen använder) i detaljhandeln däremot under samma period ökat från 0% till 2.8%.

Min förutsägelse från i februari, baserad på sund ekonomisk teori, att prisgenomslaget från momssänkningen med tiden skulle bli större och större verkar alltså helt klart förverkligas.

fredag 13 juli 2012

Hur små kan kommuner bli?

Eric Erfors på Expressens ledarsida tycker att det är negativt med små kommuner eftersom de är så kostsamma och har som exempel Bjurholms kommun i Västerbotten som enbart har 2431 invånare.

Om den lilla kommunstorleken upprör honom så är det bäst för hans sinnesfrid att han inte studerar vissa kommuner i Åland, särskilt då inte i den åländska skärgården.  Som kan läsas i rapporten "Åland i siffror 2012" så har alla av Ålands 16 kommuner utom 3 (Mariehamn, Jomala och Finström) mindre storlek än Bjurholm.

Och i vissa av kommunerna (som alla utom Lumparland ligger i skärgården) så är invånarantalet anmärkningsvärt lågt, i Brändö var invånarantalet 480, i Vårdö 449, i Lumparland 399, i Kumlinge 361, i Kökar 249 och i Sottunga 103.

Ja, ni läste rätt angående Sottunga, bara 103 personer, enbart 2 fler än som sitter i Stockholms stads kommunfullmäktige.

Förmodligen så får åtminstone vissa av de nämnda mindre kommunerna (nästan säkerligen Sottunga)en del subventioner från den åländska och/eller den finländska regeringen, men det är knappast hela förklaringen, utan vad det visar är att om man bara anpassar storleken på sin administration/byråkrati (exempelvis då färre avlönade fullmäktigeledamöter i mindre kommuner) så går det att ha förhållandevis små kommuner,.


onsdag 11 juli 2012

Holland & Finland, inte Tyskland, står för den hårdaste linjen

I fram för allt Grekland men i mindre grad också andra sydeuropeiska länder så uttrycks ofta bitterhet mot Tyskland för att de avkrävs åtstramningar i utbyte mot nödlån.

Denna kritik är felaktig av flera skäl, bland annat för att det är ett högst rimligt krav på motprestation att de minskar sina underskott (om de sedan klantar till det genom att försöka strama åt genom högre skatter istället för utgiftsminskningar är det deras eget fel) men också för att det faktiskt inte är Tyskland som driver den tuffaste linjen mot de sydeuropeiska länderna. Utan istället är det Holland och Finland som driver den hårdaste linjen. Medan exempelvis Tyskland, liksom 14 av de 16 andra euroländerna, var villig att låta den europeiska stödfonden köpa spanska och italienska statsobligationer så sa Holland och Finland nej

Skälet till deras nej är för övrigt knappast ideologiskt eller principiellt utan inrikespolititiskt motiverat. Både Holland och Finland ska snart ha val, parlamentsval i Holland och kommunalval i Finland. Och både Holland och Finland har starka nationalistiska partier som kampanjar mot all form av stöd till sydeuropeiska länder.

I Holland är det Geert Wilders Frihetsparti. Geert Wilders är mest känd för sin islamkritiska hållning, men han har under senare tid allt mer kommit att fokusera på motstånd mot Hollands medlemskap i EU och euron.

I Finland är det Timo Soimis Sannfinländarna som i riksdagsvalet 2011 nådde rekordstödet 19,05%. Det som låg bakom den rekordnoteringen var inte partiets motstånd mot invandring eller krav på en mer vänsterinriktad ekonomisk politik eller dess krav på att svenska språkets ställning i Finland ska försvagas.

Det som istället låg bakom deras framgång var deras motstånd mot alla former av stödlån till Grekland och andra sydeuropeiska länder, en hållning som har stöd av en majoritet av finländarna, även att döma av kommentarsektionen i Finlands största svenskspråkiga tidning Hufvudstadsbladet, de som av andra skäl (exempelvis deras svenskfientlighet) inte kan tänka sig att stödja Sannfinländarna.

Eftersom att de etablerade partierna i Holland och Finland på fruktar att eftergifter till Sydeuropa ska leda till framgångar för de båda ländernas respektive  nationalistiska oppositionspartier så är de särskilt motvilliga mot det. Tyskland har däremot inget motsvarande parti med motsvarande styrka och den politiska oppositionen i Tyskland utgörs istället främst av Socialdemokraterna och De Gröna som är mer villiga än Angela Merkels koalitionspartier till att göra eftergifter mot Sydeuropa.

tisdag 10 juli 2012

Kronan inte rekordstark mot euron-ännu

Kronan stärktes ytterligare idag och låg på 8,56 mot euron, den starkaste nivån hittills i år och klart starkare än de ungefär 9 kronor per euro som kronan legat på för det mesta sedan eurons skapelse 1999 för att då inte tala om de över 11 kronor per euro som den låg på i slutet av 2008 och början av 2009.

Kronan är alltså historiskt stark mot euron nu dock är den ännu inte rekordstark. Under större delen av 2000 var kronan faktiskt ännu starkare mot euron, med en toppnotering på 8,085 kronor per euro i maj 2000. Men under andra halvan av 2000 och under 2001 föll kronan ordentligt, så den nuvarande nivån är den starkaste under de senaste 11½ åren.

Troligen lär den stärkas ytterligare med tanke på att svensk ekonomi är relativt stark, Riksbankens penningpolitik relativt stram och då investerare räds eurotillgångar. Om den kan stärkas så mycket att rekordet från maj 2000 är mer osäkert, men det kan mycket väl hända.

söndag 8 juli 2012

Vad svensk politisk debatt förfallit till

Utspel från S: Vi vill subventionera exporten!.

Svar från M: Vi kom på idén att subventionera exporten först!

 Debatten är alltså inte mellan två ståndpunkter, för där är S & M eniga, utan om vem som kom på idén först....

För övrigt har när det gäller sakfrågan både S & M fel. Det finns ingen särskild anledning att subventionera just exporten. Det är naturligtvis inget fel med export, men det är inte heller så att den på något sätt är finare eller viktigare än rent inhemsk ekonomisk aktivitet, särskilt då inte i ett land som redan har ett av Europas största bytesbalansöverskott.

 Och såna här satsningar tränger undan potentiella skattesänkningar som kunnat främja såväl ökad inhemsk ekonomisk aktivitet som ökad export utan den typ av snedvridningar som statliga subventioner riskerar skapa.

fredag 6 juli 2012

Lars Calmfors förväxlar amerikansk och svensk arbetsmarknad

Lars Calmfors, som av någon outgrundlig anledning fått status av superguru inom svensk ekonomisk debatt förespråkar en höjning av inflationsmålet från 2% till 3-4%.

Hans främsta argument tycks vara att det skulle vara lättare att driva igenom sänkningar av vissa gruppers reallöner med högre inflation eftersom folk har lättare att acceptera reallönesänkningar i form av högre inflation än genom lägre nominella löner. Det är i och för sig sant att många människor lider av så kallad penningillusion och därför har lättare att acceptera en reallönesänkning som beror på högre inflation än en som beror på lägre nominella löner, trots att de om de varit fullt rationella borde vara lika negativa till båda.

Problemet med Calmfors idé är dock för det första att även om detta skulle kunna åstadkomma lönesänkningar på exempelvis den amerikanska arbetsmarknaden, där fackföreningarna är mycket svaga och minimilönerna låga så skulle det inte fungera på den svenska arbetsmarknaden eftersom att de starka svenska fackföreningarna inte lider av penningillusion.

De löneledande industrifacken ledd av IF Metall som på den tiden hade en viss Stefan Löfven som ordföra sa inför senaste avtalsrörelsen att de definierade reallönehöjningar som sitt mål, vilket naturligtvis innebär att deras krav varit 1-2 procentenheter högre om inflationen varit 1-2 procentenheter högre. Och andra fackföreningar har som bekant följt industriavtalen.

Det andra stora problemet är att en sådan politik medför ofta stora negativa bieffekter vilket vi exempelvis såg när den amerikanska centralbanken för några år sedan använde högre inflation för att pressa ner arbetslösheten, vilket i och för sig i hög grad lyckades på kort sikt men som skapade en fastighetsbubbla som senare bidrog till mycket högre arbetslöshet.

torsdag 5 juli 2012

Är "Fråga Kent" ett personangrepp?

SSU har lanserat en ny webbsida som de kallar "Fråga Kent" där man kan skriva in en fråga och sedan få det sorts svar som SSU anser att Moderaternas partisekreterare Kent Persson skulle ha givit. Oavsett vad man frågar får man som svar olika floskler som liknar dem som  Kent Persson yttrat.

Moderater rasar föga förvånande mot detta och säger att det är ett personangrepp mot Kent Persson. Jag är allt annat än en SSU-sympatisör och vill inte egentligen försvara dem, men faktum är att detta inte är ett personangrepp, i alla fall inte ett renodlat personangrepp.

Hade SSU skrivit att Kent Perssons mamma var en hamster och att hans pappa luktade fläderbär (som Monthy Python skulle ha uttryckt det) då skulle det ha varit ett renodlat personangrepp. Hade de skrivit att han är utseendemässigt ful eller hånat eller kritiserat något han gör privat då hade det också varit ett renodlat personangrepp.

Däremot är det i grunden inte ett personangrepp att påpeka att Persson i sin yrkesroll som politiker tenderar att komma med floskler snarare än verkliga lösningar. Medan personangrepp inte är legitima i den politiska debatten så är det däremot fullt legitimt att påpeka att motståndaren saknar lösning på problemen och istället bara kommer med floskler, eller i bästa fall bara kritiserar andras lösningar utan att komma med några egna.

Och det är faktiskt vad Persson gjort som partisekreterare, komma med floskler eller i bästa fall kritisera föreslagna skattehöjningar från oppositionspartierna (kritik som jag till skillnad från SSU instämmer i) utan att komma med lösningar på problemen, och det närmaste till lösning på problem som han kom på var att föreslå skapandet av en tillsynsmyndighet för äldreomsorg som det redan beslutats om att den ska skapas.

Man kan däremot tycka att det är ett personangrepp i bemärkelsen att det på ett missvisande sätt inriktar sig på vad just Persson gjort, då andra ledande moderatpolitiker som Reinfeldt och Borg inte varit särskilt mycket bättre, varför "Fråga Moderaterna" kanske varit en bättre konstruktion. Men då hans jobb går ut på att framföra Moderaternas politik och då han nog varit snäppet värre än andra på det där med floskler så är det hela i grunden nog inte orättvist.



tisdag 3 juli 2012

Reinfeldt anser inte att jobbskatteavdraget skapar jobb?

Reinfeldt avvisar ett femte jobbskatteavdrag på basis av att han istället vill satsa på "jobbskapande åtgärder". Med tanke på att regeringens linje hittills varit att jobbskatteavdraget ÄR en jobbskapande åtgärd, något som Reinfeldts finansdepartement gjorde en rapport för att påvisa så är det ett synnerligen märkligt argument, lite som att avvisa hantellyft eftersom man istället vill träna armmusklerna.

För all del finns det andra skattesänkningar som jag tror skulle vara ännu effektivare, som sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt bolagsskatt och i den mån det är vad Reinfeldt nu menar med "jobbskapande åtgärder" så är det välkommet. I den mån han däremot med det menar vad de rödgröna menar med "jobbskapande åtgärder", alltså olika former av amstramsande eller andra ökningar av statliga utgifter så är det verkligen inte välkommet.

måndag 2 juli 2012

Kan fastighetsbubblor i valutaunioner stoppas?


Innehållet i Dagens Nyheters politiska chefredaktör Peter Wolodarskis söndagskrönikor har kommit att bli mycket förutsägbart. Under de senaste månaderna har alla handlat om skuldkrisen i Europa och alla har innehållit en keynesiansk analys av den. Ja, krönikorna kan faktiskt mestadels sägas ha varit repriser av de gamla med bara mindre ändringar av fokus och formuleringar.

Att försöka rätta alla fel som publiceras på Internet är förstås omöjligt för en enskild person och det vore inte meningsfullt att försöka och att enbart inrikta sig på en enskild tyckares fel finns det ingen rationell anledning att göra, så därför har jag i allmänhet valt att inte försöka påpeka felen Wolodarskis krönikor. Jag har dock gjort ett undantag då det gällde en vanlig myt när det gäller 30-talets ekonomiska historia (att  USA:s dåvarande president Herbert Hoover bedrev åtstramningspolitik) och idag gör jag ett till angående gårdagens krönika då det har viss teoretisk relevans.

Wolodarski pekar då på hur Spanien, liksom för övrigt även Irland, hade innan krisen bröt ut överskott i sin statsbudget och relativt låg statsskuld, men att man ändå drabbats av problem eftersom det var en fastighetsbubbla där. En korrekt observation, men Wolodarski har däremot fel när han påstår att det var en oundviklig följd av Spaniens euromedlemskap.

För det första var nämligen inte problemet att euroområdet hade gemensam penningpolitik utan att man hade en för inflationistisk penningpolitik. ECB överskred systematiskt sina mål för såväl penningmängdstillväxt som konsumentprisinflation. Detta hade nästan ingen effekt på fastighetsmarknader som då genomsyrades av pessimism, som den tyska, men det hade mycket stor effekt på fastighetsmarknader som genomsyrades av optimism, som de spanska och irländska. Hade ECB fört en någorlunda sund penningpolitik hade dock inte problemen uppstått.

Och för det andra finns det faktiskt visst sätt för regeringar att begränsa fastighetsbubblor även om  de inte kan förhindra den centralbank som står för dess penningpolitik från att föra en för inflationistisk penningpolitik. Man kan exempelvis införa tillfälliga skatter på fastighetssektorn eller införa hårdare lånekrav likt de krav på minst 15% i egen insats vid fastighetsköp som för övrigt införts i Sverige.

Det finns faktiskt också ett exempel på ett land som hyfsat framgångsrikt förverkligat denna teori i praktiken, nämligen Hongkong. Hongkong har en egen valuta, Hongkong-dollarn, men den har genom ett sedelfondssystem en fast växelkurs mot USA-dollarn på 7,75. Särskilt då med tanke på att Hongkong har fria kapitalrörelser så fungerar det systemet i praktiken som en valutaunion i de aspekter som här diskuteras. Hongkong har ingen egen penningpolitik utan den bestäms av USA:s centralbank Federal Reserve ("Fed"),

Då Feds penningpolitik historiskt varit väldigt inflationistisk, om möjligt ännu värre än ECB:s,  så är det som bekant (?) så att den nyligen också skapat en omfattande fastighetsbubbla som var särskilt elakartad i vissa delar av USA, som delstaterna Florida, Nevada och Kalifornien.

Hongkong har förstås också drabbats av Feds allt för inflationistiska politik, men man har faktiskt till stor del lyckats neutralisera det genom tillfälliga höjningar av beskattningen av fastighetsköp.

Hongkong har ett av världens lägsta skattetryck och saknar såväl moms som arbetsgivaravgifter och har en högsta inkomstskattesats på endast 15% (och de flesta löntagare betalar ingen inkomstskatt alls), men man har däremot en högre fastighetsbeskattning än Sverige, och man har kommit att variera den efter konjunkturens utveckling just för att förebygga fastighetsbubblor.

Såna riktade interventioner kan vid första anblick tyckas vara problematiska ur principiell marknadsliberal synvinkel, men man bör tänka på att det i grunden handlar om att en myndighet neutraliserar effekterna av en annan myndighets (centralbankens) interventioner och som Hongkong illustrerar fungerar det rätt så bra. Och det är svårt att se hur det skulle vara sämre än att som Spanien och Irland, liksom Florida, Nevada och Kalifornien acceptera skapandet av en penningpolitiskt orsakad bubbla som man vet kommer att allvarligt skada ekonomin.

söndag 1 juli 2012

Regeringen bör för Sveriges bästa svälja sin prestige

Sverigedemokraterna säger sig nu ha ändrat sig om ett femte jobbskatteavdrag, vilket innebär att det i princip finns riksdagsmajoritet för det.

Förhoppningsvis leder det till att det också blir av, men det är tyvärr långt ifrån säkert. Anledningen var regeringens irrationella hantering av SD:s tidigare nej. Istället för att säga som det var, att de ville men inte kunde genomföra ljög man och sa att det berodde på att skuldkrisen gör att man inte har råd med det.

När nu behovet av att ljuga försvunnit i samband med SD:s omsvängning så står man nu därför endera inför valet att skada svensk ekonomi genom att inte genomföra denna välbehövliga skattesänkning eller indirekt erkänna att man ljög genom att precis som SD svänga.

Jag hoppas förstås att de väljer det förra, och om regeringen sätter landets bästa först då gör de det, men det finns en hög risk att de av prestigeskäl väljer det senare.

Jag noterar för övrigt att Miljöpartiet, det parti som vissa liberaler bisarrt nog stödde i förra valet, uttrycker förfäran över möjligheten att arbetande svenskar ska få behålla mer av det de skapat.