lördag 31 mars 2012

Ni kommer väl ihåg att tända alla era lampor 20.30?

Nu är det då dags igen för jippot "Earth Hour" där alla uppmanas släcka alla sina lampor mellan klockan 20.30 och 21.30 även om man är vaken och trots att det är mörkt ute. Att sitta en timme i mörkret framställs som någon slags ädel handling för jordens bästa.

Men fråga er, enligt vilka premisser skulle det anses vara fel att ha på lampor när man behöver dem? Jo, enligt premissen att det bästa för jorden vore om det inte skulle finnas några människor, eller åtminstone inte några människor i moderna civilisationer.

"Earth Hour":s budskap är därför (även om de flesta som deltar i jippot förmodligen inte inser det)anti-mänskligt och anti-modern civilisation. Jag vill därför uppmana alla läsare att mellan 20.30 och 21.30 visa att du är pro-mänsklig och pro-modern civilisation genom att tända alla lysen i din bostad och ha eventuella gardiner eller persienner öppna så att det syns för utomstående. Det kommer då jag göra.

fredag 30 mars 2012

Sysselsättningsmål vore önskvärt

Martin Flodén argumenterar emot att införa ett sysselsättningsmål av motsvarande slag som målen för konsumentprisinflation och budgetsaldo eftersom det enligt honom inte finns någon risk att politiker prioriterar bort sysselsättningen medan det däremot finns risk att de prioriterar bort sunda statsfinanser och låg inflation.

Men som han själv påpekade så har politikerna varit ovilliga att reformera exempelvis bidragssystemen (i och för sig gjordes en del framsteg förra mandatperioden, men de var otillräckliga) på det sätt som krävs för en hög sysselsättningsnivå, vilket faktiskt är detsamma som att de prioriterat bort sysselsättningen. Idag har vi beklämmande nog en regering som inte vågar föreslå några nya reformer för att höja sysselsättningsgraden medan största oppositionspartiet Socialdemokraterna inte har några andra idéer än mer utbildning (till vad är dock oklart) samtidigt som de föreslår skatte- och bidragshöjningar som skulle sänka sysselsättningsgraden.

Så ett mål för sysselsättningen i form av andelen faktiskt arbetande personer inom befolkningen i arbetsför ålder eller arbetade timmar per capita (återigen relaterat till storleken på befolkningen i arbetsför ålder) vore faktiskt bra då det skulle kunna sätta mer press på politiker att förändra politiken. Rent strikt ur liberalt synvinkel vore det i och för sig bättre att formulera det som ett mål för minskning av andelen bidragsberoende då politikerna inte bör lägga sig i om folk med hjälp av egna besparingar eller frivillig hjälp från andra vill avstå från att arbeta, men i praktiken så lär det inte bli någon nämnvärd skillnad mellan dessa båda mått.

onsdag 28 mars 2012

Ledare i Ålandstidningen om Jan Björklunds förtryck & Ålands attraktivitet

Efter att Ålands största tidning, Ålandstidningen, som jag skrev om i föregående post berättat om hur allt fler hemundervisande familjer från Sverige valt att fly till Åland på grund av Jan Björklunds fascistiska förbudspolitik mot dem så har man nu en ledare där man välkomnar dessa familjer till Åland, förklarar varför Ålands liberalare politik är bättre och uppmanar Ålands "regering" att bjuda in Björklund till Åland och i samband med det visa att Ålands utbildning fungerar bättre än Sveriges, något som kan locka även familjer som inte vill välja hemundervisning att vilja flytta till Åland.

I samband med en eventuell kampanj för att få fler att flytta från Sverige till Åland bör man då för övrigt naturligtvis också nämna att arbetslösheten är radikalt lägre i Åland än Sverige, cirka 3% mot cirka 7,5% i Sverige, vilket innebär att svenskar som har svårt att få jobb i Sverige bör överväga att flytta till och söka jobb i Åland.

tisdag 27 mars 2012

Ålandstidningen om hur Folkpartistiskt förtryck tvingar svenskar att fly till Åland

Ålandstidningen har en väldigt bra artikel om hur Folkpartiets fascistiska skolpolitik har gjort att ett stort antal känt sig tvungna att flytta från Sverige till Åland, eller andra länder. Jag rapporterade tidigare om ett reportage i SVT om hur familjer flyr till Åland på grund av Jan Björklunds irrationella intolerans.

I artikeln intervjuas även fadern i den mest kända av dessa familjer, Jonas Himmelstrand, ordförande för Riksförbundet i hemundervisning i Sverige (Rohus) som i exil i Åland kommer fortsätta sin kamp mot Folkpartiets förtryck mot hemundervisare.

I intervjun så tillåts Himmelstrand framföra argument för att tillåta hemundervisning, så alla läsare av denna blogg rekommenderas att läsa artikeln på Ålandstidningens hemsida.

lördag 24 mars 2012

Varför det är dåligt med sommartid

I morgon är det då dags för sommartid igen, något som jag givetvis kommer att anpassa mig efter då jag inte har något annat val, men som jag inte gillar. Dels för att det är principiellt rätt att dygnets ljusaste tid ska vara (ungefär) klockan 12 och dygnets mörkaste tid klockan 00 eftersom det då motsvarar midnatt och middag precis som det var tänkt. Dessutom så innebär omställningen fler problem än bara besväret att man måste ställa om klockorna två gånger om året. Bland annat idag rapporteras om hur det leder till en ökning av antalet hjärtinfarkter och som diskuteras här orsakar det många andra hälsoproblem relaterad till att en timmas sömn går förlorad samtidigt som det också orsakar problem för exempelvis mjölkbönder, eftersom korna inte vill anpassa sig till människornas manipulering av klockan.

torsdag 22 mars 2012

Vänstern borde fördöma sig själva efter Toulouse

Efter Anders Behring Breiviks dåd i Utöya ifjol så har Aftonbladets Anders Lindberg och andra inom den svenska vänstern försökt använda det som vapen mot alla som i någon fråga haft samma åsikt som Breivik. Det har för att citera Lindberg hetat att dessa personer och grupper bidragit till de idéer som "öppna[de] avgrunden" som Breiviks dåd utgjorde.

Nu efter det att det avslöjats att den islamistiske seriemördaren Mohammed Merah som bland annat sköt urskillningslöst mot judiska skolbarn i Toulouse i Frankrike motiverades av tron att palestinier förtrycks av den judiska staten Israel.

Nu väntar vi bara på att Lindberg med flera inom vänstern i konsekvensens namn ska fördöma dem som bidragit till de Israelfientliga föreställningar som enligt deras egen "öppnade avgrunden" för Merah, alltså de själva.

onsdag 21 mars 2012

Beskrivning av den österrikiska konjunkturteorin

Här är då texten till mitt föredrag om den österrikiska konjunkturteorin (som följde det om österrikiska skolans vetenskapsfilosofi):

Grundantaganden i österrikisk konjunkturteori:

-Heterogen kapitalstruktur

I många icke österrikiska modeller antas det implicit eller explicit att kapitalinvesteringar är att betrakta som likvärdiga och homogena oavsett i vilken sektor det sker. Det spelar ingen roll om det sker i i företag som säljer till konsumenter eller i företag som producerar de investeringsvaror som andra företag använder i sina investeringar

Den österrikiska kapitalteorin bygger däremot på insikten att det finns en stor skillnad på olika former av kapital. Den skillnad som är mest intressant i detta sammanhang är att olika sektorers investeringar påverkas olika av realräntenivån.

Ytterst syftar all produktion till att möjliggöra konsumtion, men olika sektorer skiljer sig i avseendet hur långt in i framtiden de möjliggör konsumtion. Vissa företag, framförallt inom tjänstesektorn möjliggör eller utför omedelbart konsumtion. Andra företag producerar varor eller tjänster som inte omedelbart, men snart ska konsumeras. Åter andras produktion möjliggör konsumtion på kanske något års sikt, medan vissa sektorers produktion möjliggör konsumtion först om flera år, kanske till och med först flera decennier. Till de senare hör exempelvis gruvindustrin och tillverkare av industrirobotar.

Poängen är att eftersom dock allas värde ytterst bygger på att de någon gång möjliggör konsumtion och eftersom tidpunkten för den slutliga konsumtionen skiljer sig så påverkas de av hur mycket källan till värdet, alltså konsumtionen, diskonterats av gällande realränta. Och då värdet givet en viss räntesats diskonteras mer desto längre in i framtiden konsumtionen föreligger desto mer påverkas värdet av räntan.

Slutsatsen av det är att kapitalvaruindustrier är mer räntekänsliga än producenter av tjänster och konsumtionsvaror av räntor.

-Inflation påverkar relativpriser, vilket i det här fallet innebär priset på investeringsvaror
relativt konsumtionsvaror

I många icke österrikiska modeller antas det implicit eller explicit att när penningmängden ökar då ökar det alla priser lika. Om vi har en situation där en penningmängdsökning höjt prisindex med låt säga 4% då innebär det att om penningmängden inte ökat hade priser som nu ökat med 10% ökat med cirka 6%, priser som nu ökat med 7% hade ökat med cirka 3%, priser som nu ökart med 1% hade fallit med cirka 3% och så vidare.

Den österrikiska teorin bygger på insikten att penningpolitik inte är neutralt och påverkar olika priser olika. Detta har flera anledningar, men den som är mest intressant för den österrikiska konjunkturteorin är att när penningmängden ökar genom kreditexpansion så sänks realräntorna. Och som nyss påpekades så visar den österrikiska kapitalteorin att kapitalvarusektorer påverkas mer av realräntan än sektorer som direkt producerar konsumtionsvaror eller tjänster.

-Utan inflation bestäms ränta av allmänhetens tidspreferenser.

Den österrikiska synen att räntan i frånvaro av penningmängdsförändringar styrs av allmänhetens tidspreferens är förhållandevis okontroversiell. Men implikationerna av det givet ovannämnda fakta är betydligt mer kontroversiella som vi ska se.

-Produktionsfaktorer mer eller mer specifikt knutna till specifika industrier

I många icke österrikiska modeller antas att produktionsfaktorer, alltså arbetare och kapitalvaror som används i produktion kan flyttas med enkelhet mellan olika sektorer. Den österrikiska synen är dock att det ofta är svårt. En produktionsanläggning för bilar kan inte med enkelhet helt plötsligt användas för att tillverka kexchoklad, än mindre för att städa lokaler. Även arbetskraft är ofta problematisk att flytta om mellan olika sektorer.

Slutsatsen av dessa premiser

När centralbanken eller privata fractional reserve banker ökar penningmängden och därmed sänker åtminstone de reala räntorna, och vanligen på kort sikt också de nominella, så gör detta det mer lönsamt
att investera i investeringsvaruindustrier, något som bidrar till ökade investeringar i den sektorn Problemet är att allmänhetens tidspreferenser inte ändrats så när arbetarna och kapitalägarna i de sektorerna får sina nya inkomster lär de spendera pengarna utifrån deras normala tidspreferenser vilket innebär en för hög efterfrågan i konsumtionssektorn och för låg efterfrågan i investeringsvarusektorn. Då detta förlopp bara varar i normalfallet några månader så borde konjunkturförloppet inte pågå längre än så.

Anledningen till att det pågår längre än så är att penningmängdsökningen avstannar inte där. Utan det kommer hela tiden nya doser av nyskapade pengar. Och eftersom att den lägre realräntan minskar viljan att spara och ökar viljan att investera krävs större och större doser av nyskapade pengar för att hålla det hela i liv.

Förr eller senare kommer dock endera en panik bland investerare eller centralbankens rädsla för att inflationen ska bli för hög sätta stopp för det hela. Då kommer efterfrågan på investeringsvaruindustrins produkter att falla kraftigt, något som slår ut stora delar av dessa sektorer. När kapitalägarna där gör stora förluster och arbetarna där blir arbetslösa minskar då också efterfrågan inom andra sektorer, vilket skapar en allmän lågkonjunktur.

RE-skolans argument mot österrikisk konjunkturteori

Anhängarna av teorin om rationella förväntningar, den så kallade RE-skolan menar att den österrikiska konjunkturteorin bygger på det felaktiga antagandet att företagarna kommer ständigt låta sig luras att förlora pengar genom felinvesteringar Rationella företagare kommer istället att avstå från att göra felinvesteringar något som kommer att förhindra det scenario som den österrikiska konjunkturteorin beskriver.

Det finns dock två problem med RE-skolans argument. För det första bygger den på att företagarna känner till och tror på de österrikiska teorierna, något som de flesta inte gör ännu. För det andra så behöver företagen inte nödvändigtvis förlora på att göra felinvesteringar, dels för att de under de ofta många år som konjunkturuppgången pågår gör stora vinster och dels för att de kan, eller tror sig kunna, sälja sina investeringar innan det blir uppenbart för marknaderna att det är fråga om felinvesteringar.

Under den stora fastighetsbubblan i USA såg vi flera exempel på det senare i form av bankirer som tjänade hundratals miljoner dollar på att ge lån till låntagare som senare inte kunde betala tillbaka lånen till de andra personer som köpt lånen av de som ursprungligen skapade dem.

Det Keynesianska motargumentet

Den främsta keynesianska kritikern av den österriska konjunkturteorin är New York Times kolumnisten och nobelpristagaren Paul Krugman. Tidigare avfärdare han den med att helt enkelt säga att den är lika irrelevant som den falska phlogistonteorin i kemi, men den ökade popularitet som teorin fått under senare år efter fastighetsbubblan i USA och Ron Pauls presidentkampanjer har gjort att han nu kännt ett behov av att sakligt bemöta den.

Krugmans teoretiska argument består i att han menar att den österrikiska skolan inte kan förklara varför arbetslöshet uppstår vid konjunkturnedgången men inte konjunkturuppgången. Som han tolkar teorin så
är problemet är att det tar svårt för produktionsfaktorer att förflytta sig mellan sektorerna. Men det sker såväl när de går till de kapitalintensiva sektorerna som när de lämnar dessa, så därför menar Krugman att den österrikiska teorin borde förutsäga lågkonjunktur även vid konjunkturuppgångar. Krugman menar att enda sättet som teorin kan räddas är genom att göra den keynesiansk genom att de kapitalintensiva sektorernas uppgång är associerade med ökad aggregerad efterfågan och deras nedgång med minskad aggegerad efterfrågan. Österrikare är alltså smygkeynesianer

Problemet med detta motargument är att Krugman definierar ”aggregerad efterfrågan” som all ekonomisk aktivitet som faktiskt sker, vilket gör påståendet att ekonomins utveckling beror på aggregerad efterfrågan till en analytisk slutsats som inte säger oss något om verkligheten.

Anledningen till att strukturomvandlingen först skapar tillväxt i första stadiet och sedan skapar nedgång är att först så skapas efterfrågan på en specifik form av produkt som sedan försvinner, vinster och förluster som sedan sprider sig. Att beskriva det som ”allmänna” förändringar i efterfrågan är formellt korrekt om ”allmänt” definieras som genomsnittet, men det missar helt de orsakssamband som verkar.

Varför den österrikiska vetenskapsfilosofin är den rätta

Nationalekonomins syfte är, eller åtminstone bör vara, att skapa insikt om hur vi bäst hushåller med de ekonomiska resurser som finns för att uppnå bästa resultat i form av nytta som är möjliga. Frågan är dock hur vi bäst skapar insikt om det

De två huvudsakliga inriktningarna:

Instrumentalism/Matematisering
Realism/Verbal Logik

Inom filosofin om vilka metoder vetenskaper ska använda, alltså vetenskapsfilosofin, så finns det två huvudsakliga konkurrerande synsätt: instrumentalism och realism. De flesta skolor inom nationalekonomin utgår implicit eller explicit från instrumentalismen medan den österrikiska skolan utgår ifrån realismen.

Instrumentalism går ut på att man bör fokusera på att formulera de teorier som kan ge bäst förutsägelser, medan realism går ut på att man bör fokusera på att formulera de teorier som bäst beskriver verkligheten. Instrumentalismens mest inflytelserika förespråkare inom nationalekonomin, Milton Friedman, gick så långt som att skriva att

"I den mån teorier kan sägas ha "antaganden", och i den mån deras "realism" kan bedömas oberoende av deras förmåga till förutsägelser så är förhållandet mellan en teoris signifikans och "realismen" i dess "antaganden"
nästan det motsatta mot vad som allmänt antas av kritikerna. Verkligen viktiga och
signifikanta teorier kommer finnas ha grovt inkorrekta antaganden, och i allmänhet gäller att desto signifikantare teorin är desto mer orealistiska är dess antaganden
"

För de flesta personer ses det kanske som förvånande att det skulle finnas en motsättning mellan hur realistisk en teori är och hur bra förutsägelser den kan göra, men inom fysiken har den realistiska synen underminerats av att senare observationer till synes underminerat tidigare etablerade beskrivningar av verkligheten. Exempelvis kom Einsteins teorier att vederlägga Newtons fysik åtminstone gällande vissa aspekter av verkligheten och kvantfysiken kom på motsvarande sätt att vederlägga vissa aspekter av Einsteins syn på verkligheten

Slutsatsen som dragits av det är att realism är paradoxalt nog orealistiskt. Vi kan aldrig veta vad som ”egentligen” är sant, utan vi kan bara veta vilka teorier som bäst överensstämmer med gällande data.

Denna slutsats är inte helt oproblematisk ens för fysiken, men den är delvis förståelig. Vad som däremot inte är förståeligt är att instrumentalismen, åtminstone formellt sett i akademiska sammanhang, antagits av de icke österrikiska skolorna i nationalekonomin.

Skillnaden mellan nationalekonomi och fysik är nämligen att inom fysiken så kan vi genom introspektion, alltså rannsakan av våran egen tankevärld, samt genom kommunikation med andra människor och genom härledning av de logiska slutsatserna av detta få kunskap om varför människor agerar som de gör i deras ekonomiska interaktion med andra. Vi vet exempelvis att vi alla försöker maximera vad vi själva upplever som nytta, och vi vet också på det sättet att nästan alla upplever en högre inkomst som något som allt annat lika är bra som något som innebär högre nytta, av vilket det logiskt följer att starkare ekonomiska incitament för något kommer att göra folk mer benägna att gör något.

Samtidigt vet vi att människor på grund av vad som åtminstone upplevs som fri vilja (jag ska inte gå in på den filosofiska diskussionen om vad som upplevs som fri vilja verkligen är det) och på grund av att omständigheterna bakom beslut skiljer sig från olika sammanhang. Det finns ingen allmän kvantitativ lag att om en pris eller en skatt höjs med x procent då kommer alltid kvantiteten minska med y procent.

Medan vår oförmåga att direkt uppleva de bakomliggande orsakerna gör instrumentalism åtminstone förståelig inom fysiken är det helt fel inom nationalekonomin eftersom där vet man de underliggande orsakssambanden samtidigt som empiriska korrelationer är bundna till specifika sammanhang, vilket gör såna korrelationer till kvantitativa former av ekonomisk historia. Något som det inte är något fel på att studera, men som inte är nationalekonomiska teoretiska orsakssamband.

Föga förvånande givet detta faktum så har etablerade ekonomer varit rätt så dåliga på att förutsäga framtiden. För även om vissa av deras modeller kunnat ”förutsäga” vissa tidigare historiska skeenden så har de i allmänhet inte kunnat få det att beskriva framtida scenarion.

Detta för oss till det relaterade ämnet om användandet av avancerad matematik för att uttrycka teorier. Det är något den österrikiska skolan motsätter sig men som andra skolor i akademiska sammanhang använder sig av.

I högre kurser i nationalekonomi idag så är det lätt att tro att man kommit fel, och hamnat på en av matematikinstitutionens föreläsningar eftersom ytterst lite av innehållet berör faktiska ekonomiska samband utan snarare hur man ska uttrycka sig matematiskt. Det är naturligtvis inget fel att lära sig avancerad matematik precis lika lite som det är något fel att lära sig exempelvis kinesisk grammatik, litteraturhistoria eller maktspelet mellan lejon och hyenor i Afrikas savanner, men frågan är vad det har med ekonomiers funktionssätt att göra.

Och den slutsats som jag måste dra efter att ha undersökt ämnet är att avancerad matematik inte ger någon insikt alls i ekonomins funktionssätt, iallafall inte någon korrekt sådan I bästa fall så kommer man efter onödigt krångel fram till samma sak som hade kunnat härledas via verbalt logisk analys av den typ som ni får ett konkret exempel på i den österrikiska konjunkturteorin, något som bryter mot den vetenskapliga principen om Ockhams rakkniv, alltså att man alltid ska uttrycka sig så enkelt som möjligt förutsatt att det inte utelämnar relevanta poänger.

Oftast så innebär dock fokuseringen på att formulera teorier matematiskt att man medvetet förvränger teorier för att passa de matematiska formlerna.

Ett exempel på det är hur teorier alltid antar existensen av jämvikt, eftersom att det är ett villkor i lagrangefunktioner, något som utesluter en roll för entreprenörer vars vinstmotiv utgörs av uppfyllandet av ouppfyllda behov. I verkligheten liksom inom den österrikiska skolans realistiska analys så spelar dock entreprenörer en nyckelroll för att få olika produktionsfaktorer att samverka med varandra.

Något exempel på där det skapar nya insikter om verkligheten som inte kunnat tas fram genom verbalt logisk analys har jag dock inte kunnat hitta. Om någon deltagare här kan komma på något exempel får jag fundera på det, men annars får vi nog komma fram till slutsatsen att användandet av avancerad matematik utgör ett hinder för vår strävan att förstå hur ekonomin fungerar.

Hade Milton Friedmans instrumentalistiska syn att teoriers realism är irrelevant eller negativt hade det ändå kunnat rättfärdigas. Men då som vi sett är denna syn i bästa fall lämpligt inom fysiken, men inte inom nationalekonomin.

torsdag 15 mars 2012

Högre alkoholskatt ökar området där införsel är lönsamt

Socialdemokraterna (och Miljöpartiet och Vänsterpartiet) har allt mer börjat profilera sig som förmynderiparti vad gäller alkohol och försökte bland annat ifjol driva igenom en skattehöjning mot regeringens vilja tillsammans med de andra oppositionspartierna något som dock föll på att Sverigedemokraterna sa nej till det.

I en artikel på newsmill så argumenterar nu återigen deras alkoholpolitiska talesperson Christer Engelhardt för högre alkoholskatt. Hans ena argument är att högre alkoholskatt skulle minska totalkonsumtionen något han hävdar skulle vara bra eftersom alkohol kan vara associerat med dåliga saker. Att totalkonsumtionen skulle, trots ökad legal och illegal införsel och ökad hembränning, minska om skatten höjdes är nog korrekt liksom att alkohol kan ha negativa effekter, men som jag påpekat tidigare kan alkohol också ha positiva effekter.

Han avfärdar också argumentet att det skulle leda till ökad införsel med alkoholskatten aldrig kan göras så låg att det inte blir olönsamt med införsel. Det är förstås nonsens, om den slopas helt eller åtminstone sänks till den låga nivån Tyskland har, då kommer det inte vara lönsamt ens för folk som bor i södra Skåne att resa till Tyskland för att handla alkohol. Och även skatteförändringar klart över den tyska nivån har en inverkan på hur stor andel av Sveriges som skulle tjäna på det. Om den är relativt låg kanske det bara blir lönsamt för skåningar, om den är högre blir det lönsamt även för folk i resten av Götaland och om den blir ännu högre blir det lönsamt även för folk som bor i Svealand och om den blir tillräckligt mycket högre även för folk som bor i Norrland.

För smuggelligor är avstånd en mindre viktig faktor än för vanliga "svenssons" som reser till Tyskland, men även för dem spelar prisskillnaden en stor roll eftersom det avgör hur villiga de kommer att vara att ta risken att åka fast. Om prisskillnaden är låg eller måttlig så kommer de inte vara villiga att ta den risken, men om prisskillnaden är stor som idag så kommer det vara tillräckligt lönsamt för att ta den risken. Och desto lönsammare det blir desto mer riskvillig kommer man att bli vilket innebär att man investerar mer i att bygga ut sin verksamhet.

Med sänkt alkoholskatt blir det fler jobb i svensk detaljhandel och svensk bryggerinäring, med högre blir det fler jobb i tysk detaljhandel och internationella smuggelligor.

40% av restaurangers försäljning berördes inte av momssänkning

Jag har tidigare skrivit att det var oklart hur stor del av restaurangbranschens försäljning som inte berördes av momssänkningen för att den var hämtmat (eller åtminstone vad som påstods vara hämtmat), som redan tidigare hade 12% moms, eller alkohol som även fortsättningsvis beläggs med 25% moms.

I den senaste statistiska rapporten om restaurangbranschen, som för övrigt visade att volymtillväxten ökade i januari trots att den normalt faller i ett sådant här konjunkturläge, så anges det nu till 40%

onsdag 14 mars 2012

Barnfattigdomen ökade-under lågkonjunkturår

Organisationen Rädda Barnen har en debattartikel i Svenska Dagbladet där de skriver att "barnfattigdomen ökar", och en formulering används där de skriver att det finns 248000 fattiga barn, varpå alla läsare får intrycket att detta gäller 2012 eller 2011. Rädda Barnen använder sedan detta som argument för olika bidragshöjningar.

Läser man den faktiska rapporten så ser man dock att Rädda Barnens statistik har en eftersläpning på 2 år och att denna ökning skedde under 2009 jämfört med 2008, föga förvånande med tanke på den kraftiga konjunkturnedgången det året.

Ser man på längre sikt, över konjunkturcykeln, har däremot en betydande minskning skett. Bland barn med svensk bakgrund sjönk andelen fattiga från 9,4% år 2000 till 6,3% 2009 och bland barn med invandrarbakgrund föll den från 37,7% till 31,9%.

Men såna saker anser man sig inte behöva nämna när man ska argumentera för högre bidrag i debattartiklar.

Momssänkningens prisdämpande effekter fördjupades i april

Förra månaden kritiserade jag en artikel i Dagens Industri för att de felaktigt påstod att sänkningen av restaurangmomsen visat sig vara ett fiasko. Artikelns argument var som jag då påpekade fel av flera skäl, bland annat för att den förväntade sig att hela den prissänkande effekten skulle komma direkt.

Det visar sig nu att den prissänkande effekten fördjupades redan andra månaden (det kommer att bli mer senare) då årsökningen av restaurangprisena föll till 0,9% efter att ha legat på 1,35% i januari och 3,2% i december (den sista månaden innan momssänkningen). Då den totala inflationen steg från 0,4% till 1% innebar det också för första gången på mycket länge att årsökningen för restaurangpriser är under genomsnittet för konsumentprisindex.

tisdag 13 mars 2012

Lite perspektiv på svensk jämlikhetsdebatt

Följande figur över den rikaste procentens inkomstandel (där Sverige är den röda linjen och USA den blå) ger en bra indikation på hur relativt jämlikt Sverige fortfarande är trots en ökning av ojämlikheten sedan 1980-talet. Notera att tvärtemot vad Socialdemokraterna och vissa svenska tidiningar hävdat så är den rikaste procentens andel i dagens Sverige fortfarande lägre än vad den var i tidiga 1980-talets USA.

lördag 10 mars 2012

Varför är arbetslösheten så låg i Österbottens svenskbygder?

Jag spekulerade nyligen i att svenskspråkiga finländares (svenskfinländares) sysselsättningsgrad var högre än finskspråkiga finländares (finnars). Jag hittade nu den här artikeln i Vasabladet som bekräftar det. Det tycks nämligen som att i huvudsakliga svenskspråkiga orter i Österbotten, som Korsnäs, Vörå och Nykarleby, så ligger arbetslösheten på bara 3%, lägst i Finland tillsammans med det lika svenskspråkiga Åland. I övriga Finland liksom i Sverige ligger som kontrast arbetslösheten på nära 8%.

Varför har då svenskfinländare, åtminstone i Österbotten och Åland, så mycket lägre arbetslöshet än såväl finnar som svenskar i Sverige? Jag är inte helt säker, men det kan ligga något i den förklaring som artikeln ger::

I de österbottniska städerna har näringslivet en mångsidighet som gör att företag kan generera nya arbetsplatser i ungefär samma takt som den gamla skorstensindustrin skär ner.

Med andra ord, man är mer företagsam och flexibel i svenskbygderna i Österbotten.
Frågan är vad som kan göras för att få svenskar i Sverige lika företagsamma som i Österbotten. Då det verkar handla mycket om attityder så blir det nog svårt att på kort sikt åstadkomma en dramatisk förbättring, men lägre skatter på företagande skulle uppmuntra till mer företagande, och på längre sikt nog förbättra attityderna.
Mer utbildning i och uppmuntring till företagande i skolorna skulle nog också hjälpa.

torsdag 8 mars 2012

Vikten av att slopa regler mot höghus

Flera Stockholmspolitiker börjar nu öppna för fler höghus/skyskrapor. Vilket är bra eftersom det dels ur liberal synvinkel är principiellt fel att politiker blockerar sådant, och dels för att höghus behövs givet att Stockholms folkmängd ökar samtidigt som mängden ledig mark är mycket begränsad närmast obefintlig, särskilt då i Stockholms kommun, så är åtminstone på längre sikt högre hus en förutsättning för fortsatt befolkningstillväxt. Särskilt då om man vill bevara existensen av parker och vägar.

Detta gör den närmast kampanjliknande serie av blogginlägg som Svenska Dagbladets ledarskribent Maria Ludvigsson (som annars är väldigt vettig) mot dessa förslag obegriplig.

Hennes första argument är att det är principiellt fel för politiker att uttala sig om byggandets struktur. Vilket hade varit en bra poäng om det inte hade varit för det faktum att byggandet idag är närmast detaljreglerat av kommunalpolitiker och att det de politiker hon kritiserar faktiskt då föreslår är att reglerna liberaliseras för att tillåta höghusbyggen, inte för att tvinga på något byggföretag för att genomföra det. Det argumentet är lika dumt som att säga att liberaliserade regler för att tillåta krogar att ha öppet längre innebär att politiker vill styra öppettider. I båda fallen handlar det om att politiker begränsar sin styrning, och även om ett principiellt uttalande om avskaffande av reglering hade varit bäst är det ändå en förbättring.

Hennes andra argument finns i den andra bloggposten i ämnet, där hon avfärdar argumentet om markbrist med att det i Sverige till skillnad från Qatar inte finns någon brist på mark.

Visst finns det gott om ledig mark i Sverige, exempelvis i Arjeplog kommun i Norrbottens län , där det bara finns drygt 3100 invånare på drygt 12800 kvadratmeter (65 gånger större än Stockholms kommun), men Ludvigsson lär nog få svårt att övertyga särskilt många att vilja pendla de cirka 90 mil (900 km) som skiljer Arjeplog från Stockholm. Och detsamma gäller nog faktiskt det överflöd av ledig mark som finns i de allra flesta andra glesbygdskommuner runt om i landet.

Förhoppningsvis är Ludvigsson enig med mig om att politiker inte bör styra hur byggen ska se ut. Men poängen är att problemet definitivt inte varit att regleringar tvingat fram höga byggnader, utan tvärtom att de förhindrat de höga byggnader som är ekonomiskt rationella.

onsdag 7 mars 2012

Strejklogik skapar paradoxal lönebildning

Vi är nu inne i ännu en av de så kallade avtalsrörelserna, där löner för miljoner bestäms av ett litet antal förhandlare på central nivå.

Inom industrin har avtal på hyfsat rimliga nivåer slutits, liksom nyligen även inom Byggnads. Men vissa LO-förbund, framförallt då Handels och Kommunal de kräver mycket mer. De kräver för det första minst samma löneökning i kronor som industrin och byggsektorn, vilket givet de lägre lönerna i kronor innebär en högre procentuell ökning. Dessutom kräver de utöver det 100 kronor i månaden (för heltidsarbetande får man förmoda) i så kallad "jämställdhetspott".

Kraven är förstås orimligt höga då det inte existerar några rekryteringsproblem i sektorerna och då de om de genomdrivs kommer öka arbetslösheten inom dessa sektorer. Men det bekymrar knappast Handels och Kommunal om fler blir arbetslösa då det kan skyllas på alliansregeringen.

Det finns dock anledning att tro att Kommunals avtal kommer slutas på industrinivå, men Handels har dock goda möjligheter att få igenom ett avtal som ger arbetande handelsanställda högre löneökningar än andra- och samtidigt gör fler i sektorn arbetslösa.

Förklaringen är att inom detaljhandeln skulle en strejk, särskilt då om den som den faktiskt är är inplanerad till påskhelgen, skapa stora ekonomiska förluster för butikerna. Särskilt då för de oftast väldigt lönsamma stormarknaderna så framstår det därför billigare att gå med på orimligt höga lönelyft, och då dessa har stort inflytande inom arbetsgivarorganisationen är det nog en inte alltför vågad prognos att Handelsavtalet kommer att ge mycket högre löneökningar än andra avtal. För mindre butiker inklusive glesbygdsbutiker kommer det dock bidra till en ökad butiksdöd.

För Kommunal råder dock en mycket mindre gynnsam strejklogik. Medans butiksägare förlorar stora summor på strejker eftersom folk då inte kan handla hos dem, så förlorar kommunerna däremot inga pengar på strejker från kommunalarbetare, Vi är alla trots allt tvungna att betala lika mycket kommunalskatt oavsett om kommunalarbetare strejkar eller ej, och kommunerna får också lika mycket i statsbidrag oavsett om kommunalarbetare strejkar eller ej. Samtidigt som intäkterna är i stort sett oförändrade för kommunerna vid strejker, så sparar kommunerna på att inte behöva betala ut lön till de strejkade arbetarna. Då en strejk i den kommunala sektorn då bara resulterar i att kommunernas kassor blir alltmer välfyllda, medan Kommunals strejkkassa bara krymper så har kommunerna tiden på sin sida och kommer till slut få igenom sina krav, precis som hände efter en stor kommunalstrejk för några år sedan.

Vissa skulle kanske invända att utebliven kommunal service kan få kommuninvånare att att kräva från politiker att gå med på kraven. Men sådant obehag är övergående, och när det blir val igen om 2½ år så lär de flesta väljare tänka på nuvarande kvaliteten på kommunal service och skattenivå. Och båda blir mycket bättre om man inte går med på Kommunals överbud. Endast om måttliga löneökningar orsakar rekryteringsproblem och därmed försämrar kvaliteten så finns det skäl för kommuner att få med på det, men det kan de göra ändå informellt i så kallad löneglidning utifall att rekryteringsproblem existerar (och det gär det inte för de flesta grupper av kommunalarbetare).

Resultatet är att paradoxalt nog så kommer den kommunala sektorn troligen att få mer marknadsmässiga löneavtal än den privatägda detaljhandeln.

måndag 5 mars 2012

"Alliansfritt Sverige" vilseleder om sysselsättningen

Victor Tullgren på sajten "Alliansfritt Sverige" kritiserar den ledare av Peter Wolodarski som jag lovordade igår.

Tullgren kritiserar bland annat Wolodarskis påpekande att ett ökat antal asyl- och anhöriginvandrare (det är dessa som sänker sysselsättningsgraden, arbetskraftsinvandring har däremot om något en positiv effekt på den) bidragit till att öka utanförskapet genom att hävda att invandringen var ungefär densamma 2011 som 2006. Men då asyl- och anhöriginvandrare tenderar att ha svårt att få arbete även åren efter de kom (vilket är varför områden som Rinkeby och Rosengård under såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar haft mycket lägre sysselsättningsgrad än riksgenomsnittet)så är det inte främst förändringen av antalet utan antalet som spelar roll, och att antalet ökat torde stå klart.

Tullgren medger senare att sysselsättningsgraden ökat för alla åldersgrupper förutom hos personer yngre än 35, vilket kan ses som ett stöd för Wolodarskis tes att ökat intresse för studier (de allra flesta som studerar är yngre än 35) bidragit till att sänka sysselsättningsgraden, något Tullgren dock avstår från att kommentera.

Men han försöker sedan avfärda det med att eftersom färre tonåringar är sysselsatta så kommer det försämra deras framtida arbetsmarknadsutsikter. Något som kan vara sant, men som också kan vara falskt (utan att vara distraherade av arbete kan deras studier gå bättre) och som hursomhelst är irrelevant för frågan om hur den totala sysselsättningen utvecklats. Och poängen är att för såväl gruppen 16-64 som gruppen 65-74 har sysselsättningsgraden ökat.

Att Tullgren också nämnde det där med att det inte spelar någon roll hur många timmar man arbetar för att räknas formellt som sysselsatt bara man är formellt anställd är extra intressant. För faktum är att man behöver inte arbeta alls för att räknas som sysselsatt om man har en formell anställning, men är exempelvis tjänstledig, sjukskriven eller föräldraledig. Vilket får resultatet att två personer, den ordinarie arbetaren och vikarien, räknas som sysselsatta trots att endast vikarien faktiskt arbetar. För att komma bort från det problemet kan man se hur antalet arbetade timmar utvecklats. Och den har utvecklats klart starkare än utvecklingen av antalet formellt sysselsatta.

Fjärde kvartalet 2011 var antalet sysselsatta 3,1% högre än fjärde kvartalet 2006, men antalet arbetade timmar hade stigit med hela 6%, en ökning som klart överstiger folkökningen under perioden.

Till sist så konstaterar Tullgren att andelen som formellt räknas som arbetslösa stigit mellan 2006 och 2011, vilket är formellt korrekt men missvisande. Under socialdemokratins tid hade man som strategi att dölja arbetslösheten genom att sjukskriva och förtidspensionera folk i stor skala. Under de senaste 5 åren har en dramatisk minskning av denna dolda arbetslöshet skett, vilket också innebär att den totala arbetslösheten minskats. Att antalet arbetade timmar ökat klart snabbare än antalet formellt sysselsatta är åtminstone mestadels en avspegling av det.

söndag 4 mars 2012

Bra skrivet om sysselsättningen

Peter Wolodarski har en bra ledare där han påpekar att även om alliansregeringen förtjänar kritik på många områden, inte minst för dess otillräckliga vilja att ta till vara de politiska möjligheter som finns att trots allt fortsätta på den inslagna linjen trots dess minoritetsställning, så har den föregående mandatperiodens arbetslinje givit mycket positiva resultat.

Han påpekar att när man justerar sysselsättningsgraden för ökningen i andel för grupper traditionellt underrepresenterade som även under socialdemokratiskt styre hade ökat i antal och andel (och därför sänkt sysselsättningsgraden), alltså personer äldre än 65 och invandrare, så har sysselsättningsgraden ökat betydligt sedan 2006, till skillnad från i nästan alla andra länder förutom Tyskland (som också ökat sin sysselsättningsgrad efter liknande reformer som i Sverige). Detta har jag påpekat tidigare (bland annat här och här) och kanske är det från mig han fått det men det är iallafall bra att sanningen nu publiceras i Sveriges största morgontidning.