tisdag 31 augusti 2010

Om bara Hägglund kunde ha varit mer konsekvent

Jag såg på delar av partiledarutfrågningen av Kristdemokraternas Göran Hägglund. Jag måste faktiskt erkänna att han var väldigt bra i den familjepolitiska (Som jag konstaterade häromdagen är det Kristdemokraternas allra starkaste sida) delen av utfrågningen, där han på ett uppfriskande och välformulerat sätt försvarade valprincipen.

Ett exempel på det var när han tillfrågades om varför han inte ville kvotera föräldraförsäkringen trots att han såg ett mer "jämställt" uttag som önskvärt och svarade att han gillade att äta sill men inte villa göra det obligatoriskt att äta sill. Klockrent bra!

Två anmärkningar måste ändå göras: dels borde han ha framfört det faktum att "vårdnadsbidrag" inte strider mot arbetslinjen.

Och kanske än viktigare är att Kristdemokraterna när det gäller alkoholpolitiken och alltför många andra områden i praktiken resonerar i stil med att "vi har kommit fram till att äta sill är bra. Därför är det bra om vi tvingar dig att äta sill".

Rödgröna förespråkar höjt vårdnadsbidrag för de flesta

De rödgröna presenterade sitt valmanifest idag i förhoppning om att vända deras kräftgång i opinionen. Det mesta var känt sedan tidigare, men det fanns en nyhet: alla som väljer den vårdnadsform de rödgröna gillar ska få höjt vårdnadsbidrag.

Nu kanske en del blir förvirrade. Är inte de rödgröna emot vårdnadsbidrag? Nej, det är de inte. De är enbart emot att de föräldrar som själva vårdar sina barn ska få ens ett lägre vårdnadsbidrag.

Som jag förklarade i posten "Vårdnadsbidrag är också vårdnadslön" så är det delvis missvisande att benämna vårdnadsbidrag som "vårdnadsbidrag". Eller rättare sagt, det är missvisande att antyda att de föräldrar som väljer den vårdnad de rödgröna är för inte får vårdnadsbidrag idag.

Den kommunala barnomsorgen (inklusive förskolorna) är kraftigt subventionerat, med så mycket som 12 500 kronor per barn och månad. Denna subvention är faktiskt inget annat än ett bidrag till barnens vårdnad under ett antal timmar under dagen, varför det måste anses vara ett vårdnadsbidrag.

Skillnaden mellan detta vårdnadsbidrag och det vårdnadsbidrag som hemmaföräldrar får är dels att hemmaföräldrarnas är avsevärt mycket lägre (och hade varit mycket lägre även om Kristdemokraterna fått igenom den höjning till 6 000 i månaden som man förespråkat) och dels att hemmaföräldrarna väljer att själva utföra det arbete som man får bidrag för, medan andra föräldrar använder bidraget för att anlita andra att utföra arbetet.

De rödgröna förespråkar nu att denna skillnad ska ökas ytterligare, något som är frihetsfientligt både för att det kräver högre skatter och minskar valfriheten bland de förmåner som vi ska få i motprestation för skatterna.

måndag 30 augusti 2010

Varför Fredrik Segerfeldt har fel om Israel

Den annars så vettiga liberalen Fredrik Segerfeldt har skrivit en inte särskilt vettig essä i vänstertidningen ETC där han hävdar att [andra] liberaler är för "okritiska" mot Israel.

Till att börja med är uttrycket "okritisk" lite missvisande. Jag och de flesta andra Israelvänliga liberaler är ofta starkt kritiska mot många av de beslut som den israeliska staten fattat. Det kanske bästa exemplet på det är dåvarande israeliska premiärministern Ariel Sharons katastrofala beslut 2005 att avsluta all israelisk närvaro (dra tillbaka alla israeliska soldater och etniskt rensa området från alla judiska invånare) i Gazaremsan, något som den arabiska befolkningen där "tackade" Israel genom att ge makten till Hamas, en organisation av en i princip nazistisk karaktär som öppet förespråkar massmord på judar.

Vad Segerfeldt menar med att vara "okritisk" mot Israel är alltså inte att sakna kritik mot beslut fattade av den israeliska regeringen, utan att inte vara fientlig mot Israel som stat.

Vilka är då Segerfeldts argument för att vara fientlig mot Israel?

Hans argument kan i stort sett sammanfattas som:

1) Den sionistiska ideologin som grundade Israel var nationalistisk, och då liberaler ska vara antinationalistiska bör man vara mot Israel.
2) Israel "stal" land som tillhörde araberna.

Det första argumentet är delvis korrekt, men det bortser från viktiga relevanta fakta. För det första är den arabiskpalestinska rörelsen minst lika nationalistisk då den alltid varit fientligt inställd mot all form av judisk invandring och då den än idag kräver att en eventuell framtida palestinsk stat ska vara helt judenrein. Med det avses att inte en enda jude får bo där medan Israel accepterar närvaron av 1,5 miljoner araber.

Dessutom så spelar det ingen roll av vilket motiv en stat uppkom för väldigt länge sedan (även USA som Segerfeldt hyllar var rasistiskt när det grundades och sades vara en stat för vita), utan vad som spelar roll är nutidens förhållanden. Och det väsentliga är att Israel är det enda landet i Mellanöstern med en i grunden upplysningsinriktad och västerländsk karaktär. Det är inte felfritt (vilket land är det?) men det är radikalt mycket bättre än de arabiska grannländerna inklusive Fatahstyret på Västbanken för att då inte tala om Hamasstyret i Gaza.

Sen vad gäller den andra punkten så blandar Segerfeldt ihop korten. Det är visserligen sant att det fram tills slutet av 1800-talet bara fanns någon enstaka procent av befolkningen som var judar, men poängen är att den judiska invandring som följde inte innebar att de "med våld återupprättade" någonting. Utan allt de gjorde var att fredligt flytta dit och bruka oanvänd mark. Något våld mot araberna där användes aldrig. Sionisternas intention var inte heller att tränga undan araberna utan att leva på de stora outnyttjade marker som fanns där.

När Segerfeldt i detta sammanhang hävdar att mark stals så utgår han alltså från samma etnonationalistiska kollektiva äganderättssynsätt som han tidigare hävdade sionismen var förkastlig för.

Våld mellan folkgrupperna uppstod först år 1920 då den arabiskpalestinska nationalismens fader, Haj Amin al-Husseini började uppvigla den arabiska befolkningen till oprovocerade massakrer på civila judar. Massakrer som sedan återupprepades under al-Husseinis regi fler gånger igen,exempelvis 1921, 1929, 1936 och 1939. Eftersom hans uppvigling till våld fick den dåvarande brittiska kolonialmakten att trots dess allmänna proarabiska hållning tröttna på honom så flydde al-Husseini till Tyskland där han ingick en pakt med SS-chefen Heinrich Himmler och Führern Adolf Hitler om att upprätta en muslimsk SS-division i utbyte mot ett löfte från Hitler om att inte bara utrota Europas judar utan även Mellanösterns.


Segerfeldt avslutar med att skriva att trots att han anser att Israel blev till på ett illegitimt sätt så är det uppenbart orimligt att nu kräva dess avvecklande. Han tycks också antyda medvetenhet om hur ruttna Israels fiender är, men menar att vi bör vara mer "ödmjuka" och förespråka fler eftergifter.

Men på vilket sätt ska vi vara mer "ödmjuka" om det faktum att Israel är ett i grunden västerländskt och demokratiskt land, medan Hamas har en nazistisk karaktär och Fatah bara är marginellt bättre? Och vilka eftergifter avses? Den eftergift som Ariel Sharon drev igenom 2005 slutade som sagt inte särskilt bra.

Media mörkar om rödgrön tobak- och alkoholskattehöjning

En av de allra sämsta inslagen i alliansens valplattform är ett förslag om höjd punktskatt på tobak och alkohol. Att öka förmynderiet på detta sätt är -eller borde åtminstonde vara- ovärdigt en borgerlig regering. Med största sannolikhet är detta främst Kristdemokraternas fel, men även Anders Borg försvarade det med den idiotiska kommentaren att "man ska arbeta och inte supa"(eller röka eller snusa tydligen)-som om bara nykterister kan arbeta.

Och några nya arbeten blir det inte-förutom för hembrännare, smugglare och de som anordnar bussresor till Tyskland för att handla alkohol.

Man läser nu att vissa funderar på att rösta på de rödgröna istället på grund av detta. Det är dock ingen bra idé eftersom de förespråkar en nästan exakt (2 miljarder mot 1,8 miljarder för alliansen) lika stor höjning av tobak- och alkoholskatterna.

Mediarapporteringen ger dock intryck av att enbart alliansen förespråkar det då de exempelvis skriver "vid en borgerlig valseger". Mer korrekt vore att skriva att höjningen sker oavsett vilket block som vinner.

Vill man proteströsta mot detta förslag, och andra antiliberala felsteg från alliansen, finns det betydligt lämpligare alternativ än rödgröna partier som föreslår samma sak.

söndag 29 augusti 2010

Vilket alliansparti är bäst?

Om man nu anser att en röst på något alliansparti är att föredra framför en röst på [Klassiskt] Liberala Partiet (jag återkommer till denna avvägning i en senare post), exakt vilket parti bör då väljas? För att komma fram till en slutsats ska jag analysera de fyra allianspartierna utifrån deras starka och svaga sidor och sedan utifrån det överväga vilket parti är bäst (eller minst dåligt).

Om vi börjar med Folkpartiet, vilket är dess starka sida relativt andra allianspartier? Ja, i princip ingen alls, vilket är det främsta skälet till varför jag rankar det lägst. Det skulle eventuellt vara att Folkpartiet tillsammans med Kristdemokraterna anses som det mest Israelvänliga partiet, att det tidigare drivit värnskattens avskaffande och att det drivit kraven på en utbyggnad av kärnkraften.

Men dessa "starka sidor" väger lätt då som sagt Kristdemokraterna är minst lika Israelvänliga, och då det finns Israelvänner även i Moderaterna (som Gunnar Hökmark, nuvarande ordförande i Samfundet Sverige-Israel) och Centern (som Fredrik Federley), och då partiet nu slutat driva frågan om värnskattens avskaffande och då hela alliansen nu sluter upp bakom en utbyggnad av kärnkraften.

Det är desto lättare att nämna Folkpartiets svaga sidor. Folkpartiet står rent allmänt sett för en vad man kan kalla för "socialliberal paternalism" som är direkt antiliberal, Man har exempelvis varit starkt skeptiskt mot ökad valfrihet i barnomsorgen och som ansvariga för skolpolitiken har man varit ansvarig för att driva igenom en starkt frihetsfientlig skolpolitik. Partiet har dessutom visat en relativ skepsis mot utgiftsminskningar i princip i alla andra områden.

Därför måste nog Folkpartiet ses som det sämsta alternativet inom alliansen.

Om vi sedan övergår till Kristdemokraterna har de en riktigt stark sida: deras kamp för ökad valfrihet i barnomsorgen. Denna fördel med Kd försvagas dock av att de inte ansåg det som en prioriterad fråga i förhandlingarna med övriga partier i alliansen. En annan fördel med Kd är att de är relativt Israelvänliga men även denna fördel är svag av samma skäl som diskuterades gällande Folkpartiets inställning till Israel.

Kristdemokraternas svaghet består dels i att de i nästan alla frågor (exempelvis alkoholpolitiken) utom barnomsorgsfrågan står för minst lika mycket eller ofta mer förmynderi än de andra partierna. Dessutom så verkar de fullständigt ointresserade av seriösa åtgärder för att minska utanförskapet då de anser att diverse utgiftsökningar inom vissa områden bör prioriteras framför skattesänkningar och då skattesänkningar med nästan eller helt obefintlig effekt på sysselsättning och tillväxt, som sänkt löpande beskattning av fastigheter, avdragsrätt för gåvor och sänkt skatt på pension, enligt Kristdemokraterna bör prioriteras framför jobbskapande skattesänkningar som utökat jobbskatteavdrag, sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt bolagsskatt.

Av den anledningen så måste Kristdemokraterna anses vara det näst sämsta allianspartiet.

Om vi då ser på Moderaterna så består dess starka sida dels i att det traditionellt varit och mestadels fortfarande är det parti där relativt klassiskt liberalt inriktade personer, som exempelvis Johnny Munkhammar och Gunnar Hökmark, verkar. Stödjer man moderaterna innebär det då också att dessa mer liberalt inriktade personer stöds. Dessutom så har Moderaterna varit det parti som tillsammans med Centern traditionellt hårdast drivit arbetslinjen (sänkta bidrag och sänkt skatt på arbete) som en prioriterad fråga (även om alliansens valmanifest tyder på att Moderaterna liksom Centern börjat vakla i denna fråga och gett efter för Kristdemokraternas mindre sysselsättningsinriktade syn).

Det negativa med att stödja Moderaterna i rikspolitiken är att det kan tolkas som ett stöd för den förändring i riktning för ointresse för frihet som egenvärde som omvandlingen till "De Nya Moderaterna" kan tolkas som. Dessutom så har vissa företrädare för Moderatledningen, framförallt men tyvärr inte enbart Per Schlingmann, kommit med en del riktigt dåliga utspel, som att öppna för könskvotering av börsbolagsstyrelser efter 2014.

På det stora hela framstår det dock ändå som att Moderaterna är att föredra framför Folkpartiet och Kristdemokraterna.

Centern har de största fördelarna. Partiet har börjat profilera sig som det parti som är mest inriktad på liberala reformer, som att liberalisera turordningsreglerna och att sänka arbetsgivaravgifterna och rent allmänt sett bry sig mest om att undanröja de hinder i form av skatter och regleringar som hämmar nyföretagande. Även Centern har en del väldigt liberala personer i sitt parti, som Jonas Pettersson.

Det enda negativa med Centern är att de traditionellt varit det mest "gröna" partiet inom borgerligheten, och till viss del är de det fortfarande. Men då Centern numera ställer sig bakom en utbyggnad av kärnkraften och då de andra allianspartierna i grunden ställt sig bakom den klimatalarmistiska syn som Centern (och för övrigt i ännu högre grad de rödgröna partierna) står för, så framstår det som mindre betydelsefullt.

Rankingen av allianspartierna i rikspolitiken blir därför som följer:

1) Centern
2) Moderaterna
3) Kristdemokraterna
4) Folkpartiet

Observera dock att denna ranking gäller riksdagsvalet. I kommun- och landstingsval så är nog rankingen ofta annorlunda. Vilken rankingen är skiljer sig mellan olika kommuner och landsting, men jag vågar nog ändå säga rent generellt sett att moderater i kommun- och landstingsförsamlingar är relativt sett mer liberala än den nuvarande moderatledningen i riksdagsvalet, medan det omvända ofta gäller för centerpartister i kommun- och landstingsförsamlingar. Därför är nog moderaterna i de flesta fall att föredra i kommun- och landstingsval.

Dåliga röstningsalternativ

Idag är det 3 veckor kvar innan valet. Frågan är då hur ska då personer med en marknadsliberal eller klassiskt liberal (eller vad man nu vill kalla det) ideologi rösta? Det finns enligt min mening två acceptabla alternativ: endera rösta på något av de borgerliga partierna i alliansen eller rösta på [Klassiskt] Liberala Partiet.

Jag kommer återkomma till avvägningen mellan dessa båda alternativ i en senare post i god tid innan valet, men nu ska jag först diskutera olika andra alternativ och sedan i nästa post diskutera vilket alliansparti är bäst.

Ett alternativ som jag hört är att inte rösta alls, eller "röstskolka". Då det är osannolikt (fast inte omöjligt) att en enskild röst kommer att förändra mandatfördelningen är det i och för sig rationellt att göra det om det kräver omfattande personliga uppoffringar, exempelvis om röstning skulle stå i konflikt med ett viktigt personligt ärende eller vara förenat med höga resekostnader. Däremot är det *inte* rationellt som en medveten politisk handling.

Trots allt kan folk ha vilka motiv som helst för att inte rösta. Det kan vara att de är politiskt okunniga och apatiska/ointresserade, det kan vara att de hade rationella skäl i form av höga kostnader eller det kan vara att de ser systemet som riggat till förmån för diverse konspirationsteorier av kollektivistiskt slag som den nazistiska fantasin om "ZOG" eller den kommunistiska fantasin om kapitalistisk kontroll. Eller det kan vara en liberal protesthandling.

Poängen är inte att dessa motiv skulle vara likvärdiga i rationalitet eller irrationalitet (för det är de verkligen inte) utan att det budskap som förmedlas kan tolkas som vilket som, och att "röstskolk" därför inte kommer att innebära ett slag för friheten.

Ett annat populärt alternativ är Piratpartiet, något som Henrik Alexanderssons stöd för det är ett exempel på. Då Piratpartiet sägs stå konsekvent för personlig integritet så sägs det vara ett självklart val för personer som ser det som prioriterat.

Men det finns flera problem med denna syn. Dels så innebar de senare revideringarna av exempelvis FRA att man kan ifrågasätta hur allvarligt detta hot är. Sen så är det faktiskt så att [Klassiskt] Liberala Partiet har i princip samma syn, och därför borde duga lika bra eller rättare sagt bättre med tanke på nästa punkt. Och till sist är det så att Piratpartiet lovat att i utbyte mot sina hjärtefrågor rösta för allt som det block de samarbetar med föreslår. Det innebär att en röst på Piratpartiet i praktiken lär bli en röst på att implementera miljöpartiets och vänsterpartiets frihetsfientliga agenda i alla andra områden.

lördag 28 augusti 2010

Kan arbetstidsförkortning minska arbetslösheten?

Så här i efterhand inser jag att jag i mitt inlägg om arbetslöshet i Sverige, Tyskland och övriga EU, kanske "hädade" mot en vanlig uppfattning bland liberaler: att arbetstidsförkortning inte kan minska arbetslösheten.

Är denna vanliga uppfattning verkligen fel, något som erfarenheterna från Tyskland helt klart antyder? Svaret är: "ja och nej", eller mer specifikt, det beror på hur arbetstidsförkortningen är utformad. För att arbetstidsförkortning ska kunna minska arbetslösheten så måste två krav uppfyllas:

1) Företagens arbetskraftskostnad per anställd måste minska proportionellt med minskningen i genomsnittlig arbetstid. Timlönen får inte höjas.
2) Den bör inte vara obligatorisk och generell.

Det första villkoret är viktigt eftersom om timlönerna höjs kommer enhetsarbetskostnaderna att stiga, något som innebär att företagens totala efterfrågan på utfört arbete kommer att falla. Då antalet sysselsatta kan beskrivas som en funktion (kvot) av täljaren "totala antalet arbetade timmar" och nämnaren "genomsnittlig arbetstid" så skulle i det här fallet stora delar (kanske hela eller mer än hela) av minskningen av nämnaren uppvägas av en minskning av täljaren, särskilt då om man går så långt som att arbetarnas lön ska vara helt bibehållen, och timlönen därmed stiga i motsvarande grad som antalet timmar minskar.

Det andra villkoret är viktigt eftersom det inte alltid är så att anställda är substituerbara och då förändringen av antalet arbetade timmar skiljer sig mellan olika företag. Om man tvingar alla att gå ner i arbetstid, då kommer det ofta inte leda till fler anställda, då det ofta inte går att ersätta den minskade arbetstiden hos många anställda, åtminstonde inte för motsvarande betalning, varpå endera produktiviteten skulle falla eller lönerna höjas, något som i båda fallen gör att företagen av samma skäl som i förra fallet minskar den totala efterfrågan på arbetade timmar.

Om någon av dessa villkor inte uppfylls lär effektiviteten i att minska arbetslösheten bli tveksam och om båda inte uppfylls kan det till och med bli direkt kontraproduktivt.

Det tyska systemet har varit framgångsrikt just eftersom att det i dessa avseenden skiljer sig från de förslag om påtvingad arbetstidsförkortning som exempelvis Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ förespråkat.

I Tyskland har företagens enhetsarbetskostnad varit oförändrad, så att minskningen i arbetstid motsvarats av en proportionell minskning av företagens arbetskraftskostnad (istället har då dels de anställda fått en mindre inkomstminskning samtidigt som staten betalat "deltids a-kassa" och kompenserat för resten av minskningen i löneutbetalning per anställd från företagen. Som kontrast brukar arbetstidsförslagen från grupper på vänsterkanten om kortare arbetstid med bibehållen lön innebära en chockhöjning av företagens arbetskraftskostnad per timme. Exempelvis så skulle då en förkortning av arbetsdagen från 8 till 6 timmar med bibehållen lön innebära en höjning av timlönen med så mycket som 33%!

Dessutom så har arbetstidsförkortningen i Tyskland setts som för det första en tillfällig lösning vid en tillfällig minskning av efterfrågan och för det andra enbart tillämpats vid de specifika företag där efterfrågan minskats och för de specifika anställda som inte har så unik kompetens att de inte kan lätt ersättas. Som kontrast brukar vänsterförslagen innebära att samtliga företag måste minska arbetstiden oavsett vilka extrakostnader som sökandet och utbildningen av nya skulle kräva och oavsett hur mycket extra de nya anställda skulle kräva.

fredag 27 augusti 2010

Två intressanta analyser om skattesänkningar & jobb

Beräkningar av Lennart Flood antyder att jobbskatteavdraget skulle ha gett 72 000 nya jobb. En översiktlig läsning av rapporten ger vid hand att han inte egentligen studerat periodens data, utan att han använt sig av värden från tidigare studier för olika gruppers respons och sedan tillämpat det på grupper i Sverige för att beräkna effekterna.

Det finns fördelar (främsta fördelen är att den utgår från den rena effekten av skatteförändringar, rensat från andra faktorer) och nackdelar (den främsta nackdelen är att äldre data, ens om de var korrekta för tidigare perioder, inte behöver vara tillämpbara på Sverige under de senaste åren) med denna metod, men med tanke på att den alternativa metod jag använt mig av (alltså att kolla sysselsättningsförändringen och jämföra den med förändringar i länder med liknande konjunkturutveckling och politik i övrigt samt med utvecklingen under 90-tals krisen) antyder ännu större effekt kan vi nog vara säkra på att Floods uppskattningar inte överskattar effekten.

Samtidigt så pekar Danne Nordling på en aspekt av pensionsskattesänkningarna som jag missat: nämligen att som de är utformade så riskerar de att potentiellt försvaga incitamenten, något som innebär färre jobb.

Sänkt skatt på pension skulle kunna ha en positiv effekt på sysselsättningen om för det första det är så att de med högre pension får en större skattesänkning och om det upplevs som trovärdigt att denna sänkning skulle bestå flera decennier tills när folk går i pension.

Om man däremot utformar skattesänkningen som så att "fattigpensionärer" av fördelningspolitiska skäl får större sänkningar, och det återigen upplevs som trovärdigt att denna sänkning kommer att bestå i flera decennier, då kommer utdelningen av ökade arbetsinsatser eller ökat frivilligt pensionssparande att försämras, något som kommer leda till färre jobb.

Som Nordling påpekar så är de föreslagna sänkningarna utformade just på det senare sättet, vilket innebär att i den mån den har någon effekt på sysselsättningen så är den alltså negativ.

Nordling pekar också på att de rödgrönas förslag om sänkt skatt för arbetslösa och sjuka också motverkar arbetslinjen. Som jag tidigare skrev har en outtalad poäng med jobbskatteavdraget varit att smygsänka den effektiva ersättningsnivån i dessa bidragssystem. Men om man utvidgar skattesänkningar till dessa grupper blir det på motsvarande sätt en smyghöjning av nivån, vilket kommer innebära färre jobb.

torsdag 26 augusti 2010

Att jämföra tyska päron med svenska äpplen

Ibland kan man höra/läsa socialdemokratiska företrädare hävda att "arbetslösheten stigit mer i Sverige än genomsnittet i EU".

I själva verket är ökningen ungefär lika, alltså 2,5 procentenheter mellan juni 2008 och juni 2010.

Men även om det varit sant så hade det givit en missvisande bild av flera skäl. Dels eftersom den dolda arbetslösheten i form av exempelvis sjukskrivna och förtidspensionerade minskat i Sverige betydligt medan någon sådan minskning inte noterats i de flesta andra europeiska länder.

Dessutom bortser det från att vissa andra europeiska länder, framförallt då det största landet Tyskland, haft en alternativ politik för att minska arbetslösheten som varit väldigt effektiv men förespråkats av varken alliansen och de rödgröna och därför inte är relevant för att jämföra effekterna av alliansens politik och den politik de rödgröna förutspått.

Jag syftar då på att den tyska staten subventionerat en förkortning av arbetstiden med motsvarande reduktion i företagens lönekostnad när företag möts av fallande efterfrågan. Detta har gjort att när tyska företag drabbats av fallande efterfrågan så har de minskat den genomsnittliga arbetstiden istället för att avskeda anställa.

Detta var väldigt effektivt när det gäller att begränsa ökningen av arbetslösheten som bara steg några tiondels procentenheter (från 7,3% i juni 2008 till 7,7% i juni 2009) och som ett resultat av det senaste årets återhämtning är den tyska arbetslösheten faktiskt några tiondels procentenheter lägre än för två år sedan (i juni 2010 hade det fallit till 7,0%), medan som sagt arbetslösheten i Sverige och EU stigit med 2,5 procentenheter. Och eftersom Tyskland är ett så stort land så har det naturligtvis påverkat EU-genomsnittet betydligt, liksom liknande program i exempelvis Holland.

Att detta system varit väldigt effektivt när det gäller att minska arbetslösheten går knappast att bestrida med tanke på den positiva tyska erfarenheten. Det innebär inte nödvändigtvis att det är önskvärt, men poängen är att eftersom varken alliansen eller de rödgröna förespråkat det så är det osakligt att ta med effekterna av det i utvärderingar av effekterna av alliansens jobbpolitik.

onsdag 25 augusti 2010

Skulle bli lite problematiskt

Inte för att jag skulle bli alltför bedrövad om Birgitta Ohlsson gick över till Miljöpartiet, men nog är väl de båda miljöpartisterna Jakob Dalundes och Maria Ferms inlägg där de bjuder in henne till Miljöpartiet bland de sämst genomtänkta inläggen i år.

Deras argument för är att hon tidigare var oenig med sitt parti om FRA och att hon förmodligen inte gillar viss retorik från andra borgerliga politiker i integrationsfrågan. Men med tanke på att hon nu är enig med sitt parti om FRA och med tanke på att de sakliga skillnaderna i integrationspolitiken är minimal så framstår de argumenten som inte särskilt starka.

Och samtidigt skulle stora problem uppstå. Exempelvis är Birgitta Ohlsson en hängiven Israelvän, medan Miljöpartiet inte bara ständigt hetsar mot Israel utan kräver handelssanktioner mot Israel. Bara det är en stor saklig (och inte bara retorisk) skillnad.

Och sen är hon oenig med Miljöpartiet i en rad andra frågor, exempelvis det faktum att hon vill att Sverige ska införa euron, gå med i NATO, bygga ut kärnkraften och att hon är för regeringens ekonomiska politik, medan Miljöpartiet är starkt emot alla dessa saker.

Så jag tror nog faktiskt inte att hon skulle passa i Miljöpartiet.

Bra med sänkt restaurangmoms

Nu när det är valrörelse så kommer det i princip dagligen nya utspel och löften. De flesta från alliansen och i princip alla från de rödgröna löften har varit av tveksam eller direkt negativ karaktär, men löftet från alliansen att sänka restaurangmomsen "när statsfinanserna tillåter" (hade de inte satsat så mycket på andra och sämre löften som miljöbilspremier, "arbetsmarknadsaktiviter" och sänkt skatt på pension hade de förstås haft råd direkt och vi hade fått dessa nya arbeten direkt) är däremot positivt av skäl jag diskuterade här.

Sammanfattningsvis så kan åtgärden förväntas ha en särskilt stark effekt på sysselsättningen eftersom det är en arbetskraftsintensiv bransch och till skillnad från andra selektiva skattesänkningar kan det förväntas minska krånglet (idag har vi den absurda situationen att det är högre moms som på mat äts i en restaurang än mat som säljs på samma restaurang men äts på ett annat ställe).

tisdag 24 augusti 2010

Varför förnekarna av överbeskattning av löntagare har fel

Det var påfallande tyst från de som gnällt om den påstådda underbeskattningen av löntagare efter den debattartikel på DN som visade att löntagare betalar högre skatt än pensionärer som jag diskuterade för några dagar sedan.

De enda reaktioner som kunnat hittas är dels denna kommentar från PRO, och dels denna från Mona Sahlin.

Om vi börjar med PRO skriver dess ordförande Curt Persson:

"Men skatt är faktiskt en sak, arbetsgivaravgifter en annan...

Regeringen har sänkt arbetsgivareavgifterna för alla som jobbar med en procentenhet under mandatperioden utan några protester från pensionärerna. Detta är inte, och har heller aldrig presenterats som en inkomstskattesänkning, utan rätteligen som en lättnad för företagen."


Curt Perssons kommentar illustrerar förvisso varför det av politiska skäl hade varit bättre att som centern och jag ville i första hand sänka den "allmänna löneavgiften" snarare än att rikta in sig enbart på jobbskatteavdrag som Anders Borg velat, men faktum är att rent nationalekonomiskt så är kommentaren nonsens.

Både den "allmänna löneavgiften" och inkomstskatter utgör en skattekil mellan det arbetsgivarna betalar och den nettolön som arbetaren får ut. Sänker man någon av dessa kan det förväntas innebära både att kostnaden för arbetsgivarna faller och att löntagarens nettolön stiger.

Sänker man den "allmänna löneavgiften" kommer de formella bruttolönerna att stiga, dock något mindre än skattesänkningen, vilket då innebär att lönekostnaden för arbetsgivarna faller.

På motsvarande innebär jobbskatteavdrag och andra inkomstskattesänkningar att folk kommer att kräva mindre formella bruttolönehöjningar, något som pressar lönekostnaderna för företagen samtidigt som nettolönerna stiger.

Oavsett om det är "allmän löneavgift" eller inkomstskatt som sänka så kommer alltså det gynna både löntagare och arbetsgivare så det finns ingen mening med att skilja på de två skatterna. Förvisso kommer givet de stelheter i lönebildningen som facken skapar det på kort sikt bli så att sänkt inkomstskatt på kort sikt höjer nettolönerna mer och sänkt "allmän löneavgift" sänker företagens lönekostnader mer, men även på kort sikt kommer båda gynnas och på lång sikt kan effekterna förväntas vara lika.

För en mer utförlig diskussion av de nationalekonomiska effekterna av jobbskatteavdrag respektive sänkta arbetsgivaravgift se här.

Mona Sahlins kommentar var mer uppenbart absurd än Curt Perssons:

"Nu har regeringen hittat på ett helt nytt skäl för att straffbeskatta pensionärer: Arbetsgivaravgifterna. De betalas bara när man jobbar. Det är ett underligt resonemang. Ska våra äldre betala företagens kostnader? Det är inte rimligt. Arbetsgivaravgifterna betalas för att ge trygghet åt dem som jobbar - idag och när de blir äldre. Pensionärerna har betalat sina arbetsgivaravgifter. De ska inte straffas för att de har gjort rätt för sig"

För det första har regeringen (tyvärr) inte framfört detta argument, utan det har framförts av ett antal oberoende borgerliga nationalekonomer. För det andra "straffas" inte pensionärer av ett system som höjer deras pension. Och argumentet "pensionärerna har betalat sina arbetsgivaravgifter" visar på att hon inte förstår hur systemet fungerar.

Pension baseras på en av delkomponenterna i arbetsgivaravgiften som direkt gått till pensionssystemet utan någon reduktion. Däremot reduceras lönerna av den "allmänna löneavgiften". Och att dagens pensionärer eventuellt (den "allmänna löneavgiften" har stadigt höjts) själva fick sin lön reducerad då de arbetade har inget att göra med diskussionen om skillnaden i beskattning av lön och pension att göra.

söndag 22 augusti 2010

Rödgrön majoritet alltmer avlägsen

Vilka slutsatser kan dras av den senaste tidens mätningar, inklusive dagens sifo.

-Miljöpartiet tappar, vilket beror på att regeringen äntligen varit klok nog att sluta fokusera på klimatalarmism. Miljöpartiet kommer alltid att ha större trovärdighet när det gäller att begränsa koldioxidutsläpp så ju mer regeringen talar om klimatfrågan desto fler väljare kommer de förlora till Miljöpartiet. Så det är bra att de slutat fokusera på frågan.

-Alliansen leder. Exakta ledningen varierar mellan mätningarna, men att de leder står klart. Och som Gudmundson påpekar brukar socialdemokraterna vara dåliga valspurtare.

-SD balanserar kring 4%-spärren. Samtidigt bör man komma ihåg att opinionsmätningar brukar underskatta dem eftersom inte alla SD-sympatisörer brukar våga medge att de röstar på SD., så det troliga är fortfarande att de kommer in.

-Av de två föregående punkterna följer att de två troligaste utgångarna är alliansmajoritet eller att alliansen blir störst men SD blir vågmästare. En rödgrön majoritet är fortfarande möjligt men framstår som alltmer osannolikt. Mona Sahlin kommer därför troligen aldrig bli statsminister.

onsdag 18 augusti 2010

Den orättfärdiga "löntagarskatten"

De rödgröna och pensionärsorganisationer (samt vissa andra exempelvis Sverigedemokraterna och tyvärr också vissa borgerliga som exempelvis Skattebetalarnas förening) brukar ofta uttala att det skulle vara "orättfärdigt" att inte pensionärerna fått ta del av jobbskatteavdraget något som sägs innebära att lön och pension beskattas olika trots att pension sägs vara "uppskjuten lön". Ofta brukar det heta att det införts en "pensionärsskatt" eller "åldersskatt".

Detta är dock en felaktig syn av minst 3 skäl:

1)Pensionärer gynnas visst av jobbskatteavdraget då det leder till högre sysselsättning vilket i sin tur bidrar till att höja pensionerna.

2) Pension är inte "uppskjuten lön", utan kan i minst lika hög grad ses som kapitalinkomst och försäkringsinkomst av skäl som jag förklarade här.

3) Som jag uppmärksammat flera gånger tidigare är det på grund av den "allmänna löneavgiften" så att pensionärer inte betalar mer i skatt än löntagare. Nu presenteras idag på DN debatt siffror som mer specifikt anayserar hur hög den "allmänna löneavgiften" är relativt jobbskatteavdraget, och det visar sig då att den faktiskt är högre. En löntagare som tjänar 14 000 kronor i månaden betalar 300 kronor mer i "allmän löneavgift" än denne tjänar på jobbskatteavdraget, vilket innebär att en löntagare som tjänar 14 000 kronor i månaden betalar 300 kronor mer i skatt än en pensionär som tjänar 14 000 kronor i månaden.

Intäkterna från "den allmänna löneavgiften" är också 21 miljarder högre än "kostnaden" för jobbskatteavdraget. Hur man än räknar är alltså beskattningen av lön klart högre än beskattningen av pensioner.

Om man verkligen anser det vara en viktig princip att likställa beskattningen av lön och pension så bör alltså avstå från att sänka skatten på pension eller åtminstonde sänka skatterna klart mer för löntagarna genom endera fler steg i jobbskatteavdraget eller genom att sänka "den allmänna löneavgiften".

Borgerliga politiker borde påpeka det faktum att löntagare betalar högre skatt än pensionärer istället för att huka och låta socialdemokraterna och andra oemotsagt i debatter och i andra forum sprida myten att löntagare har lägre skatt än pensionärer ( något som i och för sig inte hade varit fel om det varit sant då det ger bättre tillväxteffekt).

Istället så har de beklämmande nog trots problemen med fortsatt stort utanförskap reserverat det lilla utrymme för skattesänkningar som finns till pensionärer trots att det inte kommer skapa några nya jobb, något som däremot sänkt skatt på arbete hade gjort.

måndag 16 augusti 2010

Politiskt åsiktslösa kommentatorer?

En låtsasskandal har utbrytit om att vissa så kallade retorikexperter är medlemmar i Folkpartiet.

Men vari ligger problemet? Varför skulle det spela någon roll alls huruvida någon är medlem i ett parti eller ej? "För att då är de inte opartiska" skulle kanske någon svara. Men om någon har åsikter som ligger i linje med Folkpartiet är man inte mindre opartisk om man inte är medlem än om man är det.

Hela denna "skandal" tycks bygga på illusionen att det skulle finnas människor som helt saknar uppfattningar i politiska frågor. Måhända finns det i och för sig kanske en och annan som är sån, men då talar vi om människor som saknar all kunskap om politikrelaterade frågor och som därför knappast är behöriga att kommentera sådana frågor.

Det innebär i och för sig inte att frågan är helt ointressant. När vi hör på analytikers kommentarer så bör vi få veta vilken ideologi som de utgår ifrån. Men vi bör inte låtsas som att det finns kvalificerade politiska analytiker som saknar åsikter.

lördag 14 augusti 2010

Sysselsättning eller sysselsättningsgrad?

I debattartikeln från Mona Sahlin och Thomas Östros som jag nämnde i föregående inlägg så gjorde de ett påstående som säkert förvånar en del läsare av denna blogg:

"sysselsättningsgraden har sjunkit med motsvarande 100 000 personer under mandatperioden"

Hur är det förenligt med mitt påpekande förra veckan att sysselsättningen stigit med drygt 100 000?

Svaret är: genom att befolkningen ökat betydligt under perioden. Antalet personer i åldern 15-74 steg mellan juni 2006 och juni 2010 från 6,731 miljoner till 7,017 miljoner. Antalet sysselsatta i denna grupp steg samtidigt från 4,544 miljoner till 4,657 miljoner, vilket innebär att sysselsättningsgraden steg från 67,5% till 66,4%

Siffran "motsvarande 100 000" var något av en överdrift (rätta siffran var drygt 75 000), men i stort sett korrekt.

Är då inte sysselsättningsgrad mer relevant än den absoluta nivån på sysselsättningen?

Svaret är att det beror på vad du vill analysera. Vill du analysera hur bra en ekonomi är på att sysselsätta folk så är sysselsättningsgrad mer relevant. Är du däremot ute efter att analysera effekten av skatte- och bidragsförändringar är däremot åtminstonde i det här fallet mer relevant med sysselsättning.

Anledningen till det är att det finns ingen automatisk koppling mellan sysselsättning och befolkning. Bara för att det blir fler invånare blir det inte automatisk en proportionell ökning av sysselsättningen. Om arbetsmarknaden fungerat perfekt och om alla (eller motsvarande andel av de nya invånarna som de gamla) varit villiga och kapabla att arbeta då hade en befolkningsökning resulterat i en motsvarande sysselsättningsökning.

I dagens Sverige är dock inte någon av dessa båda förutsättningar korrekta. Dels fungerar inte arbetsmarknaden perfekt vilket främst beror på att fackföreningarna förhindrar lönesänkningar i branscher där det finns ett överskott på arbetskraft.

Dels så har folkökningen främst skett i grupper där de flesta inte vill och/eller har mycket begänsad möjlighet att arbeta. Folkökningen har nämligen främst skett bland tonåringar (där de flesta går i skolan), bland personer i åldern 65-74 (där de flesta är pensionerade) och bland nyanlända asyl- och anhöringinvandrare (som på grund av bristande språkkunskaper och andra problem har svårt att få ett jobb).

Även med en mer flexibel arbetsmarknad hade strukturen på en sådan folkökning resulterat i fallande sysselsättningsgrad och givet dagens oflexibla arbetsmarknad så lär det bli få nya sysselsatta från en sådan folkökning, vilket innebär att den resulterat i en klar minskning av sysselsättningsgraden.

Givet dessa båda faktorer så är det därför betydligt mer relevant för analysen av jobbpolitikens kausala effekt på sysselsättningen att utgå ifrån förändringen av antal sysselsatta snarare än förändringen av sysselsättningsgraden. Eftersom folkökningen dock lär ha resulterat i en mindre sysselsättningsökning är kanske inte det heller helt korrekt, men det kommer klart närmare sanningen än sysselsättningsgraden.

I vilket fall som helst hade ingendera mått, eller någon punkt däremellan, ensamt utgjort en rimlig uppskattning av den kausala effekten av regeringens politik då åter andra faktorer som exempelvis konjunkturen spelar roll. Men det hade utgjort en utgångspunkt för ungefärliga uppskattningar, givet vilken effekt man kan förvänta sig att konjunkturen och de andra faktorerna haft.

torsdag 12 augusti 2010

Socialdemokraternas självmotsägelser i skatteområdet

I den i övrigt ganska ointressanta (som mest innehöll floskler och återupprepande av gamla förslag) debattartikeln från Mona Sahlin och Thomas Östros så fanns det dock två saker värda att notera.

Det ena handlar om ett påstående om sysselsättningsutvecklingen under den senaste mandatperioden som jag ska återkomma till senare. Det andra är att ett av deras förslag motsäger den socialdemokratiska världsbilden. De föreslår nämligen sänkt arbetsgivaravgift för småföretag.

Detta är i och för sig ett av de socialdemokratiska förslag jag gillar bäst. Jag ogillar visserligen inriktningen på att göra skattesänkningar selektiva istället för generella, men även selektiva skattesänkningar är i regel och även i detta specifika fall bättre än inga skattesäkningar alls.

Men poängen här är att om den socialdemokratiska analysen att skattesänkningar inte skapar några nya jobb verkligen vore korrekt så skulle det inte finnas någon anledning att föreslå detta i ett jobbpaket. Och om de istället för att rättfärdiga förslaget erkänner att sänkt skatt på arbete skapar jobb så faller kritiken mot regeringens skattesänkningar på arbete.

I vilket fall som helst så är detta ytterligare ett exempel på de många självmotsägelserna i den socialdemokratiska världsbilden.

onsdag 11 augusti 2010

TT vilseleder om Israel-igen

Ett bra exempel på hur vinklade svenska medier och dess informationskälla TT är mot Israel är "nyheten" att Israel skulle "förstöra muslimska gravar". Men som Erik Svansbo påpekar så är det inte frågan om några riktiga gravar, utan det är enbart gravstenar utan några underliggande lik som den muslimer i Jerusalem rest i syfte att endera lura till sig mer mark (eller lura lättlurade västerlänningar som TT-redaktionen).

Denna händelse är i sig knappast så viktigt, men det illustrerar som sagt hur missvisande rapporteringen om Israel i svensk media.

tisdag 10 augusti 2010

Vinst i skolan bättre för alla

Efter att ha plagierat några formuleringar från den fiktiva karaktären Gordon Gekkos tal i "Wall Street" ("Vinstintresse är bra, vinstintresse är rätt, vinstintresse fungerar" är närmast en direktöversättning av Gekkos "Greed is good, greed is right, greed works") så har SvD:s ledarsidas sommarvikarie Johan Folin en hyfsat bra ledare om frågan om vinst i skolan och andra offentliga verksamheter, med argument som liknar de som jag framförde i en post i frågan.

Dock saknas den poäng jag gjorde om vinsters natur. Ur ren ekonomisk teoretisk synpunkt kan den bokföringsmässiga "vinsten" indelas i två kategorier. Dels kapitalkostnad för det investerade kapitalet, en kostnad som kommer att finnas oavsett vem som driver verksamhet och oavsett vilket syfte man har med det. Varken vänsterpartiet eller någon annan kan avskaffa denna komponent av "vinsten" utan den är oundviklig.

Den andra komponenten är vad man kan kalla entreprenöriell vinst, alltså vinst utöver kapitalkostnaden. Den kan enbart uppnås genom att företagarna, i det här fallet friskolorna, har lägre kostnader och/eller uppnår högre kvalitet( Om de inte erbjuder högre kvalitet kommer de inte att kunna locka till sig några elever). Denna del av "vinsten" kan förvisso avskaffas, och rent utav göras till förlust, men det är allt annat än önskvärt då det innebär högre kostnader och/eller lägre kvalitet i skolorna.

söndag 8 augusti 2010

Vänsterns absurda Afghanistanpolitik

Inom "högern" finns det två åsikter angående närvaron i Afghanistan. Endera att vi bör lämna landet för att begränsa förluster av våra soldater och pengar och enbart lite då och då när tecken dyker upp på al-Quaida verksamhet bomba de mål där denna verksamhet tros pågå. Den andra posititionen är att man aggresivt bekämpa talibanerna med omfattande militär närvaro, dels av det altruistiska skälet att förhindra att talibanerna lyckas införa det barbariska samhällstyre som de står för och dels för att det i frånvaro av trupper kan vara svårt att får information om och förhindra al-Quaida verksamhet.

Det finns goda argument både för och emot båda dessa positioner, men däremot finns det inga legitima argument för och väldigt många legitima mot den tredje position som den svenska vänstern, inklusive exempelvis Helle Klein och Lars Ohly, står för: nämligen att det är fel med militär närvaro, men att man istället bör öka biståndsinsatserna till Afghanistan.

Det första problemet med denna position är att den representerar en ännu extremare altruism än den ovannämnda tredje positionen. Det ska inte finnas någon positiv effekt alls av denna uppoffring från oss eftersom att ingen bekämpning av våra fiender tillåts. Ett kanske ännu värre problem är att denna strategi är fullständigt absurd.

Militär närvaro är nämligen en nödvändig förutsättning för biståndsverksamhet i ett land som Afghanistan. Talibanerna har konsekvent visat noll respekt för utländska biståndsarbetare, även om eller rättare sagt särskilt om, de inte skyddas av trupper. Talibanerna föraktar biståndsarbetare som otrogna inkräktare, och har visat i både ord och handling att de kommer att angripa dem och stjäla deras varor.

Vi fick nu ännu ett exempel på det när talibaner dödade 10 medlemmar av en obeväpnad biståndskonvoj.

Biståndsverksamhet är alltså i princip omöjlig utan militär närvaro, och åsikten att vi bör ha biståndsverksamhet utan militär närvaro är därför lika dum som åsikten att man bör bedriva uppdrag i Antarktis inland under vinterperioden i sommarkläder och utan någon slags uppvärmning i husen.

fredag 6 augusti 2010

Den irrationella burqadebatten

Jan Björklund föreslog nyligen att burqor ska förbjudas i skolor, något som väckt stor upprördhet från vissa. Då burqor eller för den delen niqabs knappt förekommer alls i Sverige så framstår detta som ett ganska oviktigt ämne, men eftersom den tar en så stor del av debatten bör vissa saker noteras.

Det mest grundläggande som bör noteras är att i vissa sammanhang exempelvis skolor, så är det enda rimliga att inte tillåta burqor. Med en burqa så går det överhuvudtaget inte att identifiera vilken person vi har att göra med, och i de sammanhang där identifiering av specifika personer krävs är det därför inte bara rimligt utan nödvändigt att förbjuda burqor.

Det har naturligtvis inget att göra med att de sägs vara muslimska då för det första det inte är klart att Islam ens kräver det (de flesta muslimska kvinnor har vanliga slöjor där det går att se ansiktet och därmed identifiera personen) och sen dessutom att ja även andra former av total maskering (som "rånarluvor" och masker) inte bör tillåtas i dessa sammanhang.

I de sammanhang där identifiering av individer krävs, som i skolor, vid de flesta arbetsplatser, i passkontroller, köp av varor med åldersgränser, eller betalkortstransaktioner där leg krävs så kan ingen klädsel som döljer en persons identitet accepteras. Det gäller naturligtvis så väl burqas/niqabs, "rånarluvor" och masker.

Det innebär inte att det bör vara förbjudet rent allmänt sett att vistas ute med den typen av klädsel, men om en situation uppstår där identifiering krävs så bör såväl bärare av burqas som "rånarluvor" vara beredda att ta av dessa.

Jag bör i och för sig betona att jag delar Fria Moderata Studentförbundets syn att skolor själv bör besluta om detta, men ingen skolinstitution som ens är i närheten av att vara rationell lär vilja tillåta elever att dölja sin identitet genom exempelvis burqor.

En annan besynnerlig sak med debatten är att Björklund kritiseras för att vilja "fiska i grumliga vatten" och locka till sig väljare som annars skulle röstat på Sverigedemokraterna. Det är lätt att förstå varför Sverigedemokrater är upprörda över det (de oroar sig med rätta för att förlora väjare på grund av det), men varför ska personer som ogillar SD vara emot det? Det finns trots allt vad vi än tycker om det många väljare som har dessa åsikter, och om de nu kan lockas över med ett förslag som i sig är rimligt (se ovan för diskussionen om det) så är det väl något som alla motståndare till SD bör applådera? Hade det verkligen varit bättre om dessa väljare röstat på SD snarare än Fp? Så länge inte förslagen för att locka över väljare är orimliga, så bör väl allt som inte gillar applådera trick för att locka över väljare från SD?

torsdag 5 augusti 2010

Sysselsättningen ökar kraftigt

Goda nyheter för Sverige och för alliansen-och dåliga nyheter för de rödgröna: sysselsättningen ökar nu återigen snabbt i Sverige.

Antalet "sysselsatta" ökade med 50 000 i juni jämfört med juni i förra året, och är för övrigt 114 000 högre än i juni 2006.

För det mer relevanta måttet personer "i arbete" så är ökningen ännu större iallafall jämfört med förra året. Jämfört med juni 2009 ökade antalet i arbete med 150 000 och jämfört med juni 2006 var ökningen 100 000.

Särskilt då med tanke på de svåra omständigheterna (finanskrisen) så måste det därför konstateras att alliansens jobbpolitik varit en succé. Då utanförskapet fortfarande är på tok för högt så innebär det naturligtvis inte att vi bör nöja oss med de nuvarande förhållanderna, utan nya offensiva skattesänkningar krävs. Men vi bör vara glada över de framsteg som gjorts, och dessa framsteg visar att det vi för att åstadkomma ytterligare framsteg behöver är mer av samma strategi, alltså sänkt skatt på arbete.

söndag 1 augusti 2010

Folkpartiets frihetsfientliga skolpolitik sätter Sverige i internationell skamvrå

Som en uppföljning på föregående post så kan en del utländska artiklar om ämnet rekommenderas.

En artikel i Washington Times, som jag fann, via hemundervisningsbloggen, berättar om hur "Sweden's Liberal Party" [Med vilket verkligen inte avses [Klassiskt] Liberala Partiet (Som nog är det enda parti som konsekvent motsätter sig detta övergrepp), utan Folkpartiet], genomdrivit en lag som arrogant påstår att de offentliga skolorna bedriver en innehållsrik och objektiv utbildning varpå ingen kan efterfråga något annat. Attityden att myndigheter alltid vet bäst vad medborgarna ska ha är förstås så långt ifrån liberalism som någon attityd kan vara, men för Jan Björklunds "liberala" Folkparti (som givits rätten inom alliansen att styra skolfrågor) så tycks Björklunds kontrollbehov och fördomar väga högre än både vetenskapliga resultat och liberala principer. Artikeln konstaterar sedan att hemundervisande familjer nu i de flesta fall lär välja att endera emigrera eller stämma den svenska staten i Europadomstolen.

Den amerikanska lobbyorganisationen för hemundervisning, Home School Legal Defense Association har också en utförlig analys av de nya frihetsfientliga svenska skollagarna.

Orättfärdigt förbud mot hemundervisning

Alliansregeringen genomför för det mesta frihetsreformer, men som Maria Eriksson på SvD påpekar så genomför man också ofrihetsreformer, nu i form av förbud mot hemundervisning.

Det finns inget som helst rättfärdigande för ett sådant förbud, inte ens det gamla "barnens bästa". Faktum är att all vetenskaplig forskning visar att hemundervisade barn presterar bättre än andra.

Det innebär inte att hemundervisning vore bäst för alla, eller ens de flesta barn, då inte alla föräldrar ärlika motiverade att ta sig an uppgiften att undervisa sina egna barn och eftersom att kostnaden för föräldrar att avstå från förvärvsarbete utanfrån hemmet och istället hemundervisa är väldigt hög. Men för de föräldrar som är motiverade och har ekonomisk möjlighet så är faktiskt hemundervisning ett bättre alternativ än kommunala skolor, så det är därför helt fel att förbjuda det.

Se även hemundervisningsbloggen i frågan.