Hur mycket av arbetsgivaravgifterna är skatter?

När jag diskuterat frågan om huruvida löntagare eller pensionärer betalar mer i skatt har jag utgått från att endast den så kallade "allmänna löneavgiften" är att betrakta som skatt. Det är en korrekt definition i detta sammanhang (notera för övrigt att alternativa definitioner skulle ha ännu tydligare inneburit att löntagare är överbeskattade) men inte i andra sammanhang.

Nu kanske en del läsare tror att jag utgår ifrån en subjektivistisk kunskapsteori där jag godtyckligt definierar saker till vad som bäst passar vad jag godtyckligt känner för när jag menar att definitionen varierar på sammahanget. Så är det dock inte alls, utan denna syn är helt i linje med objektivistisk kunskapsteori.

Vad som är att betrakta som "hårt straff" är exempelvis något som varierar med sammanhanget. Den essentiella egenskapen för begreppet "hårt straff" är att brottslingar får ett straff som är väldrigt hårt i förhållande till brottets allvarlighet. 1 års fängelse är ett väldigt hårt straff för någon som snattat en chokladkaka, men det är ett väldigt milt straff för en mördare. Definitionen på "hårt straff" varierar alltså beroende på sammanhanget.

Och faktum är att begreppet "brott" varierar på sammanhanget. I en rent teknisk juridisk bemärkelse så är det alla handlingar som bryter mot gällande lagstiftning. Om man håller sig till den bemärkelsen har Kinas regering rätt när de kallar fredspristagaren Liu Xiaobo en "brottsling" eftersom han brytit mot de lagar i Kina som förbjuder regimkritik. Men de flesta av oss skulle knappast avfärda Liu som en "brottsling" då vi utgår från sammanhanget "rättfärdiga lagar" och då lagar mot kritik av regeringar inte är att betrakta som en rättfärdig lag är det i det sammanhanget inte korrekt att som den kinesiska regeringen avfärda Liu som en "brottsling".

På samma sätt är det med "skatt". Den essentiella egenskapen hos skatt är att det är en myndighetsutövad och ofrivillig omfördelning. Vad det mer konkret innebär varierar på sammanhanget.

I det sammanhang som frågan om relativ överbeskattning av löntagare eller pensionärer så är det enbart den "allmänna löneavgiften" som räknas. Detta eftersom att övriga delar av arbetsgivaravgiften per automatik går i form av olika förmåner till andra i gruppen personer i arbetsför ålder. Det innebär en del omfördelning inom denna grupp men inte mellan den gruppen och gruppen pensionärer.

I andra sammanhang så är det dock annorlunda. En annan del av arbetsgivaravgifterna, nämligen den så kallade arbetsmarknadsavgiften utgör en direkt skatt på alla som inte är med i a-kassan. "Arbetsmarknadsavgiften" finansierar nämligen den del av a-kassan som inte finansieras av de avgifter som medlemmar av a-kassorna betalar för att få vara med. Alla löntagare betalar "arbetsmarknadsavgiften" men enbart de som är med i a-kassan får någon rätt till förmåner i utbyte. I en diskussion om relativ överbeskattning av personer som är med i någon a-kassa och personer som inte valt att vara med, så är alltså även "arbetsmarknadsavgiften" att betrakta som skatt.

I det kanske viktigaste sammanhanget, nämligen om "arbetsgivaravgiften" är ofrivillig och något som minskar individers nytta så är dock alla delar av "arbetsgivaravgiften" åtminstonde potentiellt helt eller delvis att betrakta som skatt.

Trots att man alltså hursomhelst tvingas subventionera den så är det många som väljer att inte vara med i a-kassan eftersom att de bedömer att den nytta de skulle få av förmånerna inte motsvaras av de extra avgifter som det motsvarar. Skulle a-kassan bli obligatorisk och man bli tvingad att betala avgiften då skulle det innebära en skattehöjning, trots att distinktionen mellan medlemmar och ickemedlemmar i fråga om "arbetsmarknadsavgiften" skulle försvinna, eftersom man då tvingas betala ännu mer mot sin vilja. Mer specifikt motsvarar skattehöjningen skillnaden mellan den avgift man faktiskt skulle betala och den avgift man skulle vara beredd att frivilligt betala för att få del av förmånerna.

Detta är också principen som gäller för övriga delar av arbetsgivaravgifterna, som finansierar obligatoriska system som sjukförsäkring, arbetsskadeförskring och pension. Avgifterna för dessa system är att betrakta som skatt i den mån man inte hade varit beredd att frivilligt betala dem i utbyte mot att berättiga sig för de potentiella förmåner de innebär.

Hur mycket det är går inte att fastställa exakt så länge folk inte har något val om de vill ingå i systemen eller ej. Det varierer från inget alls till delar av det till allt. I genomsnitt är det nog dock rimligt att anta att det är "delar av det" som gäller, dock är det inte klart exakt hur stor del som gäller.

Till sist så finns det ytterligare ett sammanhang, nämligen det strikt bokföringsmässiga. I det sammanhanget är hela arbetsgivaravgiften att betrakta som skatt för i såna sammanhang är frågan om frivillighet eller nytta inte relevant utan där är det bara kassaflödet som gäller.

Det innebär att vi kan dela upp arbetsgivaravgifterna i 3 kategorier:
1) "Den allmänna löneavgiften" som i princip är att betrakta som skatt i alla sammanhang.
2) "Arbetsmarknadsavgiften" som är att betrakta som skatt för alla som inte är med i a-kassan i alla sammanhang utom i sammanhanget där den relativa beskattningen av löntagare och pensionärer som jämförs. I den mån a-kassemedlemmar hade valt att gå ut om de hade blivit befriade från den så är den delvis att betrakta som skatt även för dem.
3) Obligatoriska "avgifter" för övriga "socialförsäkringar" inklusive pension. Dessa är att betrakta som skatt helt i rena bokföringssammanhang och delvis för många i den grad folk hade velat avstå från att betala dem i utbyte mot att inte få motta de förmåner som de är kopplade till.