fredag 31 maj 2013

Hyckleri om skolnedläggning

"JB Education", koncernen som driver gymnasier enligt "John Bauer"-filosofin lägger nu ned sina skolor, något motståndare till vinstdrivande skolor använder som argument.

För det första kan det noteras att om nu detta är så förfärligt, då är ju det just vad som skulle hända om man införde förbud mot såna skolor. Motståndarna får ju alltså som de vill i detta fall. 

Och om de tycker det där med nedläggningar i sig visar att det är en kaotisk form att driva skolor då kan man ju undra vad de tycker om det stora antal kommunala skolor som läggs ner, oftast i glesbygd. I Vännäs kommun utanför Umeå var det exempelvis en hård strid när kommunen la ner sina glesbygdsskolor tidigare i år.  Om skolnedläggningar indikerar att det är ett fel på driftsformen borde såna exempel utgöra en indikation på att det är fel med kommunalt drivna skolor. 

Försvarare av kommunala skolor kanske skulle svara att bakgrunden till beslutet i Vännäs och liknande kommuner var ett vikande befolkningsunderlag i glesbygden. Men bakgrunden till nedläggningen av "JB Educations" skolor var i princip också vikande befolkningsunderlag. Under mitten och slutet av 1990-talet föll födelsetalet i Sverige mycket kraftigt från topparna i början av 1990-talet och slutet av 1980-talet. Det tappet har under 2000-talet till stor del (men inte helt) återhämtats, men poängen är att färre födda barn åren 1994 till 1997 jämfört med åren före har ett direkt orsakssamband med att det nu är färre ungdomar i gymnasieåldern jämfört med för några år sedan. Att då många gymnasieskolor, däribland en del privata, tvingas lägga ner är fullt naturligt. 

tisdag 28 maj 2013

Stefan Ingves ser koppling lågt bostadsbyggande-hög skuldsättning

Igår gjorde Riksbankschefen Stefan Ingves följande uttalande om orsakerna till de för höga bostadspriserna:

Högre bostadspriser och lågt utbud av bostäder i storstäderna bidrar, enligt Ingves. Om man kombinerar ett lågt bostadsbyggande med god tillgång på finansiering, ja, då stiger priserna,
Ingves nämner med andra ord till skillnad från tidigare ett för lågt bostadsbyggande som orsak till allt för höga priser och kopplar också ihop höga priser med hög skuldsättning, precis vad jag förklarat vid tidigare tillfällen (Nästan så man börjar tro att han läser denna blogg!).

Att Ingves gör den kopplingen är bra för det kan sätta press på politikerna att göra mer för att öka bostadsbyggandet, vilket billigast och effektivast uppnås helt enkelt genom att politiker och deras byråkrater slutar hämma det genom alla sina regleringar.

lördag 25 maj 2013

Aftonbladets pajasledarsida

Hanne Kjöller på DN:s ledarsida sågar Anders Lindbergs ledare i Aftonbladet om de snart veckolånga upploppen med bilbränder och liknande som började i Husby (och sedan spridit sig till ett tiotal andra invandrartäta områden) på ett effektivt sätt:


Under rubriken ”Högern gör sig dum om Husby” på Aftonbladets ledarsida serverar socialdemokraten Anders Lindberg sin superstringenta analys. Det som sker i Husby är en reaktion på alliansens politik och att ”a-kassan slagits sönder och människor utförsäkrats”. Som om de som nu sätter bilar i brand ens var med i a-kassan eller utförsäkrade med värk i axlar och leder. 

Vidare förklarar Lindberg frustrationen med att ”vårdcentralen, Posten, barnmorskan och ungdomsgården dragits in”. Men som så ofta är Lindberg dåligt påläst. I Husby finns fortfarande en vårdcentral, däremot inte Posten (precis som den knappt finns någon annanstans heller), barnmorskan finns en tunnelbanestation eller 15 minuters promenad bort. På ungdomsgårdsfronten erbjuder Husby tre alternativ: en för 10–12-åringar, en för 13–15-åringar och en för 16–20-åringar. 

Och om det nu ändå var den typen av påstådd nedrustning som förklarade händelserna i Husby så borde det väl snarare vara Norrlands inland som stod i lågor

Lindbergs kollega Eva Franchell kom med ett liknande  magplask när hon....anklagar den kristdemokratiska folkhälsoministern för att inte lägga sig i folks sexliv tillräckligt mycket! Mycket ska man läsa innan ögonen trillar av....

Bakgrunden till hennes ledare var en opinionsundersökning publicerad i Aftonbladet som sades tyda på att folk yngre än 65 har sex mindre ofta än tidigare. Detta sägs vara ett hot eftersom att reproduktionen förutsätter att folk i "sina mest reproduktiva åldrar" har sex. Precis som sin kollega Anders Lindberg ser Franchell arbetslinjen (inom vissa områden) och "nedskärningar" som roten till allt ont och hävdar att det skulle vara orsaken till den bristande sexlusten.

Det finns minst ett halvt dussin fel med i de påståendena, men jag tänkte fokusera på de mest grundläggande. För det första skulle jag inte lita särskilt mycket på vad folk säger om sina sexliv. Det händer faktiskt att folk ljuger om sina sexliv. Och att man inte skulle kunna prestera sexuellt på grund av "nedskärningar" måste vara bland de sämsta ursäkterna jag hört (eller läst i det här fallet). Frågan den teorin får en att undra över är hur någon kunde "få till det" innan välfärdsstaten upprättades.

Sen är det bekant som så att även om det skulle vara så att folk har mindre sex behöver inte det resultera i färre barn, om man koncentrerar det till rätt tid på månaden mer och avstår från preventivmedel i högre grad. Faktum är ju att under alliansregeringens tid har födelsetalet i Sverige ökat betydligt. 2006 var antalet födda barn 105913, 2012 var antalet 113177, en ökning med 6,85% eller 6,6% om man tar hänsyn till att 2012 till skillnad från 2006 var ett skottår. Dessa siffror är till skillnad från vad folk säger i intervjuer i princip helt säkra och visar att om otillräcklig reproduktion är ett problem då har situationen åtminstone förbättras efter det att "arbetslinjen" började tillämpas.

onsdag 22 maj 2013

Riksbankens nya styrelse mer "duv"aktig

Riksbankens två nya ledamöter heter då Cecilia Skingsley och Martin Flodén, båda namn som jag känner igen. Skingsley från när hon jobbade som journalist på Dagens Industri och från hennes senare uttalanden som chefsekonom på Swedbank och Flodén från hans bloggande på gruppbloggen ekonomistas.

De ersätter dels "höken" Barbro Wickman-Parak och dels den mest uttalade "duvan", Lars E.O. Svensson. Det mesta tyder på att båda är mer att betrakta som "duvor", vilket ökar antalet "duvor" i Riksbanksstyrelsen, vilket i sin tur ökar sannolikheten för räntesänkningar.

Skingsley har i uttalanden i media uttryckligen kritiserat Riksbanken för att man inte sänkt mer, så det framstår nog som ganska säkert att hon kommer rösta för sänkningar. Vad gäller Flodén så visar en granskning av hans inlägg på ekonomistas att han är en klar "duva".

Här uttrycker han exempelvis stöd för Japans nya inflationistiska penningpolitiska hållning, här uttrycker han ett försiktigt stöd för att kombinera inflationsmålet med ett sysselsättningsmål, här uttrycker han stöd för Ben Bernankes tes att när länder försöker sänka värdet på sin valuta är det inte skadligt för andra länder eftersom det är bra för alla om ekonomier "stimuleras" och här instämmer han i Lars Calmfors och Lars E.O. Svenssons tes att Riksbanken skadat ekonomin de senaste åren genom att hålla räntan för hög. Det går knappast att tolka dessa inlägg på annat sätt än att han har i princip samma syn som Lars E.O. Svensson och därför också lär verka för lägre ränta.

Med Stefan Ingves utslagsröst har "hökarna" fortfarande majoritet. Men Ingves kommer nog vara mer tveksam till att köra över tre ledamöter (den tredje "duvan" är då Karolina Ekholm, som stött Svenssons kritik mot majoriteten) än vad han var att köra över två, så dessa utnämningar lär helt klart göra Riksbanken mer inflationistisk och öka sannolikheten för att räntan sänks inom en nära framtid till åtminstone 0,75% från dagens 1%, kanske till och med ner till 0,5%.

tisdag 21 maj 2013

Teori & Empiri

Henrik Sundholm och Per-Olof Samuelsson har en diskussion om teori och empiri på sina bloggar där de bland annat kritiserar Hans-Hermann Hoppes formulering om att

A prioriteori övertrumfar och korrigerar erfarenheten (och logiken tar överhand över observationen) och inte vice versa.

Istället är det så att a prioriteori (för läsare som inte är filosofiskt utbildade så är a priori kunskap som kommer före och är oberoende av erfarenhet. Exempel på det är matematik, formell logik-och grundläggande nationalekonomisk teori) korrigerar felaktiga tolkningar av verkligheten påpekar POS. Om det är något empiriskt samband som vid första anblick inte stämmer med vad teorin säger så beror det på att allt teorier säger är att en viss orsaksfaktor har allt annat lika en viss effekt, vilket innebär att den skenbara avvikelsen bara beror på andra faktorer.

Ett exempel på det vore om någon tolkade det faktum att Sverige är långt rikare än det andra landet i Europa med blågul flagga, Ukraina, som bevis på att höga marginalskatter är bra för ekonomin eftersom marginalskatterna är klart högre i rika Sverige än i fattiga Ukraina (som har en platt skatt på 15%). Men allt annat är verkligen inte lika mellan Ukraina och Sverige, framför allt då det faktum att Ukraina under mer än 70 år drabbades av kommunistiskt styre (avbrutet 1941-44 för ockupation av nazityska styrkor som försökte att tränga ut den i deras ögon underlägsna slaviska befolkningen) och även därefter har hämmats av institutionella faktorer, bland annat då ett genomkorrumperat rättsväsende som skrämmer bort investerare.

Jag håller i grunden med Sundholm och POS, men förutom exemplet i föregående stycke så har jag en reflektion att tillägga.

Att orsakssamband som etableras teoretiskt till synes inte gäller beror inte alltid enbart på att andra faktorer motverkar det utan kan också bero på att många orsakssamband enbart gäller under vissa förutsättningar, men inte under andra. Om någon person skjuter en annan så gäller i regel att den skjutne blir dödad eller åtminstone skadad, men det gäller endast under förutsättning att den skjutne inte har på sig en skottsäker väst eller liknande, om den förutsättningen inte gäller gäller inte heller sambandet att man blir dödad eller skadad om man blir skjuten.

Samma sak gäller sambandet mellan monetär inflation (penningmängdstillväxt) och konsumentprisinflation. Den gäller också enbart under vissa förutsättningar. En sådan förutsättning är att staten tillåter att priserna stiger. Om de inför priskontroller och förbjuder alla handlare från att höja priserna och de är framgångsrika med att verkställa detta förbud då blir effekten av en ökad penningmängd inte högre priser, utan omfattande varubrist.

En annan förutsättning är att de nyskapade pengarna används för att konsumera. Om de inte används alls blir det ingen effekt alls. Om man trycker en miljard och sedan direkt transporterar det till en pengabinge likt den som den fiktiva Disney-karaktären Joakim von Anka har och sedan bara låter dem ligga där i all evighet då finns det ingen anledning att tro att priserna skulle bli högre än om man aldrig tryckt pengarna. Och om det är så att de som först mottar pengarna främst vill använda dem till att köpa aktier då lär effekten på konsumentpriserna på kort sikt bli ytterst begränsad, vilket är förklaringen till varför prisinflationen nu är så låg i nästan alla industriländer trots den omfattande penningmängdsökningen. Det är då också förklaringen till den mycket kraftiga uppgång i aktiekurserna vi sett det senaste året.

Det är också en delförklaring till varför konsumentpriserna i USA låg stilla på 1920-talet trots FEDs penningskapande  för då på motsvarande sätt så använde mottagarna av de nya pengarna främst dem till att köpa aktier, varför den prishöjande effekten i hög grad koncentrerades till priserna på aktier snarare än konsumentpriserna. Sen var det också så att en hög produktivitetstillväxt höjde utbudet av varor betydligt, vilket motverkade den prishöjande effekten som den monetära inflationen trots allt hade på konsumentpriserna.

Det är alltså varken så att teorin korrigerar verkligheten eller så att frånvaron av perfekt empiriskt samband mellan en orsaksfaktor och ett fenomen motbevisar teorin om denna orsaksfaktor (en sådan eventuell motbevisning bör ske på teoretisk grund, genom att peka på logiska fel eller falska premisser). Det frånvaron av ett sådant "perfekt empiriskt samband" leder oss till är istället frågan om orsakssambandet är tillämpbart just här och om det finns andra motverkande faktorer.

lördag 18 maj 2013

Bostadsägande & Arbetslöshet

En artikel i DI uppmärksammar en studie som visar på en stark positiv empirisk korrelation mellan andelen som äger sin bostad och arbetslösheten. Man illustrerar det med följande specifika exempel
I Spanien där arbetslösheten är skyhöga 27 procent äger 80 procent av befolkningen sin bostad. I Schweiz där den ligger på strax över 3 procent är samtidigt andelen bostadsägare endast 30 procent.
Nu är i och för sig arbetslösheten i Schweiz något högre än "strax över 3 procent", snarare är det "strax över 4 procent" men det är ju fortfarande väldigt lågt

Sambandet är långtifrån perfekt. Singapore exempelvis har en ännu högre andel bostadsägare än Spanien, men där är arbetslösheten ännu lägre än i Schweiz.

Men i de flesta fall så är det alltså så att länder med låg andel bostadsägande har relativt låg arbetslöshet och länder med hög andel bostadsägande har relativt hög arbetslöshet. Är detta en tillfällighet?

Nej, troligen inte det finns nämligen teoretiska skäl till att tro att ett samband finns. Det främsta är att bostadsägande motverkar rörlighet på arbetsmarknaden. Om någon blir arbetslös och finner en jobb på en annan ort måste denne flytta. Om man flyttar mellan hyresbostäder blir detta vanligen relativt enkelt och billigt. Men flyttar man mellan ägda bostäder då kan detta bli ganska dyrt och krångligt. Man måste anlita en mäklare för att få ett schysst pris och mäklare är dyra att anlita. Dessutom kanske det dröjer innan det kommer någon som är beredd att betala ett bra pris och då kan man bli sittandes med två bostäder till väldigt hög kostnad.

Och oavsett om bostadspriserna stigit eller fallit kan det innebära kostnader för den som vill flytta. Om priserna stigit så kan en flytt innebära i många länder att man får betala en betydande reavinstskatt när man säljer. Och om priserna fallit så innebär det att man vid en försäljning kanske inte har tillräckligt med pengar för att betala tillbaka ens bolån.

Det senare kan också¨vara en förklaring till varför så få väljer att emigrera från Spanien trots den skyhöga arbetslösheten där. Spanien hade som bekant en omfattande bostadsbubbla som spruckit och nu ligger bostadspriserna för många på en klart högre nivå än deras bostadsskulder.

 Kort sagt, bostadsägande gör rörligheten mellan bostäder mycket mindre än vid hyrande av bostäder* vilket i sin tur också begränsar möjligheten att ta många jobb som man skulle passa för, vilket i sin tur sänker sysselsättningen.

Notera att detta förutsätter dock fri hyressättning. Vid hyresreglering kommer hyresgäster i attraktiva områden att ha ett stort värde i sina hyreskontrakt och i praktiken kommer då det som formellt sett är hyresrätter i praktiken fungerar som bostadsrätter, fast med skillnaden att försäljningen av hyreskontrakt sker "svart".

Just denna flyttfaktor kan också förklara varför det omfattande bostadsägandet i Singapore inte haft någon negativ effekt. Singapore är en stadsstat med en yta på endast 710 kvadratkilometer, en niondel av Stockholms läns yta. Eftersom det är så geografiskt litet ligger i princip alla jobb i staden inom pendlingsavstånd för alla som bor där, varför det inte är nödvändigt för någon att kunna flytta för att ta ett jobb.

Vad kan då göras för att främja hyresrätt som bostadsform? Det mest effektiva är förstås att införa marknadshyror, något som skulle göra att det inte längre blir ekonomiskt mer fördelaktigt att bygga bostadsrätter och som skulle göra att hyresgäster i attraktiva områden inte längre skulle ha några incitament att hålla fast vid sina kontrakt eller kräva stora summor "svart" för dem.

Detta är dock som bekant politiskt omöjligt eftersom vänstern är principiellt emot marknadshyror och eftersom de borgerliga inte vill reta upp sina rika väljare i områden som Östermalm genom att deras hyror höjs.  Man skulle förstås kunna förhindra att det allmänt sett blir omfattande hyreshöjningar om man samtidigt avreglerar byggandet och på så sätt ökar utbudet av bostäder vilket skulle försvåra för hyresvärdar att ta ut mycket högre hyror än idag. Men trots den starkt positiva effekt på tillväxten det skulle ha, tycks det där med avreglerat byggande vara politiskt omöjligt också.

fredag 17 maj 2013

Om överskottsmålet

En diskussion har på senare tid uppstått kring överskottsmålet. Allt fler kräver att det slopas, och i dag det är det mest Socialdemokraternas Magdalena Andersson och vissa borgerliga ledarsidor som försvarar det.

Själv är jag i princip emot det i nuvarande läge. När det infördes i slutet av 90-talet då var det berättigat för då hade staten efter de stora underskotten i början på 90-talet fått en mycket stor statsskuld och då låg upplåningskostnaden på 5-6%. Staten hade då därför en total räntekostnad på ungefär 4% av BNP som det var angeläget att få ner.

Men nu har skulden halverats som andel av BNP samtidigt som staten faktiskt tack vare exempelvis valutareserven och de statliga bolagen faktiskt har en betydande finansiell nettoförmögenhet. Samtidigt har upplåningskostnaden sjunkit till 0,75-1,75% (beroende på löptid), vilket innebär att räntekostnaden i förhållande till ekonomins storlek nu bara är en dryg tiondel av vad den var när målet infördes.Tar man hänsyn till inflationen så tjänar staten inget alls på att fortsätta spara, även om inflationen skulle fortsätta ligga under 2%-målet.

Att en stat som redan har en betydande nettoförmögenhet ska fortsätta att i praktiken tvångsspara medborgarnas skattepengar till nollavkastning framstår inte som rimligt när det finns så många angelägna skattesänkningar som borde genomföras.

Ett motargument är att räntorna kan komma att stiga i framtiden och att det då blir fördelaktigt att ha betalat av på statsskulden. Förvisso, men i en världsekonomi som bygger på låga räntor lär det dröja vääldigt långt in i framtiden.

Då framstår lägre skatter, även i icke-optimala former som jobbskatteavdrag och höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt som mer angeläget, för att då inte tala om hur mer ekonomiskt optimala men tyvärr mer politiskt orealistiska skattesänkningar som slopad värnskatt, sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt kapitalinkomstskatt hade varit. Det är därför att hoppas att regeringen i praktiken helt ignorerar överskottsmålet när de beslutar om nästa års skattesänkningar och låter oss behålla så mycket som möjligt av våra pengar.

Skulle det, som det är hög risk för, bli en rödgrön regering efter nästa val och alternativet till överskott är stora utgiftsökningar då framstår nog överskott som inte så dumt trots allt. Men så länge vi har en borgerlig regering så bör de inte låta något överskottsmål hindra skattesänkningar.

tisdag 14 maj 2013

Orsakssambandet höga bostadspriser-hög skuldsättning går i båda riktningar

Traditionellt sett när "österrikiskt" inriktade ekonomer, inklusive jag själv, har förklarat sambandet mellan hög skuldsättning och höga bostadspriser så har det varit i termer av att det förra orsakar det senare. När centralbanker försöker "stimulera" ekonomin genom att hålla nere räntorna så uppmuntrar man ökad skuldsättning. Och med de likvida medel hushållen får genom att låna så använder många det till att köpa bostäder, vilket förstås orsakar en höjning av bostadspriserna.

Det är inget fel på den analysen, den anser jag fortfarande vara helt korrekt, men den behöver kompletteras med en insikt om att det motsatta sambandet också gäller: alltså att om bostadspriserna stiger av någon anledning ej relaterad till banksystemet då orsakar det en höjning av skuldsättningsgraden.

Trots allt är det så att om en familj som vill köpa ett hus som kostar 800,000 kronor då behöver familjen bara låna max denna summa för att genomföra köpet, men om priset är dubbelt så höga då behöver man låna den dubbla summan. Detta gäller förstås även på aggregerad nivå, ju högre de genomsnittliga bostadsprisena är desto högre kommer den samlade bolåneskuldsättningen att bli.

Detta kan förefalla vara en självklarhet när jag förklarar det på detta sätt, och förvisso borde det vara en självklarhet, men i debatten om den stigande skuldsättningen bland svenska hushåll som oroar bland annat Riksbanken glöms detta nästan alltid bort. När åtgärder för att begränsa skuldsättningen diskuteras nämns enbart olika åtgärder för att begränsa efterfrågan och tillgången på bolån, som bolånetak, högre räntor, begränsad avdragsrätt för utgiftsräntor o.s.v. Såna åtgärder kan också vara berättigade (jag gillar särskilt det där med begränsad avdragsrätt, däremot är jag mer negativ till stelbenta regler som bolånetaket) men det borde bli mer fokus på att begränsa behovet av bolån genom producera fler och billigare bostäder.

Och det åstadkoms i sin tur genom att ta efter Texas modell med en avreglerad byggsektor som jag diskuterade i föregående post. Ett avreglerat bostadsbyggande skulle alltså inte enbart innebära en direkt positiv effekt på tillväxten utan även bidra till att sänka hushållens skuldsättningsgrad.

söndag 12 maj 2013

Texas som bostadspolitisk förebild

De två befolkningsmässigt största delstaterna i USA är numera Kalifornien och Texas. New York var fram tills 1990-talet näst störst, men på grund av sin snabba tillväxt har Texas gått om. Och fortsätter nuvarande tillväxttakter så kommer Texas om något eller några årtionden gå om Kalifornien också. Medan USA som helhet bara sett sysselsättningen öka 4% (exkluderas Texas blir det bara 3%) de senaste 10 åren, har sysselsättningen i Texas ökat med 18%

Varför har då Texas en så hög tillväxt? Marknadsliberala kommentatorer i USA brukar oftast främst framhålla att man har relativt låga skatter, med bland annat en avsaknad av inkomstskatt på delstatsnivå medan vänsterkommentatorer brukar framhäva dess behagliga klimat. Att klimatet skulle vara så bra förutsätter dock att man inte ser alla de tromber/tornados och orkaner som Texas ibland drabbas av som ett stort problem. Och även om jag instämmer i att låga skatter spelat roll så är en förmodligen viktigare förklaring är de otroligt låga boendekostnaderna i Texas.

En 4-rums bostad i miljonstaden Houston kostar i genomsnitt endast $120,000 (motsvarande ungefär 800,000 kronor), att jämföra med $427,000 (cirka 2,9 miljoner kronor) i Los Angeles och $1,1 miljoner (över 7 miljoner kronor) i San Francisco. I New York City är det enorma skillnader beroende på var i staden du köper, är du beredd att bo i Harlem behöver du "bara" betala $800,000 (5,2 miljoner kronor) medan det i fashionabla West Village kostar nära $4 miljoner (26 miljoner kronor).

Som jämförelse så är genomsnittspriset i Sverige 2,1 miljoner kronor och i Stockholm 3,9 miljoner kronor.

Hur kan det vara så otroligt billigt att bo i Texas? Vissa kanske tänker på att det finns mycket ledig mark där men kom ihåg att det handlade om mångmiljonstaden Houston, med 2,1 miljoner invånare inom själva staden och 6 miljoner invånare om förorter medräknas, alltså klart fler än i Stockholm. Inom stadens gränser finns inte särskilt mycket ledig mark. Och Texas som helhet är också klart mer tätbefolkad än vad Sverige är. Så hur kan priset på ett hus i Houston vara 60% lägre än genomsnittet i Sverige och 80% lägre än genomsnittet i Stockholm?

Den viktigaste förklaringen till att det är så billigt att bo i Texas, och därmed som sagt den viktigaste förklaringen till att Texas konsekvent haft mycket högre ekonomisk tillväxt än resten av USA, är att där har man fört den bostadspolitik jag upprepade gånger förespråkat på denna blogg, dvs man har nästan inga regleringar som förhindrar, fördyrar och försenar bostadsbyggande. Inom vissa rimliga gränser får man bygga i stort sett var och hur man vill på den mark man äger (eller fått tillåtelse av ägaren att använda). Detta i skarp kontrast till de mycket omfattande regleringar som finns i såväl Sverige som i New York och Kalifornien (särskilt då San Francisco).

Som exemplet Houston visar är det alltså ingen ekonomisk "naturlag" att det ska vara dyrt att bo ens i storstadsområden, det är enbart ett resultat av klåfingriga politikers reglerande. Skulle Sverige följa Texas exempel och avreglera byggandet då skulle vi också få en kraftig ökning av bostadsbyggandet och därmed också en mycket högre tillväxt rent allmänt sett.

Som en fotnot kan nämnas att till och med världens mest framstående nu levande vänsterekonom, Paul Krugman, medger att Texas avreglerade bostadsbyggande bidragit till dess höga tillväxt och att Texas inom just det området är en förebild. Däremot så anser han naturligtvis inte att de låga skatterna varit bra.

torsdag 9 maj 2013

Väldigt viktigt att femte jobbskatteavdrag genomförs redan nästa år

Opinionsmätningar är inte alltid helt pålitliga, och dessutom svänger opinionen ofta väldigt snabbt beroende på vad olika väljargrupper bestämmer är det klokaste, eller häftigaste, alternativet, så det är omöjligt att nu med säkerhet säga vad valresultatet i riksdagsvalet nästa år blir.

Men med tanke på att opinionsmätningarna från de olika instituten nu rätt så samstämmigt säger att de 3 rödgröna partierna ligger nära egen majoritet, och att SD får runt 10%, och då det dessutom ofta är så att Centern och/eller Kristdemokraterna ligger under 4%-spärren (om enbart ett av de två partierna skulle falla under spärren skulle det bli rödgrön majoritet) så kan man nog säga att sannolikheten att det blir en rödgrön seger är över 50%, och att sannolikheten för en fortsatt borgerlig regering är betydligt lägre.

Samtidigt kan det, som det görs i denna artikel, noteras att det klart största oppositionspartiet Socialdemokraterna, har haft en tendens att i efterhand acceptera nästan alla av regeringens skattesänkningar. De enda undantagen är sänkningen av arbetsgivaravgifterna för personer yngre än 26 och den sänkta restaurangmomsen, men då Miljöpartiet (endast numera angående arbetsgivaravgifterna) accepterar även dessa sänkningar är det osäkert om ens en rödgrön seger innebär att de rivs upp.

Poängen är att Socialdemokraterna och övriga helt klart upplever det som betydligt mer problematiskt att upphäva en redan genomförd skattesänkning än att avstå från att genomföra den. Vilket innebär att givet den höga risken att regeringen inte blir omvald så är höstbudgeten kanske sista chansen att genomföra ett femte jobbskatteavdrag och andra skattesänkningar.

Om Reinfeldt & Borg verkligen ser lägre skatter som viktigt måste de vara så offensiva som möjligt i höstbudgeten och genomföra femte jobbskatteavdraget och så många andra skattesänkningar som möjligt, dels för att det nog skulle öka deras opinionsstöd, dels för att det skulle vara bra för svensk ekonomi och svenskarnas frihet men också för att det finns en betydande risk att det kan vara deras sista chans att på ett bestående sätt förbättra Sverige till det bättre.

onsdag 8 maj 2013

Anders Borg kan själv hejda kronans uppgång

Finansminister Anders Borg oroar sig över att kronan är för stark, och ber Riksbanken "överväga" det, en omskrivning för att han vill se dem sänka räntan.

Det han bortser från är att Riksbanken nog redan tar kronans växelkurs i beaktande men väljer att ändå inte sänka för att de oroar sig för hushållens skuldsättning. Så om han verkligen vill se en räntesänkning så bör han själv vidta åtgärder för att begränsa skuldsättningen.

De två bästa åtgärderna vore:

1) Slopande eller åtminstone begränsning av avdragsrätten för skuldräntor , och motsvarande sänkning av kapitalinkomstskatten. Det skulle höja räntan efter skatt  och därmed möjliggöra sänkt ränta före skatt, vilket är vad Riksbanken styr och vad som påverkar kronans växelkurs.

2) Slopande av så många som möjligt av de olika regleringar som förhindrar, försenar och fördyrar byggandet av nya bostäder. Ett ökat utbud av bostäder skulle pressa priserna  och lägre priser innebär att folk behöver låna mindre när de köper bostäder, vilket då begränsar skuldsättningen. Detta skulle också vara gynnsamt av andra skäl, som att det skulle minska den tillväxthämmande bostadsbristen.

Båda dessa förslag skulle begränsa skuldsättningen ordentligt och därmed möjliggöra en lägre ränta vilket i sin tur skulle begränsa kronans uppgång och båda dessa förslag skulle för övrigt också vara gynnsamt för ekonomin av andra skäl. Dessvärre vill inte Borg genomföra dem av politiska skäl. Vilket dock gör honom ansvarig för att kronan blir för stark och de många andra problem som frånvaron av dessa beslut medför.

lördag 4 maj 2013

De två sätt på vilket fängelse hindrar brott

Intressant ledarkrönika av Paulina Neuding om hur fängelsestraff inte endast hindrar brott genom avskräckning utan också genom inkapacitering, alltså att den som är i fängelse inte kan begå brott eftersom denne inte kan få tag på några offer. Till och med Jerzy Sarnecki, annars ökänd för sin vänsterflummiga "brottslingar ska man dalta med"-linje, medger att denna effekt existerar.

Neuding använder Niklas Lindgren, mer känd under det namn som användes för honom innan han åkte fast och hans identitet blev känd, alltså "Hagamannen", som begick ett drygt halvt dussin våldtäkter och våldtäktsförsök i Umeå mellan 1998 och 2005, de första alla i stadsdelen Haga (därav namnet "Hagamannen"). I två av fallen så var våldtäkterna så grova att det var nära att offren dog och i ett av dessa extra grova fall bet han dessutom av offrets ena öra. Av den anledningen så spreds en skräck bland kvinnor i Umeå för att vara ute ensamma i flera år, en skräck som upphörde 2006 när Lindgren äntligen åkte fast.

2015 friges han på grund av det idiotiska två tredjedels systemet. Lindgren dömdes 2006 till 14 års fängelse och borde därför sitta inne till 2020, men eftersom alla får en tredjedels rabatt så kommer han ut 2015, alltså om ungefär 2 år. Detta system är helt idiotiskt framför allt eftersom de formella straffsatserna är för låga till att börja med och därför borde de definitivt inte rabatteras men också eftersom det bara blir missvisande att tillkännage ett straff och sedan implementera ett annat. Anser man att Lindgren enbart förtjänade 9 år och 4 månader i fängelse, då bör man det stå "9 år och 4 månader" i domen, inte 14 år.

Hursomhelst, frågan är om Umeås kvinnor har något att frukta när han väl släpps? Troligen inte, dels för att han lär få det svårt att kunna bo och verka i Umeå med det ryktet och därför lär bli tvungen att flytta till en annan ort under ny identitet och dels för att han förhoppningsvis avskräcks av kunskapen att han lär bli misstänkt och undersökt om liknande dåd inträffar var han nu än kommer att bo. Även då kommer fängelse ha en brottsförhindrande effekt-fast då genom avskräckning. Fast helt säkra kommer vi inte att kunna vara, vilket vi hade varit om han varit kvar i fängelse.

Ett bättre exempel just på inkapaciteringseffekten är väl egentligen Anders Behring Breivik. Breivik har ju gjort klart att det enda han ångrar är att han inte lyckades döda ännu fler och även om han eventuellt om ett antal år påstår sig ha ändrat sig så bör vi nog utgå från att han skulle försöka göra det igen om han kom ut och därför är enda sättet att hindra honom att han sitter i fängelse livet ut, eller åtminstone tills han blir så gammal och skröplig att han behöver en rollator för att kunna ta sig fram. I fallet Breivik är kopplingen mellan att ha honom i fängelse eller ej betydligt klarare än med Lindgren: är han i fängelse dödar han inte, släpps han ut lär han döda igen.

fredag 3 maj 2013

Med anledning av att hockey-VM startar

Här är den bästa låt relaterat till hockey-VM som gjorts, i en video med olika historiska ögonblick från  Tre Kronors historia: