söndagen den 2:e mars 2014

Bloggen har flyttat till: marknadsliberalen.wordpress.com

tisdagen den 25:e februari 2014

Om skattesänkningarnas fördelning

Sydsvenskans ledare kommenterar LO:s påstående att "den femtedel av befolkningen som tjänar minst får 5 procent av regeringens skattesänkningar 2014 medan den femtedel som tjänar mest får 45 procent." genom att skriva att det är en "sanning med modifikation" och att
Om man istället för att räkna kronor och ören räknar procent ser bilden helt annorlunda ut. Den som har en årsinkomst på 150 000 kronor ökar 2014 sin nettoinkomst med cirka 11 procent tack vare jobbskatteavdraget. Den som tjänar 900 000 ökar sin inkomst med omkring 5 procent, visar Ekonomifakta.se.
Men hur kan det då vara ens en sanning med modifikation att de rikaste fått 9 gånger mer om den procentuella ökningen varit mycket högre för låginkomsttagare? Delvis handlar det förstås om att höginkomsttagarna, mer eller mindre per definition tjänar mer, men det förklarar bara en mindre del av skillnaden.

Istället diskuteras två helt olika saker: LO talar om fördelningen av alla skattesänkningar på alla personer i Sverige, medan Sydsvenskans ledare talar om jobbskatteavdragets fördelning mellan olika löntagare. Det gör skillnad dels eftersom LO tar med två skatteförändringar som gjordes 2007  som båda hade en "regressiv effekt": slopandet av förmögenhetsskatten och reformeringen av fastighetsbeskattningen som sänkte skatten kraftigt för rika hushåll i framförallt stor-Stockholm och finansierade det med höjd reavinstskatt för alla

När man som LO tar med även de som inte arbetar (och dessa är av naturliga skäl överrepresenterade i den femtedel som tjänar minst) så döljs ju också det faktum att det är lågbetalda arbetare som fått de procentuellt största skattelättnaderna från jobbskatteavdraget.

fredagen den 21:e februari 2014

Fridolin är verkligen inte så bra på att tänka

Bland alla dåliga förslag om kvoteringar och skattehöjningar som regeringen kommit med så har man ett förslag som innebär ett steg i rätt riktning, låt vara otillräckligt sådant: att sänka bidragsdelen i studiestödet samtidigt som återbetalningskraven för lånen skärps ytterligare för att säkerställa att lånen är just lån.

De rödgröna välkomnade (låt vara att de tycker det är för lite och för sent) förstås förslagen om kvotering och högre skatter då de ju föreslår samma sak i ännu större doser, men de fördömde dock förslaget om sänkt studiebidrag. Miljöpartiets Gustav Fridolin tog i hårdast och kallade det "den mörkblåaste politik man kan tänka sig".

Jasså, en sänkning av bidrag till studenter är alltså den "mörkblåaste politik" Fridolin "kan tänka sig"? Isåfall är han inte så bra på att tänka. För jag kan tänka mig något ännu "mörkblåare": göra som i de flesta andra länder och inte ha något studiebidrag alls.

Och ja, jag kan rentutav tänka mig ännu "mörkblåare" förslag, nämligen att låta studenterna betala genom avgifter för den utbildning de får, något som återigen är den gällande ordningen i många länder (Om Fridolin tittar på amerikanska filmer eller TV-serier med universitetsstudenter så märker han nog att "tuition" (terminsavgifter) är något som ofta diskuteras).

Även med den föreslagna bidragssänkningen skulle svenska staten vara lååångt "generösare" än de flesta andra stater, och därmed definitivt inte vara så "mörkblå" det går att tänka sig.

Om vi sen lämnar Fridolins bisarra beskrivning av vad en sådan bidragssänkning skulle vara därhän och går till hans argumentation så är den inte så mycket bättre. Så här skriver han sedan:

Studenter hör till dem med de allra minsta marginalerna. De skuldsätter sig samtidigt som de har svårt att klara hyran på den krisande bostadsmarknaden. Konsekvensen blir att särskilt de som inte kan få hjälp hemifrån kommer att dra sig för at[sic] studera. Sverige har stora matchningsproblem på arbetsmarknaden. Att då hindra människor från att studera är en politik som slår direkt mot jobben.
Men nu är det ju så enligt förslaget att lånedelen höjs något mer, vilket innebär att kassaflödet till studenterna under studietiden (då man har små marginaler och ska betala hyran) inte alls sänks och att det inte alls blir svårare för studenter som inte kan få hjälp hemifrån att studera. Arbetslösa och unga som vill utbilda sig till bristyrken kommer att ha lika lätt, eller ännu lättare, att kunna finansiera studierna som nu.

Men försvagas inte incitamentet att studera om man blir tvungen att skuldsätta sig mer för att klara studierna än om man får pengarna som bidrag? Förvisso, men de försvagas också om man som Miljöpartiet föreslår högre marginalskatter och höjda bidrag till arbetslösa. I länder där studenter får betala för undervisning, som USA och de asiatiska länderna, istället för som i Sverige få betalt av staten för studera, så studerar minst lika hög andel för att där skapas incitament till att utbildas till bristyrken genom låga marginalskatter. Dessa lägre marginalskatter är möjliga bland annat då för att man inte har studiebidrag.

Anders Borgs syn på vad vi behöver mer eller mindre av

När Anders Borg var yngre så uttryckte han åsikten att politiker inte skulle bland sig i vad folk gjorde

Nu har han helt ändrat uppfattning och idag så är Anders Borg starkt för det här med politiskt förmynderi, inte minst då genom skattepolitiken. Alkoholskattehöjningar har han som bekant motiverat med att "folk ska arbeta, inte supa".

Så vad säger det om vad han vill att folk ska göra, och vad vi behöver mer av, när han väljer vilka avdrag som ska slopas? Tja, då Borg vill slopa avdragsrätten för pensionssparande men avvisar tanken på att ens begränsa avdragsrätten för ränteutgifter så tycks det som att han tycker att pensionerna är för höga (ju mer du pensionssparar desto högre pension får du) och bolåneskuldsättningen är för låg, att folk sparar till äldre dar för mycket och lånar för lite.

onsdagen den 19:e februari 2014

Miljöpartiets senaste galenskaper

Miljöpartiet tycks fast beslutna att besegra Vänsterpartiet när det gäller titeln "Sveriges galnaste riksdagsparti".

Miljöpartiet vill "lösa" problemet med yrkestiggare som kommer hit från bland annat Rumänien-genom att ge dem laglig rätt till skattemedel . Att det kommer leda till att många fler kommer hit och kosta väldigt mycket är uppenbart, men det verkar inte Miljöpartiet se som problematiskt.

Att kostnader för Miljöpartiet inte anses vara ett problem beror på att de också kommit på en ny skattehöjning, utöver de stora höjningar de redan föreslagit. De vill höja den statliga inkomstskatten med 3 procentenheter på inkomster över 40000 kronor i månaden, något som då ska komma utöver den utfasning av jobbskatteavdragen som partiet vill ska ske från den nivån. Tillsammans lär dessa båda förslag höja marginalskatten till över 60%. för inkomster mellan 40000 och 117000 i månaden(ironiskt nog blir dock marginalskatten något lägre för personer som tjänar över 117000).

Att marginalskatten för höginkomsttagare sannolikt redan ligger nära den intäktsmaximerande punkten på lafferkurvan och att det försvagar tillväxten struntar (eller vägrar inse) förstås Miljöpartiet i. De intalar sig istället att höginkomsttagare är "beredda att betala mer". Vilket som bekant i och för sig vissa rika socialister påstått att de är, men i praktiken så lär även dessa göra allt för att undvika att betala mer.

tisdagen den 18:e februari 2014

Räkna med ordentliga höjningar av "klimatskatter" vid rödgrön seger

Som tidigare nämnts så vill S-ledningen vinna över mittenväljare genom att lova att begränsa sig till 4 olika skattehöjningar:

-Höjd arbetsgivaravgift för unga.
-Höjd restaurangmoms.
-Utfasning av jobbskatteavdraget på inkomster över 60000 kronor i månaden, vilket förstås innebär att den redan höga marginalskatten i dessa inkomstlägen höjs ytterligare.
-Höjd alkoholskatt.

 Problemet är att med undantag för den höjda arbetsgivaravgiften så ger dessa höjningar inte några särskilt stora intäktshöjningar ens vid en statisk analys (där man antar att beteende inte påverkas av skatter). Och med en mer realistisk dynamisk analys (där man antar att beteende påverkas av skatter) blir nettohöjningen av skatteintäkter klart mindre.

Arbetsgivaravgiftshöjningen kommer att minska efterfrågan på särskilt ung arbetskraft och den höjda restaurangmomsen kommer minska sysselsättningen i den sektorn, något som minskar skatteintäkterna och ökar utgifterna för a-kassa och socialbidrag.

Höjd marginalskatt för höginkomsttagare gör det ännu dyrare och svårare att rekrytera kvalificerad personal vilket kan driva såna verksamheter bort från Sverige och det lär öka skatteplanerandet.

Höjd alkoholskatt lär driva fler att handla sin alkohol i exempelvis Tyskland och Danmark samtidigt som färre norrmän vill handla här. Detta begränsar inte bara ökningen av skatteintäkterna utan sänker också statligt ägda Systembolagets vinst och innebär att färre får jobb i Systembolagets butiker (och även kanske andra gränsbutiker då dyrare alkohol gör resan till Sverige för att gränshandla mindre lönsamt för norrmän), vilket också sänker skatteintäkter och ökar bidragskostnader.

Samtidigt har S en lång lista på utgiftshöjningar som man vill se främst då massiva utbildningssatsningar och en mer "generös" a-kassa och sjukpenning. Till dessa utgiftsökningar räcker inte de föreslagna skattehöjningarna, särskilt då om man tar hänsyn till nämnda effekter på beteende. Och med tanke på hur Magdalena Andersson kritiserar regeringen för att ha ett för stort underskott så kräver den retoriken att utgiftshöjningarna blir mindre än skattehöjningarna. Så hur ska då det gå ihop?

Skippa utbildningssatsningarna? Med tanke på att de argumenterat för att arbetslösheten beror på att arbetslösa inte är tillräckligt utbildade så skulle det innebära att de inte har någon jobbpolitik? Skippa höjningen av a-kassan? Ja, då skulle det bli ramaskri inom de egna leden. Då återstår bara att höja skatterna ännu mer.

Min gissning är att det är här det samarbete med Miljöpartiet som de helt klart planerar men vägrar att officiellt erkänna innan valet kommer in. Miljöpartiet föreslår ordentliga höjningar av så kallade "klimatskatter", alltså skatter på exempelvis el, bensin, diesel och flygresor. S-ledningen vågar själva inte föreslå det för det vet de skulle kosta dem många mittenväljare, men deras plan är troligen att fram tills efter valet låtsas som att de är emot det, och sen efter valet i budgetförhandlingarna med MP "gå med på det" för att på så sätt få fram de intäkter som krävs för att finansiera de utgiftsökningar som de, och MP, förespråkar.

Det hela är förstås väldigt ohederligt, men att döma av opinionsmätningarna så låter sig folk luras av det hela.

söndagen den 16:e februari 2014

Varför inte S & M?

Och nej, med S & M syftar jag inte på den sexuella böjelse vissa har, utan på en koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. De båda partierna går numera så långt i sina försök att "triangulera" åt sig medianväljaren att deras politik är förvillande lika.

Socialdemokraterna har ju som bekant accepterat det femte jobbskatteavdraget för nästan alla löntagare och försöker mest marknadsföra sig som att man är emot fler skattesänkningar. I övrigt är det bara begränsade skattehöjningar man nu säger sig vilja ha, som höjd restaurangmoms och höjda arbetsgivaravgifter för unga, höjd alkoholskatt och utfasning av jobbskatteavdraget på inkomster över 60000 kronor i månaden.

Om vi sedan utgår från att Anders Borgs linje, som SvD rapporterar om här, är Moderaternas linje (och det Anders Borg säger brukar gälla), då ser vi att den är förvillande lik Socialdemokraternas linje. Borg säger precis som S bestämt nej till nya skattesänkningar. Tvärtom vill Borg precis som S se begränsade skattehöjningar för att precis som S bland annat finansiera högre utgifter på skolan då man precis som S vill förlänga skolplikten. Precis som S är alkoholskatten en skatt Borg vill höja och han nämner också höjd skatt på tobak och fordon, två skattehöjningar S inte nämnt (men garanterat inte lär motsätta sig).

I övrigt talar Borg sig också, precis som S, varm om påtvingad kvotering av privata bolags styrelser och (återigen precis som S) utökad kvotering av föräldraförsäkringen. Sedan tidigare har M som bekant antagit den Socialdemokratiska synen på arbetsrätt och fackföreningar. Och S & M har numera ungefär samma syn på "vinster i välfärden" som båda vill inskränka men inte helt förbjuda.

Så vad finns kvar av skillnader? Tja, Borg säger sig åtminstone inte ännu vara för höjd restaurangmoms, höjda arbetsgivaravgifter för unga och utfasning av jobbskatteavdraget för höginkomsttagare och han är fortfarande negativ till att göra a-kassan och sjukförsäkringen mer "generös", men skillnaden mellan M och S framstår ändå som mindre än skillnaden mellan MP och S (särskilt då om man tar hänsyn till Miljöpartiets radikala syn på exempelvis kärnkraft och vapenexport) eller skillnaden mellan M och övriga borgerliga partier. Och den framstår som mycket mindre än skillnaden mellan V och S.

När det gäller sakpolitisk överensstämmelse av åsikter så framstår därför S & M som det "perfekta" paret i svensk politik. Det enda som egentligen hindrar en sådan koalition är väl att partierna historiskt sett sig som huvudfiender och därför vägrar se att de åsiktsmässigt numera är nästan identiska.