Euron och ekonomiska kriser

De problem som vissa euroländer, framförallt då Grekland och Irland, men även Portugal och Spanien, utmålas i svenska medier och på vissa bloggar som en naturlig följd av att de har euron som valuta. Som Eric Erfors på Expressens ledarsida häromdagen uttryckte det, har det inneburit en "julafton för EMU-motståndarna".

Denna verklighetsbeskrivning bygger dock på utelämnandet av flera viktiga fakta. För det första så bortser det från att långtifrån alla euroländer har en svag ekonomi. Exempelvis Finland, Tyskland, Luxemburg och Slovakien har väldigt hög tillväxt.

Detta skulle kanske euromotståndarna avfärda med att det bara visar på hur gemensam penningpolitik skapar stora skillnader mellan länderna samt genom att peka på hur icke-euro länderna Sverige och Polen också har hög tillväxt.

Men dessa båda motargument motsäger faktiskt varandra om man ser på hur flera länder med flytande växelkurs också har djupa problem, exempelvis då Island, Ukraina, Ungern och Rumänien, som alla sett minst lika stora eller större fall i BNP som Irland och Grekland och som också varit tvugna att ställa in betalningarna eller be om lån hos IMF för att undvika det. Det finns med andra ord stora skillnader även mellan länder med flytande växelkurs. Och det dessa exempel visar är att en egen valuta med flytande växelkurs inte alls förhindrar ekonomiska problem.

Sanningen är att en misskött ekonomisk politik kommer att skada ens ekonomi alldeles oavsett vilket växelkurssystem man har som exemplen Irland och Grekland å ena sidan och exemplen Island och Rumänien å andra sidan visar.

Men var inte orsaken till åtminstonde Irlands och Spaniens problem att de var tvungna att anta ECB:s alltför låga räntor, något som skapade fastighetsbubblor.

Det är korrekt i bemärkelsen att ECB hade alltför låga räntor under den senaste högkonjunkturen, något som drabbade särskilt Irland och Spanien bland euroländerna.

Däremot är det mer tveksamt om iallafall Irland verkligen skulle ha fått en bättre situation om de haft en egen valuta. Tidigare trodde jag det, men exemplet Island har fått mig att i hög grad tänka om.

Vi såg i Island hur de höga räntorna man hade där gjorde att den isländska kronan blev kraftigt övervärderad, något som gjorde det billigt att importera mer samtidigt som inhemska producenter inte kunde sälja utomlands, något som skapade ett enormt bytesbalansunderskott. Detta underskott kunde sedan finansieras genom att de isländska bankerna tog lån i utländsk valuta.

När då sedan krisen kom och värdet på den isländska kronan kollapsade så fick Island en ohållbart stor skuldbörda samtidigt som köpkraften kollapsade. Som ett resultat har den isländska ekonomin slagits i spillror och BNP föll 8,4% under andra kvartalet i år-efter att ha fallit 6% under andra kvartalet i fjol.

På motsvarande sätt skulle det ha gällt att om Irland haft en egen valuta med flytande växelkurs skulle det irländska pundet blivit kraftigt övervärderad samtidigt som de irländska bankerna kunnat ta stora lån i euro iallafall-vilket förmodligen inneburit en lika stor kris.

Att använda Irlands problem som argument mot euromedlemskap är därför kort sagt djupt missvisande. Dels för att det bortser från att Sveriges situation definitivt inte skulle ha varit likadan utan snarare liknat Tysklands eller Finlands. Dels för att det bortser från de olika krishärdar som finns utanför euron. Och dels för att framförallt det isländska exemplet visar att Irland förmodligen inte kunnat skydda sig från de negativa effekterna av ECB:s alltför låga ränta.

Betydligt mer effektivt hade för övrigt vara att som Hongkong låta beskattningen av bostadsköp och kraven på egen insats variera efter hur överhettad bostadsmarknaden är.