Varför förnekarna av överbeskattning av löntagare har fel

Det var påfallande tyst från de som gnällt om den påstådda underbeskattningen av löntagare efter den debattartikel på DN som visade att löntagare betalar högre skatt än pensionärer som jag diskuterade för några dagar sedan.

De enda reaktioner som kunnat hittas är dels denna kommentar från PRO, och dels denna från Mona Sahlin.

Om vi börjar med PRO skriver dess ordförande Curt Persson:

"Men skatt är faktiskt en sak, arbetsgivaravgifter en annan...

Regeringen har sänkt arbetsgivareavgifterna för alla som jobbar med en procentenhet under mandatperioden utan några protester från pensionärerna. Detta är inte, och har heller aldrig presenterats som en inkomstskattesänkning, utan rätteligen som en lättnad för företagen."

Curt Perssons kommentar illustrerar förvisso varför det av politiska skäl hade varit bättre att som centern och jag ville i första hand sänka den "allmänna löneavgiften" snarare än att rikta in sig enbart på jobbskatteavdrag som Anders Borg velat, men faktum är att rent nationalekonomiskt så är kommentaren nonsens.

Både den "allmänna löneavgiften" och inkomstskatter utgör en skattekil mellan det arbetsgivarna betalar och den nettolön som arbetaren får ut. Sänker man någon av dessa kan det förväntas innebära både att kostnaden för arbetsgivarna faller och att löntagarens nettolön stiger.

Sänker man den "allmänna löneavgiften" kommer de formella bruttolönerna att stiga, dock något mindre än skattesänkningen, vilket då innebär att lönekostnaden för arbetsgivarna faller.

På motsvarande innebär jobbskatteavdrag och andra inkomstskattesänkningar att folk kommer att kräva mindre formella bruttolönehöjningar, något som pressar lönekostnaderna för företagen samtidigt som nettolönerna stiger.

Oavsett om det är "allmän löneavgift" eller inkomstskatt som sänka så kommer alltså det gynna både löntagare och arbetsgivare så det finns ingen mening med att skilja på de två skatterna. Förvisso kommer givet de stelheter i lönebildningen som facken skapar det på kort sikt bli så att sänkt inkomstskatt på kort sikt höjer nettolönerna mer och sänkt "allmän löneavgift" sänker företagens lönekostnader mer, men även på kort sikt kommer båda gynnas och på lång sikt kan effekterna förväntas vara lika.

För en mer utförlig diskussion av de nationalekonomiska effekterna av jobbskatteavdrag respektive sänkta arbetsgivaravgift se här.

Mona Sahlins kommentar var mer uppenbart absurd än Curt Perssons:

"Nu har regeringen hittat på ett helt nytt skäl för att straffbeskatta pensionärer: Arbetsgivaravgifterna. De betalas bara när man jobbar. Det är ett underligt resonemang. Ska våra äldre betala företagens kostnader? Det är inte rimligt. Arbetsgivaravgifterna betalas för att ge trygghet åt dem som jobbar - idag och när de blir äldre. Pensionärerna har betalat sina arbetsgivaravgifter. De ska inte straffas för att de har gjort rätt för sig"

För det första har regeringen (tyvärr) inte framfört detta argument, utan det har framförts av ett antal oberoende borgerliga nationalekonomer. För det andra "straffas" inte pensionärer av ett system som höjer deras pension. Och argumentet "pensionärerna har betalat sina arbetsgivaravgifter" visar på att hon inte förstår hur systemet fungerar.

Pension baseras på en av delkomponenterna i arbetsgivaravgiften som direkt gått till pensionssystemet utan någon reduktion. Däremot reduceras lönerna av den "allmänna löneavgiften". Och att dagens pensionärer eventuellt (den "allmänna löneavgiften" har stadigt höjts) själva fick sin lön reducerad då de arbetade har inget att göra med diskussionen om skillnaden i beskattning av lön och pension att göra.