Kan arbetstidsförkortning minska arbetslösheten?

Så här i efterhand inser jag att jag i mitt inlägg om arbetslöshet i Sverige, Tyskland och övriga EU, kanske "hädade" mot en vanlig uppfattning bland liberaler: att arbetstidsförkortning inte kan minska arbetslösheten.

Är denna vanliga uppfattning verkligen fel, något som erfarenheterna från Tyskland helt klart antyder? Svaret är: "ja och nej", eller mer specifikt, det beror på hur arbetstidsförkortningen är utformad. För att arbetstidsförkortning ska kunna minska arbetslösheten så måste två krav uppfyllas:

1) Företagens arbetskraftskostnad per anställd måste minska proportionellt med minskningen i genomsnittlig arbetstid. Timlönen får inte höjas.
2) Den bör inte vara obligatorisk och generell.

Det första villkoret är viktigt eftersom om timlönerna höjs kommer enhetsarbetskostnaderna att stiga, något som innebär att företagens totala efterfrågan på utfört arbete kommer att falla. Då antalet sysselsatta kan beskrivas som en funktion (kvot) av täljaren "totala antalet arbetade timmar" och nämnaren "genomsnittlig arbetstid" så skulle i det här fallet stora delar (kanske hela eller mer än hela) av minskningen av nämnaren uppvägas av en minskning av täljaren, särskilt då om man går så långt som att arbetarnas lön ska vara helt bibehållen, och timlönen därmed stiga i motsvarande grad som antalet timmar minskar.

Det andra villkoret är viktigt eftersom det inte alltid är så att anställda är substituerbara och då förändringen av antalet arbetade timmar skiljer sig mellan olika företag. Om man tvingar alla att gå ner i arbetstid, då kommer det ofta inte leda till fler anställda, då det ofta inte går att ersätta den minskade arbetstiden hos många anställda, åtminstonde inte för motsvarande betalning, varpå endera produktiviteten skulle falla eller lönerna höjas, något som i båda fallen gör att företagen av samma skäl som i förra fallet minskar den totala efterfrågan på arbetade timmar.

Om någon av dessa villkor inte uppfylls lär effektiviteten i att minska arbetslösheten bli tveksam och om båda inte uppfylls kan det till och med bli direkt kontraproduktivt.

Det tyska systemet har varit framgångsrikt just eftersom att det i dessa avseenden skiljer sig från de förslag om påtvingad arbetstidsförkortning som exempelvis Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ förespråkat.

I Tyskland har företagens enhetsarbetskostnad varit oförändrad, så att minskningen i arbetstid motsvarats av en proportionell minskning av företagens arbetskraftskostnad (istället har då dels de anställda fått en mindre inkomstminskning samtidigt som staten betalat "deltids a-kassa" och kompenserat för resten av minskningen i löneutbetalning per anställd från företagen. Som kontrast brukar arbetstidsförslagen från grupper på vänsterkanten om kortare arbetstid med bibehållen lön innebära en chockhöjning av företagens arbetskraftskostnad per timme. Exempelvis så skulle då en förkortning av arbetsdagen från 8 till 6 timmar med bibehållen lön innebära en höjning av timlönen med så mycket som 33%!

Dessutom så har arbetstidsförkortningen i Tyskland setts som för det första en tillfällig lösning vid en tillfällig minskning av efterfrågan och för det andra enbart tillämpats vid de specifika företag där efterfrågan minskats och för de specifika anställda som inte har så unik kompetens att de inte kan lätt ersättas. Som kontrast brukar vänsterförslagen innebära att samtliga företag måste minska arbetstiden oavsett vilka extrakostnader som sökandet och utbildningen av nya skulle kräva och oavsett hur mycket extra de nya anställda skulle kräva.