Sysselsättning eller sysselsättningsgrad?

I debattartikeln från Mona Sahlin och Thomas Östros som jag nämnde i föregående inlägg så gjorde de ett påstående som säkert förvånar en del läsare av denna blogg:

"sysselsättningsgraden har sjunkit med motsvarande 100 000 personer under mandatperioden"

Hur är det förenligt med mitt påpekande förra veckan att sysselsättningen stigit med drygt 100 000?

Svaret är: genom att befolkningen ökat betydligt under perioden. Antalet personer i åldern 15-74 steg mellan juni 2006 och juni 2010 från 6,731 miljoner till 7,017 miljoner. Antalet sysselsatta i denna grupp steg samtidigt från 4,544 miljoner till 4,657 miljoner, vilket innebär att sysselsättningsgraden steg från 67,5% till 66,4%

Siffran "motsvarande 100 000" var något av en överdrift (rätta siffran var drygt 75 000), men i stort sett korrekt.

Är då inte sysselsättningsgrad mer relevant än den absoluta nivån på sysselsättningen?

Svaret är att det beror på vad du vill analysera. Vill du analysera hur bra en ekonomi är på att sysselsätta folk så är sysselsättningsgrad mer relevant. Är du däremot ute efter att analysera effekten av skatte- och bidragsförändringar är däremot åtminstonde i det här fallet mer relevant med sysselsättning.

Anledningen till det är att det finns ingen automatisk koppling mellan sysselsättning och befolkning. Bara för att det blir fler invånare blir det inte automatisk en proportionell ökning av sysselsättningen. Om arbetsmarknaden fungerat perfekt och om alla (eller motsvarande andel av de nya invånarna som de gamla) varit villiga och kapabla att arbeta då hade en befolkningsökning resulterat i en motsvarande sysselsättningsökning.

I dagens Sverige är dock inte någon av dessa båda förutsättningar korrekta. Dels fungerar inte arbetsmarknaden perfekt vilket främst beror på att fackföreningarna förhindrar lönesänkningar i branscher där det finns ett överskott på arbetskraft.

Dels så har folkökningen främst skett i grupper där de flesta inte vill och/eller har mycket begänsad möjlighet att arbeta. Folkökningen har nämligen främst skett bland tonåringar (där de flesta går i skolan), bland personer i åldern 65-74 (där de flesta är pensionerade) och bland nyanlända asyl- och anhöringinvandrare (som på grund av bristande språkkunskaper och andra problem har svårt att få ett jobb).

Även med en mer flexibel arbetsmarknad hade strukturen på en sådan folkökning resulterat i fallande sysselsättningsgrad och givet dagens oflexibla arbetsmarknad så lär det bli få nya sysselsatta från en sådan folkökning, vilket innebär att den resulterat i en klar minskning av sysselsättningsgraden.

Givet dessa båda faktorer så är det därför betydligt mer relevant för analysen av jobbpolitikens kausala effekt på sysselsättningen att utgå ifrån förändringen av antal sysselsatta snarare än förändringen av sysselsättningsgraden. Eftersom folkökningen dock lär ha resulterat i en mindre sysselsättningsökning är kanske inte det heller helt korrekt, men det kommer klart närmare sanningen än sysselsättningsgraden.

I vilket fall som helst hade ingendera mått, eller någon punkt däremellan, ensamt utgjort en rimlig uppskattning av den kausala effekten av regeringens politik då åter andra faktorer som exempelvis konjunkturen spelar roll. Men det hade utgjort en utgångspunkt för ungefärliga uppskattningar, givet vilken effekt man kan förvänta sig att konjunkturen och de andra faktorerna haft.