Till att börja med är uttrycket "okritisk" lite missvisande. Jag och de flesta andra Israelvänliga liberaler är ofta starkt kritiska mot många av de beslut som den israeliska staten fattat. Det kanske bästa exemplet på det är dåvarande israeliska premiärministern Ariel Sharons katastrofala beslut 2005 att avsluta all israelisk närvaro (dra tillbaka alla israeliska soldater och etniskt rensa området från alla judiska invånare) i Gazaremsan, något som den arabiska befolkningen där "tackade" Israel genom att ge makten till Hamas, en organisation av en i princip nazistisk karaktär som öppet förespråkar massmord på judar.
Vad Segerfeldt menar med att vara "okritisk" mot Israel är alltså inte att sakna kritik mot beslut fattade av den israeliska regeringen, utan att inte vara fientlig mot Israel som stat.
Vilka är då Segerfeldts argument för att vara fientlig mot Israel?
Hans argument kan i stort sett sammanfattas som:
1) Den sionistiska ideologin som grundade Israel var nationalistisk, och då liberaler ska vara antinationalistiska bör man vara mot Israel.
2) Israel "stal" land som tillhörde araberna.
Det första argumentet är delvis korrekt, men det bortser från viktiga relevanta fakta. För det första är den arabiskpalestinska rörelsen minst lika nationalistisk då den alltid varit fientligt inställd mot all form av judisk invandring och då den än idag kräver att en eventuell framtida palestinsk stat ska vara helt judenrein. Med det avses att inte en enda jude får bo där medan Israel accepterar närvaron av 1,5 miljoner araber.
Dessutom så spelar det ingen roll av vilket motiv en stat uppkom för väldigt länge sedan (även USA som Segerfeldt hyllar var rasistiskt när det grundades och sades vara en stat för vita), utan vad som spelar roll är nutidens förhållanden. Och det väsentliga är att Israel är det enda landet i Mellanöstern med en i grunden upplysningsinriktad och västerländsk karaktär. Det är inte felfritt (vilket land är det?) men det är radikalt mycket bättre än de arabiska grannländerna inklusive Fatahstyret på Västbanken för att då inte tala om Hamasstyret i Gaza.
Sen vad gäller den andra punkten så blandar Segerfeldt ihop korten. Det är visserligen sant att det fram tills slutet av 1800-talet bara fanns någon enstaka procent av befolkningen som var judar, men poängen är att den judiska invandring som följde inte innebar att de "med våld återupprättade" någonting. Utan allt de gjorde var att fredligt flytta dit och bruka oanvänd mark. Något våld mot araberna där användes aldrig. Sionisternas intention var inte heller att tränga undan araberna utan att leva på de stora outnyttjade marker som fanns där.
När Segerfeldt i detta sammanhang hävdar att mark stals så utgår han alltså från samma etnonationalistiska kollektiva äganderättssynsätt som han tidigare hävdade sionismen var förkastlig för.
Våld mellan folkgrupperna uppstod först år 1920 då den arabiskpalestinska nationalismens fader, Haj Amin al-Husseini började uppvigla den arabiska befolkningen till oprovocerade massakrer på civila judar. Massakrer som sedan återupprepades under al-Husseinis regi fler gånger igen,exempelvis 1921, 1929, 1936 och 1939. Eftersom hans uppvigling till våld fick den dåvarande brittiska kolonialmakten att trots dess allmänna proarabiska hållning tröttna på honom så flydde al-Husseini till Tyskland där han ingick en pakt med SS-chefen Heinrich Himmler och Führern Adolf Hitler om att upprätta en muslimsk SS-division i utbyte mot ett löfte från Hitler om att inte bara utrota Europas judar utan även Mellanösterns.
Segerfeldt avslutar med att skriva att trots att han anser att Israel blev till på ett illegitimt sätt så är det uppenbart orimligt att nu kräva dess avvecklande. Han tycks också antyda medvetenhet om hur ruttna Israels fiender är, men menar att vi bör vara mer "ödmjuka" och förespråka fler eftergifter.
Men på vilket sätt ska vi vara mer "ödmjuka" om det faktum att Israel är ett i grunden västerländskt och demokratiskt land, medan Hamas har en nazistisk karaktär och Fatah bara är marginellt bättre? Och vilka eftergifter avses? Den eftergift som Ariel Sharon drev igenom 2005 slutade som sagt inte särskilt bra.
