Sänkta arbetsgivaravgifter vs jobbskatteavdrag

Inom det liberala/borgerliga lägret pågår en diskussion om vilken form av skattesänkning vore bäst-sänkt arbetsgivaravgift eller ytterligare ett steg i jobbskatteavdraget. Jag välkomnar i och för sig även ytterligare ett steg i jobbskatteavdraget, men jag föredrar sänkta arbetsgivaravgifter, åtminstonde just nu.

De som anser att ytterligare ett steg i jobbskatteavdraget är att föredra även nu, exempelvis moderaterna, den hälsosamme ekonomisten och ledarsidorna på Dagens Industri och Dagens Nyheter, hävdar att jobbskatteavdraget har större effekt på sysselsättningen än sänkt arbetsgivaravgift. Jag håller faktiskt med om det-men bara vad gäller den långsiktiga effekten. På kort sikt finns det goda skäl att tro att lägre arbetsgivaravgifter har större effekt och dessutom finns det skäl att tro att lägre arbetsgivaravgifter har en mer positiv effekt på produktiviteten på lång sikt.

För att förstå varför det är så bör vi för det första konstatera att förutsatt att samma personer och inkomstlägen beskattas (och att beskattningen är lika hög naturligtvis) i båda fallen då skulle det på en "perfekt marknad" inte spela någon roll om man sänkte inkomstskatten eller arbetsgivaravgifter ( Iallafall förutsatt att inkomstskattesänkningen inte i praktiken är en smygsänkning av ersättningsnivåer i socialförsäkringarna, något som jobbskatteavdraget är). Båda utgör en skattekil mellan vad arbetsgivaren betalar för jobbet och vad löntagaren får ut.och därför borde de ha samma effekt.

Nu är dock inte verklighetens arbetsmarknad någon "perfekt marknad". Hade den varit det hade det inte funnits någon arbetslöshet. Men trots det är det nog troligt att på riktigt lång sikt så är effekterna även i verklighetens imperfekta arbetsmarknader av arbetsgivaravgifter och inkomstskatter i princip identiska.

Det skäl som finns för att tro att den långsiktiga effekten av jobbskatteavdraget är större består i att den enbart sänker marginalskatten för låg- och medelinkomsttagare, medan det för höginkomsttagare (personer med en inkomst på över 30000 kronor i månaden) inte påverkar marginalskatten. Och för låginkomsttagare har marginalskattesänkningen varit ännu större än för medelinkomsttagare.

Detta innebär att i de inkomstlägen som avgör om en person ska överhuvudtaget delta i arbetsmarknaden eller ej så blir givet en viss total skattesänkningen effekten på sysselsättningen större via jobbskatteavdraget än via lägre arbetsgivaravgifter. Dessutom så bidrar jobbskatteavdraget till en större skillnad mellan nettolönen och nettoersättningen från exempelvis a-kassa och sjukpenning och kan därmed sägas utgöra en smygsänkning av ersättningsnivåerna, medan lägre arbetsgivaravgifter för de flesta (I den mån den bidrar till att höja lönerna mer än taket i systemen har den den effekten för höginkomsttagare, men inte för andra) inte har den effekten.

Samtidigt innebär detta att inte högproduktivas insats stimuleras via jobbskatteavdraget, medan den däremot stimuleras via lägre arbetsgivaravgifter, vilket innebär att lägre arbetsgivaravgifter stimulerar produktiviteten mer.

Dessutom finns det skäl att tro att även om jobbskatteavdraget har större långsiktig effekt på sysselsättningen än lägre arbetsgivaravgifter är den kortsiktiga effekten mindre, särskilt då i dagens konjunkturläge.

Anledningen till det är svårigheterna att sänka lönerna. Fackföreningarna har visat begränsat eller obefintligt intresse att hålla tillbaka lönerna baserat på ett jobbskatteavdrag de hursomhelst inte gillar. Och regeringen har visat ett minst sagt begränsat intresse (faktum är att de förnekat det när frågan tagits upp) att gå ut med budskapet att syftet med avdraget är att sänka löneökningstakten.

Däremot är det så att jobbskatteavdraget bidrar till att begränsa löneglidningen och förbättra matchningen, men i en lågkonjunktur som denna så är dessa saker mindre problem än under en högkonjunktur.

Däremot så framstår det som fullt möjligt att betona att syftet med sänkta arbetsgivaravgifter är att göra det billigare för företagen (och kommuner och landsting) att ställa. Vissa menar att facken kommer att försöka ta ut det i ännu högre löneökningar, men då det uttalade syftet med lägre arbetsgivaravgifter är att öka sysselsättningen blir det nog svårt för facket att verkligen driva den linjen-särskilt då i dagens konjunturläge. Den folkliga acceptansen för att inte höja lönerna på grund av lägre arbetsgivaravgifter är helt enkelt större än acceptansen för att sänka lönerna på grund av lägre inkomstskatt.