Hur LAS ökar arbetslösheten

Björn Lindgren från Svenskt Näringsliv redogör för en intressant undersökning som säger att i 6 av 10 företag finns det anställda som inte klarar sina uppgifter, vilket i regel beror på ointresse för arbetet. Att de anställda inte byter arbete beror i sin tur på att de är rädda för att hamna i slutet av turordningslistan.

Lindgren redogör inte för de makroekonomiska följderna så därför tänkte jag göra det.

Ofta antas att turordningsregler är ett nollsummespel där de redan etablerade gynnas på de som inte har en lång anställning. Så är det delvis, och det förklarar varför ungdomsarbetslösheten är så hög.

Men utöver denna effekt finns det också skäl att anta att den totala produktionen och den totala sysselsättningen minskar. När personer som av olika skäl inte är lämpade för ett arbete är kvar där på grund av LAS så innebär det lägre produktivitet än om mer kompetenta personer haft jobbet. Lägre produktivitet hade inte nödvändigtvis ökat arbetslösheten om lönerna varit flexibla, men nu är dem inte det och dessutom är lägre produktivitet i sig också något dåligt. I och med att lönerna alltså inte är flexibla så blir enhetsarbetskostnaderna (löner justerat för produktivitet) högre när produktiviteten blir lägre. Högre enhetsarbetskostnader innebär i sin tur att företagen kan anställa färre, vilket innebär högre total arbetslöshet.

Den lägre produktiviteten i kombination med den lägre produktiviteten innebär naturligtvis lägre tillväxt.