Varför Libyen och inte Iran?

Idag röstade då Riksdagen med stor majoritet igenom att svenskt stridsflyg ska delta i den utländska interventionen i Libyens inbördeskrig. Bara Sverigedemokraterna intog den vettiga hållningen att rösta emot.

Jag har redan i två inlägg (se här och här) förklarat varför interventionen i Libyen är fel och varför därmed det är fel med ett svenskt deltagande, så först tänkte jag att det inte finns så mycket för mig att tillägga. Men vid närmare eftertanke så finns det åtminstone tre nya poänger jag vill framföra..

Det är för det första lustigt att se hur Vänsterpartiet och andra inom vänstern som Aftonbladets ledarsida och Andreas Malm efter att under lång tid hävdat att det "inte finns några militära lösningar" i Afghanistan nu helt plötsligt hävdar att det motsatta gäller i Libyen. Då förhållandena inte är identiska så är det i och för sig inte nödvändigtvis en motsägelsefull position, men ingen vänsterdebattör har mig veterligen förklarat skillnaden. Jag kommer till en möjlig förklaring i slutet av denna post.

För det andra så har jag delvis ändrat uppfattning sedan mina tidigare inlägg. Inte när det gäller klokheten i att intervenera, tvärtom har jag stärkts i min övertygelse att det var fel då rebellerna framstår som allt mer och mer osympatiska och då min förutsägelse att interventionen skulle leda till ett mer utdraget inbördeskrig (vilket både leder till att fler dödas och att världsekonomin skadas på grund av ett högre oljepris)  visat sig vara helt korrekt. Utan det jag hade fel när jag tänkte att nu när misstaget att börja intervenera redan gjorts och så att säga är "spilld mjölk" så är klokast att intensifiera det för att störta Kadaffi.

Denna senare analys grundade sig på erfarenheten från 80-talet då Kadaffi hämnades tidigare bombningar med terrordåd, och risken att han nu ska hämnas på liknande sätt. Men med tanke på hur osympatiska rebellerna framstår och med tanke på hur inriktad Kadaffi verkar vara på att till varje pris behålla sin makt, är det nog dock klokast att istället omedelbart avbryta interventionen, låta Kadaffi vinna men varna honom att om hans regim kommer att övervakas noggrant och om de ens börjar förbereda terrordåd eller liknande då kommer vi omedelbart att inleda fullskaligt krig för att krossa hans regim. Då Kadaffi som sagt i grunden bara bryr sig om sin makt skulle en sådan varning nog skrämma upp honom tillräckligt, särskilt då om man synligt för Kadaffi vidtog förberedelser för att verkställa hotet vid eventuell olydnad.

För det tredje så bör vi fråga oss varför man väljer Libyen snarare än Iran för en intervention. Kadaffi har trots allt under de senaste två årtiondena inte utgjort ett hot mot oss, medan Iran är ett stort hot och det största problemet som Mellanöstern har. Iran är för islamism och jihadism vad Sovjetunionen var för kommunism: inte bara det viktigaste landet där sharialagar tillämpas, utan också en inspiration för och sponsor av jihadister (inte alla, men många) runt om i världen.

Vi har alltså ett starkt intresse av att eliminera ayatollahregimen i Iran, till skillnad då från Kadaffiregimen. Och ja, precis som Kadaffiregimen har regimen i Iran använt brutalt våld och mördat regimmotståndare för att slå ner de uppror som varit där, så varför ingriper då västländerna mot Kadaffiregimen men inte mot ayatollahregimen i Iran?

Det finns nog flera skäl till det, men det framstår som allt tydligare att det kan ha skett på grund av, och inte trots, att vi har ett intresse av att störta ayatollahregimen men inte Kadaffiregimen.

Som Carl Svanberg påpekade så har västlig utrikespolitik allt mer genomsyrats av en irrationell altruistisk moral att det är fel att agera i vårat egenintresse och rätt att uppoffra oss för andra. Och om uppoffringen sker för jihadister som hatar oss då är det bara ännu bättre enligt denna syn. Det skulle då förklara exempelvis Vänsterpartiets helomvändning när det gäller klokheten i "militära lösningar".