Det viktiga är inte Anders Borgs eller Göran Perssons egon

SvD har ett antal artiklar (här, här och här) som hävdar samma sak med samma argument (lite överflödigt med tre artiklar med andra ord) att det inte är Anders Borgs skatte- och bidragssänkningar, utan reformer som Göran Persson låg bakom genom att införa olika regler för att få en stark budgetbalans och begränsade utgifter.

Några argument för denna relativa värdering framförs dock inte, utöver ett påstående från Andreas Bergh om att det "tar lång tid innan politik slår igenom", ett påstående som saknar grund då folk ofta reagerar snabbt på förändringar och dessutom så har det faktiskt nu gått mer än 4 år.

Och det var faktiskt många länder som innan krisen hade starka statsfinanser i form av budgetöverskott, inklusive Island, Lettland, Spanien och Irland, men dessa har det som bekant (?) gått dramatiskt sämre för, så det finns ingen anledning att tro att starka statsfinanser i sig är särskilt avgörande.

Dock var exempelvis utgiftstaket positivt då det bidrog till att även under de regeringar där Göran Persson var finansminister eller statsminister så pressades de offentliga utgifternas andel av BNP tillbaka, vilket gav utrymme för skattesänkningar samtidigt som statsfinanserna var starka.

Och även under Ingvar Carlssons första 5 år som ststsminister (1986-91) och under Bildts borgerliga regering så fattades för all del vissa beslut som varit långsiktigt positiva, som olika privatiseringar och avregleringar och skattereformen. Att Palme i ytterligare ett i raden av katastrofala beslut från hans sida avskaffade regleringen av bankutlåningen innan man sänkt kapitalbeskattningen och pressat tillbaka inflationen bidrog dock till krisen 1990-93.

Men den viktiga poängen är att alla dessa positiva beslut som fattades från slutet av 1980-talet fram till och med den nuvarande alliansregeringen har varit marknadsliberala beslut. Den lärdom vi bör dra av det är att vi bör fortsätta med en ekonomisk politik som förändrar Sverige i en marknadsliberal inriktning. Däremot är det inte viktigt om forna bra beslut fattades av Anders Borg eller Göran Persson, eller någon av de andra stats- och finansministrarna sedan 1980-talets slut. Det viktiga poängen är inte Borgs eller Perssons eller någon annans egon, utan att marknadsliberal politik är bra.