Hur äldres och andras sysselsättning bättre kan gynnas

Jag har tidigare diskuterat och kritiserat det faktum att regeringen beslutat sig för att skattemässigt särskilt gynna arbete i vissa åldersgrupper, nämligen personer äldre än 65 och yngre än 26. I korthet så påpekade jag att även om det för all del är önskvärt att sysselsättningen i dessa åldersgrupper ökar så är det lika önskvärt att öka sysselsättningsgraden i åldersgruppen 26-64. Och det finns inga belägg för att skattesänkningar riktade mot personer äldre än 65 eller yngre än 26 är effektivare än mer generella skattesänkningar.

Just den riktade skattesänkningen mot arbetande som är äldre än 65 framstår för övrigt som extra märklig med tanke på att regeringen bibehåller en lag som tvingar ut många äldre än 67 i pension mot deras vilja. Per-Olof Samuelsson har en intressant diskussion av dbland annat denna fråga ur ett perspektiv som är personligt men ändå allmänt intressant och som därför rekommenderas. Om äldre personer på grund av sin ålder inte längre kan utföra arbetsuppgifterna på ett bra sätt är det förvisso rätt att pensionera personen, men däremot finns det ingen anledning att göra det enbart på basis av ålder.

En rationell reform vore därför att slopa pensionsåldern och låta åtminstone offentliganställda behålla sina jobb så länge de är kapabla och villiga, samtidigt som man slopar det extra jobbskatteavdraget för äldre och istället använder sänker skatten lika för alla. Slopandet av pensionsåldern skulle troligen mer än väl kompensera den negativa sysselsättningseffekten för äldre av slopandet av det dubbla jobbskatteavdraget, samtidigt som det utökade jobbskatteavdraget för personer yngre än 65 skulle öka sysselsättningen i den gruppen.

En ren win-win reform för alla åldersgrupper och samhällsekonomin och rättvisan skulle det bli.