Nu anser jag i och för sig inte att jobbskatteavdraget rent tekniskt ett är den bästa lösningen av skäl jag förklarade här, men jag anser det vara positivt ändå och "Mengerianen" har helt missförstått vad poängen med sänkta skattekilar (skattekil är skillnaden mellan arbetsgivarens arbetskraftskostnad och arbetarens nettolön) på arbete är. Det är inte relaterat till att gynna eller missgynna konsumtion, utan att gynna arbete före att inte arbeta. På grund av höga skattekilar och generösa bidragssystem så missgynnades detta framförallt före 2007, vilket bidrog till att skapa en enorm klass av bidragsberoende.
Jobbskatteavdraget har hyllats nästan unisont av marknadsliberaler i detta land. Reformen innebär dock att skattesystemet blir mer progressivt. Borgarnas skattereformer har genomgående varit mycket keynesianskt präglade – de är upplagda på ett sätt som ska gynna privat konsumtion i största möjliga utsträckning. Visserligen är det bättre än vänsterns främsta idé – att istället låna pengar till offentlig konsumtion – men reformerna kommer att göra ganska lite för sparande, investeringar och långsiktig tillväxt. Genom jobbskatteavdraget premieras medelsvenssons konsumtion extra mycket jämfört med en generell sänkning av skattesatserna (där höginkomsttagare såklart får proportionellt mer).
Detta är fortfarande ett stort problem, men problemet har minskat jämfört med 2006 tack vare just jobbskatteavdraget i kombination med åtstramningar i bidragssystemen.
Även om jag i grunden är positiv till sänkt skatt på sparande så är detta inte Sveriges mest akuta problem med tanke på det stora bytesbalansöverskottet (sparandeöverskottet). Det som bör prioriteras är istället skattesänkningar som gynnar investeringar och sänker skattekilarna för arbete för att minska på antalet som inte arbetar. Det innebär i första hand sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt bolagsskatt. Ytterligare jobbskatteavdrag vore inte lika effektivt, men det skulle också vara positivt.
