måndag 18 februari 2013

Varför Sverige skadas av valutakrig

Som jag påpekade i förra inlägget så har frågan om "valutakrig" blivit allt hetare efter det att Japan börjat medvetet försöka sänka värdet på sin valuta, yenen.

Analysen av vad det har för effekter skiljer sig åt. Vissa menar att det är positivt, andra menar att det är ett nollsummespel där ett lands vinst motsvaras av andras förluster och åter andra menar att "alla förlorar på det".

De som menar att det är ett nollsummespel har rätt i den bemärkelsen att växelkurser och handelsbalanser är nollsummespel. För att ett lands (eller valutaunions) relativa växelkurs ska sänkas krävs att ett vägt (vägt efter ekonomiers storlek)  genomsnitt av andras växelkurs höjs exakt lika mycket, och på motsvarande sätt gäller att om vissas nettoexport (handels-/bytesbalanssaldo) förstärks med en viss summa då måste andras försvagas med samma belopp. Det är totalt omöjligt för alla att sänka sin valutas växelkurs och det är omöjligt för alla att förstärka sin handelsbalans samtidigt.  Kort sagt, i den grad som valutakrig har en merkantilistisk aspekt så är det onekligen ett nollsummespel.

Men som många påpekat, "valutakrig" har inte nödvändigtvis enbart en merkantilistisk effekt. När centralbanker försöker dumpa värdet av sin valuta gör de det vanligen genom att öka penningmängden, och därmed också prisinflationen. Att då Japan dumpar värdet av yenen bland annat genom högre penningmängden lär provocera andra länder att försöka också dumpa värdet av sina valutor genom att öka penningmängden. Följden blir att inflationen stiger för alla. För medan det som sagt är helt omöjligt för allas växelkurs relativt andra valutor att falla är det fullt möjligt att värdet av alla valutor kan falla gentemot varor, tjänster och reala tillgångar. Och när alla försöker sänka sin relativa växelkurs mot andra tenderar effekten i regel bli att inflationen stiger för alla.

Det är just mot den bakgrunden som framstående amerikanska vänsterkeynesianer som Matthew Yglesias och Paul Krugman deklarerar att de som anser "valutakrig" vara ett nollsummespel har fel. För även om de också erkänner att handelsbalanssaldon är ett nollsummespel så menar de att den kollektiva höjningen av inflationen som valutakrig provocerar fram är positiv för världsekonomin. Krugman exempelvis skrev nöjt  att eftersom euron som ett resultat av andras valutakrigande stigit mot andra större valutor (till den kategorin räknas inte de norska och svenska kronorna) ordentligt så lär det underminera hökarna i ECB-ledningen och därmed provocera ECB att följa efter och också bli mer inflationistisk på det sätt som särskilt den japanska men i mindre grad också de amerikanska och brittiska centralbankerna varit.

Då en inflationistisk politik under vissa förhållanden, alltså de förhållanden som den österrikiska konjunkturteorin beskriver, kan ha en kortsiktigt positiv effekt på tillväxten så är det också mycket riktigt så att "valutakrig" på kort sikt kan höja tillväxten. Men då detta tenderar att ha negativa långsiktiga effekter blir också de långsiktiga effekterna att bli negativa.

För Sverige blir effekterna negativa oavsett hur Riksbanken reagerar. Om Riksbanken reagerar genom att ignorera den starka kronan så skapar det problem för den internationellt konkurrensutsatta delen av näringslivet, något som särskilt på kort sikt bara delvis motverkas av att den inhemska köpkraften stiger. Anledningen till att nettoeffekten åtminstone på kort sikt blir negativ är då att produktionsfaktorer och priser (särskilt löner) inte är fullt flexibla.

Om Riksbanken å andra sidan väljer att försöka dämpa kronans uppgång genom att ytterligare sänka den trots allt redan mycket låga styrräntan på 1% så kommer problemet med svenskarnas överdrivna skuldsättning förvärras ytterligare, något som skapar problem i framtiden.

Oavsett vad Riksbanken gör drabbas då svensk ekonomi av det hela, med den enda skillnaden är om problemen främst ska komma på kort sikt eller främst på lång sikt.