söndag 12 januari 2014

Ogiltiga och giltiga skäl att vara kritisk mot Sharon

Ariel Sharon har nu dött efter att i mer än åtta år legat i koma,  och efter det Carl Bildt uttryckt sig positivt om honom så har företrädare för riksdagens två mest Israelfientliga partier, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, gått i taket. Israelhatarna i dessa partier önskar att genom att komma med falska anklagelser mot Sharon även kunna smutskasta Israel som stat eftersom Sharons påstådda brott utfördes som israelisk befälhavare.

Påståendet, som bland annat MP  och V fokuserar på, att Sharon gjorde sig skyldig till krigsbrott i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila i Libanon, är falskt.

Det var inte Sharon eller israeliska soldater som utförde massakern 1982 där, det var medlemmar av den kristna libanesiska Falangistmilisen som på eget bevåg beslutade sig för (de var visserligen allierade med Israel, men de var en självständig grupp som fattade egna beslut bland annat då om den här massakern) att ta ut sin hämnd för PLO:s övergrepp på kristna libaneser genom att inte bara döda PLO-terrorister utan även massmörda civila palestinier. Israel hade ingen del i detta, och hade faktiskt avslagit en begäran från Falangisterna att beskjuta lägren med artillerield just för att detta skulle döda civila palestinier.

Vissa tar i detta sammanhang fasta på att även en israelisk utredning klandrat Sharon för detta, men den har på intet vis beskyllt Sharon för att organiserat eller beordrat massakern, utan vad den sa var helt enkelt att Sharon visade dåligt omdöme genom att inte aktivt försöka stoppa falangisterna från att gå in i lägren. Utredarna menade att Sharon borde ha insett risken att Falangisterna skulle ta ut sin hämnd på civila palestinier. Att visa dåligt omdöme är dock knappast likvärdigt med att vara skyldig till krigsbrott

Detsamma gäller anklagelsen  att Sharon genom sitt besök på Tempelberget i Jerusalem hösten 2000 "provocerat" fram den blodiga "andra intifadan". Palestinska företrädare har länge erkänt att Sharons besök bara var en förevändning och att den verkliga orsaken var "fredsprocessens" kollaps efter det att dåvarande palestinske ledaren Yassir Arafat avvisat det mycket generösa bud som Bill Clinton och dåvarande israeliske premiärministern Ehud Barak gav honom. Och för övrigt hade Sharon all rätt att besöka Tempelberget, som är judendomens heligaste plats, så även om det hade motiverat palestinierna så skulle de själva helt bära skulden, inte den man som utövade sin rätt att besöka sin religions heligaste plats.

Men även om vi bör avvisa de falska anklagelser som Israelhatare, bland annat i MP och V, kommer med,så bör vi inte vara helt okritiska mot Sharon.

Bortsett från att nämnda incident av dåligt omdöme i Libanon, så var Sharon en mycket skicklig militär ledare. Hans skickliga insatser som befälhavare på fronten mot Egypten under oktoberkriget 1973 bar stor del i att krigslyckan vände på denna front och kriget slutade med att israeliska trupper avancerat bortom förra krigets stilleståndslinje.

Som politisk ledare var Sharon däremot inte så lyckad. Visserligen lyckades han, främst genom att bygga en skyddsbarriär i "Västbanken", få slut på vågen av palestinska självmordsbombningar riktade mot civila israeler, men han var också ansvarig för det katastrofala uttåget ur Gaza 2005 som resulterade i att Gaza förvandlades till en Hamasenklav, något som i sin tur tvingade fram exempelvis kriget årsskiftet 2008/2009
och den till synes permanenta partiella blockad av Gaza som varit så kostsam för Israel, inte minst i PR-termer, (bland annat pga "Ship to Gaza") att upprätthålla.

Inga kommentarer: