onsdag 18 december 2013

Frågan om hur regeringen och skattenivåer ska bedömas

På denna blogg har det varit en debatt mellan mig och personen som går under signaturen ”Kapitalist”. Debatten har dels gällt den nuvarande regeringens förtjänster och dels den principiella frågan om hur man ska bedöma skatte- och utgiftstrycket.

Om vi börjar med frågan om alliansregeringen så anklagar ”Kapitalist” mig för att på grund av mina partisympatier inte kunna se sanningen om den principiella frågan. Hur han vet vilket parti jag sympatiserar med är oklart, vad som är klart är dock att den enda partiblogg som ingår i min blogglista (som ni kan se på höger sida om inläggen om ni ”skrollar” ner lite) tillhör ett parti som inte ingår i regeringen (eller ens riksdagen).

Och hans antydan att jag anpassar mina åsikter för att passa alliansregeringens är rent ut sagt befängd. Som han och andra långvariga bloggläsare borde ha märkt så kritiserar jag regeringen väldigt ofta. Jag har kritiserat dem för det orättfärdiga förbud mot hemundervisning som de på Jan Björklunds order infört, för att de inte sänkt skatterna ännu mer, för deras ovilja att avskaffa det absurda ”TV-licens”-systemet,  för att de varit för negativa till Israel och för positiva till de grupper som styr ”Palestina”, för deras oförmåga att göra något konkret för att motverka bostadsbristen och den ökade skuldsättningsnivån (mer specifikt har jag kritiserat dem för att de vägrar att ens begränsa ränteavdraget och för att de vägrat avreglera byggandet), för att bara ta några exempel.

När regeringen gör något dåligt eller avstår från att göra något bra de kunde och borde ha gjort då förtjänar de kritik. Men när den gör bra saker så förtjänar den också beröm. Att slentrianmässigt vara negativ till allt regeringen gör är lika fel som att slentrianmässigt vara positiv till allt.

Och just när det gäller skatterna så förtjänar regeringen beröm då den sänkt skattetrycket med en tolftedel, från 53,8% av nationalinkomsten till 49,3%. Visst så kan man tycka att de borde sänkt ännu mer och fokuserat på andra skatter, en åsikt jag som sagt flera gånger faktiskt framfört, men faktum är att skatteläget ändå är klart bättre än vad det var 2006.

Men ”Kapitalist” går långt utöver min ståndpunkt att förbättringen på skatteområdet varit otillräcklig och vägrar att erkänna att någon form av förbättring skett och tror att om det varit en S-regering så hade saker inte varit sämre. Hans argument, och nu glider vi in på den principiella diskussionen, är att de offentliga utgifterna är klart högre i nominella termer än vad de var 2006.

Innan vi helt glider in på den bör jag dock påpeka att mycket av skattesänkningarna, som jag påpekade i den bloggpost som utlöste debatten, finansierats med att eliminera det massiva tvångssparande som officiellt går under namnet budgetöverskott.

Att det eliminerats och använts för sänkt skatt är bra och innebär ökad frihet. Jag har svårt att se hur någon liberal kan anse det vara rätt att överbeskatta medborgarna att staten ska ”samla pengar på en hög”.  Poängen här är att det är fel att helt fokusera på offentliga utgifter när man bedömer regeringen, eliminerandet av det statliga tvångssparandet genom lägre skatt är en plus i kanten för dem.

Sen när det gäller den principiella diskussionen om hur man bedömer statens utgifter så borde det vara uppenbart varför det är fel att kolla på nominella tal, utan att justera för inflation och inkomstnivåer, eller med andra ord utan att justera för nominell BNP eller nationalinkomst.

Om nominella nivåer vore det relevanta då vore exempelvis Sydkorea nästan 300
gånger mer socialistiskt än Sverige då de offentliga utgifterna där ligger på 500000 miljarder
att jämföra med drygt 1900 miljarder i Sverige.

Detta ”300 gånger mer socialistiska land” har som moms endast 5% att jämföra med 25% i Sverige,
nästan inga arbetsgivaravgifter, och inkomstskattesatser som är klart lägre (som mest ligger den på 40%, för de flesta betydligt lägre).

I senare inlägg så kunde dock det ses en antydan av att han insåg vikten av att justera för inflation, vilket då i jämförelser mellan länder implicerar justering för växelkurser.  Men jämförelsen blir ändå missvisande. De offentliga utgifterna i växelkursjusterade tal är avsevärt högre i USA än i Sverige. Innebär det att skatte- och utgiftstrycket verkligen är värre där?

Eller för att ta konkreta exempel på individnivå: är det verkligen värre att betala 5000 i månaden i skatt tillsammans med 10 miljoner andra än att betala 3000 i månaden tillsammans med 50 miljoner andra? Nej, det är det förstås inte, varför behovet att justera för folkmängduppstår. Och är det verkligen likvärdigt att betala 5000 i skatt om din inkomst är 25000 och om din inkomst är 1 miljon? Nej, det är det naturligtvis inte, varpå behovet att justera för inkomstnivå uppstår. Och om man justerar för inflation, befolkningsnivå och inkomstnivå så är det detsamma som att justera för nominell nationalinkomst.

Och då blir slutsatsen att skattetrycket blivit lägre.

Inga kommentarer: