Alla företag bör få sänkt skatt

Miljöpartiet försöker nu återigen öka sin attraktionskraft för mittenväljare genom att lägga fram till synes företagarvänliga förslag om att sänka arbetsgivaravgifterna för lönesummor i olika företag under en viss summa och genom att föreslå att företag med färre än 10 anställda inte ska behöva betala sjukpenning vid korttidssjukskrivningar.

Det första förslaget är faktiskt måttligt positivt då det innebär att incitamenten för småföretag att anställa förbättras och då även något större företag får en förstärkt ekonomi, något som minskar deras konkursrisk något.

Även om förslaget är bättre än ingen skattesänkning alls är det dock sämre än en generell arbetsgivaravgiftssänkning av två skäl: dels för att en stor del av intäktsbortfallet inte förbättrar incitamenten att anställa och dels för att det snedvrider konkurrensen.

En generell sänkning hade inneburit att alla företag fått stärkta incitament att anställa, vilket i sin tur inneburit att hela sänkningen delvis kompenserats intäktsmässigt genom en större skattebas. Med denna gräns på lönesumman så får medelstora och stora företag ingen förbättring av incitamenten, vilket innebär att den positiva sysselsättningseffekten för dem blir försumbart liten (Den ytterst marginella effekten som trots allt uppstår för dessa beror på att den stärkta ekonomin kan minska risken för konkurser)

Vad gäller snedvridning av konkurrensen så innebär det att företag med en något större personalstyrka missgynnas till förmån för företag med färre anställda. Vilket innebär att trots att det varit mer ekonomiskt rationellt att ha låt säga 11 anställda så gynnas företaget med bara 10 anställda eftersom dess skattebörda är lägre. Resultatet av denna mekanism är både lägre ekonomisk effektivitet och sysselsättning.

Trots dessa båda punkter så är nog dock förslaget svagt positivt om alternativet är inga skattesänkningar alls (som i Socialdemokraternas och Vänsterpartiets budgetar) men det är alltså på grund av dessa båda punkter negativt jämfört med alternativet att generellt sänka skatterna. 

Sjuklöneperiodsförslaget, att företag med upp till 10 anställda ska slippa betala sjuklön vid korttidssjuksrivningar, framstår dock som sämre. Precis som de sänkta arbetsgivaravgifterna så är den specifikt riktad mot småföretag, men här förefaller det vara utformat så att det skapar en tröskeleffekt. Det innebär visserligen att man slipper den ovan diskuterade effekten att en sänkning av bördan för många inte påverkar incitamenten, men det innebär dock att direkt negativa incitament skapas.

Det innebär nämligen att om ett företag har 10 anställda då slipper man allt sjuklöneansvar, men om man anställer en 11:e person då får man helt plötsligt sjuklöneansvar för samtliga anställda. Marginalkostnaden för denne 11:e anställde kommer då att inkludera inte bara den direkta arbetskraftskostnaden för denne person, utan även sjuklönekostnaden för de 10 tidigare anställda. Det är uppenbart att det kommer att bidra till att många små företag som annars skulle ha blivit medelstora istället kommer förbli bara små företag (det lär också innebära att medelstora företag i vissa fall återgår till att bli små), något som i sin tur naturligtvis innebär lägre sysselsättning.

Ska man lätta på sjuklöneansvaret (som är en de facto skatt på företagen då de tvingas betala det till anställda som inte arbetar) då bör det därför ske lika för alla. En sådan mer likvärdig lättnad skulle för övrigt ha samma positiva effekt som en generell skattesänkning då det de facto är en generell skattesänkning.

Så även om Miljöpartiet har en korrekt inriktning i att lätta skattedelen i arbetskraftskostnaderna så har deras motvilja mot större företag fått dem att utforma förslag som är mindre bra eller till och med direkt dåliga när det gäller att skapa jobb. Istället borde det ske generella lättnader av arbetsgivaravgifter och sjuklöneansvar.