"Jag är verkligen inte alltid överens med DN:s politiske chefredaktör Peter Wolodarski, men jag har aldrig haft anledning att betvivla hans skärpa, eller hans intellektuella heder. Det gör rekryteringen av Bjurwald, som varken har intellekt eller heder, fullkomligt obegriplig."
Eftersom jag då sedan länge ogillat Bjurwald som skribent är hennes senaste idiotiska artikel där hon fördömer hemmafruar, som Ingerö kort nämnde, inget förvånande. Mer förvånande är att den normalt betydligt mer skärpta skribenten Maria Eriksson uttrycker viss sympati för Bjurwalds artikel. Eriksson skriver följande:
Om man till exempel anser att det är viktigt att människor kan utveckla sin fulla potential (vilket är något som jag tror att många klassiska liberaler skulle ställa upp på) så verkar det vara raka motsatsen att bli hemmafru. Förutsatt att man inte menar att väldigt många kvinnors främsta potential ligger i att passa hemmet, snarare än att arbeta med något annat. Borde inte till exempel en randian instämma i Bjurwalds tes att hemmafruidealet är problematiskt?
För det första, det i grunden enda relevanta ur liberalt perspektiv är vad folk vill. Om kvinnor vill bli hemmafruar ska de få vara det utan att motarbetas av staten och om kvinnor inte vill bli hemmafruar ska de inte heller motarbetas av staten. En liberal stat ska inte lägga sig i folks val, dels eftersom att vad som är rationellt skiljer sig mellan olika situationer och familjer och dels eftersom att staten hursomhelst inte ska avgöra såna saker.
Sen för det andra så kan det visst vara rationellt för kvinnor att vara hemmafruar. Om en familjs situation är sån att de på goda grunder bedömer det vara bättre och/eller billigare för mamman att ta hand om barnen istället för att låta en barnskötare eller dagis ta hand om det så är det bäst att göra så. Det kan i vissa fall också vara mer rationellt även om man saknar barn och bara behöver ordna med hushållstjänster. Detta kan för övrigt även gälla män/pappor, fast det är troligen betydligt mer sällsynt.
Just eftersom att det i regel är som mest rationellt för mammor att stanna hemma när de kan arbeta med att ta hand om sina barn och då de flesta bara har några få barn så gäller ju detta bara en kortare tid i de flesta fall. Det är därför inget som står i motsättning till att de under större delen av sin arbetsföra ålder arbetar utanför hemmet.
Det innebär naturligtvis inte att alla kvinnor måste ägna sig åt det ens under kortare perioder då deras familjesituation kanske inte gör det rationellt. Men det illustrerar varför det inte kan anses vara något universellt ideal att kvinnor aldrig är "hemmafruar" och varför staten bör vara neutral i förhållande till familjers beslut i frågan.
UPPDATERING: Se även min uppföljningspost i ämnet.
