Det viktiga är inte Anders Borgs eller Göran Perssons egon

SvD har ett antal artiklar (här, här och här) som hävdar samma sak med samma argument (lite överflödigt med tre artiklar med andra ord) att det inte är Anders Borgs skatte- och bidragssänkningar, utan reformer som Göran Persson låg bakom genom att införa olika regler för att få en stark budgetbalans och begränsade utgifter.

Några argument för denna relativa värdering framförs dock inte, utöver ett påstående från Andreas Bergh om att det "tar lång tid innan politik slår igenom", ett påstående som saknar grund då folk ofta reagerar snabbt på förändringar och dessutom så har det faktiskt nu gått mer än 4 år.

Och det var faktiskt många länder som innan krisen hade starka statsfinanser i form av budgetöverskott, inklusive Island, Lettland, Spanien och Irland, men dessa har det som bekant (?) gått dramatiskt sämre för, så det finns ingen anledning att tro att starka statsfinanser i sig är särskilt avgörande.

Dock var exempelvis utgiftstaket positivt då det bidrog till att även under de regeringar där Göran Persson var finansminister eller statsminister så pressades de offentliga utgifternas andel av BNP tillbaka, vilket gav utrymme för skattesänkningar samtidigt som statsfinanserna var starka.

Och även under Ingvar Carlssons första 5 år som ststsminister (1986-91) och under Bildts borgerliga regering så fattades för all del vissa beslut som varit långsiktigt positiva, som olika privatiseringar och avregleringar och skattereformen. Att Palme i ytterligare ett i raden av katastrofala beslut från hans sida avskaffade regleringen av bankutlåningen innan man sänkt kapitalbeskattningen och pressat tillbaka inflationen bidrog dock till krisen 1990-93.

Men den viktiga poängen är att alla dessa positiva beslut som fattades från slutet av 1980-talet fram till och med den nuvarande alliansregeringen har varit marknadsliberala beslut. Den lärdom vi bör dra av det är att vi bör fortsätta med en ekonomisk politik som förändrar Sverige i en marknadsliberal inriktning. Däremot är det inte viktigt om forna bra beslut fattades av Anders Borg eller Göran Persson, eller någon av de andra stats- och finansministrarna sedan 1980-talets slut. Det viktiga poängen är inte Borgs eller Perssons eller någon annans egon, utan att marknadsliberal politik är bra.

Vad är pengar- och penningmängd?

När jag kommenterar monetära förhållanden i Sverige och för den delen även euroområdet och Storbritannien som använder samma EU-harmoniserade definition så använder jag mig av måttet M1 (gäller alltså bara EU, det ska ej förväxlas med "M1" i exempelvis USA som definieras annorlunda och därför inte är samma sak som M1 i EU).

Varför då M1 och inte de bredare M2 och M3? För att förstå det så måste vi fråga oss vad är pengar? Ja, det är ett allmänt accepterat betalningsmedel. Vilka saker fungerar då som allmänt accepterade betalningsmedel? Dels handlar det om kontanter men också banktillgodohavanden som omedelbart kan användas för kortbetalningar och omvandlas till kontanter via bankomatuttag.

Vilka banktillgodohavanden kan då användas på det sättet? Ja, det är i princip bara så kallade avistakonton som exempelvis lönekonton och de flesta sparkonton. M1 är i EU definierat som värdet av kontanter och avistakonton.

M2 definieras som M1 plus värdet i konton där saldot inte omedelbart kan användas som betalningsmedel då en uppsägningstid existerar. De delar av M2 som inte också ingår i M1 kan därför inte räknas som en del av penningmängden.

M3 definieras som M2 plus olika räntepapper med en löptid på upp till 2 år. Då man först måste sälja dessa värdepapper för att kunna använda dem som ett betalningsmedel så kan de inte heller räknas som pengar. Räknar man dem som pengar så skulle man lika gärna kunna också inkludera räntepapper med en löptid på över 2 år och aktier, och ja till och med värdet på hus och bilar och annat med en andrahandsmarknad. I så fall skulle alla tillgångar vara pengar och det vore inte en rimlig definition. Så det är därför inte rimligt att räkna med de delar av M3 som inte ingår i M2.

Denna diskussion kanske framstår som lite väl teknisk och abstrakt för vissa. Men ska man bedöma penningpolitiken i ett läge där olika definitioner ger olika resultat då är den nödvändig. Och idag så är det i Sverige en betydande skillnad mellan de olika måtten då M1 minskade med 0,5% medan däremot M3 ökade med 5,3%. De som förnekar att Riksbankens penningpolitik är deflationistisk nu tar fasta på den högre M3 skillnaden, men det är felaktigt då ökningen helt och mer därtill består av ökningar av tillgångar som inte är pengar.

Sysselsättningsgraden har stärkts mer än totalsiffran antyder

Mellan första kvartalet 2006 och första kvartalet 2011 ökade sysselsättningen i Sverige med 247 000 personer, eller 5,7%. Kritiker på vänsterkanten menar att det är en missvisande jämförelse då befolkningen också ökat. Befolkningen i åldersgruppen 15-74 har också ökat med 5,3% under denna period, så ökningen av sysselsättningsgraden har till synes varit förhållandevis blygsam, från 64,3% till 64,6%.

Denna totalsiffra är dock missvisande eftersom den bortser från att befolkningsstrukturen förändras. Andelen som är 15-24 och 65-74 har ökat betydligt, medan andelen som är 25-64 minskat betydligt. Samtidigt var sysselsättningsgraden som högst just i åldersgruppen 25-64 medan den var betydligt lägre bland de som är 15-24 och ännu lägre i gruppen 65-74. Det innebär att befolkningen i allt högre grad består av personer med låg förvärvsfrekvens, vilket kommer att dra ner den totala andelen. Av samma skäl som vi helt exkluderar barn yngre än 15 och äldre än 75 så måste man ta hänsyn till andelen som är 15-24 och 65-74 inom 15-74 gruppen.

Gör vi det så ser vi att det skett en betydande höjning av sysselsättningsgraden inom alla grupper. I gruppen 15-24 steg sysselsättningsgraden från 34,3% första kvartalet 2006 till 36,9% första kvartalet 2010, i gruppen 25-64 ökade sysselsättningsgraden från 80,2% till 81,9% och i gruppen 65-74 steg sysselsättningsgraden från 9,4% till 12%.

Slutsatsen av det är att arbetsmarknaden har förbättrats klart mer än siffran för den totala andelen antyder. Slutsatsen av det är i sin tur att regeringens jobbpolitik med sänkta skatter i allmänhet och i synnerhet för personer yngre än 26 och äldre än 65, har varit framgångsrik och ökat sysselsättningen för alla, särskilt då för de grupper vars beskattning sänkts mest.

Vardagsobservation om Åland

Jag skrev förra veckan om Åland, som har den lägsta arbetslösheten i Norden, av skäl som inte framstår som uppenbara.

Nu idag köpte jag då en ost av märket Ockelbo som kallades "gårdsost". Jag såg nu att det på förpackningen står "tillverkningsland: Åland". Tillverkningsland ? Nog för att det är intressant att veta att osten kommer mer specifikt från Åland snarare än fastlands-Finland, men vore inte "tillverkningsregion" ett bättre ord? Ockelbo verkar gå händelserna i förväg angående en eventuell självständighet för Åland.....

Förklaringen till strukturen på punktskattehöjningen

Regeringen har som jag diskuterat och kritiserat ett antal gånger (bland annat här, här, och här) då beslutat att höja punktskatten på tobak och alkohol. Något som jag inte tagit upp är dock det faktum att denna punktskattehöjning är olika för olika former av tobak och alkohol. För att citera Göteborgs-Postens redogörelse:

I propositionen föreslås också att skatten på cigaretter, cigarrer, cigariller, röktobak och tuggtobak höjs med tio procent medan skatten på snus höjs med 13 procent. Skatten på vin och öl höjs med 12,7 procent och skatten på sprit med 5 procent.

Skattehöjningen är alltså större på snus än andra former av tobak och skattehöjningen är större på öl och vin än på sprit(det sägs inget om cider och alkoläsk, men jag förmodar att de får samma höjning som öl och vin). Frågan är då varför regeringen gör denna differentiering av höjningen. Även om jag av skäl jag förklarat i tidigare poster i ämnet inte anser att den allmänna höjningen i sig är rationell, så är däremot strukturen på höjningen förvånansvärt rationell givet regeringens mål och ekonomiska och juridiska realiteter.

Regeringen ser nämligen två tänkbara positiva följder av höjningarna och tvfå tänkbara negativa. De två tänkbara positiva följderna är minskad tobaks- och alkoholkonsumtion och högre skatteintäkterna. De två tänkbara negativa följderna är ökad konsumtion av i Sverige obeskattad alkohol och tobak genom legal införsel och illegal smuggling och hembränning samt juridiska tvister med EU-kommissionen.

Om vi då börjar med tobak så kan det konstateras att risken för legal och illegal införsel är mycket mindre vad gäller snus än andra former av tobak. Snus är förbjudet i samtliga andra EU-länder och väldigt ovanligt utanför EU, varför risken för införsel av utländsk snus är minimal. Däremot så är cigaretter och andra former av tobak både lagligt och vanligt i andra länder och den organiserade brottsligheten är sedan länge engagerad i smuggling av cigaretter. En höjd skatt på snus lär därför öka den illegala införseln betydligt mindre än höjd skatt på cigaretter.

Vad gäller alkohol så kan det konstateras att prisskillnaden mellan Sverige och exempelvis Tyskland är som störst när det gäller sprit och i andra hand öl, medan den är som minst för vin. Risken för ökad hemtillverkning är också klart större för sprit än för öl och vin. Om man då vill minimera risken för ökad konsumtion av i Sverige obeskattad alkohol samtidigt som man vill begränsa totalkonsumtionen och/eller öka skatteintäkterna så är det då logiskt att höja skatten på sprit minst och skatten på vin mest.

Varför höjer då regeringen skatten på öl och vin lika mycket? Ja, det beror på att EU-kommissionen under påtryckningar av sydeuropeiska vintillverkare började driva linjen att högre beskattning av vin i förhållande till alkoholmängden var en form av förtäckt protektionism. Medan större delen av den öl säljs i Sverige är tillverkad i Sverige så är nästan allt vin importerad. För att undanröja misstanken att Sverige ägnar sig åt dold protektionism genom att gynna öl framför vin så är Sverige därför tvungen att beskatta öl och vin på ett likvärdigt sätt och därför så måste man då nu höja skatten på öl och vin lika mycket. Detta har förmodligen inneburit en större höjning av ölskatten än annars, men också en mindre höjning av vinskatten än annars.

100 miljarder av skatteuttag var onödigt enligt S

Det allra bästa regeringen gjort är att de sänkt skatterna betydligt. Skattesänkningarna under alliansregeringen uppges uppgå till 100 miljarder, vilket motsvarar strax över 3% av BNP och innebär att varje vuxen (äldre än 18) svensk i genomsnitt fått cirka 13000 kronor om året i sänkt skatt.

Socialdemokraternas nya ekonomiskt politiska talesman Tommy Waidelich kritiserar skattesänkningarna med argumentet att skattesänkningarna varit störst för dem som har mest, vilket bara är sant om man tar med slopandet av förmögenhetsskatten och reformeringen av fastighetsbeskattningen (som inte egentligen ens var en skattesänkning, utan en skattereform där det löpande uttaget på dyra villor sänktes något som fullt ut finansierades av att reavinstskatten för alla höjdes). Däremot så har inkomstskatten blivit mer progressiv av jobbskatteavdraget och pensionsskattesänkningarna.

Det intressanta är att trots att han hävdar att sänkningarna varit för stora så menar Waidelich att det inte finns något behov av att höja skatterna, något han motiverar med att sänkningarna redan är gjorda.

Men även om det måhända är mer problematiskt att höja skatter än att inte sänka dem så har skattehöjningar inte tidigare varit något större problem för socialdemokraterna. Olof Palme höjde trots allt skattetrycket hela 10 procentenheter mellan 1970 och 1976, eller 1,7 procentenheter per år. Då Sveriges BNP ligger på strax över 3000 miljarder per år, motsvarar det 50 miljarder per år. Socialdemokraterna skulle alltså kunna återställa skattesänkningarna under en mandatperiod med bara hälften av Palmes skattehöjningstakt.

Så det är absolut inte så att det skulle krävas något socialdemokraterna tidigare inte visat sig beredda att göra. Genom att inte förespråka skattehöjningar medger Waidelich i praktiken att de där extra 100 miljarderna var onödiga för att klara både statsfinanserna och "välfärden".

Hur äldres och andras sysselsättning bättre kan gynnas

Jag har tidigare diskuterat och kritiserat det faktum att regeringen beslutat sig för att skattemässigt särskilt gynna arbete i vissa åldersgrupper, nämligen personer äldre än 65 och yngre än 26. I korthet så påpekade jag att även om det för all del är önskvärt att sysselsättningen i dessa åldersgrupper ökar så är det lika önskvärt att öka sysselsättningsgraden i åldersgruppen 26-64. Och det finns inga belägg för att skattesänkningar riktade mot personer äldre än 65 eller yngre än 26 är effektivare än mer generella skattesänkningar.

Just den riktade skattesänkningen mot arbetande som är äldre än 65 framstår för övrigt som extra märklig med tanke på att regeringen bibehåller en lag som tvingar ut många äldre än 67 i pension mot deras vilja. Per-Olof Samuelsson har en intressant diskussion av dbland annat denna fråga ur ett perspektiv som är personligt men ändå allmänt intressant och som därför rekommenderas. Om äldre personer på grund av sin ålder inte längre kan utföra arbetsuppgifterna på ett bra sätt är det förvisso rätt att pensionera personen, men däremot finns det ingen anledning att göra det enbart på basis av ålder.

En rationell reform vore därför att slopa pensionsåldern och låta åtminstone offentliganställda behålla sina jobb så länge de är kapabla och villiga, samtidigt som man slopar det extra jobbskatteavdraget för äldre och istället använder sänker skatten lika för alla. Slopandet av pensionsåldern skulle troligen mer än väl kompensera den negativa sysselsättningseffekten för äldre av slopandet av det dubbla jobbskatteavdraget, samtidigt som det utökade jobbskatteavdraget för personer yngre än 65 skulle öka sysselsättningen i den gruppen.

En ren win-win reform för alla åldersgrupper och samhällsekonomin och rättvisan skulle det bli.