Varför TV-licensen bör avskaffas

Det finns för det första anledning att ifrågasätta behovet av så kallad "public service"-TV. De få gånger då anhängarna försöker rättfärdiga det så framför de ofta argumentet att utan "public service" skulle alla sändningar bestå enbart av såpoperor, dokusåpor och annan "tingel tangel"-TV. Men det är ju knappast något hållbart argument dels för att SVT själv sänder den typen av program, och dels för att det finns all anledning att tro att även frivilligfinansierad TV skulle sända nyheter och annan seriös samhällsbevakning. Folk efterfrågar faktiskt det och mycket riktigt ser vi många såna program i privata kanaler i Sverige och utomlands.

De enda program som troligen inte skulle sändas utan "public service" är smala program för kultursnobbar och etniska minoriteter. Men jag tycker inte att man bör tvångssubventionera såna program då de inte fyller någon positiv funktion. Dessutom, om man nu nödvändigtvis måste ha den typen av program vore det faktiskt mycket enklare och mycket billigare att subventionera privata kanalers sändningar av det med det belopp som krävs för att de ska bli lönsamma.

Förvisso kan vissa privata mediers samhällsbevakning vara skräp, vilket Aftonbladet är ett extremt skräckexempel på, men generellt sett får nog faktiskt statstelevisionens och statsradions samhällsbevakning vara minst lika dålig som privata mediers. Och medan vi som inte vill kan avstå från att understödja Aftonbladet kan ingen (åtminstonde inte på laglig väg om man inte vill avstå från att se på andra kanaler och på filmer och andra inspelningar) avstå från understödja SVT.

Det finns med andra ord ingen som helst rationell anledning att ha "public service"-TV. Men även om det är irrationellt så är det onekligen så att "public service" blivit en slags helig ko i svensk politik som samtliga riksdagspartier, ja, i princip samtliga partier överhuvudtaget förutom [Klassiskt] Liberala Partiet, ställer sig bakom.

Så om vi då lämnar frågan om berättigandet för "public service" därhän, finns det då inget sätt att förbättra systemet. Jodå, genom att skrota Radiotjänst och den TV-licens som den onödiga myndigheten driver in.

TV-licens är trots allt en skatt, en skatt på innehav av TV-apparater, så det skulle gå att spara de 164 miljoner som Radiotjänst kostar genom att lägga ner Radiotjänst och låta TV-skatten gå via den normala skattesedeln. Genom detta uppstår en direkt samhällsekonomisk vinst på 164 miljoner.

Flera andra vinster skulle dessutom uppstå i och med att många som idag får betalningsanmärkningar och problem med Kronofogden undviker dessa problem, samtidigt som vi inte sulle riskera att förlora ministrar på grund av frånvarande betalning.

Med tanke på att regeringen Reinfeldt upplevt det senaste problemet i högre grad än andra (ni kommer kanske ihåg Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilo) så hade man kunnat hoppats att de skulle ha tagit tag i frågan. Men inget har hänt, kanske delvis paradoxalt nog just på grund av dessa problem, och en orädsla att ses som fientlig mot den heliga kon "public service".

Med tanke på att moderaterna och folkpartiet sedan länge sagt sig vara positiva till att slopa "TV-licensen" och med tanke på att de nya mer liberala centern knappast kan vara positiv till det och med tanke på att kristdemokraterna ifjol fattade beslut om att avskaffa den så borde det vara enkelt även politiskt för alliansregeringen att driva igenom denna ur rationel synvinkel helt självklara åtgärd.

Vi får hoppas att fler sätter press på politikerna ifrågan så att alliansen om den blir omvald kan göra slag i saken.

Littorin bör stämma Aftonbladet för förtal

Ärligt talat bryr jag mig inte i sig om Littorin köpt sex eller ej då det inte angår mig. Men då andra bryr sig och i och med att detta påstående därför kan påverka valutgången så bör det ändå kommenteras.

Aftonbladets bevisning är, som är typiskt för en så pass sliskig blaska som Aftonbladet, synnerligen tunn. En anonym kvinna påstås hävda att hon för flera år sedan sålde sex till Littorin. Det enda "beviset" är att hon i en adressbok sägs ha ett allmänt känt telefonnummer till Littorin.

På den uppenbara frågan om varför hon går ut med det först nu, mer än 4 år efter det påstås ha hänt och långt efter det juridiskt preskriberats och därmed lägligt nog inte kan rättsligt prövas, är att hon sägs först nu ha kännt igen Littorin. Vilket är en synnerligen märklig förklaring då Littorin de senaste månaderna varit så gott som helt frånvarande från medierna medan han däremot var väldigt framträdande första året efter regeringsskiftet (då det påstådda "brottet" inte var preskriberat).

Eftersom den påstådda sexsäljande kvinnan inte vill gå ut med sitt namn vet vi för övrigt inte ens om hon är en verklig prostituerad kvinna. Hon kan lika gärna vara en SSU:are som fantiserar fritt, eller för den delen så kan reportern ha hittat på det hela själv. Det vore isåfall inte första gången för Aftonbladet, som exempelvis 1998 betalade ett antal nazister för att posera hotfullt utanför Alexandra Pascalidous och dåvarande polistalesmannen Claes Cassels bostäder, och som ifjol på synnerligen tunna grunder fantiserade ihop en förtalshistoria mot den israeliska försvarsmakten som byggde på den klassiska antisemitiska blodsförtalsmyten ("blood libel").

Bevisningen håller med andra ord pinsamt dålig nivå och vi kan med andra ord vara säkra att om det hade prövats i domstol hade Littorin frikänts. Nu kan dock inte ett sådant frikännande ske eftersom brottet är preskriberat. Littorin kan och bör däremot pressa för ett indirekt frikännande genom att stämma Aftonbladet för förtal, helst då som Dick Erixon föreslår, i Storbritannien där skadeståndsbeloppen är mer kännbara. Det är nog enda sättet att få den sliskiga skvallerblaskan Aftonbladet att skärpa sig. Littorin lär dock knappast göra det eftersom han förståeligt men beklagligt vill lägga det hela bakom sig.

Kommunala utgifter redan rekordhöga

Inte helt oväntat så har alliansen och de rödgröna börjat tävla i vem som kan ge mest pengar till kommuner och landsting-en tävling som de rödgröna naturligtvis kommer att "vinna". Mona Sahlin och hennes anhängare hävdar att det gjorts stora nedskärningar i kommuner och landsting (eller "välfärden" som båda sidor kallar det i sin retorik) under alliansen och att de kraftiga utgiftsökningarna därför behövs för att återställa kvalitén.

Sanningen är dock, som man kan se på SCB:s hemsida att de kommunala utgifterna ökat kraftigt -både i absoluta tal och som andel av BNP under alliansens tid vid makten. Mellan första kvartalet 2006 och första kvartalet 2010 ökade BNP i nominella termer med 10%, medan den kommunala konsumtionen steg med 20% samtidigt som de kommunala investeringarna steg med 29%. Med tanke på att inflationen var drygt 10% under denna period så innebär det att de samlade kommunala utgifterna steg med 10% justerat för inflation (den reala konsumtionsindikatorn steg visserligen bara drygt 5%, men det avspeglar att kostnaderna ökar snabbare i offentlig sektor än i privat sektor).

Kommunerna har alltså mer pengar än någonsin oavsett hur man räknar, och det är därför grovt missvisande att tala om att sektorn präglats av "nedskärningar". Däremot så har man haft svårt att begränsa kostnadsutvecklingen, något som bara lär bli värre av rikspolitikernas miljardregn över kommunerna.

Feministiskt Initiativ gynnar oavsiktligt andra svenskar

Som nog alla som följt bloggen säkert förstår så skulle det bli minst, för att använda ett direktöversatt amerikanskt uttryck, en kall dag i helvetet, innan jag ens överväger att rösta på eller på annat sätt stödja Feministiskt Initiativ då jag är emot nästan alla förslag som de för fram. Men jag är faktiskt trots det glad över att de finns.

Detta framförallt eftersom att de tar röster från de rödgröna partierna och därmed minskar risken för att de rödgröna får majoritet i höstens riksdagsval. De rödgröna är faktiskt med sina förslag om kvotering av föräldraförsäkring och börsbolagsstyrelser och förbud mot kommuner kan avlöna föräldrar för att ta hand om sina egna barn faktiskt bara marginellt mindre feministiska än Feministiskt Initiativ.

Nu har de beslutat sig för att i ett PR-jippo bokstavligen elda upp 100 000 kronor av kontanter. Huruvida detta kommer att locka fler väljare eller ej tvistar så kallade PR-experter om (jag tror nog faktiskt att det gör det), men nog har det utan tvekan varit framgångsrikt i bemärkelsen att det väckt uppmärksamhet.

Vilken är då effekten av uppeldandet av pengar rent nationalekonomiskt? Ja, för oss andra är det faktiskt positivt, på bekostnad ("på bekostnad" bortser från den eventuella positiva PR-effekten) av Feministiskt Initiativ och dess donatorer. Med mindre pengar i omlopp så kommer köpkraften för de pengar som fortfarande finns kvar att öka, varför detta PR-stunt faktiskt i praktiken är en gåva till resten av svenska folket.

Det är dock tyvärr inte så jättemycket att hurra över 100 000 kronor är trots allt bara strax över 1 öre per svensk givet att Sveriges befolkning är 9,4 miljoner, så fira inte alltför häftigt enbart på grund av detta.

Tror Reinfeldt att arbetslösheten försvunnit?

Fredrik Reinfeldt noterar helt korrekt att de föreslagna skattehöjningarna från de rödgröna kommer att innebära färre jobb. Samtidigt så säger han att det inte blir tal om sänkta skatter på arbete nästa år och att endast pensionärer kan får sänkt skatt. Slutsatsen måste då vara att Reinfeldt tror att arbetslösheten försvunnit eller blivit så låg som den kan bli.

Detta är ju dock tyvärr inte sant. Även om sysselsättningen ökat de 4 senaste åren så har ökningen inte varit i närheten av vad som krävs för att utradera eller dramatiskt minska utanförskapet. Och eftersom folkmängden ökat och minskningen av utanförskapet skett i form av färre sjukskrivna och förtidspensionärer har antalet arbetslösa faktiskt ökat.

Att då säga att det inte finns något behov av nya skattesänkningar för att skapa jobb är minst sagt besynnnerligt. Ja, faktum är att det är logiskt oförenligt med Reinfeldts påstående att jobbfrågan är den viktigaste för honom och hans observation att det finns ett negativt samband mellan beskattning av arbete och sysselsättning.

Man kan säga nej till nya skattesänkningar på arbete och säga att jobbfrågan är viktig men bara om man förnekar det negativa sambandet mellan skatter och sysselsättning. Man kan också säga nej till nya skattesänkningar på arbete och erkänna det negativa sambandet mellan skatter och sysselsättning, men bara om man anser det oviktigt med fler jobb. Vidare kan man anse att jobbfrågan är viktig och erkänna det negativa sambandet mellan skatter och sysselsättning, men då måste man förespråka sänkt skatt på arbete.

Däremot kan man *inte* som Reinfeldt verkligen anse att jobbfrågan är viktig om man erkänner det negativa sambandet mellan skatter och sysselsättning och säga nej till nya skattesänkningar på arbete.

Slutsatsen är att Reinfeldt anser helt enkelt inte att jobbfrågan är viktig då han prioriterar sänkt skatt på pensioner (och frånvaro av utgiftsminskningar) framför sänkt skatt på arbete. Förvisso är det valrörelse nu och då måste politiker prioritera att vinna valet (eftersom man annars inte kan genomföra sina förslag), men det finns goda skäl att tro att sänkt skatt på pensioner inte är en större valvinnare än en offensiv politik för fler jobb genom sänkta arbetsgivaravgifter.

Frihetens dag

Johnny Munkhammar påpekar idag att idag är dagen då två viktiga frihetsreformer genomförts-avskaffandet av värnplikten (som jag diskuterat här och här) och slopandet av kårobligatoriet.

Vi får hoppas att alliansen om den blir omvald går vidare med andra frihetsreformer. Slopande av den så kallade "TV-licensen" (TV-skatten) och den åtföljande nedläggningen av Radiotjänst vore en bra frihetsreform att inleda nästa mandatperiod med.

Riksbankens höjning kommer inte ändra mycket

Efter att under lång tid hållit styrräntan på rekordlåga 0,25% höjde då Riksbanken till 0,50%. Eftersom räntan länge varit för låg är detta ett steg i rätt riktning för svensk ekonomi-men dock av "too little-too late" karaktär. Visserligen är det rent formellt matematiskt en fördubbling, men nationalekonomiskt har det ändå bara en marginell betydelse eftersom att 0,25 procentenheter sällan har en avgörande skillnad för ekonomiska beslut och eftersom att påverkan på många marknadsräntor (framförallt då sådana som har längre löptid) dessutom kommer att bli ännu mindre.

Att de dessutom justerar ned sin prognos över den framtida räntebanan innebär dessutom att räntor med längre löptid kanske inte alls stiger som resultat av detta beslut.

På grund av de positiva effekterna av regeringens skattesänkningar och de mindre sunda effekterna av fortsatt låg ränta på fastighetssektorn så lär tillväxten i Sverige fortsätta trots problemen i vissa andra europeiska länder. Dock lär tillväxten bli både lägre och osundare (mindre export och mer fastighetsbubbla) som ett resultat av skuldkrisen och den nedjustering av framtida räntehöjningar som den bidragit till.