Hur skuldkrisen skapade stora problem för Schweiz

SvD uppmärksammar den svåra situationen för Schweiz nationalbank. På grund av problemen i sydeuropeiska euroländer i allmänhet och Grekland i synnerhet så kom investerare att fly statspapper i dessa länder och kom istället att placeras i statspapper som upplevdes som säkra (något som tenderar att bli självuppfyllande profetior). För de länder som upplevdes som säkra och som hade euron som valuta, exempelvis Holland, Tyskland och Finland, så var enda resultatet att deras lånekostnader föll, på de allra kortaste löptiderna ofta till och med något under noll. För länder utanför euron så blev resultatet också att lånekostnaderna föll, men eftersom ökad efterfrågan på tillgångar i en viss valuta också tenderar att göra valutan dyrare så blev resultatet också att deras valutor ökade i värde, vilket också exempelvis brittiska pundet och svenska kronan gjort de senaste 3 åren.

Att valutan blir starkare innebär både fördelar och nackdelar men det som tenderar att uppmärksammas mest är nackdelarna för den internationellt konkurrensutsatta industrin. Att svensk skogsindustri haft en så stor nedgång beror exempelvis inte enbart på att det är en cyklisk industri, utan också på den konkurrensnackdel som den starka kronan skapat gentemot konkurrenterna i Finland.

Och eftersom att schweizerfrancen fått ett rykte som en valuta som är i princip lika säker som guld så var fram tills för något år sedan dess uppgång mycket mer dramatisk än exempelvis pundets och kronans. Francen var det säkraste av det säkraste varför en mycket snabb och brutal uppgång skedde. Mellan 2008 och 2011 så steg francen med hela 50% mot euron, från strax över 60 eurocent till strax över 90 eurocent, vilket i inverterade termer innebar att euron föll från 1,6 franc till 1,05 franc. Att en så pass brutal chock som en 50% uppgång på 3 år skulle skada schweizisk industri var uppenbart varför den schweiziska nationalbanken beslöt sig för att sätta ett tak på francens värde på 83,3 eurocent (eller som det också kunde formuleras så sa man att man inte skulle tolerera att euron föll under 1,2 franc) och att man skulle använda obegränsade resurser för att upprätthålla det.

Problemet är dock att detta krävt minst sagt enorma resurser, hela 500 miljarder schweizerfranc, eller ungefär motsvarande Schweiz årliga BNP.  Detta skapar en risk för enorma förluster för schweiziska nationalbanken då om och när man känner sig tvungen att ta bort taket för francens värde så skulle en en nedgång för euron på blott 10% orsaka förluster på motsvarande 10% av BNP, en nedgång med 20% en förlust motsvarande 20% av BNP. Det är som om Riksbanken, och därmed också svenska staten, skulle göra föluster på 350 miljarder eller 700 miljarder. Man kan då verkligen fråga sig om de omställningsproblem som den superstarka francen hade orsakat verkligen varit dyrare eller om man inte kunnat vidta andra åtgärder för att hejda dess uppgång.

Det enda sättet för Schweiz att undvika sådana massiva förluster är helt enkelt att fortsätta så här ända fram tills denna massiva expansion av centralbankens balansräkning orsakat tillräckligt hög inflation för att francen ska sluta ses som attraktiv av investerarna. Det är nog också vad de troligen kommer att göra. Det innebär att det blir de som placerat i franc -såväl schweiziska sparare som utländska placerare- som blir förlorarna.