Varför Sargent och Sims inte borde ha fått ekonomipriset

Jag var i stort sett positiv till fjolårets ekonomipristagare. Jag är betydligt mer missnöjd med årets pristagare Thomas Sargent och Christoper Sims. De får priset för att de utvecklat ekonometriska modeller för att bedöma kopplingen mellan ekonomisk-politiska beslut och makroekonomiska aggregat som BNP, arbetslöshet och konsumentprisinflation.

Jag har inte utförligt hunnit analysera alla detaljer i dessa modeller, men precis som andra ekonometriska modeller lider de av åtminstone två grundläggande problem. För det första så är det i princip omöjligt att exakt kvantifiera effekten av olika politiska åtgärder eftersom det alltid finns orsaksfaktorer som är mer eller mindre okända eller omöjliga att kvantifiera.

Och för det andra så är det så att även om man skulle överkomma problemet eller bedöma att man kan bortse från det så kvarstår problemet att dessa resultat på sin höjd enbart är tillämpbara för just det landet och den tidsperioden. Exakt hur stor effekt förändringar av skatter, bidrag eller räntor har skiljer sig mellan olika länder och mellan olika tidsperioder för samma land. Skillnader i exempelvis kultur, attityder och andra regelverk innebär att responsen blir annorlunda mellan olika länder och tidsperioder.

Exempelvis så hade Alan Greenspans lågräntepolitik i USA under början av 2000-talet en stor effekt på bostadssektorn för då var alla optimistiska om bostadssektorn och utnyttjade det för att ta stora lån eller utge stora lån. Efter det att bubblan sprack så är både långivare och låntagare dramatiskt mycket mer försiktiga, varför Bernankes lågräntepolitik inte haft en särskilt stor effekt på bostadssektorn.

Ett annat talande exempel är Sims påstående att med hjälp av sina modeller så har penningpolitik ingen effekt alls på konsumentprisinflationen förrän tidigast 1-2 år efter det att det implementerats. Men efter det att Bernanke för lite mer än ett år sedan introducerade sin plan QE2 (att genom obligationsköp betalade genom nyskapade pengar expandera den monetära basen och penningmängden) så började prisinflationen bara efter någon måmnad stiga, och innan ett år gått steg den från runt 1% till runt 4%.

Sådana här modeller kan därför i bästa fall om de är bra utformade på sin höjd ge ungefärliga uppskattningar om samband i vissa specifika länder och tidsperioder. De kan däremot inte ge oss information om några kvantitativa ekonomiska lagar-sådana finns nämligen inte.

Genom att ge ekonomipriset till Sargent och Sims så underblåser tyvärr priskommittén myten om att sådana kvantitativa lagar existerar. Och de ger understöd till de matematiska modeller som tyvärr dominerar akademiska nationalekonomikurser på framförallt avancerad nivå och som gjort dessa kurser till helt oförmögna att förmedla någon förståelse av hur ekonomin fungerar.