"Datorlicens" illustrerar hur förlegad "TV-licens"-systemet är

Många är upprörda över att Radiotjänst beslutat sig för att börja ta ut en "licens" på datorer och mobiltelefoner och liknande som man kan använda för att surfa på Internet. "DDR-fasoner" skriver vissa i kommentarerna.

En inte helt felaktig analogi, men att ta ut skatt på apparater som kan användas för att surfa på Internet är inte mer DDR-fasoner än att ta ut skatt på TV-apparater. Har man tillgång till Internet kan man nämligen se på SVT:s sändningar eftersom de läggs ut på Internet, på motsvarande sätt som man kan se SVT:s sändningar med en TV-apparat eftersom SVT sänder ut det över landet. Förvisso så använder många inte sin tillgång till Internet till att se på SVT:s program, men många använder också sin TV-apparat till annat än att se på SVT, exempelvis se på någon eller några av de många andra kanalerna, eller se på Video/DVD.  Det finns med andra ord inga skäl att enbart ta ut skatt på den ena tekniken men inte den andra, eftersom det för båda är så att de kan användas för att se på SVT och kan användas för andra syften.

Just när det gäller likheten mellan teknikerna har alltså Radiotjänst rätt i sin analys, men de har fel när de av det drar slutsatsen att man bör beskatta datorer och dylikt. Den korrekta slutsatsen är då i själva verket att hela "TV-licens"-systemet är orimligt. Det är orimligt att beskatta alla som använder Internet bara för att det ger möjlighet att gå in på en (SVT:s) hemsida av många andra och det är följaktligen  också orimligt att beskatta alla TV-apparater bara för att en möjlig användning är att se på SVT:s sändningar.

"TV-licens"-systemet är ett otidsenligt, orimligt och ekonomiskt irrationellt (kostnad på 200 miljoner) system och borde därför avskaffas så snart som möjligt. Tyvärr verkar dock regeringen vara ovillig att genomföra ett sådant självklart beslut.

Varför är det bra med befolkningstillväxt?

En läsare har frågat mig varför jag i det här inlägget skrev att högre befolkningstillväxt i grunden var positivt.

Det finns flera skäl till varför det är positivt. Det första är att det ökar ett lands inflytande i världen. Att USA är det mest inflytelserika landet i världen och Tyskland det mest inflytelserika i Europa beror på att de har de största ekonomierna. Och allt annat lika tenderar en större folkmängd att innebära en större ekonomi. Notera att med "större inflytande" avses inte enbart regeringens internationella politiska inflytande, utan också det utländska intresset för kulturen och språket och företagares intresse för den svenska marknaden

Det andra är att det innebär stordriftsfördelar. En större befolkning innebär lägre kostnader per person för vissa mer eller mindre fasta statliga kostnader, för exempelvis försvaret, riksdag och regering och en del annan förvaltning samt då räntekostnaden för statsskulden. En del andra utgifter kanske ökar, men ökar långsammare än folkmängden, vilket innebär att kostnaden per capita sjunker.

Såna stordriftsfördelar finns inte bara för staten, utan även för privata företag. Att exempelvis sända ut radio eller TV blir inte dyrare för att antalet som lyssnar/tittar stiger, varför kostnaden per lyssnare/tittare faller när folkmängden stiger

Det tredje är att det ökar förutsättningarna för arbetsfördelning/specialisering. Att detta är ekonomiskt gynnsamt är som bland annat teorin om komparativa fördelar visat. Nu går det förstås i och för sig att handla många varor och tjänster över gränserna, men många tjänster kräver att personal och kund befinner sig på samma plats. Restaurangpersonal kan exempelvis inte servera gäster i Stockholm om de befinner sig i London och äldre i servicehus i Umeå kan inte tas om hand om av äklreomsorgspersonal i Warszawa.

Och även när det gäller varor och tjänster som kan handlas över gränserna finns det skäl att ha dem i landet på grund av såväl politiska som naturliga handelshinder transportkostnader. Det finns för vissa varor och tjänster ännu starkare skäl för att istället ha internationell handel, som att kollektivavtalen förhindrar låglönejobb och att markpriserna kan vara högre, men för andra överväger att det hinder som geografiskt avstånd innebär att handel/arbetsfördelning med polacker i Polen är omöjligt eller åtminstone dyrare än handel/arbetsfördelning genom att polska arbetskraftsinvandrare kommer till Sverige.

En observation man kan göra att den mest grundläggande drivkraften bakom urbaniseringen att stordriftsfördelar och fördjupad specialisering från att ha fler människor i sin närhet är ekonomiskt mer fördelaktigt. Urbaniseringen kan därför ses som en bekräftelse på det fördelaktiga av att folkmängden ökar. I och för sig finns som jag noterat finns regleringar (se här och här) och liknande som skadar glesbygden och därmed artificiellt driver på urbaniseringen, men å andra sidan begränsas urbaniseringen av att reglering av byggandet skapar bostadsbrist i större städer.

Det finns förvisso potentiella problem med befolkningstillväxt också, ofta relaterat till olika regleringar. Jag nämnde faktiskt just i det refererade inlägget ett exempel på det i form av att det skapar bostadsbrist på grund av den dysfunktionella bostads"marknad" som nuvarande irrationella bostadspolitik skapat.  Givet den dåliga integrationen av asylinvandrare som finns så orsakar den del av befolkningsökningen som beror på asylinvandring stora problem.

Men som allmän regel, där inte exempelvis regleringar skapar anpassningsproblem, gäller alltså helt klart att det är bra med högre befolkningstillväxt

Storbritannien vs Sverige vad gäller inflation & tillväxt

Av de 15 "gamla" EU-länderna (de som var med innan 2004)  så styrs 13 länders penningpolitik av ECB-12 för att de har euron som valuta och sen Danmark för att de har satt en fast växelkurs på sin krona gentemot euron. Två länder, Storbritannien och Sverige, för en egen penningpolitik och i båda länderna har man ett inflationsmål på 2%

I båda länderna har man under senare år, annat än under kortare perioder, systematiskt avvikit från detta mål. Dock har man avvikit på helt motsatta sätt. Sedan 2005 har inflationen i genomsnitt varit 1,6% i Sverige. Den var under 2008 klart över målet (över 4%) men i regel har den legat under 2%, och just nu ligger den till och med under 1% (0,7% närmare bestämt).

I Storbritannien har avvikelsen varit klart större, och åt motsatt håll då genomsnittsinflationen varit 3%  sedan 2005. Den har nästan alltid legat över 2%. förutom de två första åren då den låg strax under 2% samt under 2009 då den tillfälligt föll under 2% då priserna pressades av en tillfällig momssänkning. Just nu ligger den på "bara" 2,7%., men den förväntas åter stiga en bra bit över 3% de kommande månaderna.

Det som kan noteras är för det första att mot den bakgrunden så är pundet inte så billigt som många tror när de jämför nuvarande växelkursen med den gamla. Visst kostar det färre kronor att köpa pund än det någonsin gjort sedan 1992 (under den korta perioden efter pundets koppling till ERM släpptes och före kronans koppling till ERM släpptes) men priser och enhetsarbetskostnader har stigit långt snabbare räknat i Storbritannien än i Sverige.

Sen kan man notera att trots Lars E.O. Svenssons tal om hur högre inflation är så viktigt för att få fart på tillväxten så var den kumulativa tillväxten bara 0,6% i Storbritannien under perioden 2007-2011 mot 7,8% i Sverige. Båda siffrorna är några procentenheter svagare om man justerar för befolkningstillväxt, men då befolkningstillväxten varit ganska lika ändrar det inte den relativa skillnaden mellan länderna nämnvärt. Siffrorna för 2012 är ännu inte klara för Sverige men det mesta tyder på att tillväxten var något starkare även då i Sverige.

Det kan ju noteras att den nominella tillväxten var ungefär densamma 2007-2011 i Storbritannien och Sverige, men tack vare att inflationen var i genomsnitt nära 1½ orocentenhet lägre per år, var den reala tillväxten i genomsnitt nära 1½ procentenhet högre per år.

Nu finns det förstås andra faktorer än inflationen som styr tillväxten så dessa siffror bevisar inte att lägre inflation orsakar högre tillväxt. Men de gör att Svenssons påstående om en stor positiv tillväxteffekt av högre inflation inte framstår som trovärdiga.

Två nyheter som inte går ihop

SCB har i dagarna kommit med två nyheter: först att befolkningstillväxten steg från 67285 (cirka 0,71%) 2011 till 73038 (cirka 0,77%) under 2012.

Högre befolkningstillväxt är i grunden något positivt, men det skapar problem givet den andra nyheten, att bostadsbyggandet föll med 23% under 2012 , från redan låga 26062 till 200050. 20000 nya bostäder är ohållbart lite givet en folkökning på 73000, särskilt då med tanke på att den snabba urbaniseringen ytterligare ökar bristen i storstadsregionerna.

Man kan på kort sikt kanske fortsätta så något eller några år till genom att uthyrningen andrahand ökar och genom att yngre vuxna slutar flytta ut från sina föräldrahem och istället bor kvar till sina föräldrar tills  de blir 30-35 (eller kanske 40), men det är knappast en önskvärd utveckling och definitivt inte hållbar i längden. Endera så måste bostadsbyggandet upp kraftigt eller så kommer nettoinvandringen på ett eller annat sätt begränsas. Vilket inte nödvändigtvis behöver innebära restriktivare invandringsregler, utan kan också innebära att bostadsbristen gör att inga arbetskraftsinvandrare har möjlighet att flytta hit och att svenskar lämnar landet för att det inte finns några bostäder, och att nettoinvandringen på så sätt begränsas. Redan nu begränsas sannolikt nettoinvandringen direkt på dessa två senast nämnda sätt av bostadsbristen.

Att regeringen sitter handfallen och vägrar göra något meningsfullt för att lösa detta allvarliga problem är inget mindre än en skandal. För att få fart på dem borde man egentligen sluta tillhandahålla övernattningslägenheter åt allianspartiernas riksdagsledamöter och låta mer produktiva personer få bo där istället, fram tills dess de löser problemet.

En sån lösning kommer förstås aldrig bli verklighet, så därför så lär regeringen istället bestraffas med en högst välförtjänt valförlust. Synd bara att oppositionen inte på motsvarande sätt förtjänar att vinna valet. 

.

Varför Sverige skadas av valutakrig

Som jag påpekade i förra inlägget så har frågan om "valutakrig" blivit allt hetare efter det att Japan börjat medvetet försöka sänka värdet på sin valuta, yenen.

Analysen av vad det har för effekter skiljer sig åt. Vissa menar att det är positivt, andra menar att det är ett nollsummespel där ett lands vinst motsvaras av andras förluster och åter andra menar att "alla förlorar på det".

De som menar att det är ett nollsummespel har rätt i den bemärkelsen att växelkurser och handelsbalanser är nollsummespel. För att ett lands (eller valutaunions) relativa växelkurs ska sänkas krävs att ett vägt (vägt efter ekonomiers storlek)  genomsnitt av andras växelkurs höjs exakt lika mycket, och på motsvarande sätt gäller att om vissas nettoexport (handels-/bytesbalanssaldo) förstärks med en viss summa då måste andras försvagas med samma belopp. Det är totalt omöjligt för alla att sänka sin valutas växelkurs och det är omöjligt för alla att förstärka sin handelsbalans samtidigt.  Kort sagt, i den grad som valutakrig har en merkantilistisk aspekt så är det onekligen ett nollsummespel.

Men som många påpekat, "valutakrig" har inte nödvändigtvis enbart en merkantilistisk effekt. När centralbanker försöker dumpa värdet av sin valuta gör de det vanligen genom att öka penningmängden, och därmed också prisinflationen. Att då Japan dumpar värdet av yenen bland annat genom högre penningmängden lär provocera andra länder att försöka också dumpa värdet av sina valutor genom att öka penningmängden. Följden blir att inflationen stiger för alla. För medan det som sagt är helt omöjligt för allas växelkurs relativt andra valutor att falla är det fullt möjligt att värdet av alla valutor kan falla gentemot varor, tjänster och reala tillgångar. Och när alla försöker sänka sin relativa växelkurs mot andra tenderar effekten i regel bli att inflationen stiger för alla.

Det är just mot den bakgrunden som framstående amerikanska vänsterkeynesianer som Matthew Yglesias och Paul Krugman deklarerar att de som anser "valutakrig" vara ett nollsummespel har fel. För även om de också erkänner att handelsbalanssaldon är ett nollsummespel så menar de att den kollektiva höjningen av inflationen som valutakrig provocerar fram är positiv för världsekonomin. Krugman exempelvis skrev nöjt  att eftersom euron som ett resultat av andras valutakrigande stigit mot andra större valutor (till den kategorin räknas inte de norska och svenska kronorna) ordentligt så lär det underminera hökarna i ECB-ledningen och därmed provocera ECB att följa efter och också bli mer inflationistisk på det sätt som särskilt den japanska men i mindre grad också de amerikanska och brittiska centralbankerna varit.

Då en inflationistisk politik under vissa förhållanden, alltså de förhållanden som den österrikiska konjunkturteorin beskriver, kan ha en kortsiktigt positiv effekt på tillväxten så är det också mycket riktigt så att "valutakrig" på kort sikt kan höja tillväxten. Men då detta tenderar att ha negativa långsiktiga effekter blir också de långsiktiga effekterna att bli negativa.

För Sverige blir effekterna negativa oavsett hur Riksbanken reagerar. Om Riksbanken reagerar genom att ignorera den starka kronan så skapar det problem för den internationellt konkurrensutsatta delen av näringslivet, något som särskilt på kort sikt bara delvis motverkas av att den inhemska köpkraften stiger. Anledningen till att nettoeffekten åtminstone på kort sikt blir negativ är då att produktionsfaktorer och priser (särskilt löner) inte är fullt flexibla.

Om Riksbanken å andra sidan väljer att försöka dämpa kronans uppgång genom att ytterligare sänka den trots allt redan mycket låga styrräntan på 1% så kommer problemet med svenskarnas överdrivna skuldsättning förvärras ytterligare, något som skapar problem i framtiden.

Oavsett vad Riksbanken gör drabbas då svensk ekonomi av det hela, med den enda skillnaden är om problemen främst ska komma på kort sikt eller främst på lång sikt.

Ett skämt som inte längre gäller

Den senaste tiden har diskussionen blivit allt hetare om "valutakrig", alltså mer eller mindre avsiktliga försök att sänka värdet på sin valuta för att ge sin internationellt konkurrensutsatta industri fördelar på sina utländska konkurrenters (och inhemska konsumenters) bekostnad. "Valutakrig" är något som olika länder länge ägnat sig åt, men den senaste diskussionen fick fart först i samband med att Japan valde en ny premiärminister vid namn Shinzo Abe som krävt att den japanska centralbanken ska göra det den kan för att sänka värdet på den japanska valutan, yenen.

Abe har också varit framgångsrik när det gäller att underminera yenens värde. Det senaste året har yenen fallit med hela 21,1% mot kronan, 17,4% mot euron, 16% mot USA-dollarn och 14,6% mot pundet.


Jag återkommer troligen väldigt snart med en mer djupgående analys av det hela, men nu nöjer jag mig med att påminna att det finns ett gammalt skämt att "varför är det säkert att låna ut till en japan?..........Därför att de alltid betalar i-yen!", men nu är det alltså så att den som köpt japanska obligationer inte kommer att få igen alla investerade pengar..

Har vinsternas andel relativt löneinkomsternas ökat i Sverige?

En nyligen gjord SVT-dokumentär hävdade att vinsternas andel av nationalinkomsten ökat ordentligt på bekostnad av arbetsinkomsterna. Som Danne Nordling och Tino Sanandaji påpekar finns dock skäl att betvivla denna beskrivning.