Inte riktigt så enkelt

En av de greker som protesterar mot att de statliga utgifterna i Grekland ska minskas menar att Grekland istället borde ställa in betalningarna:

"Det är bara att sluta betala, som Venezuela eller Argentina."

Det är dock inte så "bara". För att även om vi för diskussionens skull utgår från det orealistiska antagandet att det inte skulle ha några negativa eftereffekter, så kvarstår det faktum att ett primärt underskott inte kan lösas genom att ställa in betalningar. Ett primärt underskott är då ett underskott exklusive räntebetalningar. Så länge som Grekland har ett primärt underskott har det helt emkelt inget alternativ till att minska utgifterna i ett läge där långivarna kräver utgiftsminskningar.

Det verklighetsförakt som de grekiska demonstranterna och strejkande uppvisar 'r mot den bakgrunden häpnadsväckande.

Ironiskt nog innebär det dock att risken för en Grekisk "konkurs" skulle öka om dess statsfinanser skulle dramatiskt förbättras genom att det primära underskottet eliminerades. Så länge det finns ett primärt underskott är konkurs inte ett alternativ till utgiftsminskningar, men när det eliminerats så är det ett alternativ (dock av andras skäl knappast ett önskvärt alternativ).

Återgång till det gamla vore en förlorande strategi för Centern

Maud Olofsson avgick då som väntat som partiledare för Centern eftersom hon till stor del orättvist, beskylls för partiets tillbakagång under senare tid.

Det intressanta är då vem som tar över efter henne? Blir det en företrädare för det nya relativt marknadsliberala Centern eller blir det en företrädare för det gamla Centern som var ett särintresseparti för glesbygden i allmänhet och lantbruket i synnerhet och som i ekonomiska frågor stod till mitten och i miljöfrågor stod till vänster om Socialdemokraterna.

Att gå tillbaka till det gamla skulle nog på kort sikt öka partiets stöd igen i glesbygden men det skulle ske till priset av minskat stöd i Stockholm och andra större orter.

Och den rådande befolkningsutvecklingeen gör att en allmän glesbygdsprofil blir allt mindre och mindre livskraftigt. Detta var tydligt i befolkningsstatistiken för första kvartalet i år. Då ökade Sveriges befolkning totalt med 12484. Av detta skedde mer än tre fjärdedelar i Stockholms län. Räknar man också in de 4 största kommunerna utanför Stockholms län, alltså Göteborg, Malmö, Uppsala och Linköping, så skedde mer än 100% av folkökningen i Stockholms län och de 4 största kommunerna utanför. Ett antal andra större kommuner, inklusive Helsingborg, Lund, Jönköping, Örebro, Västerås och Umeå ökade också, men för de flesta kommuner var utvecklingen negativa.

För helåret ifjol, och tidigare iår, var utvecklingen något mindre dramatisk och den dramatiska koncentrationen under första kvartalet därför delvis kan ha varit en tillfällighet eller säsongsfaktor, men trenden att en allt större och större andel av befolkningen bor i större orter är tydlig. Och oavsett vad man tycker om önskvärdheten i denna trend är det svårt att se vad som kommer att stoppa den.

Poängen med det är att ett glesbygdsinriktat parti kommer att få svårare och svårare med tiden att kunna hålla sig representerad i riksdagen. Även om en återgång till det gamla eventuellt kan höja partiets andel i nästa val (och även det är osäkert) så är det på längre sikt en förlorande strategi.

Ju mindre "public service", desto bättre

SvD har en bra ledare om varför "public service" inte fyller någon positiv funktion och att i stort sett allt det den gör kan och bör utföras av privata medier.

Det enda undantaget är särskilda program för samer och andra minoriteter, men det borde de själva få finansiera och om det nu ska finansieras av andra så vore det dramatiskt mycket billigare att subventionera enbart dessa program.

Bland annat eftersom politikerna inte vill stöta sig med SVT och SR är denna rationella ståndpunkt dock tyvärr politiskt omöjlig, men en bantad verksamhet kombinerat med slopad TV-licens (vilket skulle innebära en samhällsekonomisk besparing på nära 200 miljoner i och med att Radiotjänst kan läggas ner) vore dock mer politiskt möjliga förbättringar.

Det är inte främst lägre allmänna löneökningar som behövs

En debatt pågår nu om vikten av att hålla tillbaka de allmänna löneökningarna för att få ner arbetslösheten.

Då arbetslösheten fortfarande är oacceptabelt hög så är det nog i och för sig så att de lönejusteringar som krävs för att pressa tillbaks den i allmänhet involverar lägre löner, eller åtminstone lägre löneökningar.

Dock är det inte genomsnittet i sig som är det viktiga, utan det viktiga är differentieringen mellan olika sektorers löneökningar. Det innebär att det är i yrken med många arbetslösa som lönerna bör hållas tillbaka, medan det i de yrken där det råder brist på arbetskraft kanske tvärtom krävs högre löneökningar. I bristyrken så kan det bidra till högre sysselsättning då fler lockas dit, vilket då naturligtvis minskar antalet lediga platser.

Varför mat är dyrare i Stockholm

En ny undersökning visar att matpriserna är högre i Stockholm än i övriga landet.

Detta borde inte förvåna. På grund av dess högre folktäthet är hyrorna högre i Stockholm, vilket också innebär att butikers lokalkostnad blir högre, vilket höjer prisnivån i detaljhandeln, särskilt då dagligvaruhandeln.

Detta är ett exempel på att högre BNP/kvadratkilometer innebär en högre prisnivå. Detta beror dels på att lokalkostnaden blir högre av en högre folktäthet och dels på grund av den så kallade Balassa-Samuelsson-effekten. Den senare innebär att högre produktivitet i sektorer som handlar med andra geografiska områden pressar upp löner även i sektorer med begränsad eller ingen handel trots att produktiviteten ofta inte stigit där på grund av den ökade konkurrensen om arbetskraft. Men medan priserna tenderar vara relativt lika för saker som handlas så finns det inte samma anledning att priserna ska bli lika för saker som inte handlas. De högre lönerna i sektorer med liten handel slår därför i mycket högre grad igenom i högre priser där, vilket innebär att högre produktivitet i sektorer med mycket handel höjer prisnivån i sektorer med liten handel.

I det här fallet så är det nog dock främst de högre lokalkostnaderna, snarare än högre löner, som bidrar till högre matpriser i Stockholm.

Samtidigt kan det noteras att upp till en viss nivå så bidrar högre folktäthet till lägre matpriser. Visserligen så innebär det högre lokalkostnader, men stordriftsfördelarna vid större inköp som den större befolkningen innebär att produktiviteten höjs, vilket i sin tur sänker matpriserna. Det är därför som priserna i glesbygdsbutiker vanligen är högre än vid stormarknader. Bortom den nivå som möjliggör stormarknader så är dock en större folktäthet något som höjer matpriserna på grund av de högre lokalkostnaderna.

Ska svenskars frihet begränsas för invandrares skull?

"Vårdnadsbidrag" är och för sig en ofullständig andrahandslösning då det mest liberala valet hade varit att begränsa de offentliga dagissubventionerna, men det är dock att föredra framför enbart dagissubventioner av två skäl: dels för att det innebär lägre utgifter då den är klart lägre än subventionen, men framförallt eftersom att det utökar valfriheten. För mer om detta, se min mer utförliga analys från ifjol.

Nu kan vi då läsa (bland annat här, här och här) att denna valfrihetsreform bör skrotas-på grund av invandrarna. Det påstås nämligen att det "försvagar integrationen".

Jag kommer för tillfället -utöver detta kortfattade omnämnande av två av dem- bortse från de många andra brister resonemangen har (som hur det bortser från kostnaderna för invandrarbarn i offentlig barnomsorg eller det allmänt ointressanta i fördelningen mellan statistiska undergrupper som självändamål) och istället fokusera på huvudproblemet: här antas det att det skulle vara rätt och praktiskt att begränsa svenskars frihet för invandringens skull.

Ingen, eller åtminstone ingen utanför de mest vänsterextrema grupperna eller de kriminella själva, torde väl anse att utländska kriminella har rätt att komma hit för att kränka våra rättigheter genom att exempelvis mörda, råna, våldta och/eller kidnappa svenskar. Om det nu då är så att invandrares ankomst skulle kräva att våra rättigheter begränsas så är detta funktionellt likvärdigt med att invandrarna själva är kriminella. Då det inte är , åtminstone inte i de flesta fall, är deras avsikt så bör de naturligtvis inte bestraffas på samma sätt som de som avsiktligt vill begå brott, men det skapar ett skäl för att hindra dem från att invandra. Det är nämligen inte rimligt att begära att våran frihet ska begränsas på grund av invandrarna.

Invandring kan och bör vara något som i ickesarkastisk bemärkelse berikar ett land. Om det är så att den används som anledningl för att begränsa vår frihet eller göra oss fattigare så blir den inte längre legitim.

Det verkliga problemet med AKP

Beklämmande nog så pågår det i svenska medier en skönmålning av det måttligt islamistiska Turkiska regeringspartiet AKP (som tyvärr ser ut att vinna en klar seger i dagens val) och när kritik framförs så är det av fel slag.

Här får vi exempelvis läsa att under AKP:s styre sedan 2002 har BNP per capita "fördubblats". Men enligt OECD:s databas så växte BNP bara med 46% mellan 2002 och 2010, och även om vi tror på dess prognos om 6,5% tillväxt i år så blir det bara 55%. Och det är alltså totalsiffran, per capita tillväxten är klart lägre än så då folkmängden ökat med drygt 10%, så per capita tillväxten blir snarare runt 40%.

Förvisso så är även det starka siffror, men långt ifrån så starka som det sägs och dessutom bör man ha i åtanke att tillväxten då i hög grad var en cyklisk återhämtning från en mycket djup lågkonjunktur 2001 då BNP föll med 9,5%.

Sen har vi denna beklämmande ledare från Annika Ström Melin, där i och för sig kritik riktas mot AKP-ledaren Erdogan, men det är för att han i allt för hög grad enligt Ström-Melin hyllar det moderna Turkiets grundare, Kemal Atatürk.

Förvisso var inte allt Atatürk gjorde positivt, men faktum är att Turkiets relativt höga inkomstnivå och frihet relativt andra muslimska länder utan stora mängder olja är Atatürks förtjänst. Han såg till att genomföra en radikal sekularisering och anpassning till västerländska värderingar och seder (inklusive att det turkiska språket antog en variant av det latinska alfabetet istället för som tidigare en variant av det arabiska alfabetet). Denna långtgående avislamisering och västanpassningen gjorde också att det turkiska samhället kom att bli klart mer västerländskt än exempelvis arabvärlden och Iran, både i avseendet högre frihet och högre utvecklingsnivå.

Problemet med AKP är det motsatta, nämligen att trots dess formella hyllande av Atatürk har de försökt återislamisera Turkiet, om än väldigt gradvist och hittills som tur var därmed måttligt då man varit rädd för det sekulära Turkiets väktare i form av militären, domstolarna och medelklassen i Istanbul och andra storstäder. Problemet är att ju längre AKP sitter vid makten desto mer hinner de återislamisera och försvaga det sekulära Turkiets väktare.

Problemet med AKP är alltså verkligen inte dess formella hyllande av Atatürk, utan tvärtom det hot det utgör mot Atatürks sekularistiska omvandling av Turkiet.