Lars E.O. Svensson och Storbritannien

Det var tydligen något så ovanligt som en öppen debatt mellan Riksbanksledningens olika ledamöter. Den mer inflationistiska Lars E.O. Svensson kritiserade alla andra ledamöter utom Karolina Ekholm (som för det mesta delar hans syn) för att de fört en för stram penningpolitik, vilket han anses bevisat av att konsumentprisinflationen i genomsnitt legat något under 2%-målet. Stefan Ingves och Barbro Wickman-Parak svarade att det är svårt att uppnå målet perfekt hela tiden, något som Svensson svarade med att bland annat Storbritannien lyckats väldigt bra med att uppnå ett 2% mål.

Sanningen är dock den att under de senaste 5 åren har Storbritannien haft en genomsnittsinflation på 3,5% per år, alltså 1,5 procentenheter högre än målet, att jämföra med de enstaka promille som det svenska inflationsmålet underskridits med. Svenssons exempel bara förstärker poängen att det är svårt att perfekt uppnå ett mål för en variabel som man bara till begränsad del styr över. Att sedan Svensson tycker det är bättre att man som Storbritannien överskrida snarare än som Sverige underskrida det är en annan sak. Att Sverige haft klart starkare real ekonomisk tillväxt än Storbritannien under senare år är dock inget som talar för Svenssons preferenser.

KD:s enda hopp är att fokusera på valfrihetsinriktad familjepolitik

Varför ska en borgerligt sinnad väljare välja Kristdemokraterna istället för något av de andra allianspartierna? På grund av dess relativa skepsis mot tillväxtfrämjande skattesänkningar? På grund av dess vurmande för olika former av bistånd? På grund av dess förmynderipolitik vad gäller alkohol (och annat)? Det är ståndpunkter som varken är borgerliga/liberala eller populära.

Den enda frågan där KD står för en politik som kan vinna borgerliga väljare är familjepolitiken där man är mer valfrihetsinriktad än de andra borgerliga partierna och för den delen också alla oppositionspartier utom möjligen SD. Man gör därför rätt när man nu kräver att exempelvis pappamånaderna ska slopas.  Vill man hålla sig kvar i riksdagen efter nästa val är det just kring de frågorna man bör kampanja.

För att KD ska bli ett parti som liberaler bör rösta på räcker det dock naturligtvis inte med att man enbart väljer att fokusera på sin mest liberala sida. Man måste också ändra uppfattning i de frågor där man är antiliberala, framförallt då de 3 ovannämnda.

Om jobbskatteavdraget och sysselsättningen

Finansdepartementet har publicerat en utvärdering av jobbskatteavdragets effekter som visar att den haft betydande positiv effekt på sysselsättningen. Den är över 70 sidor lång och jag upptäckte den bara för en timme sedan så jag har inte hunnit läsa igenom hela rapporten, men av det jag hunnit läsa så är det mestadels bra skrivet. Jag återkommer kanske i frågan när jag hunnit gå igenom den noggrannare.

Hur mycket kan högre inflation sänka arbetslösheten?

Lars E.O. Svensson, före detta kollega på Princetonuniversitet till ökända inflationister som Ben Bernanke och Paul Krugman, och kanske inte helt förvånande mot bakgrund av detta, Riksbanksstyrelsens mest inflationistiska ledamot, har klandrat andra såväl nuvarande som före detta styrelseledamoter för att de inte skapat tillräckligt mycket inflation.

Han hävdar att Riksbanken systematiskt hamnat under sitt eget 2% mål för konsumentprisinflationen och bara uppnått i genomsnitt 1,4% inflation per år under den senaste 16-års perioden. Han har ofta hävdat att denna "för låga" inflation skapat en onödigt hög arbetslöshet.

Nu var för det första den genomsnittliga inflationen enligt det mer relevanta HIKP-måttet (som exkluderar effekten av Riksbankens egna räntebeslut på bostadsräntor) snarare legat på i genomsnitt 1,65% per år, en klart mindre avvikelse.

En långt viktigare punkt är att det går att ifrågasätta i vilken grad denna "för låga" inflation verkligen höjt arbetslösheten. Det är i och för sig sant att det finns ett teoretiskt scenario enligt vilken högre inflation sänker arbetslösheten, nämligen om de nominella lönerna är högre än den jämviktsnivå där full sysselsättning råder och om de nominella lönerna är fasta eller trögrörliga då kan högre inflation genom att sänka reallönerna till en rimligare nivå bidra till att höja sysselsättningen.

Att lönerna inom vissa områden, exempelvis Handeln, ligger på en för hög nivå för full sysselsättning råder det ingen tvekan om. Det är förvisso också så att på väldigt kort sikt så är lönerna i princip fasta så en inflationsökning kan på kort sikt bidra till lägre arbetslöshet. I en arbetsmarknad där nominell trögrörlighet huvudsakligen beror på så kallad penningillusion, som den amerikanska, så kan den sysselsättningshöjande effekten i princip bli "permanent"*.

Problemet är dock att givet Sveriges väldigt starka fackföreningar så kommer en sådan effekt bara bli kortvarig. De kommer vid nästa lönerörelse at begära kompensation för den högre inflation och lär kunna tvinga till sig det. Och även om det går att lura dem en gång så skulle en systematiskt högre inflation också systematiskt höja de nominella lönekraven.

Och även för Sverige skulle en mer inflationistisk politik riskera förvärra problemen med för hög skuldsättning. Även med den politik som förts har den ökat oroväckande mycket de senaste 15 åren, och med Lars E.O. Svenssons politik skulle den ökat ännu mer.

*= Fast det förutsätter dock att inflationspolitiken inte skapar bubblor likt den amerikanska bostadsbubblan som när de spricker kraftigt höjer arbetslösheten.

Miljöpartiet och Vänsterpartiets galenskap i partiledardebatten

Gårdagens debatt innehöll inte särskilt mycket nytt eller anmärkningsvärt. Den klart mest "färgstarka" var Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, men det behöver inte varit enbart positivt för honom då han kan ha skrämt bort en del genom att verka för arg.
Och orealismen i hans politik lär skrämma bort alla som ens kommer i närheten av att vara vettiga.

Exempelvis vill han och hans parti lägga ner svensk vapenexport, som ger Sverige inkomster på 14 miljarder årligen, och ersätta de förlorade jobben med högre statliga utgifter. Han vill alltså ersätta en stor inkomstkälla för staten med högre utgifter! Man tar sig verkligen för pannan....

Det manliga språkröret för riksdagens andra galna parti på vänsterkanten, Gustav Fridolin, utmärkte sig å sin sida (de är för övrigt lika galna i vapenexportfrågan) genom att kritisera Reinfeldt för att han inte förhindrade att koldioxidutsläppen överskred målet. Reinfeldt svarade genom att korrekt påpeka att man kan inte kortsiktigt reglera exakt hur stora utsläppen bli annat än genom att beordra industrier att stänga ner och alla fordon att stå stilla, något som skulle innebära något av ett sammanbrott för samhället.

Reinfeldt hade helt rätt, men han missade att notera är att alla försök att med statliga restriktioner och ingrepp har effekten att vissa industrier måste stängas och att vissa fordon måste stå stilla. Kort sagt, mindre doser av "klimatpolitik" innebär också mindre doser av sänkning av den ekonomiska aktiviteten.

Varför främjande av företagande helst bör vara generellt

Efter det att Ayn Rand betecknade storföretag som "Amerikas mest förföljda minoritet" fick hon mycket kritik av olika personer som korrekt påpekade att storföretag är experter på att pressa till sig subventioner och speciella förmåner. Ett bra nutida exempel på det såg vi när Facebook lyckades pressa till sig mer än 100 miljoner i "investeringsstöd" från regeringen och ännu större stöd från EU för att investera i datahallar i Luleå. Storföretag är alltså i praktisk handling allt annat än förföljda, dels eftersom de har råd att anställa skickliga lobbyister och förhandlare och dels eftersom de har relativt lätt att flytta produktion mellan länderna.

Samtidigt hade Rand delvis en poäng i att storföretag ofta retoriskt beskrivs väldigt negativt (ibland dock inte helt utan berättigande av skäl som framgår ovan)  samtidigt som arbetare och/eller småföretag däremot hyllas och ses som några som ska gynnas.

Angående småföretag ser vi mycket riktigt ofta hur vissa politiska grupper förespråkar speciallösningar som speciellt gynnar småföretag. Det motiv som brukar anges för det är att det är "de nya företagen som skapar jobben". Och förvisso skapar småföretag en del jobb, liksom medelstora och stora företag gör det. Men i andra småföretag, liksom i andra medelstora och stora företag så försvinner också jobb.

Eftersom att nya småföretag även i värsta fall bara går omkull samtidigt som de har potential i i ett mindre antal fall växa ordentligt, medan företag som redan växt sig stora har mer begränsade möjligheter att växa ytterligare samtidigt som problem för dem representerar mycket större förluster i sysselsättning så är det nästan säkert att det rent statistiskt nog är så att småföretag utvecklar sig bättre procentuellt sett än småföretag. Men detta avspeglar bara den tidigare historian av att de större företagen, mer eller mindre per definition, redan haft större framgångar. Det säger inget om hur förändringar i skatter påverkar i rena orsakstermer förändringen av sysselsättningen. Även om storföretagen har mindre möjligheter att växa så är det också större risk att de krymper. Och på motsvarande sätt så är det så att även om förlusten av ett småföretag är mycket mindre allvarligt än förlusten av ett storföretag så är det billigare per företag att främja mindre företag och de mindre företagen har också större tillväxtpotential.

Eftersom att att fördelen av att gynna större företag i form av de större förlusterna om de inte gynnas i princip motsvaras av att det blir dyrare per företag och att det finns mindre potentiell vinst och att det omvänt då är så att den större potentialen och den lägre kostnaden per företag i princip motsvaras av de lägre förlusterna så finns det alltså ingen anledning att vare sig ge storföretag "investeringsstöd" eller att begränsa skattelättnader till enbart småföretag. Då sådana speciallösningar skapar snedvridningar finns det däremot anledning att undvika det och istället se till att allt utrymme för att främja tillväxten gynnar alla företag oavsett storlek,

Momssänkning skapar expansion i restaurangbranschen

Då det ofta tar flera år innan man ser de fulla effekterna av skattesänkningar är det ännu på tok för tidigt att försöka utvärdera hur stor den långsiktiga positiva effekten av den sänkta restaurangmomsen kommer att bli

Dock börjar vi nu få in data som ger en viss fingervisning om vad den kortsiktiga effekten blivit. Och den bild som kommer fram är inte den som vissa inkompetenta journalister och politiker från de 3 oppositionspartier som var emot sänkningen, alltså V, S och SD, velat få oss att tro

I mars så steg försäljningsvolymen med hela 5,9% , vilket är häpnadsväckande bra med tanke på att detta är en konjunkturkänslig bransch (när det är ekonomisk oro då brukar restaurangbesök ligga högt upp på listen över utgifter man kan avstå ifrån). Som kontrast så har vi sett industriproduktionen falla i början av året.