Varför inte S & M?

Och nej, med S & M syftar jag inte på den sexuella böjelse vissa har, utan på en koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. De båda partierna går numera så långt i sina försök att "triangulera" åt sig medianväljaren att deras politik är förvillande lika.

Socialdemokraterna har ju som bekant accepterat det femte jobbskatteavdraget för nästan alla löntagare och försöker mest marknadsföra sig som att man är emot fler skattesänkningar. I övrigt är det bara begränsade skattehöjningar man nu säger sig vilja ha, som höjd restaurangmoms och höjda arbetsgivaravgifter för unga, höjd alkoholskatt och utfasning av jobbskatteavdraget på inkomster över 60000 kronor i månaden.

Om vi sedan utgår från att Anders Borgs linje, som SvD rapporterar om här, är Moderaternas linje (och det Anders Borg säger brukar gälla), då ser vi att den är förvillande lik Socialdemokraternas linje. Borg säger precis som S bestämt nej till nya skattesänkningar. Tvärtom vill Borg precis som S se begränsade skattehöjningar för att precis som S bland annat finansiera högre utgifter på skolan då man precis som S vill förlänga skolplikten. Precis som S är alkoholskatten en skatt Borg vill höja och han nämner också höjd skatt på tobak och fordon, två skattehöjningar S inte nämnt (men garanterat inte lär motsätta sig).

I övrigt talar Borg sig också, precis som S, varm om påtvingad kvotering av privata bolags styrelser och (återigen precis som S) utökad kvotering av föräldraförsäkringen. Sedan tidigare har M som bekant antagit den Socialdemokratiska synen på arbetsrätt och fackföreningar. Och S & M har numera ungefär samma syn på "vinster i välfärden" som båda vill inskränka men inte helt förbjuda.

Så vad finns kvar av skillnader? Tja, Borg säger sig åtminstone inte ännu vara för höjd restaurangmoms, höjda arbetsgivaravgifter för unga och utfasning av jobbskatteavdraget för höginkomsttagare och han är fortfarande negativ till att göra a-kassan och sjukförsäkringen mer "generös", men skillnaden mellan M och S framstår ändå som mindre än skillnaden mellan MP och S (särskilt då om man tar hänsyn till Miljöpartiets radikala syn på exempelvis kärnkraft och vapenexport) eller skillnaden mellan M och övriga borgerliga partier. Och den framstår som mycket mindre än skillnaden mellan V och S.

När det gäller sakpolitisk överensstämmelse av åsikter så framstår därför S & M som det "perfekta" paret i svensk politik. Det enda som egentligen hindrar en sådan koalition är väl att partierna historiskt sett sig som huvudfiender och därför vägrar se att de åsiktsmässigt numera är nästan identiska.