Varför en upprepning av 2010 års vändning för alliansen är osannolik

Bland många borgerliga tyckare är övertygelsen utbredd att opinionen kommer att vända nu precis som det gjorde under 2010. Men även om det är möjligt, ja till och med troligt att de rödgrönas försprång kommer att krympa så är det mycket osannolikt att regeringen ska kunna hämta in försprånget och gå om de rödgröna, av följande skäl:

-Försprånget är större nu än det var 2010. Visserligen ligger inte de rödgröna högre nu än då, men eftersom SD har klart högre siffror nu så har alliansen klart lägre (väljarandelar är ett nollsummespel) siffror än de hade då.

-Regeringen framstår som allt mer trött. 2010 hade man fortfarande förslag på förbättringar, nu säger man att det inte blir tal om några skattesänkningar eller andra liberaliseringar (annat än möjligen en begränsad byggavreglering, om nu de utredningar man tillsatt kommer fram till det) och att allt är bra som det är, en verklighetsbeskrivning få känner igen sig i med hög arbetslöshet, sjunkande skolresultat och allt värre bostadsbrist. Då duger det inte att ha som strategi att enbart varna för motståndarnas försämringar.

-2010 var Socialdemokraterna öppet allierade med de verklighetsfrämmande extremisterna i Miljöpartiet och Vänsterpartiet, vilket innebär att mittenväljare uppfattade att en röst på S var en röst på extremister. Nu låtsas S att en röst på S inte innebär stöd för MP och V-och de flesta låter sig luras av det.

-Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt är mycket bättre (för sina partier alltså) partiledare än vad Mona Sahlin och Lars Ohly var. Löfven framstår som en vanlig arbetare med ett eftertänksamt och jordnära sätt att ta sig an frågorna , i kontrast mot den elitistiska yrkespolitikern Sahlin, och Sjöstedt framstår som en vänstersosse som är väldigt personligt sympatisk i kontrast med Ohly som framstod som en testuggande smygkommunist.