Jan Björklund har gjort många skadliga saker som skolminister. Förbudet mot hemundervisning är det principiellt värsta, men det skadar dock bara ytterst få (något hundratal familjer). Något som är mindre principiellt förkastligt, men som berör betydligt fler är att han drivit igenom ett beslut att göra om läraryrket till ett skråväsende i form av ett krav på att alla lärare ska ha "formell behörighet" och "lärarlegitimation". Att det gamla skråväsendet var skadligt är nästan alla eniga om, men ändå har Björklund drivit igenom att återinföra det för lärare.
Absurditeten i Björklunds system påtalas bra av Peter Wolodarski i veckans söndagskolumn;
På ett gymnasium i Stockholm, som har lång kö till antagningen, tvingas en av de mest erfarna och uppskattade lärarna att själv sätta sig i skolbänken i 18 månader. Orsaken? Hon saknar behörighet efter det politiska beslutet om lärarlegitimation. Den aktuella läraren har i tio år undervisat i engelska, retorik och körsång. Hon har akademisk grundexamen från universitetet i Bristol och talar obehindrat engelska.
Men enligt de nya reglerna får hon bara vara lärare i musik. För att slippa ta tjänstledigt i 18 månader har läraren ansökt om att läsa engelska på distans. Men just den högskolekursen är populär och svår att komma in på. Om Skolverket inte går med på ett undantag, och utför ett test i engelska, riskerar gymnasiet att förlora en av sina mest rutinerade anställda.
Runt om i landet finns många liknande exempel på personer som arbetat under lång tid utan formell behörighet. Det naturliga hade varit att granska deras lämplighet som ledare i klassrummet. Men i stället uppmanas de att åter bli studenter, oavsett om de visat sig yrkesskickliga eller ej.
Så slösar Sverige bort talangfulla och kompetenta lärare, som hellre söker sig till ett annat yrke än uppfyller kriterier i en byråkratisk mall.
Parallellt med denna politiska klåfingrighet kommer alarmerande signaler om nyrekryteringen till lärarhögskolorna. I en granskning i veckan visade DN:s reporter Kristoffer Örstadius att antagningsribban i praktiken tagits bort. Konkurrensen om platserna är minimal och de bästa eleverna från gymnasiet söker sig någon annanstans. Lärarprogrammet, som förr i tiden var eftertraktat, har förvandlats till ett glest klassrum med svängdörrar. I höstas kom 123 personer in med bottenresultatet 0,1 från Högskoleprovet. Som jämförelse skulle den som valt svarsalternativet ”C” på samtliga frågor fått 0,4 av maximalt 2,0.
Utbildningsminister Jan Björklund måste känna sig stolt över att kasta ut erfarna lärare från skolan, utan individuell prövning, samtidigt som han ersätter dem med 0,1-studenter med ”formell behörighet”.
Det bör dock påpekas att bilden av läraryrkets impopularitet är något missvisande, då det där med det absurt låga kravet på högskoleprovresultat mest avspeglar dysfunktionella intagningsregler, något som Stockholms universitets rektor Astrid Söderbergh Widding påpekar här. Att antagningsreglerna till lärarhögskolan är så dysfunktionell gör inte kritiken mot Björklunds skråväsende mindre stark (om något snarare tvärtom eftersom det visar på hur lite värde den utbildning som ger "formell behörighet" har), däremot gör det kravet på ökade statliga utgifter för att höja lärarlönerna kraftigt (som Wolodarski senare framför i samma kolumn) mindre stark.
Som visas här ligger för övrigt inte svenska lärarlöner så där extremt lågt, och jämför man länderna så finns inget märkbart samband med skolresultat. Svenska lärares löner ligger faktiskt något över OECD-genomsnittet och bara marginellt under nivån i Finland, vars skola brukar framhållas som föredöme. Ett annat land med jämförbar inkomstnivå men klart bättre skolresultat än Sverige, Japan, har faktiskt klart lägre lärarlöner än Sverige. Bland länder med högre lärarlöner märks också flera länder med sämre skolresultat, inklusive USA, Spanien och Portugal
Särskilt då med tanke på att det finns motexempel bevisar det förstås inte att högre lärarlöner sänker resultaten. Men det finns då inget stöd för att det skulle höja resultaten tillräckligt för att det skulle vara värd de stora kostnader som en kraftig höjning av lärarlönerna skulle medföra.