tisdag 30 november 2010

Carola är bäst

Jag är inte särskilt nationalistisk och normalt gillar jag inte våran nationalsång särskilt mycket, men framförd av Carola Häggkvist är den faktiskt väldigt bra:

Oavsett vad man tycker om henne i övrigt, så måste det medges att hon är väldigt begåvad musikaliskt.

måndag 29 november 2010

Svensk tillväxt högst i Europa

Precis som siffran för det andra kvartalet så var tillväxten klart högre än väntat under tredje kvartalet-6,9%, det högsta på flera årtionden och också det högsta i Europa.

Som ett resultat har ekonomin nu nästan hämtat in den produktionsnedgång som Sverige upplevde 2008 och 2009 (en produktionsnedgång som enligt den revidering som gjordes för övrigt var större än tidigare rapporterat). BNP ligger bara 1,1% under toppnivån under fjärde kvartalet 2007. Trots att Sverige hade en större produktionsnedgång än de flesta andra under krisen så ligger man därmed nu närmare än de flesta andra att återta nedgången.

Tillväxten drevs till stor del av lagerinvesteringar och fasta investeringar-just de två faktorer som bidrog till den djupa nedgången 2008-09. Däremot så bröt glädjande nog den offentliga konsumtionen trenden att öka som andel av BNP. Det avspeglade inte lägre ökning av den offentliga konsumtionen. Handelsöverskottet föll samtidigt och medan den privata konsumtionen ökade i reala tal så föll den som andel av BNP på grund av den kraftiga investeringsuppgången.

Det finns dock vissa konstiga inslag i statistiken. Enligt den separata industriproduktionsstatistiken så ökade industriproduktionen med 11,5%-men i denna BNP-rapport hävdas att den ökade 18,2%. Då det ska beskriva samma sak och kommer från samma källa så är detta ytterst märkligt. Endera så är underskattas ökningen i industriproduktionsrapporten eller så överskattas den i BNP-rapporten (om så skulle vara fallet skulle även BNP överskattas) eller både och. Det kan dock inte vara så att den den både ökar 11,5% och 18,2% i samma land under samma period.

Anmärkningsvärt är också att hushållens disponibla inkomster knappat ökade alls trots den höga tillväxten. Detta behöver dock inte avspegla någon statistisk diskrepans utan kan vara och troligen åtminstonde huvudsakligen är resultatet av att tillväxten huvudsakligen ökade de kvarhållna företagsvinsterna och det offentliga sparandet.

söndag 28 november 2010

Euron och ekonomiska kriser

De problem som vissa euroländer, framförallt då Grekland och Irland, men även Portugal och Spanien, utmålas i svenska medier och på vissa bloggar som en naturlig följd av att de har euron som valuta. Som Eric Erfors på Expressens ledarsida häromdagen uttryckte det, har det inneburit en "julafton för EMU-motståndarna".

Denna verklighetsbeskrivning bygger dock på utelämnandet av flera viktiga fakta. För det första så bortser det från att långtifrån alla euroländer har en svag ekonomi. Exempelvis Finland, Tyskland, Luxemburg och Slovakien har väldigt hög tillväxt.

Detta skulle kanske euromotståndarna avfärda med att det bara visar på hur gemensam penningpolitik skapar stora skillnader mellan länderna samt genom att peka på hur icke-euro länderna Sverige och Polen också har hög tillväxt.

Men dessa båda motargument motsäger faktiskt varandra om man ser på hur flera länder med flytande växelkurs också har djupa problem, exempelvis då Island, Ukraina, Ungern och Rumänien, som alla sett minst lika stora eller större fall i BNP som Irland och Grekland och som också varit tvugna att ställa in betalningarna eller be om lån hos IMF för att undvika det. Det finns med andra ord stora skillnader även mellan länder med flytande växelkurs. Och det dessa exempel visar är att en egen valuta med flytande växelkurs inte alls förhindrar ekonomiska problem.

Sanningen är att en misskött ekonomisk politik kommer att skada ens ekonomi alldeles oavsett vilket växelkurssystem man har som exemplen Irland och Grekland å ena sidan och exemplen Island och Rumänien å andra sidan visar.

Men var inte orsaken till åtminstonde Irlands och Spaniens problem att de var tvungna att anta ECB:s alltför låga räntor, något som skapade fastighetsbubblor.

Det är korrekt i bemärkelsen att ECB hade alltför låga räntor under den senaste högkonjunkturen, något som drabbade särskilt Irland och Spanien bland euroländerna.

Däremot är det mer tveksamt om iallafall Irland verkligen skulle ha fått en bättre situation om de haft en egen valuta. Tidigare trodde jag det, men exemplet Island har fått mig att i hög grad tänka om.

Vi såg i Island hur de höga räntorna man hade där gjorde att den isländska kronan blev kraftigt övervärderad, något som gjorde det billigt att importera mer samtidigt som inhemska producenter inte kunde sälja utomlands, något som skapade ett enormt bytesbalansunderskott. Detta underskott kunde sedan finansieras genom att de isländska bankerna tog lån i utländsk valuta.

När då sedan krisen kom och värdet på den isländska kronan kollapsade så fick Island en ohållbart stor skuldbörda samtidigt som köpkraften kollapsade. Som ett resultat har den isländska ekonomin slagits i spillror och BNP föll 8,4% under andra kvartalet i år-efter att ha fallit 6% under andra kvartalet i fjol.

På motsvarande sätt skulle det ha gällt att om Irland haft en egen valuta med flytande växelkurs skulle det irländska pundet blivit kraftigt övervärderad samtidigt som de irländska bankerna kunnat ta stora lån i euro iallafall-vilket förmodligen inneburit en lika stor kris.

Att använda Irlands problem som argument mot euromedlemskap är därför kort sagt djupt missvisande. Dels för att det bortser från att Sveriges situation definitivt inte skulle ha varit likadan utan snarare liknat Tysklands eller Finlands. Dels för att det bortser från de olika krishärdar som finns utanför euron. Och dels för att framförallt det isländska exemplet visar att Irland förmodligen inte kunnat skydda sig från de negativa effekterna av ECB:s alltför låga ränta.

Betydligt mer effektivt hade för övrigt vara att som Hongkong låta beskattningen av bostadsköp och kraven på egen insats variera efter hur överhettad bostadsmarknaden är.

lördag 27 november 2010

Köpfri dag är fattigdomsdag

Deltog ni i n"en köpfri dag" idag? Jag gjorde det inte av två skäl. Dels hade jag glömt (jag hade läst om det för några dagar sedan men som sagt glömt det) att det var det, men än viktigare är att även om jag hade kommit ihåg det så hade jag inte deltagit i det, annat än då möjligen att som motaktion handla extra.

Anledningen till det är att hela idén är feltänkt-vi behöver mer och inte mindre konsumtion.

Argumenten för det bygger på 3 felaktiga premisser:

1) Konsumtion gör oss olyckliga.
2) Alla bör ha det lika.
3) Om alla hade det lika och konsumtionen låg på svensk nivå överallt skulle inte jordens resurser räcka till.

1) kan nog måhända stämma när det gäller enskilda saker, men knappast generellt för alla saker. Tvärtom så upplever nog de flesta det som ett större problem att man inte hade råd att köpa vissa saker, snarare än att man haft råd. Om nu för övrigt personerna bakom detta har en annorlunda åsikt så står det dem fritt att skänka bort sina pengar med annan syn, något som då skulle göra båda parter lyckligare.

2) är fel eftersom att olika personer är olika produktiva och därför förtjänar olika mycket. Det innebär inte att alla inkomstskillnader idag är helt rättvisa, för det är de ofta inte av olika skäl,eller att de produktiva inte ibland kan ge bort del av sin inkomst till personer som man av andra skäl förtjänar det, men det innebär att likhet inte vore rättvist.

3) är också fel eftersom att vi ständigt utvinner och återvinner nya naturresurser som vi tidigare trodde inte fanns, och därför att vid en eventuell brist så skulle marknadsmekanismerna genom högre priser framtvinga högre effektivitet och skapandet av substitut. Den där typen av malthusianska synen på ett begränsad mängd resurser var lika fel när Thomas Malthus i en tid (början av 1800-talet) då den globala produktionen bara var en bråkdel av dagens förutspådde kris, som när personerna bakom en "köpfri dag" förutspår det igen.

fredag 26 november 2010

Palins nordkoreanska allierade och Obamas 57 USA-delstater

Ett bra exempel på hur vänstervridna de flesta journalister är har vi när de nu gör en stor sak över att Sarah Palin i en radiointervju talat om "våra nordkoreanska allierade", något som naturligtvis var en felsägning av den typ som de flesta av oss någon eller några gånger gjort oss skyldiga till.

Och Obama är verkligen inget undantag, då han exempelvis har talat om att han har besökt 57 delstater i USA, talat om att den amerikanska konstitutionen skrevs för mer än 20 århundraden sedan, talat om att FBI existerat i bara 100 dagar, talat om att hans sjukvårdsplan ger mer ineffektivitet (förvisso skulle nog många av oss säga att det är korrekt, men det är knappast vad Obama bör säga om han ska argumentera för det), talat om landet Europa, om att Israel är en stark vän till Israel och att "österrikiska" är ett språk.

Hur många av dessa felsägningar har journalister gjort en stor sak av? Inga alls. Så varför gör man en enstaka felsägning från Palin till en stor sak? Kan det månne vara så att de på basis av sina egna vänstervridna politiska preferenser vill skönmåla Obama och svartmåla Palin?

Och vicepresidenten Joe Biden är minst lika benägen att göra förvirrade uttalanden, för att bara ta ett exempel på det:


Men återigen, journalistkåren tystar ned den här typen av uttalanden från Bidens sida, i skarp kontrast med behandlingen av Palin och för den delen många andra republikaner.

onsdag 24 november 2010

Arbetslösa vs facket

En undersökning visar att cirka 30% av de arbetslösa är beredda att gå ner 20% i lön för att få ett jobb, eftersom de inser att allt för höga arbetskraftskostnader hindrar dem från att bli anställda.

Problemet är att facken förhindrar detta, eftersom de inte bryr sig om de arbetslösa och vet att de kan skylla den arbetslöshet de skapar på regeringen-vilket på sätt och vis är berättigat eftersom regeringen vägrat införa en flexiblare lönebildning där fackens monopolmakt bryts.

Om nu denna mest effektiva reform inte anses politiskt möjlig (ens just efter ett val) så bör regeringen sänka arbetskraftskostnaderna genom generella arbetsgivaravgiftssänkningar

måndag 22 november 2010

Är Israelfientlighet antisemitiskt?

När Israel diskuteras uppstår ibland anklagelsen från Israelvänner mot de som är fientliga till Israel att de är antisemitiska, något de senare vanligen upprörs av.

Frågan är då, är Israelfientliga personer antisemitiska? Svaret beror på vad som menas med "antisemitiska". Syftar du på frågan om personer som ogillar Israel nödvändigtvis är medvetet antisemitiska, då är svaret helt klart nej.

Förvisso finns det många Israelfiender som är medvetet antisemitiska, som nazister och de allra flesta islamister, men det finns ingen nödvändig koppling mellan Israelfientlighet och antisemitism.

Det finns inga giltiga i bemärkelsen försvarbara efter att alla fakta övervägts, för att vara fientig mot Israel. Men medveten antisemitism är inte det enda tänkbara skälet för att vara fientlig mot Israel. Det beror ofta på att man inte känner till relevanta fakta eller att man inte tänkt över det hela ordentligt, eller att man utgår ifrån irrationella moraliska principer, som tolkningar av judiska religösa dokument (se nedan) eller den moraliska princip som är populär bland många inom vänstern, att man alltid ska stödja de "svaga" över de "starka" (Israel upplevs nu av vänstern som den "starka" parten), oavsett vad de "svaga" gjort. Inget av dessa skäl är legitima, men de är inte heller medvetet antisemitiska.

Att fientlighet mot Israel inte nödvändigtvis är medvetet antisemitiskt illustreras också av att en del judar är Israelfientliga. Det gäller inte bara marxistiska judar som Noam Chomsky och Norman Finkelstein i USA och Dror Feiler och Helle Klein i Sverige, utan även vissa ultraortodoxa judiska sekter som Satmar och Neturei Karta som tolkar (en tolkning andra religösa judiska grupper bestrider) den judiska heliga skriften Talmud som att det är förbjudet att upprätta en judisk stat innan Messias anländer, något judar som bekant (?) inte anser har skett ännu.

Så, det torde vara uppenbart att en fientlig hållning inte behöver vara motiverad av antisemitism. Men det är samtidigt faktiskt korrekt att säga att Israelfientlighet de facto (till dess praktiska effekt) nödvändigtvis antisemitisk, eftersom att det hjälper antisemitiska grupper.

Med detta menar jag inte att det skulle vara (nödvändigtvis) de facto antisemitiskt att inta samma position som grupper som råkar vara antisemitiska. Inte heller menar jag att det skulle vara de facto (nödvändigtvis) antisemitiskt att vara emot något som domineras av judar. Och inte heller menar jag att det skulle vara de facto (nödvändigtvis) att bedöma Israel negativt utifrån en dubbelmoral gentemot andra nationer. Det finns inga giltiga skäl att göra så, men de ogiltiga skälen behöver precis som med Israelfientlighet i allmänhet inte nödvändigtvis vara antisemitiska.

Utan det som menas är att Israels fiender, alltså Fatah, Hamas, Hizbollah och de stater som stödjer dem (framförallt då Iran och Syrien) är antisemiter. Till och med det påstått "moderata" Fatah sprider antisemitiska myter i skolor och medier och kräver att en framtida palestinsk stat ska vara helt judenrein. Och Hamas är ännu radikalare i sin antisemitism.

En analogi kan illustrera det hela. Under andra världskriget så deltog Finland på samma sida som nazi-Tyskland i dess krig mot Sovjetunionen, det var till och med en begränsad grad av direkt samverkan mellan Finland och Tyskland. Men det kan ju noteras att det inte finns några egentliga tecken på att den finska regeringen sympatiserade med den nazistiska ideologin, utan syftet var att ta tillbaka de landområden som Sovjet hade stulit från Finland under vinterkriget 1939-40, Den finska regeringen var förmodligen inte egentligen medvetet pronazistiskt (till skillnad från de fascistiska lydstater i Östeuropa (Slovakien, Ungern, Rumänien, Kroatien) skapade av tyskarna och som också deltog i den tyska krigsinsatsen) men genom att kämpa på samma sida som Hitler var den i praktisk handling pronazistisk-och för övrigt i praktisk handling antisemitisk eftersom deras insats försenade den tidpunkt då de nazistiska förintelselägren kunde stängas.

Nu kanske någon invänder att den logiken skulle innebära att de västallierade var i praktisk handling prokommunistiska eftersom de kämpade på samma sida som det kommunistiska Sovjetunionen. Men det förnekar jag inte (iallafall om vi utgår ifrån antagandet att Tyskland och dess allierade skulle besegrat Sovjet utan de västallierades hjälp), och det är därför man i konflikter mellan två vidriga parter som nazi-Tyskland och Sovjet eller kriget mellan Saddam Husseins Irak och ayatollornas Iran under 80-talet bör vara försiktig med att lägga sig i, och enbart göra det om det är klart att det trots att man då stödjer en ond part så är det en mindre ondska än om man inte stödjer det. Men man bör i en sådan bedömning alltid ha klart att om man stödde exempelvis Sovjet eller Saddam Husseins Irak eftersom en nazi-tysk respektive iransk seger hade varit värre så är det ändå en ondska man stödde.

Och de som stödjer den palestinska saken bör ha klart för sig att även om de inte sympatiserar med antisemitism så är det just rätt så radikal antisemitism (inklusive krav på mord eller fördrivning av miljonder judar) de stödjer om de stödjer den palestinska saken.

söndag 21 november 2010

Ett annat sätt att minska statsskulden

P.J. Anders Linder ifrågasätter det kloka i att som Anders Borg satsa på att minska statsskulden från redan låga (i både svenskt historiskt och internationellt perspektiv) 35% av BNP till 21% av BNP 2014.

Att det allt annat lika är bra att skuldkvoten sjunker tycker jag står klart (särskilt då i dessa tider då olika länder får akuta problem på grund av stora underskott), men å andra sidan finns det andra saker som vore ännu bättre. Mer specifikt så vore det bättre med offensiva tillväxt- och sysselsättningshöjande skattesänkningar i form av framförallt sänkt bolagsskatt och generella sänkningar av arbetsgivaravgifterna.

För medan Sverige kan vara nöjd över det statsfinansiella läget så är arbetslösheten och utanförskapet fortfarande (och lär förbli även om det blir fortsatt högkonjunktur) något som det finns anledning att vara väldigt missnöjd med. Offensiva skattesänkningar för att åtgärda det är helt klart mer angeläget än att sänka skuldkvoten med någon extra procentenhet.

Dessutom så behöver inte sådana skattesänkningar nödvändigtvis stå i konflikt med lägre skuldkvot. Detta dels eftersom den högre tillväxt och lägre arbetslöshet de genererar innebär att de minskar överskottet mycket mindre än vad en statisk analys (en som utgår från att beteende inte påverkas) ger vid hand. Dessutom innebär den högre tillväxten att BNP blir större, vilket givet en viss statsskuld i kronor innebär en lägre skuldkvot.

Så det är därför fel av regeringen att använda omsorg av statsfinanserna som ursäkt för att inte genomföra tillväxt- och sysselsättningsfrämjande sänkningar av bolagsskatten och arbetsgivaravgifterna.

tisdag 16 november 2010

Esbati blir "österrikisk"

Jag besöker ofta hemsidor och bloggar som jag inte sympatiserar alls med, detta då för att kolla på vilka argument som motståndarsidan framför. En av dessa bloggar som jag inte sympatiserar med men ändå ofta besöker är förre Ung Vänster-ordföranden Ali Esbatis blogg. Till min stora förvåning hittade jag vid dagens besök en post på Esbatis blogg som jag i stort sett (jag skulle förstås ha formulerat vissa saker annorlunda) håller med om, då han påpekar att en starkt bidragande orsak till de rekordstora inkomstklyftorna i USA är Federal Reserves inflationistiska penningpolitik, en poäng som jag och många andra "österrikiskt" inriktade ekonomer tidigare framfört upprepade gånger (exempelvis här).

söndag 14 november 2010

Mona Sahlins avgång är beklaglig

Inte helt oväntat så avgår nu Mona Sahlin. Detta tycker jag är synd eftersom hon varit (och skulle om hon suttit kvar fortsätta vara) en så dålig partiledare och eftersom jag vill att det ska gå dåligt för Socialdemokraterna. Det som är dåligt för Socialdemokraterna är bra för Sverige och vice versa.

Den enda trösten är att det finns inga för Socialdemokratin bra alternativ. Margot Wallström skulle säkert bidra till att stärka partiet, men bortsett från att hon inte sitter i Riksdagen så har hon gjort klart att hon inte vill ha jobbet. Carin Jämtin framstår efter valfiaskot för de Stockholmssossar hon leder inte som ett seriöst alternativ. Thomas Östros och Ibrahim Baylan är lika förknippade med valförlusten som Sahlin. Thomas Bodström har genom sitt egocentriska agerande visat att han inte kan tas på allvar.

Så vem skulle det då bli? Jag har faktiskt ingen, det återstår att se. Kanske blir det trots allt någon av de ovannämnda i brist på andra alternativ. Vi får bara hoppas att det blir någon lika inkompetent som Mona Sahlin.

lördag 13 november 2010

Skillnaden mellan Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna

Ofta i debatten och nyheterna i Sverige och på andra håll så jämställs ofta Fremskrittspartiet i Norge med Sverigedemokraterna. Det är dock grovt felaktigt av flera skäl.

Även om vi lämnar partiernas ursprung (SD kom från rasistiska grupper, medan FrP kom från en skatteproteströrelse) åt sidan så finns det två avgörande skillnader. För det första så är Fremskrittspartiet det mest marknadsliberala partiet (åtminstone av dem som är med i Stortinget) i Norge i de flesta sakfrågor.

Endast om man har en märklig besatthet av invandringsfrågan (som vissa på båda sidor har) som den helt avgörande frågan när det gäller att bedöma partier så kan man jämställa dessa partier.

För det andra så är de inte ens lika i invandringspolitiken. Fremskrittspartiet vill ha en restriktiv invandringspolitik, men de ser till skillnad från SD inte invandringen som roten till allt ont (och som alla övriga frågor kan reduceras till), utan vill helt enkelt begränsa den i syfte att begränsa statens utgifter på asylinvandringsmottagande. Och att vilja minska statliga utgifter är ett marknadsliberalt synsätt.

Förvisso har nog en del av dess väljare och förmodligen även en del av dess politiker mer dunkla baktankar, men andra har det inte och det är inte den officiella linjen.

Att SD och FrP är väldigt olika bekräftas också av SD:s Björn Söder som efter att ha diskuterat SD:s samarbete med Dansk Folkeparti (som har liknande rötter som FrP, men som nu är betydligt mer likt SD) förklarar avsaknaden av samarbete med FrP så här:

"De står väldigt långt från oss, jag ser det som ett ultraliberalistiskt parti."

fredag 12 november 2010

Thomas Östros har rätt-fast inte på det sätt han tror

Thomas Östros skriver att "efter år av skattesänkningar är det lätt att tro att enda källan till att arbete lönar sig är sänkt skatt" och menar att det är fel. Det har han rätt i. Trots allt har sänkta ersättningsnivåer i a-kassan och andra "socialförsäkringar" samma effekt-och med tanke på inkomsteffekten så är det faktiskt ännu effektivare (men å andra sidan betydligt mindre populärt) än skattesänkningar när det gäller att öka arbetsutbudet.

Problemet är förstås att Socialdemokraterna vill gå åt andra hållet och därmed göra det mindre lönsamt att arbeta.

torsdag 11 november 2010

Regeringen borde inte genomföra datalagringsdirektivet

Regeringen föreslår nu att det datalagringsdirektiv som EU påbjudit medlemsländerna faktiskt ska genomföras.

Först ska det sägas att direktivet är förkastligt eftersom det innebär en kränkning av folks rätt till privatliv. Att alla e-mails, sms, och telefonsamtal ska registreras även utan konkret brottsmisstanke är oacceptabelt då det kan missbrukas av de personer som administrerar det.

Men då EU påbjudit det ska vi då inte genomföra det även om det är fel, kanske en del tänker (och det är ju regeringens huvudursäkt)?

Nej. För att för det första går regeringens direktiv längre än vad EU kräver. Och för det andra så pågår rättslig prövning av direktivets juridiska legitimitet. Och för det andra, även om dessa prövningar misslyckas, vad ska EU göra om Sverige inte genomför det? Invadera oss? Nej, det kommer definitivt inte att hända. Genomföra handelssanktioner? Nej, det tror jag inte heller. Utesluta oss ur EU? Nej, det tror jag inte heller då Sverige i över ett decennium trotsat det obligatoriska åtagandet att införa euron som valuta. EU har i praktiken ingen som helst bestraffningsmöjlighet om Sverige väljer att akivt sätta sig på tvären. Och om böter utkrävs så kan Sverige bara vägra betala det (dessutom skulle beloppet förmodligen vara försumbart relativt Sveriges ekonomis storlek). Med tanke på att Sverige är en av de största nettobidragsgivarna i EU så är jag rätt så säker på att de inte skulle våga ta strid om detta (då det är en strid de helt klart skulle förlora).

Så regeringen både kan och bör vägra genomföra detta. Att de inte vill göra det är synnerligen beklämmande.

tisdag 9 november 2010

Stockholmsmoderater blir galna

Kommer ni ihåg filmen Demolition man, med stjärnor som Sylvester Stallone, Sandra Bullock, Nigel Hawthorne, Dennis Leary och Wesley Snipes i huvudrollerna? Det beskrev ett framtida (år 2032) Orwellianskt samhälle där medborgarna var ständigt övervakade och hade sina liv detaljreglerade av härskaren Dr. Raymond Cocteau (spelad av Hawthorne). Regleringarnas karaktär kan sammanfattas i följande replikskifte som utspelade sig strax efter att Stallones karaktär, John Spartan, som varit nedfryst sedan 1996 blivit återupplivad:

Spartan: -Hey you, give me a Marlboro.
En manlig polis: -Yes of course. Right away. What’s a Marlboro?
Spartan: -A cigarette. Any cigarette.
Bullocks karaktär: -Um, smoking is not good for you, and it has been deemed that anything not good for you is bad, hence illegal. Alcohol, caffeine, contact sports, meat…
Spartan: -Are you shitting me?
Cocteaus röst från dator i väggen: -John Spartan, you are fined one credit for violation of the verbal morality statute.
Spartan: -What the hell is that?
Cocteaus röst från dator i väggen: -John Spartan, you are fined one credit for violation of the verbal morality statute.
Bullocks karaktär: -Bad language, chocolate, gasoline, uneducational toys and anything spicy. Abortion is also illegal but then again so is pregnancy if you don’t have a licence.

Det visar sig senare också att riktig sex (inklusive samlag) även mellan samtyckande vuxna förbjudits. Dessa förbud upprätthålls effektivt genom kamera och mikrofonövervakning överallt inklusive hemmen och sändare inopererade i alla.

För alla som ens kommer i närheten av att vara frihetliga eller åtminstonde icke-totalitära så borde ett samhälle av den typen vara ett skräckscenario.

Nu visar det sig att Stockholmsmoderaterna inte riktigt delar denna friheliga, icketotalitära instinkten då de upprättar områden där det inte bara ställs de normala och fullt rimliga kraven på att betala hyra och inte störa grannarna, utan även krav på deras livsstil i form av vilken mat man äter, att man ska samåka, umgås med grannarna och att man ska motionera.

Exakt hur dessa krav ska genomföras är oklart, då de (ännu) inte verkar gå så långt som kameraövervakning överallt. Men att det är svårgenomförbart givet detta är dock knappast den allvarligaste problemet med det hela. Politiker borde överhuvudtaget inte lägga sig i folks privatliv. Att politiker från det parti som en gång i tiden var antiförmynderipartiet nu går i spetsen för det är synnerligen oroväckande, beklämmande och deprimerande. Detta då särskilt som då de om det hela anses "lyckat" kan frestas att utvidga det från att gälla ett visst område till att gälla resten av Stockholm-och resten av Sverige.

Och med tanke på att personlig integritet knappast kan sägas vara någon viktig princip för de "nya moderaterna" så lär steget inte vara långt till att upprätta den övervakningsapparat som krävs för att genomdriva det. Och då kommer vi att att hamna i förmynderidystopin i "Demolition man".

lördag 6 november 2010

Regeringens rysk-kinesiska utrikespolitik

En vanlig uppfattning bland Israelvänner är att Ryssland och Kina har en fientlig inställning till Israel. Man pekar på att de oftast i FN röstar för resolutioner som verbalt fördömer Israel, samtidigt som de bedriver handel med Israels ärkefiende Iran.

Men det som detta bortser ifrån är att Ryssland och Kina också oftast röstar för FN-resolutioner som verbalt fördömer Iran, samtidigt som de har goda handelsrelationer även med Israel.

Det vore därför mer korrekt att säga att Ryssland och Kina behandlar Israel och Iran på ungefär samma sätt. Man är villiga att verbalt fördöma båda, men är motvillig att gå utöver detta och begränsa handeln. Om något så är de något mer villiga att begränsa handeln med Iran, då exempelvis Ryssland nyligen ställde in försäljningen av det högeffektiva ryska luftvärnssystemet S-300 och då både Ryssland och Kina röstade för skärpta sanktioner mot Iran.

Man kan intressant nog se paralleler till den ryska och kinesiska utrikespolitiken hos Sveriges regering. Den svenska regeringen fördömer ofta Israel, nu senast i samband med "Ship to Gaza"-incidenten, men man har bestämt avvisat kraven från de rödgröna om att införa sanktioner mot Israel. På motsvarande sätt så har regeringen åtminstonde ibland (fast mer sällan än gentemot Israel) uttalat sig kritiskt om regimen i Teheran, men man har samtidigt uttalat sig negativt om FN-sanktioner mot Iran (Sanktioner som alltså även Ryssland och Kina röstade för).

Regeringen har i stort sett samma utrikespolitik vad gäller Israel och Iran som Ryssland och Kina-med skillnaden att regeringen är jämfört med Ryssland och Kina relativt mer fientlig mot Israel och mer positiv mot Iran. Dock är man fortfarande något mindre Israelfientlig än de rödgröna.

onsdag 3 november 2010

Märklig argumentation från Reinfeldt om arbetsgivaravgifter

Fredrik Reinfeldt intervjuas i SvD och uttalar sig där emot generella sänkningar av arbetsgivaravgifterna och öppnar samtidigt för riktade sänkningar till företag som är "jämställda".

Om vi börjar med frågan om generella sänkningar så har han en ytterst märklig argumentation:

"Vi är ofta rätt kritiska till generella arbetsgivaravgiftssänkningar, för vi är övertygade om att det snarare än att ge fler jobb används till att förstärka resultaten för företag eller att höja löner. Däremot tror vi att riktade lättnader kan vara en morot för att åstadkomma saker."

Visst kommer det bidra till högre nettolöner, men det gäller faktiskt även för jobbskatteavdrag och för riktade sänkningar, så det är inget argument. Och sen är det för övrigt inte heller negativt då högre nettolöner är bra i sig och bidrar till att som Reinfeldt själv alltid brukar säga "göra det mer lönsamt att arbeta".

Och samma sak gäller när det gäller att "förstärka resultatet" hos företag, det är också något som gäller även för jobbskatteavdrag och riktade sänkningar. Och det är på samma sätt för övrigt inte heller något dåligt då högre vinster högre avkastning exempelvis för pensionssparare och då det innebär att färre företag slås ut och det blir lönsamt för fler företag att anställa fler personer.

Reinfeldts så kallade motargument är alltså för det första även tillämpbart på de alternativa åtgärder han föreslår och beskriver dessutom de sätt på vilket generella sänkningar skapar jobb. Däremot finns det många andra skäl till att vara kritisk mot riktade sänkningar relativt generella, se här och här.

Att Reinfeldt är så emot generella sänkningar kan bero på att han vill ha råd med speciallösningar för att som det heter "åstadkomma saker". Och med det menas inte minskad arbetslöshet, som borde vara högsta prioritet, men som definitivt inte är det. Det som menas är istället saker som "jämställdhet". Exakt vad som menas med "jämställdhet" är inte klart (ska företag exempelvis straffas för att de verkar inom en bransch där ena könet har en stark preferens relativt det andra för att arbeta?). Vad som däremot är klart är att långt ifrån att vara en "frihetsfråga" så innebär detta minskad frihet då staten lägger sig i människors fria val. Dessutom så lär detta innebära ytterligare en ökning av den byråkratiska bördan för företagen, något som givetvis kommer vara negativt för jobbskapandet. Det kan förstås i och för sig innebära fler byråkratjobb, men det överväger knappast och dessutom så handlar det till skillnad från de jobb som försvinner om onyttiga jobb.

Det är just såna här intervjuer som åter gör mig nöjd över att jag inte röstade på moderaterna i riksdagsvalet.

tisdag 2 november 2010

Ingen anledning att vara nöjd med arbetsmarknadsläget

När media rapporterade om arbetsförmedlingens senaste veckostatistik var rubriken att "arbetslösheten sjönk". När man granskar statistiken närmare så framgår att det är en missvisande bild.

Visserligen sjönk antalet som är registrerade hos arbetsförmedlingen som "arbetslösa" med 36490 från året innan och antalet som var registrerade som "deltidsarbetslösa" föll med 4795. Men antalet i "program med aktivitetsstöd" steg med 43026 och antalet med i varierande grad subventionerade anställningar (inklusive såväl så kallade "instegsjobb" och "nystartsjobb") steg med 20785.

Sammantaget steg alltså antalet som söker riktiga heltidsjobb med 22526 och uppgår nu till 547119. Och detta efter ett år av högkonjunktur!

Nu steg i och för sig förmodligen inte det totala utanförskapet eftersom den omdiskuterade sjukförsäkringsreformen och skärpta regler för förtidspension innebär att färre uppbär såna bidrag. Men å andra sidan, om man räknar med dem som fortfarande lever på sjukpenning eller förtidspension och om man vidare räknar med heltids- och deltidsarbetslösa som eftersom de av olika skäl (exempelvis att de är studenter eller pensionärer som skulle vilja jobba) inte är berättigade till a-kassa inte brytt sig om att officiellt registrera sig som heltids- eller deltidsarbetslösa så blir det totala antalet i utanförskap ännu värre, förmodligen en bra bit över 1 miljon, vilket då innebär ett drygt 20%-ligt totalt utanförskap.

Även om sysselsättningen nu ökar är det helt enkelt otillräckligt många nya jobb utöver det som krävs att täcka den ökning av befolkningen i arbetsför ålder som sker.

Med bakgrund av detta så är det som sagt skamligt och fullständigt ansvarslöst av regeringen och Anders Borg uppträder som att de är nöjda med situationen och därför vägrar vidta några åtgärder för att skapa nya riktiga jobb och istället bara satsa på mer amstrams (som numera går under byråkratiska eufemismer som "program med aktivitetstöd") och andra reformer som inte skapar några nya riktiga jobb.