Löfvens teori om a-kassan

Danne Nordling återger Stefan Löfvens resonemang om a-kassa. Enligt Löfven och många andra socialister är syftet med a-kassa inte enbart att hjälpa den arbetslösa, utan också att hålla uppe lönerna:

Riktigt intressant var Löfvens exemplifiering av vad solidaritet går ut på. Det är inte att ge bort något åt andra (termen för detta är altruism, se min recension av Liedmans bok om solidaritet 1999). Han tog a-kassan som ett typiskt exempel. Ursprunget är att arbetarna lade undan pengar i ett kassaskrin. Den insamlade penningsumman var inte till för att någon enskild skulle kunna gå iväg med den. Pengarna fanns där om någon  blev arbetslös och inte kunde få nytt jobb trots att han försökte. Genom att den arbetslöse kunde hålla uppe sin konsumtion behövde han inte söka jobb till underpris. Det höll uppe lönenivån för alla och därmed var solidaritet något som alla tjänade på. Gruppens egenintresse befrämjas av solidariteten, kan man säga.

Förvisso innebär en utbudsbegränsning att bruttolönenivåer hålls uppe. Men det sker ju till kostnaden av att man måste försörja den arbetslösa, något som sänker arbetarnas nettolöner. Att denna nackdel finns illustreras av att om det nu vore bra att den arbetslöse blir mindre angelägen att skaffa ett nytt jobb, varför ska det anses som bra att någon form av försök att hitta nytt jobb alls göras? Det begränsar ju arbetskraftsutbudet ännu mer....