Wolodarski vilseleder om 30-talet

Peter Wolodarski fortsätter kritisera den tyska hållningen till skuldkrisen och hävdar nu att den åtstramingpolitik som tyskarna kräver liknar den politik som USA:s president Herbert Hoover fördes under 30-talet.

Detta stämmer dock inte alls med fakta. Faktum var att Hoover låg bakom den snabbaste ökning av de federala utgifterna någonsin i fredstid, och ökade dem från 3,4% av BNP 1929/30 (budgetåren i USA skiljer sig lite från kalenderåren) till 8% 1932/33, samtidigt som budgetsaldot under samma period gick från ett överskott på 0,8% av BNP till ett underskott på 4,5%.

Även om man inte sätter det i förhållande till den krympande ekonomin så ökade de reala federala utgifterna med nära 80% under Hoovers mandatperiod. Säga vad man vill om Hoovers politik, men det var inte någon "åtstramningspolitik".

Återigen: (de flesta) "vanliga" greker är medskyldiga till krisen

Johan Norberg har skrivit en artikel om Grekland som lika gärna kunnat vara författad av en vänsterpartist. Norberg, med hjälp av citat från "vanliga" greker försöker hävda att de grekiska politikerna ensamma bar ansvaret och att "vanliga" greker är att betrakta som "offer" för dessa.

Som jag konstaterat tidigare, jag bestrider på intet sätt att de grekiska politikerna klantat sig och förtjänar att klandras. Men det Norberg helt bortser från är, vem var det som röstade fram dessa politiker? Vem var det som fick alla de sociala förmåner som skulderna finansierade? Och vem var det som genom inte bara sitt röstande utan också sina demonstrationer och strejker krävde av politikerna att få dessa förmåner samtidigt som de vägrade betala skatt för att finansiera förmånerna? Svaret på alla dessa tre frågor är just de "vanliga greker" som Norberg beskriver som "offer". I själva verket är majoriteten av greker som varande de som krävde att få och mottog de pengar som staten fick in genom att låna medbrottslingar, och inte offer.

Det finns förvisso en minoritet av greker som inte verkat för att försöka utnyttja systemet eftersom de inser det ohållbara i det. Men de är tyvärr bara en minoritet, och i den mån de drabbats är som sagt majoriteten som pressat politikerna till en underskottspolitik medskyldiga till problemen.

Ålänningar firar att de inte fick som de ville

För tre dagar sedan var det som bekant Sveriges nationaldag, idag är det Ålands motsvarighet till nationaldag, som firas till minne av att Åland fick sitt självstyre. I år är det extra firande eftersom det var exakt 90 år sedan Åland den 9:e juni 1922 fick sitt självstyre.

Ironiskt nog var detta dock inte den lösning som ålänningarna då ville ha. I samband med det ryska imperiets sönderfall efter den kommunistiska revolutionen 1917 så bröt sig Finland loss, och ansåg samtidigt att Åland var en del av det nya självständiga Finland. Företrädare för Åland ansåg dock att Åland tillhörde det land som Åland liksom Finland tillhörde fram tills 1808, alltså Sverige. Sveriges regering höll med de åländska företrädarna om att Åland borde tillhöra Sverige, men Finland insisterade på att Åland var en del av Finland.

Efter förhandlingar så bestämde sig dåvarande FN, Nationernas förbund, för en kompromiss som innebar att Finland skulle ha suveränitet över Åland, men att Åland skulle ha omfattande självstyre och att Finland skulle bevara Ålands svenska karaktär vad gäller kultur och språk. 

Detta var inte den lösning som de åländska företrädarna då ville ha, men så här i efterhand kan man konstatera att det nog faktiskt var den bästa lösningen. Finlands regering har respekterat Ålands självstyre och svenska karaktär och samtidigt har det faktum att Åland haft klart större självstyre än lokala myndigheter i såväl Finland som Sverige gjort att man kunnat hitta på egna lösningar och dessutom kunnat få bedriva taxfree-försäljning på färjetrafiken.

Med en arbetslöshet på endast 2,7%  och en genomsnittsinkomst som ligger klart över genomsnittet i såväl fastlands-Finland som Sverige så har det blivit väldigt lyckat. Hade Åland varit en del av Sverige hade man som kontrast förmodligen fått samma status som Gotland, och precis som Gotland haft en arbetslöshet i linje med riksgenomsnittet. 

Och hade Åland varit en del av Sverige hade man inte kunnat bli en fristad för hemundervisande familjer som flyr undan Jan Björklunds förtryck, utan man hade blivit tvungen att tillämpa Björklunds fascistiska skollag där också. Förvisso hade då möjligheten för svenska (och åländska) hemundervisande familjer funnits att fly till Finland, men det är längre bort geografiskt och mestadels finskspråkigt.

Polisen är alldeles för distraherad av (vad som borde vara) icke-brott

Trots att antalet poliser i Sverige ökat kraftigt de senaste åren sjunker uppklaringsprocenten för vardagsbrott stadigt. Polisen själva skyller på att poliserna fått för många administrativa uppgifter. Detta är nog en viktig delförklaring som borde lösas genom effektiviseringar och avlastning från civilanställda. Men en annan förklaring är att de ägnar den tid åt brott som på sin höjd kan sägas vara bagatellartad  och som ofta överhuvudtaget inte borde vara brott.

Den senaste tiden har vi exempelvis kunnat läsa om hur polisen avsätter extra stora resurser till att agera glädjedödare genom att förhindra att studenter firar sin examen på ett sätt som nykterhetsfanatiker inte gillar och hur de också satsar extra resurser på att kontrollera att cyklister inte cyklar snabbare än 30 kilometer i timmen.

Sen har vi det där med att politiskt korrekt tryck från feminister gjort att det ses som prioriterat att förhindra samtyckande vuxna från att ha sex om den ena betalat den andra.

Om polisen slutade prioritera den här typen av offerlösa brott, då skulle man få över en del tid som kanske kunde användas för att lösa de stöld- och våldsbrott där offer faktiskt finns.

Språkuppdelad sysselsättningsstatistik från Finland

Efter det att Reinfeldt gjorde sitt sakligt korrekta men bland vänstertyckare ändå kontroversiella påpekande om  att "etniska svenskar mitt i livet" har klart lägre arbetslöshet än invandrare och personer yngre än 25 så var en invändning som lanserades att rent tekniskt för Statistiska Centralbyrån (SCB) ingen statistik över arbetslöshet baserad på etnisk tillhörighet., något som var en formellt korrekt men ändå fånig och missvisande invändning eftersom de har statistik baserat på om man är född i Sverige eller ej, och den visade just vad Reinfeldt påpekade.

Finlands statistikcentral för däremot statistik över arbetslöshet och sysselsättningsgrad uppdelat på etnicitet, eller rättare sagt vilket språk man har som modersmål. Och den visar ganska dramatiska skillnader mellan olika grupper som ni kan se i tabellen nedan:

De misstankar jag tidigare haft om att svenskspråkiga i Finland haft högst sysselsättningsgrad och lägst arbetslöshet, baserat på att sysselsättningsgraden i det som kallas Svenskfinland (de delar av Finland med signifikant svensk befolkning) inklusive de delar av Åland och Österbotten som har svensk majoritet legat högre än i övriga Finland, bekräftas här då som ni ser svenskspråkiga har klart högst sysselsättningsgrad och lägst arbetslöshet av alla språkgrupper, vilket innebär att även svenskspråkiga i storstäder med finsk majoritet, som Helsingfors och Åbo, har låg arbetslöshet.

Finskspråkiga har visserligen klart lägre sysselsättningsgrad än svenskspråkiga i Finland, men de har dock högre sysselsättningsgrad än samtliga invandrade språkgrupper. Skillnaden mot estniskspråkiga är dock som ni kan se ytterst marginell, medan framförallt de som har somaliska, arabiska. persiska och kurdiska som modersmål har en extremt låg sysselsättningsgrad.
,

Debatt om alkoholliberalisering

Mattias Svensson har i en huvudsakligen välskriven rapport för Timbro visat på hur den relativa liberalisering av svensk alkoholpolitik som skett sedan Sveriges EU-inträde varit väldigt lyckad. Den ökade tillgängligheten och de relativt lägre priserna har,som man kunde förvänta sig, lett till ökad totalkonsumtion, men det har inte lett till ökade alkoholrelaterade problem. Det senare är som Svensson påpekar i hög grad relaterat till att liberaliseringen förskjutit konsumtionen från sprit till öl och vin. Då sprit på grund av sin högre alkoholhalt är lättare att dölja när alkoholpolitiken är restriktiv så tenderar sån politik att relativt öka konsumtionen av det, samtidigt som sprit är associerat med större risker.

Det jag främst saknar i Svenssons rapport är ett resonemang om att alkohol inte enbart har potentiellt negativa utan också positiva effekter. Sen kan det för övrigt noteras att det parti som Svensson i senaste valet uttalat sitt stöd för, Miljöpartiet, förespråkar en radikalt restriktivare alkoholpolitik.

I Umeå-baserade socialdemokratiska lokaltidningen Folkbladet (som fram tills nyligen hette "Västerbottens Folkblad") har Svenssons rapport nu recenserats. Precis som väntat så är ledarskribenten Tony Johansson negativ till slutsatsen att det haft positiva konsekvenser, men han har dock inga egentliga argument för det annat än att det skulle vara för tidigt att se de långsiktiga följderna och att frånvaron av mer negativa konsekvenser av liberaliseringen beror på att liberaliseringen inte varit ännu radikalare. Inte särskilt övertygande argumentation....

Intressant klimatdebatt

I Östgöta correspondenten (i folkmun ofta bara kallad "Corren") har det varit en intressant debatt mellan Ingemar Nordin, "klimatskeptisk" (jag föredrar uttrycket klimatrealistisk) professor i vetenskapsteori vid Linköpings universitet, och den klimatalarmistiska  hydrologen Katarina Losjö.

I Nordins första artikel konstateras bland annat att temperaturen under de senaste 15 åren utvecklats på ett helt annorlunda sätt än vad de etablerade klimatalarmistiska modellerna förutspått, och att nya forskningsresultat visar på att många av de förstärkningseffekter som modellerna utgår ifrån inte existerar, vilket då naturligtvis kan utgöra åtminstone en delförklaring till oförmågan till bra förutsägelser.

Losjös första svar behandlade överhuvudtaget inte de flesta av Nordins påpekanden, utan riktade sig enbart in på att 2011 ändå var varmare än de allra flesta åren på 1800-talet och 1900-talet, och att frånvaron av uppvärmning sedan slutet av 1990-talet berodde på andra faktorer. Att såväl naturvetenskapliga som samhällsvetenskapliga fenomen vi upplever beror på flera olika orsaksfaktorer som ibland kan motverka varandra vore jag den sista att förneka, men för att förklara denna empiriska anomali skulle hon inte bara ha behövt påpeka denna vetenskapsfilosofiska sanning utan också specifikt förklara vilka andra faktorer som gjort att klimatmodellernas förutsägelser blivit felaktiga. För övrigt kan "andra faktorer" inte bara vara en faktor när det gäller temperaturförändringar över 15 års sikt, utan även över 150 års sikt.

Hon kommer istället för den diskussionen med en floskelartad utläggning om hur "folk drabbas redan nu" av "väderkonsekvenser".

Nordins svar på detta består i att dels påpeka att "väderkonsekvenser" i form av extremväder som översvämningar, torka och stormar förvisso drabbar folk nu men att det alltid drabbat folk och att det inte blivit mer vanligt under de senaste åren.

Nordin påpekar också att han inte alls förnekade att det är varmare nu än under det som ofta kallas "lilla istiden" på 1800-talet, men att det är en del av de temperaturvariationer som naturligt förekommer, och att nya rön ger stöd åt teorin att utplaningen de senaste 15 åren inte beror på tillfälligheter utan på att de etablerade modellernas antaganden är felaktiga.

Till sist påpekar han de många positiva effekterna som koldioxid faktiskt har.

Losjös sista (jag vet inte hur långt replikskifte som tillåts) svar är av värsta "goddag yxskat" karaktär och kommer bara med upprepningar av det hon tidigare skrev samt nya floskler om att hon "inte vill vänta" på de katastrofer som koldioxidutsläpp sägs innebära, utan att på något sätt försvara teorin om att det orsakar katatrofer.

Sammanfattningsvis, bra jobbat av Ingemar Nordin, som fick fram starka argument och enbart bemöttes av floskler. De allra mest fanatiska klimatalarmisterna lär inte påverkas, men de Östgöta correspondenten-läsare som är mottagliga för sakliga argument har nog påverkats i klimatrealistisk riktning.