Inkomsteffekt och substitutionseffekt

Vissa borgerliga motståndare till jobbskatteavdraget har menat att det inte är effektivt eftersom det förutom en positiv effekt på incitament (det som formellt brukar kallas substitutionseffekt) också har en inkomsteffekt som motverkar det.

Det finns två problem med denna argumentation. Dels så är faktiskt inkomsteffekten något som i princip förekommer för alla skattesänkningar inklusive de alternativ som de nämnda kritikerna erbjuder, och för den delen för också alla utgiftsökningar, (förutom då när det går till utlänningar som med exempelvis bistånd och EU-avgift) så det är inte ett giltigt argument för att föredra vissa skattesänkningar före andra. "Inkomsteffekten" om det hade varit något positivt (vilket det av skäl som förklaras nedan det inte är) är alltså inte tillämpbar i diskussionen om olika skattesänkningar, eller för den delen mellan skattesänkningar eller utgiftsökningar, utan för stärkt budgetbalans eller att pengar slösas på utlänningar.

Ett annat kanske ännu mer grundläggande problem är att inkomsteffekten och substitutionseffekten utgår från motsatta mekanismer. Inkomsteffekten är en "piska" där ens situation försämras och där man jobbar mer för att begränsa denna försämring men där slutresultatet likväl är att folk mår sämre.
Som kontrast så är substitutionseffekten en "morot" där ens situation förbättras då ökat arbete ger större utdelning och där slutresultatet är att folk mår bättre.

Även om en ökad "inkomsteffekt" alltså innebär mer arbete så är det inte i sig bra då det är associerat med lägre nytta. Då nyttan är huvudsaken så skulle detta om något vara ett argument för underskottspolitik. På grund av de andra negativa effekter stora underskott har så är det totalt sett inte önskvärt, men "inkomsteffekten" av det är det. Poängen är därmed att oavsett vilka överväganden man i övrigt kan ha kring olika skattesänkningar så är "inkomsteffekten" inte ett giltigt argument emot olika skattesänkningar.

Miljöpartiet allierar sig med stalinister

Att avgrundsvänstern hatar Israel och vill ersätta landet med islamistisk tyranni är inte någon nyhet. Att detta hat går så djupt att de på den grunden är beredda att trakassera oskyldiga idrottsmän är knappast något som borde förvåna någon heller, så vi borde inte förvånas över att öppet stalinistiska Kommunistiska partiet (som tidigare kallade sig KPML(r)) och Vänsterpartiet (där många med stalinistiskt sinnelag finns) planerar att göra just detta i samband med en handbollsmatch mellan Sverige och Israel.

Vi får hoppas (tyvärr är jag dock pessimistisk om att så ska ske) att polisen agerar mycket kraftfullt och håller kända vänsterextremister ute och snabbt arresterar och lagför de som ändå lyckas genomföra trakasserierna.

Vad som samtidigt är anmärkningsvärt är att Miljöpartiet allierar sig med stalinisterna. Partiet har ju lyckats lura många storstadsliberaler att partiet är ett sympatiskt mittenparti som gillar vindkraft, trängselavgifter och en omfattande välfärdsstat men som i övrigt är frihetligt. Det finns många andra skäl till varför den bilden är fel, men att man allierar sig med stalinister för Israels islamistiska fiender visar att Miljöpartiet har liknande vänsterextrema, pro-islamistiska hållning i utrikespolitiken som Vänsterpartiet och Kommunistiska partiet.

Kompetens, inte kön, är det relevanta

Återigen så är det en kontrovers om andelen kvinnor i börsbolagsstyrelser. Men varför skulle jämn könsfördelning överallt vara önskvärt? Om det vore så så skulle det också vara ett självändamål att det skulle vara samma andel kvinnor i fängelser, vilket då skulle innebära att kvinnor skulle utan att förtjäna det skulle vara i fängelse eller att män som borde vara i fängelse borde frisläppas-eller en kombination.

Det finns i och för sig anledning att vara missnöjd med dagens börsbolagsstyrelser då det nog ofta är mindre kompetenta som på grund av nepotism och liknande får sina platser istället för mer dugliga personer. Men det man ska fokusera på vid bättre tillsättningsprocesser är inte kön, utan den för uppgiften relevanta egenskapen duglighet/kompetens.

Vänsterpartist förespråkar mord på alla moderater-och Per Gudmundson

Vänsterpartisten Simon Fors, som är ledamot i kommunfullmäktige i Pajala och i landstingsfullmäktige i Norrbotten har på sitt twitter skrivit bland annat

"alla Moderater är extremt obehagliga. Utan undantag"

"inga Moderater förtjänar nåt annat än bly"

"Alla tänkande människor förespråkar väl Per Gudmundsons avrättning?"

Med "förtjänar bly" avses helt klart att de ska skjutas med en blykula. Det hela blir ännu mer anmärkningsvärt när han efter att ha konfronterats med det vägrar specifikt backa från sina uttalanden och att riksdagsledamoten Siv Holma visserligen bestämt tar avstånd från uttalanderna men inte klart säger att han ska uteslutas, vilket borde vara självklart.

Det här illustrerar att Vänsterpartiet inte frigjort sig från sina kommunistiska rötter och att en del drar den logiska slutsatsen att det som regimer de hyllat, och i vissa fall fortfarande hyllar, utomlands det skulle vara bra i Sverige också.

Det är för övrigt anmärkningsvärt att det bara är lokalpressen i Norrbotten som uppmärksammar detta. Hade företrädare för SD eller M kommit med några liknande uttalanden då hade nog riksmedierna uppmärksammat det.

Sänk beskattningen av investeringar istället

Centern och vissa moderater förespråkar nu införande av ett grundavdrag i kapitalinkomstbeskattningen för att uppmuntra sparande bland låg- och medelinkomsttagare.

Förslaget är för all del bättre än inga skattesänkningar alls och hade det funnits ett obegränsat utrymme hade det varit ett positivt steg, men nu finns det tyvärr inte ett obegränsat utrymme. Och då bör man koncentrera sig på de skattesänkningar som har störst effekt på BNP och sysselsättning. Och det finns ingen anledning att tro att ett sådant förslag skulle ha en nämnvärt positiv effekt.

Anledningen är att Sverige redan idag har ett stort överskott av sparande i form av ett överskott i bytesbalansen. Ifjol var bytesbalansöverskottet 207 miljarder, motsvarande över 6% av BNP, och under första kvartalet i år steg den till 71 miljarder, motsvarande över 8% av BNP.

Det är alltså inte så att det sparas för lite i Sverige, utan problemet är att sparandet i för liten grad används till investeringar i Sverige utan istället lånas ut till länder där de används på ett i allt för många fall osunt sätt. Därför är det (förutom sänkt skatt på arbete) beskattningen av investeringar som bör sänkas för att uppmuntra att sparande investeras i Sverige istället för utomlands, vilket mer konkret innebär sänkt bolagsskatt

Svensk jobbpolitik föredöme i Danmark

För några år sedan framhölls den danska så kallade flexicurity-modellen som kombinerade flexibel arbetsrätt inklusive frånvaro av turordningsregler med hög ersättning i a-kassan, ofta som föredöme av såväl liberaler som socialdemokrater. Dessa båda grupper betonade olika saker (liberalerna arbetsrätten, socialdemokraterna a-kassan) men de tycktes vara eniga om att den danska kombinationen var bättre än en ordning med något mindre flexibel arbetsrätt och stramare a-kassa.

Alliansregeringen som tillträdde 2006 hade dock en annorlunda uppfattning och bevarade i stort sett den gällande mindre flexibla arbetsrätten samtidigt som man på olika direkta eller indirekta (jobbskatteavdrag som gjorde det relativt mindre fördelaktigt att leva på a-kassa) sätt gjorde a-kassan ännu mindre generös, trots att den redan från början var stramare än den danska .

Det som kan konstateras är att den svenska jobbpolitiken varit långt mer framgångsrik än den danska flexicurityn. Både BNP och sysselsättningen har i Sverige återhämtat raset under finanskrisen, medan det däremot i Danmark är så att såväl BNP som sysselsättning ligger kvar långt under de nivåer som gällde före finanskrisen. Om man tar hänsyn till den högre svenska befolkningstillväxten blir bilden något mindre fördelaktig för Sverige, men även efter en sådan justering har den svenska utvecklingen varit klart starkare än den danska.

Det borde därför kanske inte förvåna att Sverige nu framhålls som föredöme i Danmark, och att många danska borgerliga politiker talar om att ta efter den svenska jobbpolitiken.

Vissa har försökt tillskriva den starkare svenska utvecklingen till att den svenska kronan föll kraftigt mot euron under finanskrisen medan den danska kronan hade (och har) fast växelkurs mot euron, men det håller inte som förklaring då den starkare svenska utvecklingen kommit framförallt under det senaste året då kronan varit lika stark eller starkare mot euron (och därmed också danska kronan) än före finanskrisen. Dessutom kan man notera att Tyskland som fört en liknande jobbpolitik som Sverige men som ingår i eurozonen haft en liknande framgång.

Jag bör för övrigt för tydlighetens skull säga att jag i och för sig tror att en liberaliserad arbetsrätt skulle ha en viss positiv effekt på sysselsättning och tillväxt. Dock tror jag att effekten skulle vara liten, klart mindre än effekten av stärkta incitament, så om man måste välja mellan dessa saker då bör stärkta incitament viktigast.

Låter som att man har fel personal

AP-fonderna har alldeles för höga kostnader och negativa förvaltningsresultat, något som leder till lägre pensioner, påpekas det här. Låter onekligen som att den ansvariga personalen behöver avskedas och ersättas med färre men mer kompetenta personer. Frågan är varför detta inte är regeringens reaktion.