Så tidigt som 1920, så var det arabiska kravaller i det som då kallades det brittiska mandatet Palestina, där judar massakrerades. Detta upprepades flera gånger, bland annat 1921, 1929 och 1936. Då fanns ingen israelisk stat, och judarna i "Palestina" hade inte gjort något annat än att börja bruka oanvänd mark. Dessa massakrer var delvis resultatet av den uppvigling som den [arabisk-]palestinska nationalismens fader, Haj Amin al-Husseini låg bakom.
Al-Hussieni flydde sedan 1941 tillsammans med flera av sina medarbetare till Nazi-Tyskland, där de först fick träffa SS-chefen Heinrich Himmler, och sedan Adolf Hitler. De kom då överrens om en allians där al-Husseini lär organisera en muslimsk SS-division i Hitlers tjänst, i utbyte mot att Hitler lovade att utvidga förintelsen av Europas judar till att även gälla Mellanösterns judar.
Även efter Nazi-Tysklands nederlag så höll arabiska ledare fast vid visionen om att mörda alla judar i Israel, och fram tills kriget 1967 så var den allmänna inställningen bland arabledarna att det bara var en tidsfråga innan judarna skulle drivas in i Medelhavet. Efter de arabiska nederlagen i krigen 1967 och 1973 så insåg dock arabledarna att Israel nu inte kunde krossas via militära medel. Istället så började arabiska företrädare inrikta sig på att vinna över sympatierna hos naiva vänsterinriktade västerlänningar, i hopp om att dessa naiva västerlänningar skulle pressa sina regeringar att försvaga Israel. Då framstår det inte som så smart att öppet medge sina folkmordsplaner, vilket är varför arabisk/muslimska/palestiniska företrädare idag sällan företräder det öppet. Men ibland så råkar muslimska företrädare försäga sig. Se här denna konversation mellan David Horowitz och en kvinnlig företrädare för Muslim Student Association:
Om du har dålig högtalare eller av andra anledningar har svårt att höra det kan en transcript av konversationen läsas här.
