Har skattesystemet blivit mer eller mindre progressivt?

Regeringens skattesänkningar har mött på två (det finns iofs fler (falska) motargument, men de är inte relevanta för diskussionen av denna aspekt så jag utelämnar dem för tillfället) olika -och oförenliga- kritiska argument.

Det ena och det vanligaste är anklagelsen från oppositionspartierna om att skattesänkningarna "bara gynnar de rika". Den anklagelsen kan trots dess popularitet i samhällsdebatten ganska direkt avfärdas då den majoritet av arbetande svenskar som har låga eller normala inkomster fått betydande lättnader.

Det andra betydligt mindre vanligare kommer från vissa radikalliberala debattörer som ogillar att skattesänkningarna sägs ha gjort skattesystemet mer progressivt. Problemet med den kritiken är för det första att ökad progressivitet inte är ett problem (tvärtom är det då positivt) så länge det innebär lägre skatter för låginkomsttagare, det är bara ett problem när det innebär högre skatter för höginkomsttagare.

För det andra så går det inte att säga att skattesystemet blivit mer progressivt. Visserligen är det sant att jobbskatteavdraget (och sänkningen av skatten på ålderspensioner) ökat progressiviteten vad gäller inkomstbeskattningen av arbetande personer (och ålderspensionärer), men då exempelvis sjukskrivna, förtidspensionärer och arbetslösa inte fått sänkt skatt och då dessa i genomsnitt har klart lägre inkomst än arbetande så har progressiviteten minskat i förhållandet mellan höginkomsttagare och dessa grupper.

Och dessutom är det så att brytpunkten för statlig inkomstskatt höjdes 2009 utöver den normala indexhöjningen, något som enbart gynnade höginkomsttagare och därför gjorde inkomstskatten mer regressiv.

Och för det tredje så har andra skatteförändringar gjort skattesystemet mer regressivt. Förmögenhetsskatten betalas mer eller mindre per definition bara av rika och borttagandet av det gjorde därför skattesystemet mer regressivt. Reformeringen av beskattningen av fastigheter hade också en regressiv effekt då det satte ett tak på hur mycket fastighetsskatt kunde betalas, något som finansierades av höjd reavinstskatt för alla.

Det har ibland hävdats att även fattiga betalade hög fastighetsskatt enligt det gamla systemet då de sades bara ha haft oturen att bo bredvid någon som sålde fastigheten till ett högt pris. Men i praktiken var och är det väldigt sällsynt med fattiga i områden som Djursholm eller Falsterbo och dessutom var det så att även i det fåtal fall som existerade så fanns det tidigare en begränsningsregel som innebar att fastighetsskatten max kunde uppgå till 4% av inkomsten. Så det var tveklöst så att så gott som alla vinnare i reformen var rika, vilket innebar att gruppen personer med lägre inkomst netto fick höjd skatt då fastighetsbeskattningen totalt inte sänktes.

För det fjärde har regeringens punktskattehöjningar på tobak och bensin/diesel varit regressiva då låginkomsttagare spenderar en högre andel av sin inkomst på det. Tobaksskatten är särskilt regressiv då låginkomsttagare har högre tobakskonsumtion till och med i absoluta tal än höginkomsttagare. Den planerade alkoholskattehöjningen (och ännu mer så då alltså den planerade ytterligare tobaksskattehöjningen) är också regressiv för att även om höginkomsttagare dricker mer så är deras alkoholkonsumtion i förhållande till inkomsten lägre.

Till sist kan det konstateras att finansieringen av skattesänkningarna faktiskt nästan uteslutande fallit på låginkomsttagare både genom direkta åtgärder för att strama åt a-kassan och sjukpenningen och genom de indirekta effekterna av arbetslinjen att färre uppbär bidrag.

Mot den bakgrunden är det felaktigt att påstå att höginkomsttagare missgynnats, ännu mer felaktigt än vänsterns påstående att enbart höginkomsttagare gynnats. Det innebär inte att det vore fel att slopa värnskatten eller genomföra ytterligare höjningar av brytpunkten för statlig inkomstskatt-däremot så är det ytterligare ett skäl till varför "progressiva" skattesänkningar bör ses som något positivt.

Svensk tillväxt högre än väntat

Som väntat föll svensk tillväxt enligt de preliminära beräkningarna tillbaka under andra kvartalet, ,men var med 5,3% jämfört med ifjol ändå klart högre än väntat. Fast det som verkligen förvånade var att ökningen var så mycket som 1% jämfört med förra kvartalet, vilket motsvarar en årstakt på 4%.

Annan statistik inklusive inköpschefsindexen har antydit en klart svagare utvecklingen. En förklaring är att BNP-siffrorna inte tar hänsyn till den försvagning av Sveriges terms of trade (importpriser relativt exportpriser) som skett. En annan är att den andra statistiken inte på motsvarande sätt justerade för kalendereffekter (det var fler helgdagar än ifjol då påsken inföll i april istället för mars).

Men även justerat för terms of trade så var tillväxten jämfört med ifjol, klart över 4%. Det är väldigt starkt jämfört med de andra länder som publicerat andra kvartalets BNP hittills, som USA och Storbritannien som knappt haft någon tillväxt alls i justerade termer. Svensk tillväxt lär också ha varit högre än i något annat EU-land, förutom kanske något av de baltiska länderna.

Detta visar på de positiva effekter som regeringens utbudspolitik med sänkta skatter haft. Vissa keynesianer har försökt hävda att en inflationistisk penningpolitik under krisen skulle ha legat bakom det, men det håller inte då andra länder med minst lika inflationistisk politik under krisen, exempelvis då USA och Storbritannien haft en svagare utveckling. Sedan början av 2010 då tillväxten verkligen tog fart har penningpolitiken dessutom varit tvärtom väldigt stram då penningmängdstillväxten varit strax under noll och då konsumentprisinflationen varit den lägsta i EU förutom Irland (och den har också varit klart lägre än i USA). Hade tillväxten varit efterfrågedriven hade inte prisökningarna varit så låga.

Norges Timothy McVeigh

Tvärtom vad som de första tecknen (inklusive meddelanden från inte mindre än två islamistiska organisationer om att de låg bakom det) antydde var det inte islamister som låg bakom bombdådet i Oslo och massakern i Arbeiderpartiets ungdomsförbunds läger, utan det var någon som sade sig vara anti-islamist, Anders Behring Breivik.

Dåden var förstås ondskefulla, men till sin utformning var de ett exempel på ondskefull genialitet. Genom att först genomföra ett bombdåd som distraherade polisen och genom att klä ut sig till polis skapade Breivik en förevändning för att samla så många som möjligt i lägret kring sig som han kunde döda samtidigt som hans falska polisuniform kunde lura många som såg honom senare att lita på honom just innan han sköt dem, vilket förklarar varför han lyckades döda så många som över 80. Vid de flesta skottdåd i USA och andra ställen brukar som kontrast bara 20-30 personer på sin höjd dödas.

Breiviks genialitet när det gäller utformningen kontrasterar samtidigt inte bara med hans psykopatiska kallblodighet utan också med hans idioti när det gäller analysen av effekten av hans dåd. Att döda nära 100 norska socialdemokrater lär knappast i sig ändra något politiskt när det finns mer än en miljon andra, samtidigt som det kommer att skapa sympati för de norska socialdemokraterna och avsky för och repression mot det nationalistiska läger han tillhörde, något som i effekt på samhället betyder långt mer än cirka 100 socialdemokraters bortgång.

Bombdådet i Oslo påminner i mycket om Timothy McVeighs sprängning av den federala byggnaden i Oklahoma City den 19:e april 1995. Båda troddes först vara islamistiska, men visade sig senare vara gjorda av "högerextrema" vita män. Bomben i Oslo tycks också likna den i Oklahoma City i det att den bygger på konstgödsel, enligt den formel som nazistgurun William Pierce raskrigsroman The Turner Diaries beskrev.

Motivet för McVeigh var att han ville hämnas federala myndigheters massaker av medlemmarna av en kristen sekt utanför Waco, Texas på dagen 2 år tidigare, medan Breiviks motiv tycks ha varit att hämnas vänsterns "terroriserande" av "politiskt konservativa", med vilket han förmodligen syftar på extremvänsterns mötesstörningar mot grupper de inte gillar.

McVeighs dåd gjorde att den kritik av en stark statsmakt som uttrycktes av motsvarigheten till dagens Tea Party-rörelse förklarades skyldiga för dådet varpå det kom att undertryckas. Breiviks dåd lär på motsvarande sätt stärka de rörelser han var emot, samtidigt som de rörelser han sa sig vara för lär försvagas.

Coop anser att produktion i diktaturer är att föredra

Coop gör ett anmärkningsvärt ställningstagande genom att stoppa inköp av läskmaskinen Sodastream tills de säkerställt att produktionen sker i Kina snarare än i ett judiskt område i "Västbanken". Coop anser alltså att det är bättre att produktion sker i en brutal diktatur än i ett fritt västerländskt samhälle. Coops agerande är inte direkt förvånande då vänstern och stora delar av borgerligheten länge behandlat Israel som en större skurk än världens diktaturer, men det är ändå beklämmande.

Jag är inte för att bojkotta produkter från Kina, men jag skulle ha avsevärt större förståelse för det än för bojkott av israeliska produkter.

Angående den så kallade "Västbanken" så har Israels vice utrikesminister Danny Ayalon för övrigt gjort en intressant video där han förklarar varför det är felaktigt att kalla det ockuperat. Ayalon är egentligen lite väl timid i sin argumentation då han inte klart säger, och argumenterar för, att Israel är den rättmätiga ägaren av "Västbanken" då det är en mycket bättre stat än vad "Palestina" skulle vara och då kontroll av området behövs för Israels säkerhet, men det innehåller ändå en del för frågan viktiga fakta.

Bättre vore att ställa in alkoholskattehöjningen

Folkpartiets Carl B. Hamilton, som är styrelseledamot i Systembolaget, har föreslagit att Systembolaget ska kunna leverera, mot en betalning som motsvarar kostnaden, alkohol hem till folk som uppfyller de vanliga kraven (dvs att de är minst 20 år och inte är märkbart berusade vid inköpstillfället).

Det är förstås en helt rimlig idé, särskilt då med tanke på att det idag går att privatimportera lagligt och med tanke på att det faktiskt idag hade varit lagligt för privata företag att börja en sådan tjänst (Att "köpa ut" är trots allt lagligt så länge det inte är till personer som inte uppfyller de nämnda vanliga kraven), men nykterhetsfascisterna i IOGT-NTO och partier som Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna blir ändå hysteriska då allt som kan tolkas som ökad frihet när det gäller alkohol är oacceptabelt för dem.

Detta, liksom förslaget om "gårdsförsäljning" har dock låg relevansgrad när det gäller både liberalers önskan om ökad frihet och när det gäller politikernas önskan att begränsa inköp utanför Systembolaget. Det som framförallt driver folk att vilja handla utanför Systembolaget är i första hand priset, och det kommer inte ändras med detta förslag, tvärtom så gör ju då leveranskostnaden att det blir dyrare att handla på det sättet jämfört med att gå in i en Systembolagsbutik.

Det verkligen angelägna, vilket i och för sig inte utesluter att dessa andra åtgärder också genomförs, vore därför snarare att sänka alkoholskatten, eller åtminstone ställa in den planerade höjningen. Om så inte sker så kommer friheten inskränkas, de alternativa inköpen och svensk ekonomi skadas oavsett om Hamiltons förslag genomförs eller ej.

Calmfors argument mot jobbskatteavdraget håller inte

Lars Calmfors kritiserar förslaget om ett femte jobbskatteavdrag, trots att han medger att det är ett effektivt sätt att öka sysselsättningen.

Hans ena argument är att det försvagar "försäkringsskyddet" genom att skillnaden mellan lön och a-kassa ökar. Men ökningen av skillnaden är ju faktiskt själva poängen med arbetslinjen och då jobbskatteavdrag inte gör arbetslösa fattigare, utan löntagarna rikare, så är det svårt att se det som ett problem.

Hans andra argument är att det tränger undan andra ännu viktigare skattesänkningar och utgifter. Att det finns andra skattesänkningar som vore ännu bättre, framförallt sänkt bolagsskatt och arbetsgivaravgifter håller jag i och för sig med om, men det förändrar inte att det är bättre än ingen skattesänkning.

Och att det minskar utrymmet för utgifter är bara bra, då det är bättre att medborgarna får behålla sina pengar istället för att politikerna ska slösa bort dem. Just det faktum att friheten ökas är för övrigt som Nya Wermlands-Tidningens ledare påpekar idag ett viktigt argument för jobbskatteavdraget.

Tino om multikulturalism

Tino Sanandaji höll under Almedalsveckan ett intressant fördrag om multikulturalism. Jag håller inte med honom i alla hans formuleringar, men det är på det stora hela väldigt intressant och bra:

Nyval som folkomröstning om jobbskatteavdrag

Det antogs länge att även om regeringen på grund av sin minoritetsställning kunde åka på nederlag i vissa andra frågor så skulle man på grund av budgetlagen kunna driva igenom vilka skattesänkningar man ville. Detta eftersom budgetlagen sa att regeringens budget gällde såvida inte en enad opposition kom med en alternativ budget. Och då det var osannolikt att SD och de rödgröna skulle enas om en alternativ budget så antogs det då att regeringen fortfarande ensamt kunde bestämma om skattesänkningar.

Men enligt den tolkning som nu verkar gälla så gäller dessa budgetregler endast förhindrar utgiftsökningar från oppositionens sida-inte förhindrande av skattesänkningar, så har då SD och de rödgröna möjlighet att stoppa regeringens skattesänkningar om de vill. Då även oppositionspartierna sagt sig vilja sänka skatten på pensioner så lär det gå igenom. Sänkt restaurangmoms lär också gå igenom då Miljöpartiet är positiv till det. De två andra skattesänkningar som regeringen sagt sig vilja genomföra, alltså höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt och ett femte jobbskatteavdrag, saknar däremot majoritet.

Särskilt då ett nederlag för femte jobbskatteavdraget vore en stor prestigemässig förlust, och skulle dessutom innebära att regeringen inte längre skulle kunna genomdriva sin huvudprincip om arbetslinjen, vilket i praktiken skulle innebär att den i all praktisk bemärkelse upphör att vara regering.

Vad kan då regeringen göra? Ett alternativ vore att förhandla med något oppositionsparti. Men vilket då? Vänsterpartiet kan uteslutas direkt på grund av dess vänsterextrema politiska inriktning, liksom Sverigedemokraterna men i det fallet inte av sakpolitiska skäl utan på grund av den prestige som de övriga riksdagspartierna satt i att inte förhandla med dem. Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle vara tänkbara alternativ, men de lär båda kräva stora eftergifter av antiliberalt slag.

Givet de realistiska alternativ som finns kan då ett nyval faktiskt vara det minst onda. Då det utlöses av en strid om jobbskatteavdraget skulle det då bli något av en folkomröstning om jobbskatteavdraget. Då de flesta väljare tjänar på det så skulle ett sådant val ha goda förutsättningar att få ett klart mer fördelaktigt utfall än dagens opinionssiffror.

Riksbankens självmål om räntehöjningar

I sin analys så skriver Riksbanken detta om uppåtriskerna för inflationen:

Om den i dag höga KPI-inflationen mer påtagligt påverkar olika aktörers långsiktiga inflationsförväntningar och lönebildningen kan penningpolitiken behöva stramas åt mer än i huvudscenariot i den penningpolitiska rapporten

Saken är ju dock den den nuvarande höga KPI-inflationen är ett resultat av räntehöjningarna då räntor är en del av KPI. Och enligt den senaste rapporten var av KPI-inflationen på 3,3% hela 1,8 procentenheter eller mer än hälften räntehöjningar.

Så om det är så som Riksbanken påstår att högre KPI-inflation höjer inflationsförväntningarna och om det är så att högre inflationsförväntningar höjer inflationen långsiktigt och givet att högre räntor på kort sikt höjer KPI-inflationen då följer att högre räntor inte bara på kort utan även lång sikt höjer inflationen och att "stramare" penningpolitik i form av högre räntor därmed är kontraproduktivt.

Nu anser jag i och för sig att teorin att räntehöjningar höjer inflationen är felaktig, men givet att Riksbanken indirekt framför den så är deras slutsats att det ändå krävs för att sänka inflationen något av ett logiskt självmål.

Risken med att vänta...

...är att du väntar tills det blir för sent. I Sverige har det på grund av feministiska ideologiska föreställningar om att kvinnor inte bara bör ha möjlighet till (något som nästan alla antifeminister instämmer i), utan mer eller mindre är skyldiga att (eller åtminstone att det ses som föredömligt att) skjuta upp barnafödandet väldigt länge, så att de ska hinna med att göra färdigt utbildningen, "etablera sig på arbetsmarknaden" och "se världen" och vad det nu kan vara. Problemet, som uppmärksammas här, är att denns inställning inte går ihop så bra med hur kvinnors kroppar fungerar, eller mer specifikt hur fruktsamheten börjar falla efter 25 års ålder. Risken för kvinnor som vill ha barn någon gång, men först när de blir mycket äldre, är därför att de aldrig kan få det.

Och dessutom ökar, särskilt efter 40 års ålder (men det är även så att kvinnor i 30-års åldern har högre risk än tonåringar och kvinnor i 20-års åldern), risken för olika former av defekter hos de barn som man får. Faktum är att ökningen av biologiska defekter för äldre kvinnor jämfört är ungefär densamma som ökningen av risken för biologiska defekter för barn som är resultatet av förhållanden mellan kusiner (risken ökar från 2-3% från unga obesläktade par till 4-6% för mödrar äldre än 40 och för barn vars föräldrar är kusiner). Men medan det är socialt tabu för de flesta i Sverige att skaffa barn med kusiner så anses det om något närmast föredömligt för kvinnor att vänta med barn tills de blir äldre, trots att riskerna för biologiska defekter är lika.

Visst bör kvinnor ha rätt att om de vill avstå från barn, eller ta risken att inte kunna få det om de väntar för länge. Men på grund av den biologiska realiteten att risken för ofrivillig barnlöshet och biologiska problem för de barn som de trots allt får ökar med ålder kan idealet att vänta med barn ifrågasättas. Och unga kvinnor bör informeras om de risker som uppskjutande av föräldraskap innebär.

Regeringen motbevisar egna argument om övervakning

När FRA-lagen och andra övervakningslagar drivits igenom då har man ofta fått höra att "den som inte begått några brott har inget att frukta". Nu har då regeringen avslagit Aftonbladets krav på att få ta del av ,eller med andra ord övervaka, förre ministern Sven-Otto Littorins IP-nummer. Av vilket, liksom all annan sekretessbeläggning och frånvaron av till medborgarna direktsänd kameraövervakning två möjliga slutsatser följer.

Endera så ägnar sig regeringen åt brottslig verksamhet som man vill dölja.

Eller så har motståndarna till de övervakningslagar som regeringen drivit igenom rätt när de menar att dessa kränker hederliga medborgare.

Det är också tänkbart att båda dessa alternativ är korrekta, men inte att ingen av dem är det.

För övrigt så angår det inte Aftonbladet eller någon annan om Littorin sexchattade eller inte (det är faktiskt inte ett brott). Att tidningen för en kampanj om detta visar bara återigen hur depraverad och motbjudande denna blaska är.

Svensk tillväxt sjunker snabbt

Att tillväxten fallit till nivåer klart lägre än de 7% som vi såg i slutet av förra året torde stå helt klart efter dagens statistik som visar ett ordentligt fall i inköpschefsindexet och en nedgång i bilförsäljningen i juni. Tidigare i veckan kom också relativt svaga detaljhandelssiffror.

Att tillväxten skulle mattas av ordentligt var i och för sig väntat och i princip oundvikligt med tanke på att förra årets tillväxt till stor del representerade en ren konjunkturmässig återhämtning från den djupa nedgången 2008-09.

Det finns dock en risk för att tillväxten ska falla mer än nödvändigt, alltså klart under den långsiktigt hållbara, dels beroende på utländska faktorer som den allt svagare konjunkturen i Europa och USA och dels beroende på inhemska faktorer som fallande penningmängd. Mot den bakgrunden så borde Riksbanken avstå från fler räntehöjningar samtidigt som tillväxtfrämjande skattesänkningar borde genomföras. Tyvärr så bortser dock Riksbanken från de monetära förhållandena samtidigt som risken ökat att SD och de rödgröna genom kryphål i budgetlagen ska kunna blockera skattesänkningar.