söndag 31 juli 2011

Har skattesystemet blivit mer eller mindre progressivt?

Regeringens skattesänkningar har mött på två (det finns iofs fler (falska) motargument, men de är inte relevanta för diskussionen av denna aspekt så jag utelämnar dem för tillfället) olika -och oförenliga- kritiska argument.

Det ena och det vanligaste är anklagelsen från oppositionspartierna om att skattesänkningarna "bara gynnar de rika". Den anklagelsen kan trots dess popularitet i samhällsdebatten ganska direkt avfärdas då den majoritet av arbetande svenskar som har låga eller normala inkomster fått betydande lättnader.

Det andra betydligt mindre vanligare kommer från vissa radikalliberala debattörer som ogillar att skattesänkningarna sägs ha gjort skattesystemet mer progressivt. Problemet med den kritiken är för det första att ökad progressivitet inte är ett problem (tvärtom är det då positivt) så länge det innebär lägre skatter för låginkomsttagare, det är bara ett problem när det innebär högre skatter för höginkomsttagare.

För det andra så går det inte att säga att skattesystemet blivit mer progressivt. Visserligen är det sant att jobbskatteavdraget (och sänkningen av skatten på ålderspensioner) ökat progressiviteten vad gäller inkomstbeskattningen av arbetande personer (och ålderspensionärer), men då exempelvis sjukskrivna, förtidspensionärer och arbetslösa inte fått sänkt skatt och då dessa i genomsnitt har klart lägre inkomst än arbetande så har progressiviteten minskat i förhållandet mellan höginkomsttagare och dessa grupper.

Och dessutom är det så att brytpunkten för statlig inkomstskatt höjdes 2009 utöver den normala indexhöjningen, något som enbart gynnade höginkomsttagare och därför gjorde inkomstskatten mer regressiv.

Och för det tredje så har andra skatteförändringar gjort skattesystemet mer regressivt. Förmögenhetsskatten betalas mer eller mindre per definition bara av rika och borttagandet av det gjorde därför skattesystemet mer regressivt. Reformeringen av beskattningen av fastigheter hade också en regressiv effekt då det satte ett tak på hur mycket fastighetsskatt kunde betalas, något som finansierades av höjd reavinstskatt för alla.

Det har ibland hävdats att även fattiga betalade hög fastighetsskatt enligt det gamla systemet då de sades bara ha haft oturen att bo bredvid någon som sålde fastigheten till ett högt pris. Men i praktiken var och är det väldigt sällsynt med fattiga i områden som Djursholm eller Falsterbo och dessutom var det så att även i det fåtal fall som existerade så fanns det tidigare en begränsningsregel som innebar att fastighetsskatten max kunde uppgå till 4% av inkomsten. Så det var tveklöst så att så gott som alla vinnare i reformen var rika, vilket innebar att gruppen personer med lägre inkomst netto fick höjd skatt då fastighetsbeskattningen totalt inte sänktes.

För det fjärde har regeringens punktskattehöjningar på tobak och bensin/diesel varit regressiva då låginkomsttagare spenderar en högre andel av sin inkomst på det. Tobaksskatten är särskilt regressiv då låginkomsttagare har högre tobakskonsumtion till och med i absoluta tal än höginkomsttagare. Den planerade alkoholskattehöjningen (och ännu mer så då alltså den planerade ytterligare tobaksskattehöjningen) är också regressiv för att även om höginkomsttagare dricker mer så är deras alkoholkonsumtion i förhållande till inkomsten lägre.

Till sist kan det konstateras att finansieringen av skattesänkningarna faktiskt nästan uteslutande fallit på låginkomsttagare både genom direkta åtgärder för att strama åt a-kassan och sjukpenningen och genom de indirekta effekterna av arbetslinjen att färre uppbär bidrag.

Mot den bakgrunden är det felaktigt att påstå att höginkomsttagare missgynnats, ännu mer felaktigt än vänsterns påstående att enbart höginkomsttagare gynnats. Det innebär inte att det vore fel att slopa värnskatten eller genomföra ytterligare höjningar av brytpunkten för statlig inkomstskatt-däremot så är det ytterligare ett skäl till varför "progressiva" skattesänkningar bör ses som något positivt.