Precis, Löfven, det här går inte riktigt ihop

Stefan Löfven kommenterar regeringens förslag om en blygsam sänkning (50 kronor i månaden) av skatten på pensioner genom att konstatera att regeringen argumenterat för att det ska vara större skillnad mellan att arbeta och inte arbeta genom jobbskatteavdrag men säger sig nu vilja minska klyftan i beskattning, något han menar inte går ihop.

Han har i och för sig delvis en poäng där, även om skillnaden som skulle ökas främst inte gällde för skillnad mellan lön och pension, utan skillnaden mellan lön och bidrag för personer yngre än 65, alltså socialbidrag, a-kassa, sjukpenning, förtidspension och dylikt, och för såna bidrag sänks inte skatten

Värre ur arbetslinjesynpunkt är väl då snarare förslaget att höja bostadstillägget för pensionärer med låg pension, något som ytterligare försvagar den koppling som finns mellan hur mycket en person betalat in i pensionssystemet och hur mycket personen får ut. En person som arbetat väldigt lite eller inte alls i Sverige får genom det högre inkomst i förhållande till personer som arbetat mycket, vilket försvagar incitamenten till arbete.

Dock går inte Löfvens argumentation ihop heller. För senare i artikeln säger han att "Socialdemokraterna anser att pension är uppskjuten lön och därför ska beskattas lika". Men om det nu är så att pension är att betrakta som uppskjuten lön då håller inte hans första påstående om att regeringen motsäger sig själva när de vill öka skillnaden mellan att ha lön och ha bidrag och sänka skatten på pensioner, eftersom om pensioner är uppskjuten lön då innebär lägre skatt på det lägre skatt på lön.

Automatisk utgiftsnedskärning

De senaste åren har vi vid varje budget hela tiden diskuterat frågan om vilka skattesänkningar eller utgiftsökningar som bör göras och varje år har en del såna genomförts, i skarp kontrast mot de flesta andra europeiska länder där det varit skattehöjningar eller utgiftsminskningar som diskuterats och genomförts. Ändå fortsätter budgeten vara i balans. Hur är detta möjligt?

En delförklaring är att Sverige haft starkare tillväxt än de flesta andra länder. En annan förklaring är som konstateras i denna intressanta artikel i tidningen Arbetet (som tidigare hette LO-tidningen) att storleken på olika former av bidrag inte höjs automatiskt när inkomstnivåerna stiger, vilket leder till att i frånvaro av aktiva beslut så sänks de i förhållande till ekonomins storlek, Vissa bidrag justeras inte ens automatiskt upp med inflationen, och även de som gör det faller i relativt värde när de reala inkomsterna stiger. Detta innebär att i frånvaro av aktiva politiska beslut så sänks de offentliga utgifternas andel av BNP, åtminstone så länge som tillväxten är positiv.

Tidningen Arbetets skribent anser, föga förvånande, att denna ordning är dålig. Men för oss som anser det positivt med lägre utgiftstryck så är det en väldigt bra ordning. Det innebär att utgiftstrycket ofta faller även om regeringen presenterar vissa aktiva utgiftsökningsbeslut, eftersom den automatiska utgiftssänkningen är större, något som i sin tur möjliggör både fortsatt starka statsfinanser och lägre skatter.

Varför a-kassan inte bör höjas

Exakta kvantitativa beräkningar av olika förslags orsakseffekt är till sin natur osäkra, men Anders Borgs beräkning om en jobbförlust på 30,000 är knappast  en underskattning. Om det är fel är det snarare i andra riktningen. Per Gudmundsson, som äntligen återvänt till jobbet som ledarskribent för Svenska Dagbladet efter en längre tids pappaledighet, sätter denna förlust i perspektiv här.

Sysselsättning, arbetslöshet & jobbskatteavdrag

I mitt inlägg om jobbskatteavdragets effekter pekade jag på hur en möjlig indikator på dess effekt är exakt hur en viss sysselsättningsökning uppstått, men jag förklarade inte riktigt varför det är en relevant indikator, så det tänkte jag göra i denna post

Det finns två sätt att höja sysselsättningsgraden: endera kan man höja aktivitetsgraden (arbetskraftsdeltagandet) eller så kan man sänka arbetslöshetsprocenten

Genom att göra det mer attraktivt att arbeta så har man teoretiskt otvetydigt positiv effekt på arbetskraftsdeltagandet. Detta kommer dels genom lägre friktionsarbetslöshet och dels genom lägre löneglidning bidra till högre sysselsättning samtidigt som det också dock som sagt kan bidra till att fler ej arbetande personer räknas som formellt arbetslösa.

Vad gäller arbetslösheten så har däremot jobbskatteavdraget en teoretiskt tvetydig effekt. Å ena sidan bidrar den  till att sänka den så kallade friktionsarbetslösheten men å andra sidan innebär det faktum att fler söker jobb att fler av de som inte har arbete går från att räknas som "utanför arbetskraften" till att räknas som formellt arbetslösa (för att räknas som "arbetslös" räcker det inte med att en person saknar arbete, personen måste också aktivt söka jobb).

Detta innebär att trots att det blir fler arbeten så kan det paradoxalt bli svårare för arbetslösa att få jobb eftersom det ökade arbetskraftsutbudet kan öka konkurrensen om jobben ännu mer.

Om vi då kollar på de faktiska data som finns  så kan vi se att mellan andra kvartalet 2006 och andra kvartalet 2012 så steg sysselsättningsgraden i åldersgruppen 16-64 från 74,4% till 75,8%.. Detta berodde dock helt på att aktivitetsgraden steg från 80,9% till 82,6%. Arbetslöshetsprocenten steg däremot faktiskt från 8% till 8,2%.

Fler jobb, men svårare för arbetslösa att få jobb är alltså vad vi sett, alltså precis den utveckling man teoretiskt kunnat förvänta sig givet antagandet att jobbskatteavdraget haft en signifikant effekt på utbudet av arbetskraft, även om förstås andra utbudsfrämjande inslag i "arbetslinjen" som stramare regler för a-kassa, sjukpenning och förtidspension också spelat roll.

Men om regeringen inte gör något då?

Stefan Ingves och resten av riksbanksstyrelsen föll då för det inre och yttre trycket att sänka räntan. Det var väntat att de skulle sänka, men kanske inte just vid detta möte.

Vi har ju de senaste dagarna sett hur nästan alla som uttalat sig i media, inklusive både Dagens Nyheters och Aftonbladets ledarsidor, kräva en räntesänkning. Ett delvis undantag var Stefan Fölster från Svenskt Näringsliv som i morse i en diskussion med Karl-Petter Thorwaldsson från LO pekade på riskerna för ökad skuldsättning. Thorwaldsson avfärdade det med att regeringen borde vidta åtgärder mot det.

Det kan man i och för sig delvis hålla med om. Den åtgärd som Fölster nämnde, sänkt kapitalskatt kombinerad med begränsade möjligheter att göra avdrag för skuldräntor skulle också ha effekten att dämpa skuldtillväxten utan att stärka kronan.

Men vad gör man om regeringen inte vill eller kan (pga att de är i minoritet i riksdagen) göra något då? I så fall duger det inte att säga att den istället borde göra någonting, för det är inte ett alternativ. Alternativen är därför att hålla hög ränta även om det på kort sikt är sämre för tillväxten eller att sänka den för att stimulera tillväxten kortsiktigt men till priset av framtida problem. Med tanke på hur vi sett att överskuldsättning skadar ekonomier i såväl USA som Europa borde det senare framstå som det sämre alternativet.

Nationalekonomisk inkompetens om jobbskatteavdrag

Jag ser via ekonomistas att I Nationalekonomisk debatt hävdas från ekonomerna Che-Yuan Ling, Karin Edmark, Eva Mörk och Håkan Selin att det inte går att utvärdera effekterna av jobbskatteavdraget eftersom det införts "lika för alla", vilket då innebär att det inte finns någon kontrollgrupp hävdas det.

Det finns så många fel med den analysen att jag knappt vet var jag ska börja. Men jag gör ett försök. Till att börja med måste det konstateras att eftersom det finns andra, mer eller mindre okvantifierbara faktorer som påverkar kan man aldrig säkert fastställa exakt hur mycket en viss faktor förändrat exempelvis den totala sysselsättningen.

Det enda vi vet säkert är att ekonomisk teori säger att folk annat lika ser högre inkomst som positivt, varpå det följer logiskt att om man gör något mer lönsamt då kommer folk bli mer benägna att göra det, och eftersom jobbskatteavdraget gör arbete mer lönsamt så följer det att jobbskatteavdraget gör folk mer benägna att arbeta.

Men även om man inte kan säkert fastställa den exakta effekten så går det att med olika metoder uppskatta en ungefärlig effekt. Exempelvis kan man kolla på Sveriges relativa prestation i förhållande till andra länder när det gäller sysselsättningen före och efter reformen, man kan jämföra den faktiska sysselsättningen med den förväntade givet demografiska förändringar. En annan sak man kan kolla på är i vilken mån sysselsättningsökningen beror på ökat arbetskraftsdeltagande, ökad befolkning eller lägre arbetslöshet då jobbskatteavdraget främst kan förväntas öka sysselsättningen genom högre arbetskraftsdeltagande

Förutom såna makrojämförelser göra jämförelser på en mer mikroorienterad nivå. För tvärtemot vad som påstås av författarna* är det inte så att alla fått lika jobbskatteavdrag. Personer äldre än 64 har fått dubbelt jobbskatteavdrag. Mycket riktigt ser vi att de ökat sin sysselsättningsgrad mer.

Medan sysselsättningsgraden i gruppen 15-64 steg från 74,1% till 75,6% mellan andra kvartalet 2006 och andra kvartalet 2012 så steg den i gruppen 65-74 från 10,1% till 13.2%. under samma period. Detta kan troligen delvis tillskrivas att personer som är närmare 65 ökat i antal mer än personer som är närmare 74 (SCB:s arbetsmarknadsstatistikdatabas gör ingen åtskillnad på 1- eller 5-årsklasser, tyvärr) men det är också en indikation på att jobbskatteavdraget haft effekt.

I regeringens utvärdering av avdragets effekt så kollar man också bland annat på hur sysselsättningen utvecklats för 66-åringar relativt 64-åringar och det visar sig att den ökat klart mer för 66-åringar.

Det faktum att regeringen gjort en utförlig utvärdering på 70 sidor baserat på såväl teori som mikro- och makroindikatorer visar för övrigt att det är nonsens att det inte skulle gå att utvärdera jobbskatteavdraget. Artikelförfattarna kanske inte håller med utvärderingens metoder eller slutsatser men i så fall bör de ange vad felet eller felen med den var, istället för att bara ignorera den.

*=författarna noterar på sidan 10 intressant nog att personer som är äldre än 64 fått högre avdrag, men trots att de i övrigt klagar på att påstådd likhet skulle göra utvärdering omöjligt, så använder de här häpnadsväckande nog olikheten som ett argument för att inte ta med äldre!

Aftonbladets pinsamheter

Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin har skrivit en oavsiktligt komisk ledare kallad "Erik Ullenhags pinsamheter". I den så diskuterar han regeringens beslut att lägga 200 miljoner i öronvikta pengar till "socialt svaga stadsdelar", vilket då i klartext innebär invandrartäta områden med mycket låg sysselsättningsgrad, som exempelvis Rinkeby i Stockholm, Bergsjön i Göteborg och Rosengård i Malmö.

I början så gör han hyfsat bra ifrån sig och påpekar att liknande satsningar varit rena fiaskon, och det finns bland annat därför anledning att tro att regeringens nya satsning också blir ett fiasko. Därefter blir hans analys rena pinsamheter.

Han hävdar nämligen att problemen är en effekt av citat "en politik som Erik Ullenhags regering drivit sedan den tillträdde för sex år sedan: urholkad a-kassa, utförsäkringar, skattelättnader för de som tjänar bäst. "

Detta bortser då från att dessa områden var problemfyllda även för 6 år sedan, Det bortser också från att nästan alla i dessa områden inte var kvalificerade till vare sig a-kassa eller sjukpenning (vilket är vad det där med "utförsäkringar syftar på"), utan det de bidragsberoende där i första hand lever på är socialbidrag, samt i barnfamiljers fall barnbidrag och "föräldraförsäkring" (till skillnad från a-kassa och sjukpenning kräver det inte en tidigare arbetsinkomst). Så frågan om a-kassa och "utförsäkringar" har ytterst lite med dessa problemområden att göra.

Sen utgår den problemformuleringen utifrån premissen att problemet är att invånarna i dessa områden har för låga bidragsinkomster. Problemet som de flesta annars brukar utgå ifrån är att allt för många där är allt för beroende av bidrag. Att bara höja bidragsnivåerna skulle förvisso höja bidragstagarnas inkomster, men minska alla andras.

Det som problemen grundar sig i är naturligtvis att man inte ställt krav på invandrare att de ska kunna försörja sig själva för att få komma hit, något som naturligtvis ökat på mängden personer som inte kan försörja sig själva.