Myten om den brittiska åtstramningen

Katrine Kielos ledarkrönika idag, skriven i det av OS präglade London, är i och för sig tidvis intressant då det beskriver hur många Londonbor inte är så entusiastiska över att OS hålls där då säkerhetsarrangemang och vissa företags lokala monopol på att sälja vissa saker där (exempelvis får endast McDonalds sälja pommes frites, såvida den inte serveras med fisk och därför räknas som "fish and chips") begränsar deras frihet.

Dock är det absurt att, som hon också gör i krönikan, skylla den negativa tillväxten i Storbritannien på premiärminister David Camerons "stora nedskärningar".

Fakta är att under första halvåret i år steg den brittiska centralregeringens utgifter, från 308,54 miljarder pund till 317,43 miljarder pund, en ökning med 2,9%. Exkluderar man ränteutgifter, som trots stigande skuld fallit på grund av brittiska statspappers oförtjänta status som "säker tillflyktsort", blir ökningen ännu högre, 3,5%, båda tal som är lägre än den nominella BNP-ökningen. Det är i och för sig dock en långsammare ökningstakt än under de år som först Tony Blair och sedan Gordon Brown var premiärminister, men då det ändå representerar ökningar är det är långt ifrån att vara några "stora nedskärningar".  Ja, det kan faktiskt inte sägas vara ens en liten nedskärning.