Lars Calmfors förväxlar amerikansk och svensk arbetsmarknad

Lars Calmfors, som av någon outgrundlig anledning fått status av superguru inom svensk ekonomisk debatt förespråkar en höjning av inflationsmålet från 2% till 3-4%.

Hans främsta argument tycks vara att det skulle vara lättare att driva igenom sänkningar av vissa gruppers reallöner med högre inflation eftersom folk har lättare att acceptera reallönesänkningar i form av högre inflation än genom lägre nominella löner. Det är i och för sig sant att många människor lider av så kallad penningillusion och därför har lättare att acceptera en reallönesänkning som beror på högre inflation än en som beror på lägre nominella löner, trots att de om de varit fullt rationella borde vara lika negativa till båda.

Problemet med Calmfors idé är dock för det första att även om detta skulle kunna åstadkomma lönesänkningar på exempelvis den amerikanska arbetsmarknaden, där fackföreningarna är mycket svaga och minimilönerna låga så skulle det inte fungera på den svenska arbetsmarknaden eftersom att de starka svenska fackföreningarna inte lider av penningillusion.

De löneledande industrifacken ledd av IF Metall som på den tiden hade en viss Stefan Löfven som ordföra sa inför senaste avtalsrörelsen att de definierade reallönehöjningar som sitt mål, vilket naturligtvis innebär att deras krav varit 1-2 procentenheter högre om inflationen varit 1-2 procentenheter högre. Och andra fackföreningar har som bekant följt industriavtalen.

Det andra stora problemet är att en sådan politik medför ofta stora negativa bieffekter vilket vi exempelvis såg när den amerikanska centralbanken för några år sedan använde högre inflation för att pressa ner arbetslösheten, vilket i och för sig i hög grad lyckades på kort sikt men som skapade en fastighetsbubbla som senare bidrog till mycket högre arbetslöshet.