Kan fastighetsbubblor i valutaunioner stoppas?

Innehållet i Dagens Nyheters politiska chefredaktör Peter Wolodarskis söndagskrönikor har kommit att bli mycket förutsägbart. Under de senaste månaderna har alla handlat om skuldkrisen i Europa och alla har innehållit en keynesiansk analys av den. Ja, krönikorna kan faktiskt mestadels sägas ha varit repriser av de gamla med bara mindre ändringar av fokus och formuleringar.

Att försöka rätta alla fel som publiceras på Internet är förstås omöjligt för en enskild person och det vore inte meningsfullt att försöka och att enbart inrikta sig på en enskild tyckares fel finns det ingen rationell anledning att göra, så därför har jag i allmänhet valt att inte försöka påpeka felen Wolodarskis krönikor. Jag har dock gjort ett undantag då det gällde en vanlig myt när det gäller 30-talets ekonomiska historia (att  USA:s dåvarande president Herbert Hoover bedrev åtstramningspolitik) och idag gör jag ett till angående gårdagens krönika då det har viss teoretisk relevans.

Wolodarski pekar då på hur Spanien, liksom för övrigt även Irland, hade innan krisen bröt ut överskott i sin statsbudget och relativt låg statsskuld, men att man ändå drabbats av problem eftersom det var en fastighetsbubbla där. En korrekt observation, men Wolodarski har däremot fel när han påstår att det var en oundviklig följd av Spaniens euromedlemskap.

För det första var nämligen inte problemet att euroområdet hade gemensam penningpolitik utan att man hade en för inflationistisk penningpolitik. ECB överskred systematiskt sina mål för såväl penningmängdstillväxt som konsumentprisinflation. Detta hade nästan ingen effekt på fastighetsmarknader som då genomsyrades av pessimism, som den tyska, men det hade mycket stor effekt på fastighetsmarknader som genomsyrades av optimism, som de spanska och irländska. Hade ECB fört en någorlunda sund penningpolitik hade dock inte problemen uppstått.

Och för det andra finns det faktiskt visst sätt för regeringar att begränsa fastighetsbubblor även om  de inte kan förhindra den centralbank som står för dess penningpolitik från att föra en för inflationistisk penningpolitik. Man kan exempelvis införa tillfälliga skatter på fastighetssektorn eller införa hårdare lånekrav likt de krav på minst 15% i egen insats vid fastighetsköp som för övrigt införts i Sverige.

Det finns faktiskt också ett exempel på ett land som hyfsat framgångsrikt förverkligat denna teori i praktiken, nämligen Hongkong. Hongkong har en egen valuta, Hongkong-dollarn, men den har genom ett sedelfondssystem en fast växelkurs mot USA-dollarn på 7,75. Särskilt då med tanke på att Hongkong har fria kapitalrörelser så fungerar det systemet i praktiken som en valutaunion i de aspekter som här diskuteras. Hongkong har ingen egen penningpolitik utan den bestäms av USA:s centralbank Federal Reserve ("Fed"),

Då Feds penningpolitik historiskt varit väldigt inflationistisk, om möjligt ännu värre än ECB:s,  så är det som bekant (?) så att den nyligen också skapat en omfattande fastighetsbubbla som var särskilt elakartad i vissa delar av USA, som delstaterna Florida, Nevada och Kalifornien.

Hongkong har förstås också drabbats av Feds allt för inflationistiska politik, men man har faktiskt till stor del lyckats neutralisera det genom tillfälliga höjningar av beskattningen av fastighetsköp.

Hongkong har ett av världens lägsta skattetryck och saknar såväl moms som arbetsgivaravgifter och har en högsta inkomstskattesats på endast 15% (och de flesta löntagare betalar ingen inkomstskatt alls), men man har däremot en högre fastighetsbeskattning än Sverige, och man har kommit att variera den efter konjunkturens utveckling just för att förebygga fastighetsbubblor.

Såna riktade interventioner kan vid första anblick tyckas vara problematiska ur principiell marknadsliberal synvinkel, men man bör tänka på att det i grunden handlar om att en myndighet neutraliserar effekterna av en annan myndighets (centralbankens) interventioner och som Hongkong illustrerar fungerar det rätt så bra. Och det är svårt att se hur det skulle vara sämre än att som Spanien och Irland, liksom Florida, Nevada och Kalifornien acceptera skapandet av en penningpolitiskt orsakad bubbla som man vet kommer att allvarligt skada ekonomin.