Förvånande nog för många så tillhör dock inte Sverige gruppen med negativa räntor. Den lägsta räntan, den på 1-års växlar ligger på 0,74% nominellt, klart över nollstrecket och även om den nivån är svagt negativ i reala termer så är den mycket mindre negativ än i alla nämnda länder utom Schweiz. Och på ännu kortare löptider ligger räntan ännu högre, med 1,47% ränta på 1-månaders växeln.
Med tanke på att vi har sundare statsfinanser, lägre inflation, högre tillväxt och större bytesbalansöverskott än i alla nämnda länder utom Schweiz så kan det tyckas märkligt att vi har högre räntor. Förklaringen är dels att länders status som "säker tillflyktsort" inte i någon nämnvärd utsträckning beror på starka fundamenta, vilket fallen USA, Storbritannien och Frankrike illustrerar, men än viktigare är att marknadsräntorna i länder med egen valuta och flytande växelkurs är en funktion av centralbankens nuvarande och förväntade framtida styrränta, och desto kortare löptid desto mer gäller det nuvarande snarare än framtida förväntade, vilket illustreras av likheten mellan 1-månaders räntan på 1,47% och Riksbankens styrränta på 1,5%.
I länder som har euron som valuta, eller vars valuta har fast växelkurs mot euron (som danska kronan och numera också schweizerfrancen) så har dock denna koppling brutit samman. I de länder som räknas som säker tillflyktsort som Schweiz, Tyskland, Holland, Danmark Finland och Frankrike så har man nu klart lägre ränta än ECB:s styrränta på 0,75% medan länder som upplevs som riskabla, främst de så kallade PIIGS-länderna, så har man en klart högre ränta
Förklaringen till att vissa har klart högre är förstås att man fruktar att det kan bli nedskrivning av skuldernas värde, precis som i Grekland, en rädsla som riskerar att bli en självuppfyllande profetia. Förklaringen till att vissa har lägre avspeglar främst den desperata jakten på "säkra tillflyktsorter" (även om det enda säkra med dem numera är att man kommer att förlora på innehaven) men i Schweiz och Danmarks fall också spekulation om revalvering eller slut på fast växelkurspolitiken.
En annan fråga är hur kan centralbanken helt styra de korta räntorna i länder med flytande växelkurs. Förklaringen är då att banker genom interbanklån kan utöva arbitrage gentemot statspappren och att i de fall där placerare är missnöjda med räntan så leder det till en svagare valuta, om de tycker den är för hög leder det till en starkare valuta. Det intressanta är dock att även om kronan stärkts betydligt mot euron (ny rekordnotering för den senaste 12 årsperioden idag på 8,40 för övrigt) så har den fallit i år mot USA-dollarn och pundet (som ni kan se har den återhämtat sig mot båda, men är fortfarande svagare än vid årets början mot båda) trots Sveriges avsevärt starkare fundamenta och trots högre ränta, särskilt i reala termer.
