Sysselsättningsmål vore önskvärt

Martin Flodén argumenterar emot att införa ett sysselsättningsmål av motsvarande slag som målen för konsumentprisinflation och budgetsaldo eftersom det enligt honom inte finns någon risk att politiker prioriterar bort sysselsättningen medan det däremot finns risk att de prioriterar bort sunda statsfinanser och låg inflation.

Men som han själv påpekade så har politikerna varit ovilliga att reformera exempelvis bidragssystemen (i och för sig gjordes en del framsteg förra mandatperioden, men de var otillräckliga) på det sätt som krävs för en hög sysselsättningsnivå, vilket faktiskt är detsamma som att de prioriterat bort sysselsättningen. Idag har vi beklämmande nog en regering som inte vågar föreslå några nya reformer för att höja sysselsättningsgraden medan största oppositionspartiet Socialdemokraterna inte har några andra idéer än mer utbildning (till vad är dock oklart) samtidigt som de föreslår skatte- och bidragshöjningar som skulle sänka sysselsättningsgraden.

Så ett mål för sysselsättningen i form av andelen faktiskt arbetande personer inom befolkningen i arbetsför ålder eller arbetade timmar per capita (återigen relaterat till storleken på befolkningen i arbetsför ålder) vore faktiskt bra då det skulle kunna sätta mer press på politiker att förändra politiken. Rent strikt ur liberalt synvinkel vore det i och för sig bättre att formulera det som ett mål för minskning av andelen bidragsberoende då politikerna inte bör lägga sig i om folk med hjälp av egna besparingar eller frivillig hjälp från andra vill avstå från att arbeta, men i praktiken så lär det inte bli någon nämnvärd skillnad mellan dessa båda mått.