Strejklogik skapar paradoxal lönebildning

Vi är nu inne i ännu en av de så kallade avtalsrörelserna, där löner för miljoner bestäms av ett litet antal förhandlare på central nivå.

Inom industrin har avtal på hyfsat rimliga nivåer slutits, liksom nyligen även inom Byggnads. Men vissa LO-förbund, framförallt då Handels och Kommunal de kräver mycket mer. De kräver för det första minst samma löneökning i kronor som industrin och byggsektorn, vilket givet de lägre lönerna i kronor innebär en högre procentuell ökning. Dessutom kräver de utöver det 100 kronor i månaden (för heltidsarbetande får man förmoda) i så kallad "jämställdhetspott".

Kraven är förstås orimligt höga då det inte existerar några rekryteringsproblem i sektorerna och då de om de genomdrivs kommer öka arbetslösheten inom dessa sektorer. Men det bekymrar knappast Handels och Kommunal om fler blir arbetslösa då det kan skyllas på alliansregeringen.

Det finns dock anledning att tro att Kommunals avtal kommer slutas på industrinivå, men Handels har dock goda möjligheter att få igenom ett avtal som ger arbetande handelsanställda högre löneökningar än andra- och samtidigt gör fler i sektorn arbetslösa.

Förklaringen är att inom detaljhandeln skulle en strejk, särskilt då om den som den faktiskt är är inplanerad till påskhelgen, skapa stora ekonomiska förluster för butikerna. Särskilt då för de oftast väldigt lönsamma stormarknaderna så framstår det därför billigare att gå med på orimligt höga lönelyft, och då dessa har stort inflytande inom arbetsgivarorganisationen är det nog en inte alltför vågad prognos att Handelsavtalet kommer att ge mycket högre löneökningar än andra avtal. För mindre butiker inklusive glesbygdsbutiker kommer det dock bidra till en ökad butiksdöd.

För Kommunal råder dock en mycket mindre gynnsam strejklogik. Medans butiksägare förlorar stora summor på strejker eftersom folk då inte kan handla hos dem, så förlorar kommunerna däremot inga pengar på strejker från kommunalarbetare, Vi är alla trots allt tvungna att betala lika mycket kommunalskatt oavsett om kommunalarbetare strejkar eller ej, och kommunerna får också lika mycket i statsbidrag oavsett om kommunalarbetare strejkar eller ej. Samtidigt som intäkterna är i stort sett oförändrade för kommunerna vid strejker, så sparar kommunerna på att inte behöva betala ut lön till de strejkade arbetarna. Då en strejk i den kommunala sektorn då bara resulterar i att kommunernas kassor blir alltmer välfyllda, medan Kommunals strejkkassa bara krymper så har kommunerna tiden på sin sida och kommer till slut få igenom sina krav, precis som hände efter en stor kommunalstrejk för några år sedan.

Vissa skulle kanske invända att utebliven kommunal service kan få kommuninvånare att att kräva från politiker att gå med på kraven. Men sådant obehag är övergående, och när det blir val igen om 2½ år så lär de flesta väljare tänka på nuvarande kvaliteten på kommunal service och skattenivå. Och båda blir mycket bättre om man inte går med på Kommunals överbud. Endast om måttliga löneökningar orsakar rekryteringsproblem och därmed försämrar kvaliteten så finns det skäl för kommuner att få med på det, men det kan de göra ändå informellt i så kallad löneglidning utifall att rekryteringsproblem existerar (och det gär det inte för de flesta grupper av kommunalarbetare).

Resultatet är att paradoxalt nog så kommer den kommunala sektorn troligen att få mer marknadsmässiga löneavtal än den privatägda detaljhandeln.